Utvälinge, ett av Peters favoritställen

Efter lunch vid Fulltofta storkhägn körde jag mot min nästa anhalt vilket var ett litet hotell utanför Hamburgsund, ca 4 timmar bort med bil. Jag hade dock insett att ett stopp vid ett av Peters favoroitställen, Utvälinge, var en möjlighet utan att köra en alltför lång omväg. Nu kom jag inte ens så långt innan jag måste stanna. Jag passerade en traktor med slåtterkross och ett följe av minst 20 glador! Det blev ett helt varv i en rondell och tillbaka tills jag hittade en liten grusväg där jag kunde köra in, inte idealiskt parkerat men jag stod ju bredvid bilen. 

Som ni ser var det också en kraftledning i närheten och den gick det inte att göra så mycket åt. Jag hann knappt mer än ut ur bilen förrän det kom en annan bil på vägen. Det var dock en hantverkare som var lika fascinerad av gladorna som jag var och ville stanna för att titta på dem. 

Gladorna dök ibland ner i det slagna gräset och försökte fånga något. Då följde flera andra med och det uppstod tumult. Det var svårt att få skärpa på mer än en eller möjligen två fåglar i taget men det var ändå häftigt att stå där och titta på dem. Avståndet började också bli väl långt från där jag stod och fåglarna hamnade ofta bakom ledningarna. 

Efter ett avbrott med glador hamnade jag till slut i Utvälinge och gick mot Sandön. När Peter bloggar om Uppsala är jag på ett av hans hemmaställen. Det var varmt och soligt men blåste alldeles för mycket.

Fisktärnorna dök på var sidan om den långa bryggan. Inget napp på detta dyk.

När jag kom ut på Sandön och spanade åt höger hittade jag en strandskata.

Till vänster, där det var fågelskydd och dessutom hårt solljus, var det också strandskator samt skärfläckor som gjorde sitt bästa för att köra bort dem. Det var mycket knepigt att fotografera åt det hållet, men det jag spanade efter borde ju vara där...

En äldre fågelskådare stod också på stranden och spanade åt samma håll. Det var de fyra ganska nykläckta skärfläckeungarna vi ville se och plötsligt kom en spatserande i det grunda vattnet. Bilden är rejält beskuren trots 500 mm. Inledningsvis kunde vi bara se denna och mannen oroade sej för att det hänt de tre andra något. 

Samtidigt på sandbanken rakt framför mej. En av skärfläckorna avhyser en kråka. 

Den är mycket bestämd och trots att de är ganska jämnstora ger sej skärfläckan inte. Kråkan ska bort.

Den flyger en loop och kommer tillbaka, men icke.

Skärfläckan anfaller igen och kråkan ger sej av, tillfälligt i alla fall.

Inte så konstigt att skärfläckan är envis, för strax får vi syn på två till ungar som springer i vattnet och flaxar med sina små vingar. De är verkligen näpna.

Jag sätter mej i den varma sanden precis vid snöret som markerar fågelskydd och tittar på skärfläckans små telningar. Det är en som är aningen större och som också ger sej ut på längre promenader i vattenbrynet. Efter en stunds väntan kommer den åt mitt håll och med det rådande ljuset är det här vad det blir med min 500 mm zoom innan den vänder och går tillbaka mot sina syskon. Alla fyra ungar verkar ha hälsan och det var ju kul. 

Fågelskådaren har nu upplyst mej om att det finns minst fyra myrspovar och en del annat roligt längre bort längs stranden, men jag har minst tre timmar kvar att köra och bestämmer mej för att gå tillbaka till bilen. Jag har också hört skäggmesar bakom mej i vassen, men de visar sej aldrig under tiden jag är där. 

Ett gäng köttdjur blöter fötterna tillsammans med några gravänder när jag lämnar Sandön och Utvälinge.

Hälsningar Lena

Ria Formosa och Iberisk blåskata

Vi avslutade vår vecka i Portugal med en promenad i våtmarksområdet Ria Formosa i Faro. Notera byggnaderna vid horisonten.

Ria Formosa är en naturpark (delvis nationalpark) som är ca 60 mil lång och omfattar 16000 hektar. Vi gjorde en promenad på ca 7 km och såg sålunda bara en mycket liten del. Där vi gick var det antingen bred spång med räcken eller promenadväg som på bilden ovan. Man fick även cykla här. 

Växtligheten var verkligen blandad och jag fastnade för dessa kaktusar och de lila blommorna som fanns nästan överallt.

