Etapp 6: Little Colorado River Gorge och Barringerkratern

Vi lämnade Grand Canyon och så fort vi kom ner på lägre höjd blev vädret bättre. Dock kunde vi spana bakåt och se att det var nog inte så mysigt högre upp. 

Vi körde österut på väg 64 och förundrades återigen över landskapet med de olikfärgade torra grästuvorna och maffiga slutningarna. Det gick hästar och betade till höger längs denna väg och det fanns enstaka hus. 

Vi svängde av vid en parkering där det stod en del andra bilar. Jag hade inte koll på vad som fanns här och det stod att man skulle betala inträde. Men den lilla hytten där man skulle betala var tom, så vi körde in och parkerade. Det fanns mer att se här än vi hade föreställt oss. Vi befann oss vid "Little Colorado River Gorge Navajo Tribal Park".  

Det är inte Grand Canyon men otroligt häftigt och helt oväntat. Visst finns det med på Goole maps, och jag var ganska påläst, men det här hade jag inte noterat. Antagligen för att jag bedömde att vi skulle stanna i Grand Canyon betydligt längre och då behövde köra direkt till nästa destination för att hinna det vi tänkt innan det blev mörkt.  

Strukturen fascinerade givetvis och jag blev stående en stund trots att det blåste isande kallt.

Här är det inte högtryck på besöksantalet och alla de tomma stånden till vänster vittnar om att det inte förväntas några stora horder med turister som vill köpa smycken och drömfångare. Jag noterade skylten och kan absolut föreställa mej hur dessa djur stortrivs i området då det är varmt och soligt. Vi hade visserligen sol men det var nog inte mer än fem plusgrader.  

Vi kom ut på Interstate 89 och körde söderut. Vädret var fortsatt rätt spännande. Vi fortsatte sedan österut på Interstate 40 som går parallellt med Route 66.  

Vi gjorde en planerad avstickare på en liten väg och jag hann precis lyfta upp kameran när vi passerade denna skylt.

Det är ju bara så härligt att man har luftkonditionerade utrymmen för folks hundar, så de inte ska behöva sitta i bilar som värms upp på parkeringen. Det var nog inget stort problem denna dag men jag kan föreställa mej att det är ett dilemma de flesta dagarna om året. 

Vi betalade inträdet och gick rakt genom byggnaden för att komma till utkiksplattformen innan det började regna. Det var min sambo som hade önskat att vi skulle stanna vid Barringerkratern och den var onekligen imponerande. Kratern har en diameter på omkring 1 200 m och ett djup på 170 m. Kraterranden är 45 m hög. Namnet kommer från gruvingenjören och affärsmannen Daniel M Barringer som redan 1903 föreslog att kratern skapats av en meteorit.

När jag blickade åt andra hållet såg det ut så här och det resulterade i att vi gjorde en grundlig rundtur på besökscentret och läste all samlad information om denna krater och andra nerslag på olika platser i världen. Den projektil som orsakade kratern var en järnmeteorit med en diameter på omkring 50 meter som träffade jordens med en hastighet på flera km/s. Då meteoriten träffade marken uppstod en explosion motsvarande åtminstone 2,5 megaton trotyl (omkring 150 gånger atombomberna över Hiroshima och Nagasaki ), en förödelse som kastade upp uppskattningsvis 175 miljoner ton materia i luften (har dubbelkollat med  Wikipedia).  

Platsen är verkligen "in the middle of nowhere". 

Efter besöket vid det stora hålet i marken tog vi oss ut till resterna av Route 66 och fortsatte en bit till. Vi mötte återigen ett av de extremt långa tågen.

Vägens underhåll är inte det bästa men man kan förstås köra på Interstate 40, där den röda och vita lastbilen befinner sej (till vänster i bilden). 

När vi kom fram till vårt motell i Holbrook verkade det vara kö utanför receptionen...

