På besök i en av Sveaskogs ekoparker

Jag var på en Skogskonferens i Vänersborg under den gångna helgen och på söndagen var det utflykt till en av Sveaskogs ekoparker där kunniga guider förklarade hur de jobbade med skogen. I en ekopark är 50% av skogen skyddad och man genomför restaurerande åtgärder som t ex att ta bort en del gran för att öppna upp och främja lövträd. Man använder skonsammare metoder, ibland häst för att minska skadorna på marken vid uttag. Träd som blåst omkull får ligga kvar och man lämnar även vissa träd för att det ska finnas död ved för insekter och annat att leva i.   

Här är vi i ekoparken Halle-Hunneberg och första besöket gjorde vi vid Storekov. Det kanske inte ser så märkvärdigt ut och det är inte så konstigt. Naturen tar sin tid och här har man ganska nyligen genomfört åtgärder som t ex att ta bort träd. 

Det var många kunniga personer med på konferensen. Det märktes tydligt när de blev "utsläppta" i skogen och hittade den ena intressanta detaljen efter den andra. Här några väldigt små svampar.

På den här gamla grenen fanns några särskilt intressanta tickor och då kom luppen fram för att säkerställa artbestämning. Om inte Natalie, som organiserat dagen, hade ropat på alla och föst oss i rätt riktning, hade vi aldrig kommit tillbaka till bussen. 

Vi var delade i två mindre bussar, som kunde köra på de små vägarna i ekoparken, men träffades för fika vid Grinnsjö. Efter smörgåsar och kaffe bytte vi besöksmål med varandra så alla fick se samma ställen. 

Vi fick också höra om arbetet bakom att återställa Grinnsjö till vad det en gång varit. Det var naturskyddsföreningarna i Vänersborg, Trollhättan och Grästorp som gick samman och fick arrendera Grinnsjötorp 1992 för en symbolisk summa. Därefter följde tusentals timmar av arbete för att röja bort gran och sly, bränna ris och röja bort granbarrmattor. De renoverade också torpet som man kan se i bakgrunden. Länsstyrelsen tog hand om slåtter och började låta djur beta ängarna. Domänverket (numera Sveaskog) avverkade de största träden. Naturen svarade snabbt på åtgärderna och de 30 växtarter som man fann på den igenväxta ängsmarken när man började, hade ökat till 186 10 år senare. Vid den senaste inventeringen 2019 fann man 278 växterarter, därtill antagligen en hel del fjärilar och andra insekter.  

Från höjden där torpet står kan man blicka ut över en sjö. Man har också byggt en spång vid sjön och dit drogs jag automatiskt när vi kom till platsen. Spången kallas Idas spång efter kvinnan som bodde hela sitt liv i ett av de två torpen som fanns här. Hennes bror bodde i torpet som finns med på bilden ovan.

Grinnsjö är sedan 1996 naturreservat och det är numera länsstyrelsen som sköter om ängsmarkerna och ser till att de betas på somrarna. Naturskyddsföreningarna arrenderar fortfarande torpet och den närmast omkringliggande ängsmarken, som man träffas och slår med lie varje sommar.  

Det finns en vandringsled som går längs sjön som vi inte hann gå på. Man kan se ett fikabord vid den gamla eken till höger. Trots att regnet hängde i luften var det här en mycket vacker plats. 

Den finska lapphunden tittar efter sin husse som gick in i torpet. Jag kunde inte motstå det vackert tecknade ansiktet hos denna hund som dessutom gjorde sej så bra i den höstfärgade naturen runt Grinnsjö.

Efter fika och trevlig samvaro vid Grinnsjö delade vi upp oss igen och nu åkte min buss till Öjemmossen

Här var det två personer från länsstyrelsen som informerade om hur man arbetade med att återställa våtmarker i området.  

Vi vandrade iväg längs en stig som hade varit en banvall på den tiden man hade räls här för att forsla ut torven. Här arbetade man med att plugga diken för att återväta marken. Det man ser mellan tjejerna är en sådan plugg. Den har skapats med en grävmaskin och består till största delen av torv.

