Etapp 9: Santa Fe och Loretto kapellet

Från Petrified Forest körde vi en bit på I40 bara för att tjäna lite tid. Vi tog sedan av på Route 66 för att se några gamla minnesmärken som fanns markerade i Google maps, som t ex Rattlesnake trading post och Bowlin´s Old crater trading post (bilden ovan). Som ni kan se var det inte mycket kvar och det var givetvis staket runt.  

Ett väldigt långt tåg passerade då vi tog en bensträckare vid annan sliten del av Route 66. Nästa större tätort längs vägen var Albuquerque, en stad med över
500 000 invånare. Det kändes inte så lockande då vi gjorde upp resplanen. Vi valde därför att vika av från I40/Route66 och köra nordöst ca 10 mil till Santa Fe, som vi hade viss kännedom om genom min syster och svåger som varit där flera gånger. 

Vi hann med en promenad i Santa Fe innan solen gick ner helt bakom bergen. Santa Fe är huvudstad i delstaten New Mexico och har ca 67 ooo invånare, varav ungefär hälften är spanskättlingar. Deras djupt rotade kultur sätter en stark prägel på staden. 

Torget i den äldre delen av staden är vackert dekorerat med julbelysning. Sedan gick vi och åt en fantastiskt middag på en restaurang som vi blivit rekommenderad och dessutom lyckats boka bord på hemifrån. 

Morgonen därpå kunde vi avnjuta frukost på hotellet. Förutom det vanliga utbudet kunde man beställa en varm rätt och vi valde "breakfast burrito". Det är ett tortillabröd med fyllning ( i vårt fall grönsaker, ägg, ost och bacon) som serveras med en kryddig tomatsås, lite riven ost och chili. Om man inte har något emot att äta stark mat till frukost så var den här en riktig höjdare.  

Vi gav oss ut till fots för att titta på Santa Fe och första anhalt var Lorettokapellet. Det blev klart 1878, dock utan möjlighet att ta sej upp till körloftet. Byggmästaren hade dött utan att lösa problemet. Systrarna i kapellet sökte då gudomlig hjälp och bad till StJoseph, byggmästarnas helgon, och på den nionde dagen dök en främling upp med en åsna och en verktygslåda. Mannen erbjöd sig att bygga en trappa och försvann sedan. Trappan har därför kallats "mirakeltrappan". I slutet av 1990-talet löste dock Mary Jean Straw Cook, författare till Loretto: The Sisters and Their Santa Fe Chapel (2002: Museum of New Mexico Press ) gåtan med vem som byggde trappan. Det var en expert på träarbeten som hette Francois-Jean "Frenchy" Rochas. Han emigrerade från Frankrike 1880 och anlände till Santa Fe precis när trappan byggdes. Cook hittade ett meddelande från 1895 i The New Mexican som uttryckligen namngav Rochas som byggaren av "den vackra trappan i Lorettokapellet." 

Det finns en till anledning till att konstruktionen kallas "mirakeltrappan". Den är 22 fot från golv till loft och har två 360-graders varv. Trappan är byggd helt av trä utan spikar, skruvar eller metall av något slag och saknar någon form av centralt stöd. Den är fortfarande strukturellt sund men används inte sedan 1970-talet. Den ser ut att "hänga löst" mellan loftet och golvet, men även konstruktionen har förklarats och det är inget mirakel, men läcker är den. Den såg tydligen ut som på bilden till höger när den var nybyggd och man kan förstå att systrarna ville ha någon form av räcke. Vem skulle vilja gå där iförd de fotsida vida plagg som jag kan tänka mej att de bar på den tiden. I synnerhet inte en syster lite till åren.

Från kapellet vandrade vi ut på gatorna i Santa Fe där de två huvudnäringarna är turism och konst. Exklusiva gallerier samsades med mer folklig konst ute på gatorna. Här kändes det nästa som att titta in i skelettförrådet på jobbet, fast vi har mer variation på våra skallar. Torkad chili i stora buntar var också populärt.

Vi letade vidare efter en annan intressant plats som visade sej vara väl kamouflerad. Vi mötte den här mannen med sin husky när vi precis hittat rätt gränd. Notera att han bär en riktig kamera och han såg givetvis att jag tog en bild. 