Men det var inte så högt tryck när vi skulle checka in och sambon hann med att titta lite på julsångerna med Långben, en sån där spontan bild som man inte kan motstå att ta. 

Vi fick nyckeln till nummer fyra och utanför vår Wigwam stod denna parkerad. Eftersom det fanns gott om utrymme var det inga problem att parkera hyrbilen bredvid. Det här stället hade med anor än jag trodde när jag bokade, men det får komma i nästa blogg.

Hej så länge, 

Lena

Etapp 4: Hooverdammen och första sträckan på Route 66

Den 26 december lämnade vi LasVegas och påbörjade en resa som skulle ta oss till Richardson, Texas i god tid för att fira nyåret hos min syster och svåger. Vårt första stopp på resan kom redan efter ca 40 minuter. Vi stannade först en kort stund och blickade ut över Coloradofloden. Runt hörnet svängde vi sedan av på en liten slingrig väg som tog oss fram till en säkerhetskontroll där alla rutor på bilen skulle vara öppna och vi fick en fråga. " -Har ni några vapen i  bilen?" 

 Vi lyckades hitta en parkering och började vandra upp mot en utkiksplats. Det stod folk och tittade upp på bergssidan, några pekade. Där, på en till synes helt omöjlig sluttning, gick några "big horn sheep". Jag hade bara 24-105 mm men avståndet var inte så långt, dessutom ville jag ha med miljön.

Hur kunde de bara klättra runt där på den branta bergväggen? Tänk också på hur deras fötter ser ut, det är ju klövar, inte sugfötter.

Efter ytterligare trappor kom jag ut på en bro där jag gick rakt ut till ungefär mitten. Framför mej hade jag Hooverdammen, en 222 m hög kraftverksdamm som byggdes mitt under depressionen mellan 1931-1936. Dammbyggnaden är uppkallad efter Herbert Hoover, som var USA:s president när bygget startades, men den invigdes 30 september 1935 av president Franklin D. Roosevelt. 

Vi körde över dammen och upp på andra sidan. Här kan man se bron som jag stod på i bakgrunden. Dammen är byggd över Coloradofloden med Nevada på ena sidan och Arizona på den andra.

Vattennivån har nått upp till kanten där det ljusa berget slutar. 

Vi passerade in i Arizona och helt plötsligt "tappade" vi en timme. Klockan var inte 11 utan 12. Om någon som läser detta planerar att åka förbi och titta på dammen kom så tidigt ni kan. Vi fick stå i kö ca 10 minuter och lyckades hitta en parkering på första stället. När vi åkte därifrån var kön till säkerhetskontrollen ca två kilometer.

Vi lämnade Hooverdammen och körde sydost på I93 mot Kingman. Det var bred motorväg och landskapet växlade.  

Häftig utsikt på vissa ställen.

I Kingman tog vi av på en betydligt mindre väg som inte heller var lika väl underhållen. Nu körde vi österut på den välkända Route 66 som sträcker sej mellan Santa Monica, Californien till Chicago, Illinois.

Här växlade landskapet ännu mer och det dök upp små samhällen längs vägen. Vi hade också järnväg på ena sidan under långa sträckor. Route 66 är en av de ursprungliga vägarna inom USA:s landvägsystem. Den byggdes längs tidigare vagnsleder och öppnades som landsväg 11 november 1926. Det är alltså 100-års jubileum för denna väg i år.

Vissa sträckor var väldigt platt, men det var ändå inte tråkigt och det dök upp en gård här och där. Route 66 är nu till stor del ersatt av Interstate 40, men det går fortfarande att köra vissa sträckor.  

Vi behövde sträcka på benen och stannade till vid ett ställe som hette Havasupai lodge. Det var en mack med ett café och ett motell. Vi behövde inte tanka och det var oklart om det ens gick att köpa bensin här. Ni som har sett Pixarfilmen "Cars" känner kanske igen Radiator Springs och det stod även några gamla brandbilar längs vägkanten här.  