Vi fick ganska snart syn på en purpurhäger som stod i vattnet och fiskade. 

Efter en stund flyttade den sej till en ny fiskeplats och gjorde nästan direkt ett "blixtanfall". Den rörde runt med huvudet och halsen i ca en minut innan den tittade upp.

Då hade den lyckats fånga en rejäl fisk och vi kunde promenera vidare.

Förutom purpurhäger, ägretter och gråhäger såg vi också flera silkeshägrar. De är mindre än ägretterna och har gula fötter. 

Den här kom in för landning rätt fint i den buskiga terrängen.

Skedstorkar såg vi både på håll och i luften.

En styltlöpare födosökte nära spången som vi gick på.

En bit längre bort häckade två par styltlöpare och man kan se äggen i boet. Det här paret hade inte börjat ruva dem ännu.

Vi kom fram till ett fågeltorn och här gränsade gångvägen till en golfbana. Jag mindes vad vår guide sagt om att den Iberiska blåskatan ofta höll till i parker och på golfbanor. Vi hann inte mer än sätta oss med vår matsäck förrän det satt en på räcket. 

Det här är en riktigt vacker skata, något mindre är våra svartvita. De rörde sej på en liknande sätt på marken och var minst lika vaksamma.

Den skuttade fram på gräsmattan och letade efter något ätbart med näbben här och där.

De blå fjädrarna skimrar vackert i solen, bättre än vad som går fram på denna bild.

På golfbanan huserade också två härfåglar men de behöver jag knappast visa fler bilder på. Jag blev förstås glad när jag fick syn på dem för det här var ju före resan till Ungern.

Småtärna fiskade i vattnet längs promenadvägen.

En gulärla sjöng för full hals...

...innan den slog sej ner i en buske.

Den försökte kanske överrösta flygplanen som med jämna mellanrum passerade väldigt nära över våra huvuden. Området ligger nämligen väldigt nära flygplatsen i Faro och det var dit vi skulle efter vår promenad. Vi skulle flyga hem vid sjutiden på kvällen.

Jag lyckades ta ett par bilder när vi lyfte och här kan man se byggnaderna som jag påtalade på första bilden. De ligger längs en tunn landremsa. Dit ut kom vi aldrig. vilket nog var en miss för det såg spännande ut. Ganska väderkänsligt får man anta.

Hälsningar Lena

Albufeira

Från blåkråkorna gör jag ett hopp tillbaka till vår semesterresa till södra Portugal. Vi bodde i Albufeira, vilket nog är lite mer turiststad än jag hade föredragit men samtidigt praktiskt för allt finns inom gångavstånd. Dessutom hade turistsäsongen inte börjat ännu, vilket var ett medvetet val från vår sida. Vi hade en fin lägenhet för ett mycket bra pris och det här är en bild från vår uteplats. Det stod "poolutsikt" i beskrivningen, men om vi ville se poolen fick man luta sej så långt ut över blomsterprakten att man riskerade att ramla över kanten. 

Här fick jag uppleva årets första tornseglare. En tjuvstart på sommaren. 

Det här är en bild från vår lägenhet. Trappan leder upp till sovrummet. Notera dörren i nivå med lampan. Det sitter även en ljusknapp vid denna dörr. Oklart var den ledde eller hur man skulle ta sej dit.

Det här är gränden utanför vårt boende. Sluttningen är betydligt brantare än det ser ut på bilden. Kvällen när vi kom försökte vi hitta ett sätt att köra fram till vårt boende. Min syster och svåger hade ett rum på samma hotell och vi kunde inte ens hitta entrén. Vi fick parkera och gå till fots tills vi hittade in bland dessa gränder och till rätt husnummer. Att hitta nycklarna krävde dock ett telefonsamtal, men det löste sej när vi väl fick kontakt. 

Precis som Margaretas upplevelse i Grekland och mina tidigare erfarenheter från Portugal (Porto), så var det väldigt mycket trappor och nivåskillnader. Den här gränden ledde ut till en huvudled där man kunde hämta och släppa av folk med bil. Det är bara 400 m till vägen men trappor nästan hela sträckan.

Vi promenerade mest runt till fots i staden, för hade man hittat en gratis parkering till sin hyrbil så fick den stå där tills nästa längre utflykt. En del fasade var klädda med kakel, men inte så många som i Porto.

En dörr som jag förstås inte kunde motstå.

Det var mysigt och lagom varmt för att vara ute och se sej om. 