Det här strävsamma paret tog en paus på Oppie´s coffee. Inte långt från Santa Fe ligger Los Alamos National Laboratory, vilket givetvis också är av betydelse för stadens ekonomi. För er som inte direkt känner igen namnet var det där Oppenheimer och medarbetare konstruerade den första atombomben. Längst in i den här gränden ska det finna en bronsplatta som vi inte kunde hitta (det var fullt med bråte mot den bakre väggen). Där står i alla fall : "109 EAST PALACE 1943 SANTA FE OFFICE 1963 LOS ALAMOS SCIENTIFIC LABORATORY UNIVERSITY OF CALIFORNIA. All the men and women who made the first atomic bomb passed through this portal to their secret mission at Los Alamos".  

Att konst var betydelsefullt i staden var lätt att se och det fanns mycket här som jag gärna hade utforskat mer om vi haft en dag till.

Santa Fe grundades 1607 av europeiska invandrare vid foten av Sangre de Cristo Moutains, som är en del av Klippiga bergen. Ca 40 minuter från stadskärnan finns skidanläggningar som är öppna från mitten av november till början av april. Santa Fe bibehåller sitt karakteristiska och gamla utseende genom en lokal lagstiftning som kräver att alla byggnader uppförs i stilen adobe. 

En typiskt liten villa på samma gata som vårt hotell. Det var givetvis i samma stil, i ett plan och med gångvägar mellan rummen. Fullkomligt omöjligt att få en överblick över men väldigt charmigt. 

Vi lämnade Santa Fe och påbörjade vår näst sista resdag då vi skulle köra till Amarillo för en genuin Texasupplevelse plus övernattning. Det finns givetvis inte någon som helst möjlighet att köra norrut från Santa Fe och hamna i Las Vegas. Däremot finns det en liten stad i New Mexico som också heter Las Vegas, snopet va?  

Hej så länge,

Lena

Etapp 8: Petrified Forest och mer överraskande landskap

Vi var på plats när nationalparken öppnade enligt den officiella hemsidan "National Park Service" och det var 08:00. Från Holbrook var det bara 20 minuter med bil till den södra infarten. En AI tjänst hade antytt att "Petrified Forest National Park" inte öppnade förrän 10:00. Den hade fel...lita inte på AI. Det var tomt på parkeringen utanför souvenirbutiken/caféet trots att det också var öppet.

När vi betalade inträde till Petrified Forest National Park fick vi ett årskort till alla amerikanska nationalparker. Om man besöker tre nationalparker inom sju dagar kan man erhålla detta årsmedlemskap, ibland till än lägre kostnad än inträdet på den sista nationalpark man besöker. För vår del tjänade vi 10 dollar vid denna park och fick ett årskort som är personligt. Antagligen kommer vi inte att kunna nyttja det före 28 december 2026, men man vet aldrig. Vad är egentligen "petrified forest"?

 Enligt Wikipeida är det förstenad skog och en av de bäst bevarade ställen att se detta är just i denna del av Arizona. De fossila träden (främst Araucarioxylon arizonicum) anses vara över  200 miljoner år gamla. Trädcellerna har mineraliserats (kristalliserats) och förvandlats till sten. I den låga morgonsolen var färgerna spektakulära.  

Jag har aldrig sett något liknande.

Den här platsen kallas Agate bridge och där finns en hel mineraliserad trädstam som ligger över en bäckravin. Den är 34 m lång och trots stöd av betong kommer naturens krafter troligen att förgöra den i framtiden. 

Vi fortsätter längs vägen och naturen ändras. Vi häpnar över formationerna och blickar ut över ett landskap som inte liknar något vi sett förut. I förgrunden ligger dock ett mineraliserat träd som någon gång har delats i två av naturens krafter.

Området kallas "Blue mesa" . Färgerna skiftar i blått och lila. Bjarne och antagligen fler här på FS skulle ha älskat detta. 

Här kunde man promenera ner i det fascinerande landskapet. Notera att det inte finns några räcken, men det fanns en varningsskylt i början av leden. Vi gick en bit längs denna väg, men hela slingan skulle ha tagit flera timmar.

Det här är ett panorama av fem bilder från en annan utkiksplats. Man ser promenadvägen genom landskapet. Notera personen i röd jacka. Området är stort. 

Vi gjorde helt rätt när vi valde att köra in genom den södra entrén och följa vägen norrut genom parken. Vi hade hela tiden medljus som gjorde det lätt att avgöra var vi ville stanna och utforska mer. Notera här att det går människor i ovankant. Det var där jag tog bilden som visade starten av gångvägen. 

Vi stannar vid en markerad plats som visar att Route66 gick genom parken. Vägen följde stolparna men finns inte längre kvar. Här får man följa Interstate 40 och man kan se en rad bilar på den stora motorvägen till höger. 

