Etapp 1

När vi lämnade Sverige den 19 december hade jag bara skymtat solen ca 30 minuter under den senaste månaden. Jag kunde därför inte låta bli att leka lite med kameran när solljuset strömmade in i terminal 5 på Heathrow i London. Vi hade tråcklat oss genom terminalbyten, passkontroll och säkerhetskontroll på rekordtid, vilket givetvis resulterade i att vi fick sitta längre vi gaten och vänta. Efter ytterligare fördröjning, av oklar anledning, kom vi till slut iväg.

Efter drygt elva timmars flygresa landade vi och blev hämtade av min systerson. Han frågade om vi ville ha "The scenic route" eller den kortaste vägen till deras hem. Vi valde den mer spektakulära vägen och hamnade mycket snart i vad som nästan kändes som ett mycket stort nöjesfält.

Bilderna är tagna i all hast genom vindrutan på bilen. Det är fredagskväll och stadslivet har definitivt kommit igång. Fast vi insåg senare att en hel del liv här håller igång dygnet runt.

Vi är naturligtvis inte i Frankrike, även om det finns ett Eiffeltorn på den här gatan. Vi passerade också en Frihetsgudinna och en pyramid. Trump har också bidragit till stadsbilden som ni kan se.

De stora lyxhotellen avlöste varandra längs vägen som också kantades av höga palmer. Ett par kvarter längre bort tar ljusen och de flotta butikerna slut ganska abrupt och det tog inte mer än 15 minuter innan vi var hemma i min systersons hus. Någon av er har nog listat ut var vi är och åtminstone en här på FS har gift sej i denna stad om jag inte minns helt fel. 

Ny dag och solen strålade då vi blev guidade längs en given rutt om man besöker denna stad för första gången. Vi började förstås vid den ikoniska skylten, där det givetvis var kö för att ta en selfie. 

Till höger om skylten kunde man landa med sitt privatjet. Det här är precis där "The Strip" börjar i Las Vegas, vill du komma dit med flyg och betalar bra kan du landa precis där allt det roliga börjar.

Vi fick nöja oss med att om man är boende i Las Vegas, vilket min systerson är, parkerar man gratis i de stora parkeringshusen längs "The Strip". Det här är utsikten från det öppna parkeringsdäcket på Bellagio, ett av de mest kända hotellen på gatan, som har en mycket välkänd fontän.

 Lagom "jetlaggad" blir utsikten redan från parkeringen ganska omtumlande. 

Vi vandrade genom Bellagios julskyltning. Här ligger NK i lä, framförallt när det gäller omfattningen. 

Här gör man det i storslagen amerikansk anda.

Det är gott om besökare dagarna innan jul.

Den här skapelsen består av olika växtdelar, nötter och mängder med blommor.

Den här bilden är tagen i en butik med sanslöst dyra juldekorationer.

Handgjorda dockor i original, inte något jag skulle välja att julpynta med, men om jag var barn skulle jag nog ha svårt att slita mej från det här stället.

När vi kom ut i lobbyområdet var en stor del av taket dekorerat av glaskonstnären Chihuly. Det här hade jag behövt mer vidvinkeln för att visa hur det verkligen såg ut. 

Vi fick också se det som håller staden igång, 24 timmar om dygnet. Intäkter från spel gör det skattemässigt fördelaktigt att bo i Vegas. Det får också andra konsekvenser. Då ca 60% av stadens befolkning jobbar inom spelindustrin, och de förstås jobbar skift, har staden inte någon rusningstrafik. Det flyter på lugnt och fint oavsett vad klockan är. Man har inte heller några vägtullar på de stora genomfartslederna. Min systerson som tidigare bodde i Dallas betalade ca 3000 dollar om året i vägtull för att sitta två timmar i kö varje dag. Nu har han 15 minuters bilresa till sitt jobb och ingen kö.

Vid lunchtid den 22 december var det inte så många som spelade, men några fanns på plats. Bilden är mörk men det sitter en väldigt omfångsrik man till vänster, som har sin rollator parkerad bredvid.

Det är tomt vid rouletten men en ensam städare drar sin vagn mellan borden. Omfattningen av spel var överväldigande och det här var ju bara ett av ställena. Varenda hotell hade ett helt plan med spelautomater och det fanns nog en hel del andra lokaler som också hyste spel som vi aldrig kom i närheten av. Vid baren kunde du förstås spela samtidigt som du åt eller drack något och vi kunde se folk spela på sina telefoner när vi besökte platser som inte hade automater. Möjligheten att spela är oändlig i LasVegas.