Här kan man se en grävmaskin som utför ett jobb och hur man lägger ut sammanfogade stockar på marken för att den tunga maskinen inte ska förstöra alltför mycket eller sjunka så att den inte tar sej därifrån. 

Torven till pluggen har man tagit på andra siden stigen som vi stod på. Det förekommer också att man pluggar för hand, om det inte går att komma in i området med en maskin. 

Här är en annan plugg som är byggd med en träpalissad som täckts med tuvor av gräs. Vilt gillar att använda dessa pluggar och ibland lägger man ris eller grenar i en hög på för att det inte ska bli alldeles för mycket trampande över. 

Svampexperten hittade en brandticka. Den förekommer främst i olikåldrig fuktig granskog med mycket död ved, ofta i kärrkanter eller vid bäckar. Dessa livsbetingelser fanns alltså på denna plats. 

Efter dessa besök och en trevlig lunch var konferensen slut och jag tog ett tåg till Göteborg för att delta vid The Swedish Biodiversity Conference. Anledningen att jag var med på båda dessa evenemang var förstudien om svart stork som jag jobbat med på deltid sedan i mars. Skogskonferensen var en delrapportering till de intressenter som donerat pengar till studien. Biodiversitetskonferensen var ett sätt att nå ut till en bredare vetenskaplig krets.

Hälsningar Lena

En gryningsstund vid Göta älv

Från fredag och till tisdag kväll var jag på tjänsteresa, först en konferens i Vänersborg och sedan deltog jag första dagen på en annan konferens i Göteborg. Under helgen bodde jag på ett hotell vid Göta älv som omgavs av en vacker park med flera skulpturer. Lördag morgon var det frostigt och klart. Då gav jag mej ut före frukost och passerade denna skulptur på väg ner mot älven.  

Jag var mer intresserad av som hände på och vid vattnet än skulpturerna och jag trodde dessutom att jag skulle få tid att titta på dem senare (vilket jag inte fick). På bryggan var det frostigt och luften var kylig, men det var vindstilla. Helt perfekta förhållanden och jag hade mer än en timme på mej till programmet skulle starta.

Jag gick ut på bryggan och såg mej omkring. Jag hade bara med mej Canon R5mkII och 24-105 mm f/4. Jag skulle ju åka tåg resten av resan och ville inte ha för mycket att släpa på. Jobbdatorn vägde tillräckligt mycket i mitt annars rätt slimmade bagage.    

Bilderna jag visar är därför mycket ett resultat av efterarbete, för att visa specifika delar av älven. Där det var som finast...

De fåglar som rörde sej i dimmorna är inte särskilt skarpa, men det kändes mindre viktig. Likaså vad det var för art. Det var i alla fall gäss ute på vattnet, det kunde man höra.

Här lättar ett gäng...

Det såg förstås olika ut beroende på vilket håll jag vände mej åt. Jag hade dessutom en ganska lång brygga att vandra fram och tillbaka på. Det var kallt så jag behövde trampa lite fram och tillbaka.

Oftast var det någon fågel som simmade förbi eller passerade i luften. Inga stora mängder men man kunde invänta dem för att ge lite extra krydda i motiven.

Det här är två skarvar och de är på väg bort från mej, men det spelar mindre roll. 

En till skarv. Solen är på väg att gå upp och klockan är nästan åtta. Jag ska också hinna äta frukost innan programmet startar vid nio. Hotellfrukost ska dessutom helst avnjutas, inte stressas igenom :-)

Jag vänder mej mot stadsmiljön som jag antar är Vänersborg och ser att solen redan når de högre strukturerna. Tacksamt kommer en skarv flygande genom dimman.

Jag tar en sista bild och hastar sedan iväg mot varmt kaffe, nybakat bröd, äggröra, ostar, skivad frukt och annat gott. Jag fick plats vid ett fönsterbord och utsikten när solen gick upp över parken och älven var bedårande, men fotoljuset hade passerat för denna morgon.

Hälsningar Lena

Solfåglar!