En 1932 Studebaker markerar platsen.

En bit längre bort viker vi av vid en skylt där det står "Newspaper rock". Det visade sig vara en sten med över 650 petroglyfer, eller hällristningar, som man bedömt vara ca 2000 år gamla. Det är inte speciellt gammalt för hällristningar men det var ändå intressant att få se. Nu såg det ju inte ut precis så här. Vi stod på en utkiksplats med staket och tittade ner i en dal med stenblock, enligt en bild på en tavla kunde man lista ut vilket stenblock som hade ristningarna. Men avståndet och solljuset gjorde det omöjligt att se något av värde. Då gick jag och hämtade 100-500 mm objektivet som låg i bilen. Hittills hade jag bara använt vidvinkel i denna park, men här behövdes ett tele och då var det plötsligt lätt att hitta rätt sten. Det här fixade man inte med en mobiltelefon...

Vi stannar till vid en utkiksplats i parkens norra ände och här är färgerna helt annorlunda. Formationerna är röda och jag har inte dragit i spakarna i LR. Jämför med himlen som är ljusblå med tunna moln. Marken var intensivt rödrosa och platsen kallas "Painted desert". Bjarne, här hade du också blivit kvar väldigt länge.

Ett panorama av fem bilder. De röda formationerna sträckte sej så långt vi kunde se. 

Därefter lämnade vi nationalparken och körde ut på I40 österut. Vi lämnade snart Arizona och körde in i New Mexico. Vi hade ungefär fyra timmars körning till nästa övernattningsställe, där vi också hade bokat bord på en restaurang till 19:00. 

Hej så länge,

Lena

Etapp 7: Wigwam Motel i Holbrook

Solen hade precis gått ner när vi kom fram till Wigwam Motel i Holbrook där jag hade bokat ett konformat rum till oss. Motellet hör till en kedja av sju motell byggda i USA på 1930- och 1940-talet. Nu finns tre av dessa kvar, varav två ligger längs Route 66. Motellen kallades också Wigwam villages och numrerades #1-#7. 

Innan ljuset försvann allt för mycket gick vi runt och tittade på de gamla bilarna som var parkerade här och där på den rymliga parkeringsplatsen. Det kom också ett äldre par i en bil som stannade och frågade om vi hade hyrt ett rum. De var nyfikna på hur det var att bo där och vi sa som det var. Ingen lyx men fullt tillräckligt för våra behov. Det kostade inte heller mer än runt 100 dollar, dvs strax under 1000 kronor.

Rummen är byggda i form av tipis i betong, av misstag kallades de för wigwams. Varje enhet har ett rum med sängplatser för två vuxna, en enkel sittgrupp och ett litet men funktionellt badrum. Det finns 15 wigwams och de är numrerade 1-16, det finns ingen nr 13. 

Det var inte så stort men garanterat större än denna ombyggda "folkahusbil". 

Det var fortfarande "spännande väder" när vi blickade åt det håll vi kommit från, men det skulle klarna upp under natten och bli kallare. Det visade sig senare att vår wigwam hade ordentligt med uppvärmning.

Lite senare på kvällen gav vi oss ut för att hitta någonstans att äta middag. Varje wigwam var trevligt upplyst med en lykta i toppen.

En hade dekorerats med julbelysning, som faktiskt var rätt snyggt gjort. 

Vi behövde inte gå långt. Ungefär 200 m nedåt gatan låg det en restaurang som såg helt OK ut. 

Vi klev in och interiören här går bara att visa i svartvitt. Ljuset var orangerött och gick absolut inte att korrigera på ett vettigt sätt. Jag valde ändå en lite varm ton för det kändes passande. Det var väldigt få gäster, men det berodde mest på att vi var rätt tidiga. 

Återigen en sån där bild som man bara måste ta. Min sambo behövde bara sträcka lite på sej så var den fulländad. 

Varje bord hade ett eget galleri med intressanta personligheter. Menyn var inte så omfattande men innehöll ett antal olika "steaks" som serverades med bakad potatis, "fries" eller mos och olika kryddning eller sås. Jag minns inte ens om det fanns ett vegetariskt alternativ. 

"Jesse James, his family, his killer and exploits in history" handlade den här tavlan om. Även om det kom fler gäster var det lugnt här. Ingen stor skärm med sport och ingen musik. Servicen var utmärkt. 

Mätta och nöjda gick vi tillbaka till vår wigwam. Det var lugnt även här och få bilar passerade på vägen genom denna del av Holbrook. Staden, som hör till Navajo County, grundades 1882 och har inte mer än ca 5000 invånare.  