Hej så länge,

Lena

Några bilder från ett blygrått Eskilstuna

I helgen har vi varit på besök i Eskilstuna och på lördagen tog jag en promenad. Lätt duggregn och blygrått. Jag gick längs Köpmangatan och kunde på så sätt gå in i ett antal små butiker när det började bli alltför blött. När jag kom fram till Rådhusbron tog jag upp kameran ur väskan. Det var helt vindstilla. 

Jag gick på andra sidan bron och tog denna bild men bestämde mej för att gå tillbaka för en tur in mot stora torget. Där hittade jag dock inget inspirerande så jag gick tillbaka till ån och fortsatte längs den. 

Jag gick nu på motsatta sidan och då får man de gamla husen längs Köpmangatan tvärs över vattnet. Det här har jag ju fotat förut, men kunde ändå inte motstå att ta några bilder. 

Det mörkgula huset med grönt tak och ett åttakantigt torn var ett av Eskilstunas första hotell. Tornet byggdes 1859 och användes då som punchveranda. 

I det gamla hotellets kolkällare finns numera Galleri Gamla Stan. Där slank jag in i början av min promenad för att det regnade och fick se mycket fina akvareller av Niclas Gustafsson. Han bor i Torshälla och visade främst stadsmotiv från Eskilstuna. Om någon har vägarna förbi kan jag rekommendera den utställningen.  

Det var hemtrevligt pyntat i fönstren längs ån. Jag gick över Forsbron och var så tillbaka ungefär där jag började.

Svärföräldrarnas lägenhet ligger nästan mitt emot Tunafors  Fabriker. De gamla industrilokalerna som en gång varit en bestickfabrik, men numera är omgjort till bostäder. Det passade sålunda bra av avsluta här. 

Så börjar en ny vecka i denna blöta, mörka årstid.

Hälsningar Lena

Bubbelmannen

Det började med att jag satt på vår terass i Albuferia (början av maj 2025) och fick syn på jättestora såpbubblor som kom svävande upp över staden. 

Jag testade att fotografera dem med telet och fick en bild udda av omnejden med på köpet, yin och yang kanske också var med en stund...

Bubblorna ändrades hela tiden och det gick att få med hela stadskärnan i speglingen med lite tålamod. 

På kvällen hittade jag upphovet till de stora bubblorna. Det var en man på torget som gjorde dem, ofta till barns stora förtjusning.

Jag blev helt fascinerad av bubblorna och provade att fotografera dem vi mer än ett tillfälle. 

Bubblorna är gigantiska och förvånansvärt hållbara. Det här är antagligen något som finns på var och varannan semesterort, men det är inte platser som vi normalt brukar besöka. 

Mannen tycktes själv väldigt road av sina kortvariga verk, för även om bubblorna var hållbara levde de ju oftast inte särskilt länge. 

Ofta var det barn som sprang runt honom och försökte "fånga" bubblorna men jag såg honom aldrig be om pengar, som flera andra underhållare på torget gjorde. 

Jag var minst lika road som barnen.

Bubblorna kunde anta de mest underliga former och de rörde sej förstås hela tiden på väg upp mot himlen. De som överlevde ivriga barnhänder och träden på torget.

Vi var tack och lov på plats före den stora anstormningen av turister. Första veckan i maj var precis lagom och så fick vi uppleva den "totala nedsläckningen", en minnesvärd erfarenhet som jag berättat om i en tidigare blogg. 

Hälsningar Lena

Förmiddagspromenad i Göteborg och ett trevligt möte

Jag hade en halv dag ledigt i Göteborg och jag kan mej ut på ännu en promenad efter en härlig hotellfrukost. Det var sol och behagligt väder att gå i.

Jag gick mot Liseberg men det var inte mitt mål. Byggkranar och plank gjorde att jag fick en extra klättring upp för en massa trappor och sedan ner.

Till slut hamnade jag i alla fall här, där äventyret börjar, i alla fall om man är ett barn och följer dinosauriespåren på golvet. Jag gjorde som instruktionen påbjöd, tog hissen upp till sjunde våningen och klev in.

Jag är på Universeum och på den här avdelningen kände jag mej riktigt hemma, som fisken i vattnet faktiskt. Det var tidigt på dagen och lite folk, perfekt.

Den här udda filuren är en atlanstör. Den lyckades vi utrota i vårt land på 1800-talet. Sedan 2017 pågår ett projekt att återetablera atlantstör i Göta älv. Projektet initierades av Dan Calderon redan 2013. Projektet drivs och leds av Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund. Sommaren 2024 släpptes totalt 95 unga atlantstörar, uppfödda i fångenskap, ut i Göta och Nordre Älv. De kan bli upp till 5 meter långa och det vore riktigt häftigt att möta en sådan under ett dyk. Fisken på bilden var ungefär 25 cm.