Vi gick in och det såg rätt annorlunda ut jämfört med de vägkrogar som finns längs motorvägen. Här kunde man bara få en sorts kaffe och utbudet av snacks var begränsat. Men det fanns glass i en box och toaletter. 

I Cafédelen pågick något slags möte och jag har insett i efterhand att Havasupai är namnet på den urfolkstam som bor i området kring Grand Canyon. De förlorade sin mark när Grand Canyon blev nationalpark 1919 men återfick stora delar 1975.  

Vi gjorde som många andra turister som stannar här. Sedan bar det ut på vägen igen. Vi ville ju helst komma fram till dagens slutdestination innan solen gick ner.

Hej så länge, 

Lena

Big Bovine of the desert

Vi lämnade åsnorna vid spökstaden och körde in i Death Valley igen. Jag visste att det fanns ett ställe med sanddyner och visst fanns det sand. Eftersom vi kom vid elva hade många andra besökare redan anlänt och det sprang folk överallt. Här ville jag inte ha dem på bilderna så vi traskade inte runt så länge i sanden.

Vi körde vidare till Mosaic Canyon. Om du inte gillar sten och bergsformationer kan du hoppa över ett antal bilder. Här satt också en av de varningsskyltar som vi såg på ställen där det fanns vandringsleder. Idag var det dock mulet och ca 15 grader så vi såg inga problem att traska iväg trots att klockan började närma sej lunchtid.

Jag vet ju att det finns läsare här som gillar sten, därför tar jag med dessa bilder. Här var det fascinerande att gå.

På vissa ställen var det ganska smalt och färgtonerna varierade otroligt. Den nästan vita stenen var mjuk som sammet.

Det var inte särskilt mycket folk som gick här men just på denna plats var det två sällskap som möttes. Det var mycket sparsamt med växtlighet som ni kan se.

Vi knatade på i uppförsbacke genom ytterligare en smal passage.

Det här var nog det häftigaste stället när det gäller färger och former. Stenen var blå. 

Vi gick inte hela vägen för det skulle ta ca 3 timmar. Vi vände ungefär halvvägs och här är vi på väg ner tillbaka till bilen.

Vi körde genom dalen och passerade områden där det såg ut som att det hade snöat under natten. Men det var förstås salt.

Vi avrundade vårt besök i Death Valley med att köra upp på "Dante's lookout". Här var det fem grader kallare och blåste isande vindar. Men utsikten över dalen var magnifik.

Death Valley bjuder på dramatiskt och växlande natur, väl värt ett besök vintertid och det finns mycket mer att se än jag visat här.

Från Death Valley junction tog vi en annan väg hem än när vi kom. Vägen var mycket rak och öde, därför stannar man när det dyker upp en stor ko. Den är t o m utmärkt i Google maps som Big Bovine of the desert.

Det fanns några gamla vagnar på parkeringen och ett slitet kasino. Till höger kan man ana vägen med stolparna. 

När vi till slut svängde ut på motorvägen I95 mot Vegas låg det här "tvärs över gatan". Vi stannade förstås och gick in. Det var ingen trängsel...

Det fanns ett läckert café längst in i byggnaden, men vi hade inte tid att fika. Dessutom visste vi att det skulle bli en rejäl middag när vi kom tillbaka till Johan och Kenzie. 

När vi kom tillbaka till Vegas hade min syster och svåger också anlänt från Texas för att stanna över jul. Som alltid när vi träffar familj vid juletid tittar vi på "årskavalkader". Till en början var det bara vi som hade en, men nu plockar alla ihop ett bildspel över det som hänt det senaste året. Vi bor långt ifrån varandra och det hinner hända mycket på ett år. Vi hade också några korta filmklipp från Sydafrika som särskilt hundarna verkade gilla. Innan jag hann få upp kameran stod båda två med tassarna på bänken och tittade på elefanten. 