Jag fotograferar ju inte människor så ofta, men den här killen hade ju satt sej fint på bänken. 

Min syster och sambo känner på vattnet. Kallt, kanske 15 grader. Det var en del som badade, men vi hade inga behov av att vara på stranden eller bada. 

Mot slutet av eftermiddagen avrundade vi ofta på en bar i närheten av vårt boende och läskade oss med en kanna sangria. Här provar vi den vita. 

Hundens matte jobbade också i baren, men hennes skift hade inte börjat ännu. 

Nästa dag blev det en rosesangria, den vita var godare. 

Vi hann förstås också prova den röda, den var också god men jag tror att den vita nog ändå var den bästa. Här kunde vi sitta till ungefär halv sex. Då startade karaokebaren och då var det bäst att gå någon annan stans, eller bara gå till våra rum innan det var dags att gå till ett lämpligt ställe och äta middag. 

Sånt här förekommer nog på många semesterorter i Europa, men jag blev ändå fascinerad av mannen med de stora såpbubblorna. 

En kväll vandrade vi ner längs en gata med en hel del högljudda ställen. Inte något för oss men det blev en lagom promenad efter middagen.

En kvällsbild från vår uteplats. Inte kunde vi föreställa oss att det skulle vara helt svart vid samma tid nästa kväll och dessutom helt tyst, men så blev det ju när Iberiska halvön slocknade.

Hälsningar Lena

Blåkråkor och hungriga småfåglar

När vi satt i gömslet och tittade på härfågeln kom det också en del andra fåglar, t ex var tofslärkan en flitig gäst som gärna plockade åt sej av mjölmasken i burken. 

Det fanns också en familj (minst) svarthakade buskskvättor. Den har jag aldrig sett i Sverige, även om den förekommer. Peter brukar visa bilder på den från Danmark (om jag inte minns fel). Dessa hade en kul hungriga ungar som krävde ständig uppmärksamhet så fort en förälder visade sej.

När det inte fanns någon som kunde stoppa mat i deras gapande näbbar höll de på med lite annat bus. 

Att hoppa på sitt syskon blir inte uppskattat.

Annars kan man ju hoppa och flaxa lite för sej själv. De var fullt kapabla till allahanda flygkonster, men såg ut att testa en del ibland.  

De var förstås ständigt hungriga...

...och får man inte mat från sina egna föräldrar, kanske en intet ont anande tofslärka kan dela med sej litegrann. 

Den fick dock inte en enda mask av lärkan som hade försett sej ordentligt. Maskarna var lätta att plocka men det verkade inte som att ungarna förstått var de kunde hämta mat själva. Det kanske skulle ta en dag till innan de förstod hur "köket" fungerade.

Det här kan jag bara tolka som en hona som inte riktigt tycker att hannen sköter sitt jobb, eller vad tror ni?

En vacker törnskata passerade några gånger.

Turturduvan slog sej ner på den gamla stolpen en stund. 

Den flög sedan över till pinnen där ljuset var betydligt bättre den här tiden på dagen. 

Det vi egentligen satt och väntade på, förutom härfågeln som var med i förra bloggen, var de läckra blåkråkorna. De var på jakt efter en bostad och det fanns två möjliga vid detta gömsle, men bara den ena var ledig.

När den första anlänt dröjde det inte länge förrän båda i paret var på plats. 

Bostad nummer ett kollas noggrant. Fågel är faktiskt in i hålet och vänder ett par gånger.  

Det fanns också ett lämpligt bohål på andra sidan om pinnen de satt på. 

Den måste också undersökas.

Det blev visserligen några bilder på när den tittade in, men det gick mycket fort. I det hålet bodde en minervauggla som låg på ägg. Vi såg aldrig till ugglan men den var tydligen tillräckligt kaxig för att avhysa blåkråkan omedelbart.  

Kråkorna ägnade en stund åt att fånga insekter, putsa sej och prata med varandra...

...samt att kolla in den lediga bostaden. Vi trodde att de kanske skulle bjuda på lite kråksamvaro på pinnen, men att hitta rätt lya var viktigare.

De visade i alla fall upp sej i all sin prakt, åtskilliga gånger.

De är oerhört läckra i sina blåskimrande fjädrar och slår blåskatan, som jag såg i Portugal. Den ska jag visa vid något annat tillfälle.