Jag satt en stund vid den stora tanken med tropiska fiskar och hajar. Drömde mej bort en stund, men att fotografera i den miljön är inte lönt. Det går inte att komma i närheten av känslan att vara i vattnet med dessa djur. I år har det inte blivit några dyk, vilket är första gången det händer på de senaste 25 åren. Vi har gjort för mycket annat. Jag gick vidare in i tropikavdelningen och givetvis direkt imma på kameran. Alltså fick jag stanna där en stund och det fanns en del roliga fåglar. Jag hade bara 24-105 mm men den här verkade rätt van vid folk. 

Jag stod uppe på en hängbro och fick syn på en dykare som jobbade i ett akvarium under mej. Det krävs nog en hel del rengöring och underhåll för att få det att se så fint ut som det gör. Jag har en gammal dykkompis som är marinbiolog och jobbar här inne, antagligen i någon överordnad roll numera, men jag vet att han har dykt mycket i tankarna. 

Jag gick ner ett par "våningar" och träffade på en av de två dykare som jobbade där idag. Jodå, Klas var i huset någonstans men hon visste inte var. Jag lämnade tropikerna efter en stund och fick då förstås vänta på att kameran skulle acklimatisera sej till normal rumstemperatur igen. Jag skippade avdelningen om människokroppen och nådde då bottenvåningen igen. Hmmm, det skulle ju finnas ormar. De hade jag missat. Alltså tillbaka till hissarna och en titt på kartan.

När hissdörrarna öppnas möter jag då min kompis, Klas Malmberg. Han är en mycket duktig undervattensfotograf, medlem i Naturfotograferna och med flera fina böcker bakom sej. Han är en riktig nörd när det gäller nakensnäckor och är en av medförfattarna till det band av Nationalnyckeln som täcker dessa små unika djur. Jag har tävlat mot Klas i SM i undervattensfoto många gånger och vi har varit på samma dykresa till Tustna i Norge, som det finns ett antal blogginlägg från. Han ska också vara med på Biodiversitetskonferensen, som är orsaken till att jag är i Göteborg, så vi kommer att mötas igen.

Jag åker upp till våning fem och hittar reptilerna. Det finns många väldig fina ormar och jag kanske skulle ha varnat, för här kommer bilder på tre särskilt vackra. Först en månskenshuggorm, en starkt hotat art som det inte finns mer än några hundra kvar av i det vilda. Orsaken är främst habitatförlust, ökad turism och smuggling av infångade ormar.

Den här blå palmhuggormen förekommer på Komodo, där de stora välkända varanerna finns. 

Slutligen får ni se ett exemplar av Yucatans neotropiska skallerorm som, vilket namnet antyder, finns i Mexiko. Nu känner jag mej nöjd med Universeum, men jag passerar också ett rum där det hänger fotografier (ganska små) som visar familjer från olika platser i världen och vad de konsumerar i form av mat under en veckas tid uppställt framför dem. En mycket givande liten utställning gjord av två fotografer som jag hoppas många tittar på med sina barn och även alla de skolklasser som passerar genom Universeum. 

Jag promenerade tillbaka mot mitt hotell och en eftermiddag då jag skulle jobba. Längs vägen passerade jag ett gatukök som såg lagom gammeldags ut och enligt skylten utanför serverade de såväl köttbullar som korv med eget (hemgjort) potatismos. Jag slog till med en "mosbricka" som smakade precis så gott som jag mindes att de brukade göra t o m den vita kartongformen som den serverades såg helt rätt ut. Jag drack inte pucko för det har aldrig varit min grej, men jag behövde inte äta någon stor middag till kvällen.  

Hälsningar Lena

På besök i en av Sveaskogs ekoparker

Jag var på en Skogskonferens i Vänersborg under den gångna helgen och på söndagen var det utflykt till en av Sveaskogs ekoparker där kunniga guider förklarade hur de jobbade med skogen. I en ekopark är 50% av skogen skyddad och man genomför restaurerande åtgärder som t ex att ta bort en del gran för att öppna upp och främja lövträd. Man använder skonsammare metoder, ibland häst för att minska skadorna på marken vid uttag. Träd som blåst omkull får ligga kvar och man lämnar även vissa träd för att det ska finnas död ved för insekter och annat att leva i.   

Här är vi i ekoparken Halle-Hunneberg och första besöket gjorde vi vid Storekov. Det kanske inte ser så märkvärdigt ut och det är inte så konstigt. Naturen tar sin tid och här har man ganska nyligen genomfört åtgärder som t ex att ta bort träd. 