Hej så länge,

Lena

Beatty och spökstaden Rhyolite

Vi kom till Beatty när solen gått ner men jag tog ändå en bild på Exchange club casino i huvudkorsningen när vi gav oss ut på upptäckarpromenad. Vi hade ett rum på motellet med samma namn bakom denna byggnad. Ett enkelt motell med längor i två plan och parkering utanför. Fyller sin funktion om man bara ska sova en natt.   

På motellets parkering stod denna...Jag förvånas verkligen över hur folk kan betala så mycket för en bil som är så ful. Även om bensinen är dyr i Californien så handlar det ju inte om dyra bränslekostnader när någon köper en sån här "låda". Vi såg ganska många under vår resa från Nevada till Texas. Såg nyligen att det hade varit en på besök i Luleå och orsakat viss uppståndelse.

Tvärs över gatan från motellet låg det här stället och vi såg fram emot en surdegspizza med smarrig fyllning, men det var måndag och köket var stängt. Vi fick gå 300 m nedåt gatan och äta en pizza som antagligen var en fryst produkt som värmts upp och serverades med plastbestick och valfri läsk. Det är svårt att planera bort måndagar då man är ute och reser på det här sättet. Vi gick i alla fall tillbaka till Saloonen och tog en drink i baren, vilket kompenserade för den torftiga måltiden med råge. Den äldre mannen som jobbade i baren var en intressant person och eftersom vi bara var ca 10 personer på hela stället hade han tid att småprata.  

Nästa morgon var vi uppe tidigt och "hängde på låset" till Gemmas cafe för att äta frukost. Det skulle öppna klockan sju men var stängt när vi ryckte i dörren. Jag roade mej med att fotografera det häftiga casinot och inom någon minut såg vi att Gemma anlänt och öppnade för oss. 

Vilken frukost!!! Under den röda såsen och osten döljer sej en spansk omelette laddad med grönsaker, perfekt avocado med en klick creme fraiche och det som kallades "fries" i menyn visade sej vara hederlig stekt potatis. Rostat bröd till detta och en stor kopp riktigt gott kaffe (för att vara amerikanskt). Vi stod oss hela dagen på detta. 

När vi ätit skulle vi bara checka ut och fara men jag ville ta en närmare till på detaljerna på casinot. En man gick runt med ett måttband och när jag frågade visade det sig att han gjort stora delar av svetsarbetena. Han pekade och visade på olika detaljer och det fanns hur mycket detaljer som helst. 

Jag gick runt hela byggnaden och hittade hur mycket som helst.

Kolla in myrorna! Alla dörrar var dessutom helt olika konstverk.

Notera att bläckfisken har fått sugkoppar i form av kugghjul. Jag blev alldeles lyrisk då jag upptäckte den detaljen :-)

Vi lämnade Beatty och körde tillbaka mot Death Valley, men vi svängde av på en liten väg mot spökstaden Rhyolite. 

Innan vi kom fram till Rhyolite stötte vi på detta. Det ser helt bisarrt ut, mitt i det torra, steniga landskapet. Konstverket heter inte så oväntat "The Last Supper" och det står i "Goldwell open air museum". Den belgiske konstnären Albert Szukalski skapade verket 1984 genom att hänga tygstycken uppblötta i gips på modeller som fick stå kvar tills det torkat. Därefter täcktes figurerna med någon sorts glasfiber för att göra dem vädertåliga.   

Det finns flera andra konstverk som har tillkommit under årens lopp, en del ännu mer bisarra än Szukalskis verk. Han har även gjort denna som heter "Ghost rider". Det kostar inget att stanna och titta på konsten. Det är också tillåtet att fotografera för icke kommersiellt bruk. 

Rhyolites historia börjar med att två guldgrävare, Shorty Harris och Ed Cross, hittar guld i området. Ett år senare anses Rhyolite etablerat och man har röjt och plattat till för att anlägga staden. Jordbävningen i San Francisco 1906 förstör hela finansdistriktet och finansiering för gruvor i Nevada blir plötsligt osäker. 