Hälsningar Lena

Väldigt många biätare

Under min vistelse i Ungern hade jag en heldag vid en av Europas största kolonier av häckande biätare. De håller till i en hästhage på en stor ridanläggning och där finns även två gömslen. 

Så här såg det ut då vi kom fram på morgonen. Ett enkelt staket omger varje gömsle. Biätarna håller till i gropen och har sina bon i hålen. Det gick ca 15 hästar i hagen och de passerade oss ibland men brydde sej inte det minsta om oss när vi rörde oss i hagen.

Fåglarna är där hela tiden och man hinner inte mer än in i gömslet förrän de är på plats. Solen nådde inte riktigt fram till det gömsle vi satt i när vi kom och ljuset var ganska kallt (vilket det också var ute kan jag intyga). 

Biätare är fåglar som verkligen kan tjafsa. De flyger runt och flörtar, fångar insekter och tjafsar med varandra. Ett rent nöje att sitta och titta på.

Efter en stund kom solen och vi satt på sidan med snett motljus. Mer tjafs på pinnen precis utanför gömslet. Jag hade 100-500 mm på kameran men det behövdes inte fullt ut. De flesta bilder är tagna med 150-250 mm brännvidd. 

De är praktfulla och färggranna fåglar.

Båda könen har i princip samma färger men jag uppfattade möjligen honorna som något mindre. Det gick nämligen att förstå vad som var honor när man satt och tittade på dem. Det kommer exempel på det senare.

Biätarna var om möjligt ännu vackrare bakifrån. Rena rama regnbågsfågeln. Enligt Fågelguiden är den vuxna fågeln omisskännlig. 

Efter ett par timmar bytte vi plats i gömslena. Vi fick då medljus, men en del moln gjorde att ljuset varierade.

Från detta gömsle fick vi även bättre möjlighet att fotografera boplatser. 

En del verkade ha bestämt sej för vilket hål de skulle bo i och hade kanske t o m gjort i ordning sin lya.

Andra höll som bäst på med utgrävningen av gången in till boet. Det jobbades ordentligt i några hål. 

Hästarna visade sej ibland. De hade nog extra skönt i hagen för att de delade den med en flock fåglar som tillbringade dygnets alla ljusa timmar med att fånga insekter.

Vi hade vår lunch i köket till en stor byggnad som hörde till ridanläggningen. Där fanns även toaletter och man kunde förstås sitta inne om man ville. Det hade dock blivit varmare vid lunchtid så vi satt ute. När vi precis ätit lunch kom en svart, mycket glad hundvalp och hälsade på oss.

Eftersom det inte var särskilt många människor på anläggningen denna dag, tyckte den att det var jättekul att den hittat oss och hälsade ivrigt på alla. 

Det pågick förstås en hel del uppvaktning och flörtande mellan fåglarna. Det var långt ifrån alla honor som uppskattade dessa närmanden. 

Hannarna hade en rolig men ganska burdus taktik. Den landade väldigt nära en hona, nästan på henne och puffade eller tryckte sej sedan mot henne. Hannen la sedan vingen runt sin presumtiva partner och försökte nog ibland även smyga upp på henne. Det gick för det mesta inte bra.

Det här är samma par och nu har han bytt sida men använder sej av samma taktik. Landa pinsamt nära, trycka till ett par gånger och sedan smeka med vingen. Nä, det gick inte denna gång heller.

Från andra hållet kunde det se ut så här. Denna gång har han även en gåva med sej. 

Här kan man se att hannen också stryker honan på bröstet med näbben samtidigt som han smyger upp vingen över hennes rygg. Snacka om att vara påträngande.

För det mesta resulterade inte dessa uppvaktningar i någon som helst inbjudan från honan.

Vi såg också en del fåglar som satt på marken bland blommorna. Kanske försökte hannen få till en mer romantisk miljö? Resultatet var dock ungefär detsamma. Nobben för det mesta.

Men vissa lyckades och vi fick se parningar från alla olika vinklar innan dagen var slut. Oftast var det hela över på ca 30 sekunder. Hannen tog nästa alltid tag i några fjädrar på honans huvud, antagligen för att hålla sej kvar.

Här ska han precis hugga tag i några fjädrar. Det var ganska vingligt i vinden och innan dagen var slut blåste det ordentligt. Regnet kom så småningom, men då var vi ändå mer än nöjda av den tid vi fått med dessa underhållande fåglar. 

Det var mycket svårt att välja ut bilder till detta inlägg och det blev många. Men så får det bli efter en heldag bland biätare.

Hej så länge,

Lena