Det här är huvudbyggnaden Zimanga lodge med omgivande trädgårdar. Här startade alla turer och vi åt alla måltider i byggnaden till höger. 

Vi bodde i enskilda hus med balkong mot naturen. Varje hus var inrett som ett mycket stort dubbelrum med en kingsize säng, två skrivbord (för bildredigering), ett gigantiskt badrum med dusch, badkar (båda med utsikt mot reservatet) och dubbla handfat. Rummet hade en betydligt högre standard än vi normalt brukar bo i när vi reser. Utanför var det mesta i naturen torrt och brunt. Det var vinter i Sydafrika och trädgården såg inte upphetsande ut vid första anblicken. 

Men det blommade en del spännande växter...

...och i dessa blommor huserade solfåglar, Afrikas motsvarighet till kolibrier (de förekommer även i Asien och Australien). De är inte släkt med och har inte samma flygteknik som kolibrier, men de sörplar nektar, pollinerar blommor och är minsta lika bedårande vackra. 

En white-bellied sunbird som slickar i sej nektar precis utanför lodgen. 

Efter frukost, dvs ca 10, fram till lunch vid 13, var det fri aktivitet. Då kunde man vila, ladda ner bilder eller smyga runt i trädgården och fotografera solfåglar. Det fanns en del andra fåglar också, samt ödlor. Men jag väljer att bara visa solfåglar denna gång. 

Solfåglar, man blir ju glad bara av namnet. Här kan man se att den har orange pollen på näbben. 

Det här är en "Purple-banded sunbird" och man kan se det lila bandet över bröstet på den högra bilden. Den satte sej i en av de fulaste växterna, men visade upp sej extra fint genom att sprida ut stjärtpennorna. De små fåglarna hade vårkänslor och det var mycket jagande hit och dit mellan buskar och blommor.

 De var snabba, oberäkneliga och svåra att fånga i flykten, även med pre-capture. 

En "Scarlet-chested sunbird" kunde se ut som en helsvart ganska oansenlig fågel bakifrån, men som man kan ana på denna bild har den spektakulära färger...

...om man får se den framifrån. Precis som många av kolibrierna är det bara hannarna som har de vackra färgerna och fjädrar med metallglans. Honorna var oftast mer diskreta och det var svårt att avgöra vilken art det var, om man inte såg dem bredvid en hanne. 

Ett annat problem när man fotade med pre-capture, och lyckades få en solfågel på bild, var att den helt eller delvis var skymd bakom en halvvissen stängel med blommor. Stänglarna var höga och stod ganska tätt, där höll förstås de flesta fåglarna till. 

Så här kunde det se ut under förmiddagspausen. Niklas fotografera solfåglar och det mest lämpliga var då ett någorlunda lätt tele på en kamera som man orkade handhålla. Fåglarna satt ibland väldigt nära och det gällde att anpassa sej snabbt. Det skulle helst vara sol så man kunde få riktigt korta slutartider, som alltid med pigga småfåglar.

Hej så länge,

Lena

Zimanga private game reserve

För att komma till Zimanga flyger man till Durban och sedan följer en ca fyra timmar lång transport på landsväg. Den första halva av sträckan färdas vi på motorväg och vårt ekipage, en buss med plats för 20 personer samt en släp för bagage, susar fram i bra takt på motorvägen. Vi blir dock stoppade av polisen två gånger. Men det går fort, bara rutinkontroll.

När vi lämnar motorvägen blir det smalare, men det är fortfarande en bra väg. Dock  dyker det upp otydliga vägarbeten längs kanterna, det rör sej också fler människor och det säljs ananas och annat vid vägkanten (fast det inte är tillåtet). 

Med bara en fil i vardera riktningen uppstår också en del spännande omkörningar. De stora långtradarna är lastade med kol, det är gott om dem och de kör i ca 80 km/timmen, givetvis långsammare i uppförsbacke. Personbilar kör om dessa ganska lätt, men här märks det att vår buss är ganska tung. Den här situationen löste sej utan problem, då den mötande bilen givetvis körde ut på kanten. 