Verksamheten och staden växer dock och 1908 bor det mellan 5000 och 8000 personer i Rhyolite. Det här är resterna av banken som stod färdig 1908, ett trevåningshus med källare. Byggnaden hade elektriskt ljus, ett vattenburet värmesystem och marmorgolv.

Guldet började sina 1910 och folk började lämna Rhyolite. I bakgrunden syns järnvägsstationen. 

Vi tar en titt runt stationsbyggnaden och hittar bl a denna gamla vagn.

Fin patina på den tunnan. På en skylt står det "Watch for rattlesnakes". För kallt för ormar nu tänkte jag, men det finns nog en och annan på sommaren.  

Stationshuset är en ganska välbevarad byggnad, men man kan inte gå in. Den byggdes 1909.

Postkontoret stängdes 1919 och 1920 bodde endast 14 personer i Rhyolite. 

Ett gruvschakt, avspärrat så ingen kan frestas att gå in och upptäcka hur farligt ett gammalt gruvschakt kan vara. Visst ser det frestande ut?...De som bodde i Rhyolite hade i alla fall nära till jobbet.

Fängelset är ganska välbevarat, likaså den lokala bordellen som låg ett stenkast från denna byggnad.

Vi lämnar spökstaden Rhyolite och kör sakta ut mot väg 374 som går vidare tillbaka genom Death valley. Vi har några stopp kvar där innan vi åker tillbaka till Vegas för att fira jul. Det är då jag får syn på åsnorna. De går i en sluttning och det är den mörka individen som gör att jag ser dem. Här blir det förstås tvärstopp. 

Min sambo får fulparkera längs vägen och jag ger mej av upp i sluttningen för att komma närmare de ferala åsnorna. Det är vasst grus och sten under fötterna, INTE bra att snubbla här.

Åsnorna har koll på mej men det verkar inte oroade. De har nog sett en och annan turist före mej. Idag är vi dock helt ensamma här och att parkera vid vägkanten gjorde nog inte så mycket.

Bilderna på åsnorna är tagna med 500 mm så jag behövde inte gå alltför nära. Här kan man se att det är lite svagt ljusgrönt på marken, så det fanns några grässtrån där för dem att äta. Det har ju regnat, men jag undrar förstås vad de lever av under den torra sommaren. Men de har ju klarat sej här sedan Rhyolites storhetstid då jag antar att de användes som drag- och packdjur. 

Hej så länge,

Lena

Etapp 3: Death Valley

Den 22:a och 23:dje december var det arbetsdagar för Johan och Kenzie, som vi bodde hos. Vi gjorde då en tur till Death Valley som låg ca två timmar med bil väst och nordväst om LasVegas. Vi körde på lite mindre vägar dit och landskapet var imponerande, vägarna raka.  

Jag måste erkänna att jag inte hade riktigt koll på att vi skulle passera in i en annan delstat. 

Death Valley national park ligger i Californien och med ca en halvtimme kvar passerade vi gränsen. 

Vi stannade till en kort stund i Shoshone, som egentligen inte var mer än en korsning och några hus. Vi hade dock hyfsad mobiltäckning här och passade på att ladda ner kartor över området. Notera skylten med priserna på bensin, över sex dollar per gallon (3,78 l). Det blir ca 15 kronor/l och var den i särklass dyraste bensin vi såg under hela vår vistelse i USA. Det lägsta priset vi såg var en mack i Texas som skyltade med 2,01 dollar/gallon. 

Precis före korsningen "Death Valley junction" passerar man Amargosa opera house. Det ser fullkomligt öde ut och även närliggande byggnader är ödehus. Men här kan man både bo på hotellet och det ges föreställningar med jämna mellanrum. Det verkade dock väldigt stängt när vi passerade, i alla fall själva operahuset som annars hade varit kul att se.  