Nästa morgon när vi steg upp i gryningen var det kallt och bilen var täckt med frost. Någon i utkanten av Holbrook passade på att skicka röksignaler, ett kort meddelande. 

Det fanns tyvärr inte någon te eller kaffekokare, vilket vi saknade då vi för enkelhetens skull valt att äta egen frukost denna morgon. Men vi klarade oss bra på det vi hade och styrde snart iväg för ytterligare en etapp på vår resa. 

Hej så länge,

Lena

Etapp 6: Little Colorado River Gorge och Barringerkratern

Vi lämnade Grand Canyon och så fort vi kom ner på lägre höjd blev vädret bättre. Dock kunde vi spana bakåt och se att det var nog inte så mysigt högre upp. 

Vi körde österut på väg 64 och förundrades återigen över landskapet med de olikfärgade torra grästuvorna och maffiga slutningarna. Det gick hästar och betade till höger längs denna väg och det fanns enstaka hus. 

Vi svängde av vid en parkering där det stod en del andra bilar. Jag hade inte koll på vad som fanns här och det stod att man skulle betala inträde. Men den lilla hytten där man skulle betala var tom, så vi körde in och parkerade. Det fanns mer att se här än vi hade föreställt oss. Vi befann oss vid "Little Colorado River Gorge Navajo Tribal Park".  

Det är inte Grand Canyon men otroligt häftigt och helt oväntat. Visst finns det med på Goole maps, och jag var ganska påläst, men det här hade jag inte noterat. Antagligen för att jag bedömde att vi skulle stanna i Grand Canyon betydligt längre och då behövde köra direkt till nästa destination för att hinna det vi tänkt innan det blev mörkt.  

Strukturen fascinerade givetvis och jag blev stående en stund trots att det blåste isande kallt.

Här är det inte högtryck på besöksantalet och alla de tomma stånden till vänster vittnar om att det inte förväntas några stora horder med turister som vill köpa smycken och drömfångare. Jag noterade skylten och kan absolut föreställa mej hur dessa djur stortrivs i området då det är varmt och soligt. Vi hade visserligen sol men det var nog inte mer än fem plusgrader.  

Vi kom ut på Interstate 89 och körde söderut. Vädret var fortsatt rätt spännande. Vi fortsatte sedan österut på Interstate 40 som går parallellt med Route 66.  

Vi gjorde en planerad avstickare på en liten väg och jag hann precis lyfta upp kameran när vi passerade denna skylt.

Det är ju bara så härligt att man har luftkonditionerade utrymmen för folks hundar, så de inte ska behöva sitta i bilar som värms upp på parkeringen. Det var nog inget stort problem denna dag men jag kan föreställa mej att det är ett dilemma de flesta dagarna om året. 

Vi betalade inträdet och gick rakt genom byggnaden för att komma till utkiksplattformen innan det började regna. Det var min sambo som hade önskat att vi skulle stanna vid Barringerkratern och den var onekligen imponerande. Kratern har en diameter på omkring 1 200 m och ett djup på 170 m. Kraterranden är 45 m hög. Namnet kommer från gruvingenjören och affärsmannen Daniel M Barringer som redan 1903 föreslog att kratern skapats av en meteorit.

När jag blickade åt andra hållet såg det ut så här och det resulterade i att vi gjorde en grundlig rundtur på besökscentret och läste all samlad information om denna krater och andra nerslag på olika platser i världen. Den projektil som orsakade kratern var en järnmeteorit med en diameter på omkring 50 meter som träffade jordens med en hastighet på flera km/s. Då meteoriten träffade marken uppstod en explosion motsvarande åtminstone 2,5 megaton trotyl (omkring 150 gånger atombomberna över Hiroshima och Nagasaki ), en förödelse som kastade upp uppskattningsvis 175 miljoner ton materia i luften (har dubbelkollat med  Wikipedia).  

Platsen är verkligen "in the middle of nowhere". 

Efter besöket vid det stora hålet i marken tog vi oss ut till resterna av Route 66 och fortsatte en bit till. Vi mötte återigen ett av de extremt långa tågen.

Vägens underhåll är inte det bästa men man kan förstås köra på Interstate 40, där den röda och vita lastbilen befinner sej (till vänster i bilden). 

När vi kom fram till vårt motell i Holbrook verkade det vara kö utanför receptionen...

Men det var inte så högt tryck när vi skulle checka in och sambon hann med att titta lite på julsångerna med Långben, en sån där spontan bild som man inte kan motstå att ta. 

