Albufeira

Från blåkråkorna gör jag ett hopp tillbaka till vår semesterresa till södra Portugal. Vi bodde i Albufeira, vilket nog är lite mer turiststad än jag hade föredragit men samtidigt praktiskt för allt finns inom gångavstånd. Dessutom hade turistsäsongen inte börjat ännu, vilket var ett medvetet val från vår sida. Vi hade en fin lägenhet för ett mycket bra pris och det här är en bild från vår uteplats. Det stod "poolutsikt" i beskrivningen, men om vi ville se poolen fick man luta sej så långt ut över blomsterprakten att man riskerade att ramla över kanten. 

Här fick jag uppleva årets första tornseglare. En tjuvstart på sommaren. 

Det här är en bild från vår lägenhet. Trappan leder upp till sovrummet. Notera dörren i nivå med lampan. Det sitter även en ljusknapp vid denna dörr. Oklart var den ledde eller hur man skulle ta sej dit.

Det här är gränden utanför vårt boende. Sluttningen är betydligt brantare än det ser ut på bilden. Kvällen när vi kom försökte vi hitta ett sätt att köra fram till vårt boende. Min syster och svåger hade ett rum på samma hotell och vi kunde inte ens hitta entrén. Vi fick parkera och gå till fots tills vi hittade in bland dessa gränder och till rätt husnummer. Att hitta nycklarna krävde dock ett telefonsamtal, men det löste sej när vi väl fick kontakt. 

Precis som Margaretas upplevelse i Grekland och mina tidigare erfarenheter från Portugal (Porto), så var det väldigt mycket trappor och nivåskillnader. Den här gränden ledde ut till en huvudled där man kunde hämta och släppa av folk med bil. Det är bara 400 m till vägen men trappor nästan hela sträckan.

Vi promenerade mest runt till fots i staden, för hade man hittat en gratis parkering till sin hyrbil så fick den stå där tills nästa längre utflykt. En del fasade var klädda med kakel, men inte så många som i Porto.

En dörr som jag förstås inte kunde motstå.

Det var mysigt och lagom varmt för att vara ute och se sej om. 

Jag fotograferar ju inte människor så ofta, men den här killen hade ju satt sej fint på bänken. 

Min syster och sambo känner på vattnet. Kallt, kanske 15 grader. Det var en del som badade, men vi hade inga behov av att vara på stranden eller bada. 

Mot slutet av eftermiddagen avrundade vi ofta på en bar i närheten av vårt boende och läskade oss med en kanna sangria. Här provar vi den vita. 

Hundens matte jobbade också i baren, men hennes skift hade inte börjat ännu. 

Nästa dag blev det en rosesangria, den vita var godare. 

Vi hann förstås också prova den röda, den var också god men jag tror att den vita nog ändå var den bästa. Här kunde vi sitta till ungefär halv sex. Då startade karaokebaren och då var det bäst att gå någon annan stans, eller bara gå till våra rum innan det var dags att gå till ett lämpligt ställe och äta middag. 

Sånt här förekommer nog på många semesterorter i Europa, men jag blev ändå fascinerad av mannen med de stora såpbubblorna. 

En kväll vandrade vi ner längs en gata med en hel del högljudda ställen. Inte något för oss men det blev en lagom promenad efter middagen.

En kvällsbild från vår uteplats. Inte kunde vi föreställa oss att det skulle vara helt svart vid samma tid nästa kväll och dessutom helt tyst, men så blev det ju när Iberiska halvön slocknade.

Hälsningar Lena

Blåkråkor och hungriga småfåglar

När vi satt i gömslet och tittade på härfågeln kom det också en del andra fåglar, t ex var tofslärkan en flitig gäst som gärna plockade åt sej av mjölmasken i burken. 

Det fanns också en familj (minst) svarthakade buskskvättor. Den har jag aldrig sett i Sverige, även om den förekommer. Peter brukar visa bilder på den från Danmark (om jag inte minns fel). Dessa hade en kul hungriga ungar som krävde ständig uppmärksamhet så fort en förälder visade sej.

När det inte fanns någon som kunde stoppa mat i deras gapande näbbar höll de på med lite annat bus. 

Att hoppa på sitt syskon blir inte uppskattat.

Annars kan man ju hoppa och flaxa lite för sej själv. De var fullt kapabla till allahanda flygkonster, men såg ut att testa en del ibland.  