Vi passerade in i Death Valley och betalade avgiften i en automat som bara fungerade till och från, frustrerande när flera vill betala. Vi hade ingen täckning på våra telefoner på den platsen men ibland hade vi lite klen mottagning. Vi skymtade det vita i dalen, det var inte snö...

Första stoppet var vid Zabriski point som fullständigt tog andan ur mej. Landskapet liknade inte något jag har sett förut, i något annat land. Återigen uppskattade jag att det rörde sej en del andra människor i området. Här fanns inga staket och det var fritt fram att upptäcka landskapet som man ville. 

Ett panorama av tre bilder. 

Fågeln på bilden är en korp, det fanns en del här men vi stötte på ännu fler senare under vår resa. 

Zabriskie point har fått sitt namn efter Christian Brevoort Zabriskie, chef för Pacific Coast Borax Company som bröt borax i området i början av 1900-talet. Företaget hade team med 20 mulor som användes för att transportera borax från gruvan i Death Valley. En liten del av vägen som användes av dessa team kan man fortfarande köra på. Den går genom samma spektakulära landskap som på bilderna.

Det här är en mycket populär plats för fotografer. Kanske främst vid gryning och skymning, men även nattetid för att beskåda och kanske även fota stjärnhimlen. Vi hade valt att inte bo i Death valley även om det fanns möjlighet, utöver att campa som verkar vara det mest populära.

Det här är utsikten ner mot parkeringen och även om det ser ut att vara en hel del bilar var det inte särskilt mycket folk när man kom upp till den platå som gav bästa utsikten. Det är ett ganska stort område trots allt. 

Från Zabriskie point körde vi ner i dalen. I mitten av november drog ett kraftigt oväder förbi med stora mängder regn och det var fortfarande vägar som var avstängda pga det. Vi följde vägen längs dalen mot en plats som heter Badwater. I normala fall går det att komma till Badwater från två håll, nu var det bara denna väg som var farbar, bortanför Badwater var vägen bortspolad. 

Badwater är en endorheisk sjö, dvs den har inga utflöden. Här finns också Nordamerikas lägsta plats som ligger 85,5 meter under havsnivå.

Det fanns lite vatten här, antagligen från de regnoväder som passerat, men det var lätt att förstå hur det successivt torkade upp när solen sken och temperaturen ökade. Notera människorna som går till höger. Det är stort och även om parkeringen är full är det absolut ingen trängsel.

Marken är täckt av salt och alldeles vit. Det knastrar när man går på saltet. Solen strålar och det är runt 20 grader, perfekt väder att besöka Death Valley och promenera runt. Det vita strecket på bilden har jag placerat där det sitter en skylt som markerar havsnivån. Skylten var för liten för att synas bra på bilden. 

Vi går ända fram till vattenbrynet. Det är grunt och vattnet kommer att dunsta bort vad det lider. 

Utsikt över Death Valley. Jag hade nog egentligen inte så stora förväntningar över vad denna nationalpark hade att bjuda på, dåligt påläst kan man också kalla det. Det visade sej vara en otrolig upplevelse med häpnadsväckande vyer och natur som var helt unik för oss.    

På väg tillbaka från Badwater stannade vi vid en plats som hette Natural Bridge Trail. Från parkeringen följde en stenig rutt mot en stenformation i form av en bro. Fångade detta panorama (5 bilder) med utsikt mot dalen en bit från parkeringen. 

Vi knatade på i det lösa gruset mot detta hål, längs väggarna kunde man se hur det runnit vatten.

På några platser var berget tydligt utmejslat av kraftiga vattenkaskader. Det var nu inte alls svårt att förstå att om det faller 50 mm regn under en kort tid förvandlas en plats som denna snabbt till en livsfarlig flod. Det fanns varningsskyltar på vissa ställen, vilket såg lite konstigt ut när man befinner sej i ett område som mest liknar en öken.

När solen gått ner styrde vi mot den lilla orten Beatty, som låg utanför parken. Den bjöd på överraskningar som förtjänar ett eget inlägg.

Hej så länge,

Lena