Som en extra krydda gick det förstås djur och betade längs vägen. Ibland hela flockar med kor, getter och enstaka åsnor. Det var inte heller tillåtet, men där gick de i alla fall. Den här kon klarade sej för att vi höll lite till vänster i mötet med lastbilen. Vi kom fram helskinnade till Zimangas grindar där vi fick lämna bussen för transport med traditionella safarifordon, öppna Toyota Landcruisers med stämningshöjande dammpatina.  

Framme vid lodgen blev det en snabb genomgång, gruppindelning och schema presenterades, vi tilldelades en guide, serverades lunch och var på plats i rätt fordon, med rätt kameraprylar 14:30. Bagaget hade fått lappar med rumsnummer och hamnade på rätt plats när vi åt. Allt var mycket effektivt. Jag, min sambo och en tredje person, som vi sedan åkte med hela vistelsen, skulle ut på en traditionell "game drive".  

Bland de första djur en vi stötte på var en noshörningsmamma med sin unge. Trubbnoshörning, som är både stillsam och social. Vi hade tilldelats en av de två ombyggda bilarna som gör det möjligt för två personer i taget att ligga ner, öppna en liten dörr, och fota i en betydligt lägre vinkel. Med tre personer i varje bil får man turas om. 

Rödnäbbade oxhackare plockade godsaker både i öronen och näsan på den lilla noshörningen. Den står för övrigt på ojämn mark, det är inte bilden som lutar, det är ungen.

Oxhackarna hade lite partaj ibland. 

När vår guide sträckte ut ett finger och pekade hade jag redan fått syn på den, en vitpannad biätare. Det var också bara jag som fick den på bild och det blev den enda biätare som vi såg på lämpligt fotoavstånd. Det fanns bon men de var inte riktigt på plats där ännu. Fåglar kunde man antingen fånga på bild längs vägen, med lite tur om man lyckades stanna innan de flög, eller från gömslena. 

Solen gick ner ca 17:20 och denna kväll färgades himlen i guldgula toner. Guiderna har, förut utbildning som wildlife guide, erfarenhet av fotografering. De vet hur viktigt ljuset är och försökte alltid hitta vinklar då de parkerade som gav det optimala ljuset på den plats man råkar vara.    

Den här kvällen fick vi ett par impala som gick på vägen ovanför där vi befann oss. Vi stod inte på en väg utan var långt "off-road" när den här fotomöjligheten uppenbarade sej.

Vi avslutade vår första tur med att stanna till hos flodhästarna. De sista solstrålarna skulle snart försvinna, men vi fick i alla fall en stund med dem. Flodhästar gör för det mesta inte så mycket, man väntar och lyssnar på dem när de frustar eller möjligen brölar lite i vattnet. 

Det man väntar på en förstås en gäspning...

...när den väl kommer är det en ganska utdragen handling. Efter allt resande och alla nya intryck smittade gäspningen av sej. Vi åkte tillbaka till lodgen, där det något senare serverades en trerätters middag. 

Hej så länge,

Lena

Ibland känner man sej liten...

När den första trubbnoshörningen kom fram till vattnet för att dricka satt vi andäktigt tysta och följde den med blicken. Den hade en unge med sej som också kom fram efter viss tvekan. På kameran satt ett 100-500 mm tele som ju förstås var helt galet i detta ögonblick. 

Noshörningarna var ca tre meter framför oss och genom att luta mej bakåt kunde jag precis få in hela ungen i bildfältet. Det andra kamerahuset med 16-35 mm låg vid mina fötter, men jag ville inte röra mej och plocka upp det. 

Som ni kanske förstått sitter vi i ett gömsle (jag, min sambo och en person till). Gömslet är nedsänkt i marken, har glas och en liten damm framför, designat av den ungerska naturfotografen Bence Maté. Avståndet från glaset till dammens kant är ca tre meter och det blir överväldigande när djur av den här storleken kommer fram för att dricka. Platsen än Zimanga, i KwaZulu-Natal, Sydafrika och för de som är intresserade kommer det förstås mer bilder. När giraffen kom förslog inte ens 16 mm.   

Hej så länge,

Lena