De var förstås ständigt hungriga...

...och får man inte mat från sina egna föräldrar, kanske en intet ont anande tofslärka kan dela med sej litegrann. 

Den fick dock inte en enda mask av lärkan som hade försett sej ordentligt. Maskarna var lätta att plocka men det verkade inte som att ungarna förstått var de kunde hämta mat själva. Det kanske skulle ta en dag till innan de förstod hur "köket" fungerade.

Det här kan jag bara tolka som en hona som inte riktigt tycker att hannen sköter sitt jobb, eller vad tror ni?

En vacker törnskata passerade några gånger.

Turturduvan slog sej ner på den gamla stolpen en stund. 

Den flög sedan över till pinnen där ljuset var betydligt bättre den här tiden på dagen. 

Det vi egentligen satt och väntade på, förutom härfågeln som var med i förra bloggen, var de läckra blåkråkorna. De var på jakt efter en bostad och det fanns två möjliga vid detta gömsle, men bara den ena var ledig.

När den första anlänt dröjde det inte länge förrän båda i paret var på plats. 

Bostad nummer ett kollas noggrant. Fågel är faktiskt in i hålet och vänder ett par gånger.  

Det fanns också ett lämpligt bohål på andra sidan om pinnen de satt på. 

Den måste också undersökas.

Det blev visserligen några bilder på när den tittade in, men det gick mycket fort. I det hålet bodde en minervauggla som låg på ägg. Vi såg aldrig till ugglan men den var tydligen tillräckligt kaxig för att avhysa blåkråkan omedelbart.  

Kråkorna ägnade en stund åt att fånga insekter, putsa sej och prata med varandra...

...samt att kolla in den lediga bostaden. Vi trodde att de kanske skulle bjuda på lite kråksamvaro på pinnen, men att hitta rätt lya var viktigare.

De visade i alla fall upp sej i all sin prakt, åtskilliga gånger.

De är oerhört läckra i sina blåskimrande fjädrar och slår blåskatan, som jag såg i Portugal. Den ska jag visa vid något annat tillfälle.

Hälsningar Lena

Väldigt många biätare

Under min vistelse i Ungern hade jag en heldag vid en av Europas största kolonier av häckande biätare. De håller till i en hästhage på en stor ridanläggning och där finns även två gömslen. 

Så här såg det ut då vi kom fram på morgonen. Ett enkelt staket omger varje gömsle. Biätarna håller till i gropen och har sina bon i hålen. Det gick ca 15 hästar i hagen och de passerade oss ibland men brydde sej inte det minsta om oss när vi rörde oss i hagen.

Fåglarna är där hela tiden och man hinner inte mer än in i gömslet förrän de är på plats. Solen nådde inte riktigt fram till det gömsle vi satt i när vi kom och ljuset var ganska kallt (vilket det också var ute kan jag intyga). 

Biätare är fåglar som verkligen kan tjafsa. De flyger runt och flörtar, fångar insekter och tjafsar med varandra. Ett rent nöje att sitta och titta på.

Efter en stund kom solen och vi satt på sidan med snett motljus. Mer tjafs på pinnen precis utanför gömslet. Jag hade 100-500 mm på kameran men det behövdes inte fullt ut. De flesta bilder är tagna med 150-250 mm brännvidd. 

De är praktfulla och färggranna fåglar.

Båda könen har i princip samma färger men jag uppfattade möjligen honorna som något mindre. Det gick nämligen att förstå vad som var honor när man satt och tittade på dem. Det kommer exempel på det senare.

Biätarna var om möjligt ännu vackrare bakifrån. Rena rama regnbågsfågeln. Enligt Fågelguiden är den vuxna fågeln omisskännlig. 

Efter ett par timmar bytte vi plats i gömslena. Vi fick då medljus, men en del moln gjorde att ljuset varierade.

Från detta gömsle fick vi även bättre möjlighet att fotografera boplatser. 

En del verkade ha bestämt sej för vilket hål de skulle bo i och hade kanske t o m gjort i ordning sin lya.

Andra höll som bäst på med utgrävningen av gången in till boet. Det jobbades ordentligt i några hål. 

Hästarna visade sej ibland. De hade nog extra skönt i hagen för att de delade den med en flock fåglar som tillbringade dygnets alla ljusa timmar med att fånga insekter.