Vi fick nyckeln till nummer fyra och utanför vår Wigwam stod denna parkerad. Eftersom det fanns gott om utrymme var det inga problem att parkera hyrbilen bredvid. Det här stället hade med anor än jag trodde när jag bokade, men det får komma i nästa blogg.

Hej så länge, 

Lena

Etapp 4: Hooverdammen och första sträckan på Route 66

Den 26 december lämnade vi LasVegas och påbörjade en resa som skulle ta oss till Richardson, Texas i god tid för att fira nyåret hos min syster och svåger. Vårt första stopp på resan kom redan efter ca 40 minuter. Vi stannade först en kort stund och blickade ut över Coloradofloden. Runt hörnet svängde vi sedan av på en liten slingrig väg som tog oss fram till en säkerhetskontroll där alla rutor på bilen skulle vara öppna och vi fick en fråga. " -Har ni några vapen i  bilen?" 

 Vi lyckades hitta en parkering och började vandra upp mot en utkiksplats. Det stod folk och tittade upp på bergssidan, några pekade. Där, på en till synes helt omöjlig sluttning, gick några "big horn sheep". Jag hade bara 24-105 mm men avståndet var inte så långt, dessutom ville jag ha med miljön.

Hur kunde de bara klättra runt där på den branta bergväggen? Tänk också på hur deras fötter ser ut, det är ju klövar, inte sugfötter.

Efter ytterligare trappor kom jag ut på en bro där jag gick rakt ut till ungefär mitten. Framför mej hade jag Hooverdammen, en 222 m hög kraftverksdamm som byggdes mitt under depressionen mellan 1931-1936. Dammbyggnaden är uppkallad efter Herbert Hoover, som var USA:s president när bygget startades, men den invigdes 30 september 1935 av president Franklin D. Roosevelt. 

Vi körde över dammen och upp på andra sidan. Här kan man se bron som jag stod på i bakgrunden. Dammen är byggd över Coloradofloden med Nevada på ena sidan och Arizona på den andra.

Vattennivån har nått upp till kanten där det ljusa berget slutar. 

Vi passerade in i Arizona och helt plötsligt "tappade" vi en timme. Klockan var inte 11 utan 12. Om någon som läser detta planerar att åka förbi och titta på dammen kom så tidigt ni kan. Vi fick stå i kö ca 10 minuter och lyckades hitta en parkering på första stället. När vi åkte därifrån var kön till säkerhetskontrollen ca två kilometer.

Vi lämnade Hooverdammen och körde sydost på I93 mot Kingman. Det var bred motorväg och landskapet växlade.  

Häftig utsikt på vissa ställen.

I Kingman tog vi av på en betydligt mindre väg som inte heller var lika väl underhållen. Nu körde vi österut på den välkända Route 66 som sträcker sej mellan Santa Monica, Californien till Chicago, Illinois.

Här växlade landskapet ännu mer och det dök upp små samhällen längs vägen. Vi hade också järnväg på ena sidan under långa sträckor. Route 66 är en av de ursprungliga vägarna inom USA:s landvägsystem. Den byggdes längs tidigare vagnsleder och öppnades som landsväg 11 november 1926. Det är alltså 100-års jubileum för denna väg i år.

Vissa sträckor var väldigt platt, men det var ändå inte tråkigt och det dök upp en gård här och där. Route 66 är nu till stor del ersatt av Interstate 40, men det går fortfarande att köra vissa sträckor.  

Vi behövde sträcka på benen och stannade till vid ett ställe som hette Havasupai lodge. Det var en mack med ett café och ett motell. Vi behövde inte tanka och det var oklart om det ens gick att köpa bensin här. Ni som har sett Pixarfilmen "Cars" känner kanske igen Radiator Springs och det stod även några gamla brandbilar längs vägkanten här.  

Vi gick in och det såg rätt annorlunda ut jämfört med de vägkrogar som finns längs motorvägen. Här kunde man bara få en sorts kaffe och utbudet av snacks var begränsat. Men det fanns glass i en box och toaletter. 

I Cafédelen pågick något slags möte och jag har insett i efterhand att Havasupai är namnet på den urfolkstam som bor i området kring Grand Canyon. De förlorade sin mark när Grand Canyon blev nationalpark 1919 men återfick stora delar 1975.  

Vi gjorde som många andra turister som stannar här. Sedan bar det ut på vägen igen. Vi ville ju helst komma fram till dagens slutdestination innan solen gick ner.

Hej så länge, 

Lena