Det var många kunniga personer med på konferensen. Det märktes tydligt när de blev "utsläppta" i skogen och hittade den ena intressanta detaljen efter den andra. Här några väldigt små svampar.

På den här gamla grenen fanns några särskilt intressanta tickor och då kom luppen fram för att säkerställa artbestämning. Om inte Natalie, som organiserat dagen, hade ropat på alla och föst oss i rätt riktning, hade vi aldrig kommit tillbaka till bussen. 

Vi var delade i två mindre bussar, som kunde köra på de små vägarna i ekoparken, men träffades för fika vid Grinnsjö. Efter smörgåsar och kaffe bytte vi besöksmål med varandra så alla fick se samma ställen. 

Vi fick också höra om arbetet bakom att återställa Grinnsjö till vad det en gång varit. Det var naturskyddsföreningarna i Vänersborg, Trollhättan och Grästorp som gick samman och fick arrendera Grinnsjötorp 1992 för en symbolisk summa. Därefter följde tusentals timmar av arbete för att röja bort gran och sly, bränna ris och röja bort granbarrmattor. De renoverade också torpet som man kan se i bakgrunden. Länsstyrelsen tog hand om slåtter och började låta djur beta ängarna. Domänverket (numera Sveaskog) avverkade de största träden. Naturen svarade snabbt på åtgärderna och de 30 växtarter som man fann på den igenväxta ängsmarken när man började, hade ökat till 186 10 år senare. Vid den senaste inventeringen 2019 fann man 278 växterarter, därtill antagligen en hel del fjärilar och andra insekter.  

Från höjden där torpet står kan man blicka ut över en sjö. Man har också byggt en spång vid sjön och dit drogs jag automatiskt när vi kom till platsen. Spången kallas Idas spång efter kvinnan som bodde hela sitt liv i ett av de två torpen som fanns här. Hennes bror bodde i torpet som finns med på bilden ovan.

Grinnsjö är sedan 1996 naturreservat och det är numera länsstyrelsen som sköter om ängsmarkerna och ser till att de betas på somrarna. Naturskyddsföreningarna arrenderar fortfarande torpet och den närmast omkringliggande ängsmarken, som man träffas och slår med lie varje sommar.  

Det finns en vandringsled som går längs sjön som vi inte hann gå på. Man kan se ett fikabord vid den gamla eken till höger. Trots att regnet hängde i luften var det här en mycket vacker plats. 

Den finska lapphunden tittar efter sin husse som gick in i torpet. Jag kunde inte motstå det vackert tecknade ansiktet hos denna hund som dessutom gjorde sej så bra i den höstfärgade naturen runt Grinnsjö.

Efter fika och trevlig samvaro vid Grinnsjö delade vi upp oss igen och nu åkte min buss till Öjemmossen

Här var det två personer från länsstyrelsen som informerade om hur man arbetade med att återställa våtmarker i området.  

Vi vandrade iväg längs en stig som hade varit en banvall på den tiden man hade räls här för att forsla ut torven. Här arbetade man med att plugga diken för att återväta marken. Det man ser mellan tjejerna är en sådan plugg. Den har skapats med en grävmaskin och består till största delen av torv.

Här kan man se en grävmaskin som utför ett jobb och hur man lägger ut sammanfogade stockar på marken för att den tunga maskinen inte ska förstöra alltför mycket eller sjunka så att den inte tar sej därifrån. 

Torven till pluggen har man tagit på andra siden stigen som vi stod på. Det förekommer också att man pluggar för hand, om det inte går att komma in i området med en maskin. 

Här är en annan plugg som är byggd med en träpalissad som täckts med tuvor av gräs. Vilt gillar att använda dessa pluggar och ibland lägger man ris eller grenar i en hög på för att det inte ska bli alldeles för mycket trampande över. 

Svampexperten hittade en brandticka. Den förekommer främst i olikåldrig fuktig granskog med mycket död ved, ofta i kärrkanter eller vid bäckar. Dessa livsbetingelser fanns alltså på denna plats. 

Efter dessa besök och en trevlig lunch var konferensen slut och jag tog ett tåg till Göteborg för att delta vid The Swedish Biodiversity Conference. Anledningen att jag var med på båda dessa evenemang var förstudien om svart stork som jag jobbat med på deltid sedan i mars. Skogskonferensen var en delrapportering till de intressenter som donerat pengar till studien. Biodiversitetskonferensen var ett sätt att nå ut till en bredare vetenskaplig krets.

Hälsningar Lena