Vi hade vår lunch i köket till en stor byggnad som hörde till ridanläggningen. Där fanns även toaletter och man kunde förstås sitta inne om man ville. Det hade dock blivit varmare vid lunchtid så vi satt ute. När vi precis ätit lunch kom en svart, mycket glad hundvalp och hälsade på oss.

Eftersom det inte var särskilt många människor på anläggningen denna dag, tyckte den att det var jättekul att den hittat oss och hälsade ivrigt på alla. 

Det pågick förstås en hel del uppvaktning och flörtande mellan fåglarna. Det var långt ifrån alla honor som uppskattade dessa närmanden. 

Hannarna hade en rolig men ganska burdus taktik. Den landade väldigt nära en hona, nästan på henne och puffade eller tryckte sej sedan mot henne. Hannen la sedan vingen runt sin presumtiva partner och försökte nog ibland även smyga upp på henne. Det gick för det mesta inte bra.

Det här är samma par och nu har han bytt sida men använder sej av samma taktik. Landa pinsamt nära, trycka till ett par gånger och sedan smeka med vingen. Nä, det gick inte denna gång heller.

Från andra hållet kunde det se ut så här. Denna gång har han även en gåva med sej. 

Här kan man se att hannen också stryker honan på bröstet med näbben samtidigt som han smyger upp vingen över hennes rygg. Snacka om att vara påträngande.

För det mesta resulterade inte dessa uppvaktningar i någon som helst inbjudan från honan.

Vi såg också en del fåglar som satt på marken bland blommorna. Kanske försökte hannen få till en mer romantisk miljö? Resultatet var dock ungefär detsamma. Nobben för det mesta.

Men vissa lyckades och vi fick se parningar från alla olika vinklar innan dagen var slut. Oftast var det hela över på ca 30 sekunder. Hannen tog nästa alltid tag i några fjädrar på honans huvud, antagligen för att hålla sej kvar.

Här ska han precis hugga tag i några fjädrar. Det var ganska vingligt i vinden och innan dagen var slut blåste det ordentligt. Regnet kom så småningom, men då var vi ändå mer än nöjda av den tid vi fått med dessa underhållande fåglar. 

Det var mycket svårt att välja ut bilder till detta inlägg och det blev många. Men så får det bli efter en heldag bland biätare.

Hej så länge,

Lena

Hemma igen

Nu är jag hemma igen efter ytterligare en vecka på resande fot. Denna gång var det en kombinerad tjänsteresa med några dagars semester. Det blev mängder med bilder bl a då jag fick möjlighet att besöka en av Europas största kolonier med häckande biätare. Det kommer sålunda mer bilder på denna regnbågsfärgade fågel i en kommande blogg.  

Hälsningar Lena

Det lönar sej att ha guide ibland

Under vår vistelse i Algarve hade vi bokat en heldag med en fågelguide vilket blev en mycket givande dag. Vi startade tidigt på morgonen och körde norrut, genom ett kuperat landskap med låg befolkning och kom sedan till ett mer plattare jordbrukslandskap. Inledningsvis var det dimma på morgonen. 

  En ängshök passerade oss på första stället där vi stannade. Vår guide George, som ursprungligen kom från Tyskland, visste precis var chanserna var som störst att få syn på olika arter. Det här är dock inte som att sitta i gömsle och avstånden blir ofta långa. 

Jag hade stortrapp på min önskelista och den hade vi absolut inte hittat utan George. De är skygga och väldigt svåra att se i terrängen. Avståndet är mycket långt och det är dessutom en del oönskade effekter värmedaller (dimman var helt borta). Stortrapp är en världens tyngsta flygande fågelarter. Vi såg även småtrapp men det var på lika långt avstånd och inte så mycket att visa. Vi såg dock dessa fåglar mycket fint i George tubkikare.

Det fanns gott om lärkor, samma sånglärkor som vi har hemma men även andra arter som George pekade ut. Vi stannade ofta eller krypkörde med bilen och hade rutorna nere. 

Det var full fart på småfåglarna som hade ungar i sina bon så här års. Det här tror jag är en kalenderlärka.

En stor fördel med att åka med guide var att han körde in på småvägar där vi nog inte hade vågat köra. Dessutom på en del privata vägar och ibland skickade han ett SMS till någon lantbrukare för att kolla att det var OK att köra igenom ägorna. Området har blivit populärt bland fågelskådare och guiden är förstås mån om att det ska fungera bra med lokalbefolkningen. Fågelskådare har t ex en tendens att parkera längs vägar där det inte alltid är så lämpligt...och vägarna var ibland väldigt smala. De röda skyltarna har med jakt att göra och det var inte säsong för det nu.

På ett ställe där vi stannade för att spana efter stortrapp flög dessa svartbukiga flyghöns upp (Black-bellied sandgrouse). De var tydligen inte så vanligt att man fick se. 

Blåkråka fanns det däremot gott om och det satt häckningslådor uppe på många ställen (ett projekt) som de helt klart hade flyttat in i.

De är läckert blå dessa kråkfåglar. Vi mötte även kvinnan som ansvarar för projektet, som var ute och inventerade bolådorna. Blåkråkor hade vi sett utan guide. 

Däremot hade vi aldrig fått syn på den här utan George, en liten minervauggla som låg och spanade på ett klippblock. Vår guide visste att ugglan brukade hålla till bland dess stenar, men det tog ett tag innan vi fick syn på den. 

När vi svängde in på en liten väg tvärstannade George och pekade mot ledningen. Där satt vad jag antog var en tornfalk, de var mycket vanliga i området och vi hade sett många. Det här var dock en rödfalk (Lesser kestrel) och inte alls särskilt vanlig. Han såg det direkt på fötterna. Tornfalken har svarta klor och dessa har gula. Jag fick snabbt fokus på honan och tog några bilder. När jag gör det landar hannen på henne. Pang på bara!

Jag får hela parningsakten i samma bildserie, det går rätt fort. Hannen hade lite problem med balansen ett ögonblick.

Vips var det klart och han tar plats bredvid honan. 

Det var då de upptäckte att vi satt där i bilen och att de hade blivit fotograferade i denna intima stund. 

Efter lunch svängde vi av på ytterligare en liten grusväg mot en gård. På långt håll kunde vi se stora rovfåglar cirkla i luften. Det var väldigt långt bort men kanske kunde vi komma närmare på denna väg.

Vi såg fyra stora fåglar och minst två av dem var gåsgamar. Det fanns också ett par stora, väldigt mörka fåglar som cirklade med dessa. George sa Black vulture, vilket på svenska borde bli "svartgam" men det är faktiskt grågam. Enligt George såg man oftast bara dessa på långt avstånd, men en mörk individ såg ut att flyga åt vårt håll...

Den stora grågamen kom förbi och gjorde en överflygning på häpnadsväckande låg höjd. George hade också sin kamera framme och var exalterad över hur nära den kom. Det här är en riktig bjässe, i samma storlek som en kondor. Det är Europas största rovfågel och enligt fågelguiden kan den ha ett vingspann på upp till 295 cm (max vingspann för havsörn 240 cm).  

Den stora gamen passerade oss och flög sedan bort åt samma håll som den kommit från. Grågamen är sällsynt och det uppskattas att det bara finns ca 1800 par i Europa. Den har dock ökat något på senare år för att man lägger ut mat till dem på vissa platser i t ex Spanien (vissa åtelplatser har även gömslen). 

Vi körde vidare men dagen började lida mot sitt slut. Det kändes som att vi hade haft en fantastiskt utdelning. Vi såg en hel del rödhöns (Red-legged partridge), de var ganska vanliga. Den här poserade fint på den gamla stenmuren.

När det passerade en härfågel framför bilen stannade vi igen. Det var en gård med får och från någonstans i fårhagen flög det upp en annan fågel. Den gjorde också George glatt överraskad för det var en rödvingad ladusvala. De är betydligt större än en ladusvala och flyger mer som en tärna. Den kom snart tillbaka för den hade ett bo mitt i fårhagen. 

Vi lämnade den rödvingade svalan och körde upp på en utkiksplats. Utsikten över landskapet var imponerande men vi kunde inte se några fler stora rovfåglar, vilket annars inte var så ovanligt på denna plats. Efter en lång dag körde vi tillbaka till Albufeira och tackade George för en strålande fågeltur. Men jag hade två arter kvar på önskelistan Iberisk blåskata och härfågel, båda vanliga arter och vi hade sett dem flygande, men jag ville ju gärna fota dem. Golfbana föreslog George.

Hälsningar Lena