Grodfotografering del II

Efter frukost på lördagen åkte vi till Stenshuvud. Mikael kör en gammal Volvo 245 och det var ren nostalgi att åka med honom. Ramslöken hade inte riktigt börjat blomma ännu men den var på gång. Vi vandrade runt i ett område en stund och sökte efter lökgroda, men det gav inte något utan vi gick mot torrare, sandigare marker med en del ljung.

Här kunde man hitta sandödla och den här tiden på året är sandödlehannen vackert grön längs sidorna. Längs en gammal stenmur var ett bra ställe att leta och här har två deltagare hittat något. 

Det var inte en vackert grön hanne men däremot en juvenil sandödla. Den var bara några centimeter lång, men ganska "blyg" och gömde sej snabbt vid minsta störning. Om man hade tålamod och väntade kom den dock snart ut från sitt gömställe. Solen och värmen lockade. 

Sandödlorna fanns där men det var luriga och snabba individer. Efter mycket letande hittade vi ett par exemplar men det var svårt att få en på bild, då de snabbt kilade in bland täta snår och buskar. Jag såg en hona, som är enbart brun, en kort stund men ingen lyckades fånga den på bild. De vackert gröna hannarna var trots allt lite lättare att upptäcka.

Jag samåkte ju med vår guide och blev kvar en stund när alla andra åkt för att äta lunch någonstans. Då hittade vi en vacker hanne som satt inne i en enbuske. Den satt still förvånansvärt länge och genom att vika undan grenar i busken kunde vi fotografera den från olika håll. Det var förstås många smågrenar och annat som ställde till det, men några bilder blev det på en synnerligen vacker ödla.  

Efter lunch och en stunds bildredigering gav vi oss iväg till samma damm som dagen innan för att få en stund till med klockgrodor och förhoppningsvis även ätlig groda. Jag passade på att fånga några fler bilder på de spelande klockgrodorna. Ljudet från dammen var överväldigande, men samtidigt väldigt mysigt att bara sitta där i solen och lyssna. 

Plötsligt fick jag syn på två klockgrodor som utkämpade en tuff fajt i vattnet. 

Det händer tydligen ibland. Trots en serie bilder på dessa två var det svårt att förstå vad som är vad när man tittar på dem. Till slut verkade det som att en av dem fick ge sej och simmade iväg en bit.  

Vi satt utspridda runt dammen och spanade. Här sitter vår expert Mikael Gustafsson tillsammans med två deltagare. Beroende på hur man ville ha ljuset fick man flytta runt pölen. Det fanns gott om villiga modeller i vattnet och ibland halvvägs upp på land om man satt riktigt stilla.  

Förutom klockgrodorna fanns det också ätlig groda. Vackert gröna, lite större än klockgrodorna och med mycket fina ögon. 

Om man rörde sej för mycket vid kanten skvätte det till och de grodor som kommit upp hoppade snabbt ut i vattnet och försvann. Då fick man slå sej ner och vänta. 

De kom snart tillbaka, ibland simmande rakt mot fotografen. Vädret var perfekt för att bara sitta still och njuta av grodornas lek, ta en och annan bild samt spana ut över dammen.

Två som var så pass nära att de blev hyfsat skarpa var det inte lätt att få till. Dessa två var de enda som ställde upp på det.

Det dök också upp ett annat djur som passade på att glida runt i vattnet, en vacker snok. Efter en lång fotosession med grodorna åkte vi tillbaka till hotellet för att äta middag.

När vi åkte ut efter middagen var det ordentligt mörkt. Ingen ide att komma för tidigt enligt Mikael. Första stopp var vid Vårhallen där vi letade efter strandpaddor i mörkret. 

Det var verkligen mörkt och jag har låtit bilderna förbli mörka för att återge hur det såg ut. Vi gick runt och letade i varenda liten pöl och hittade salamandrar samt en massa paddyngel, men inga strandpaddor.

Vi åkte därefter vidare till Brantevik och letade efter grönfläckig padda. Vi hittade flera exemplar men de var i vattnet och ville inte vara med på bild. Om man hittar dem på land sitter de helt stilla och man kan lätt fotografera dem. Denna kväll var det för kallt trodde Mikael. Det var bara ca tre grader och då fanns det nog inte så mycket för paddorna att jaga, så de stannade i sina pölar. 

Här är i alla fall en bild på en grönfläckig padda som får fungera som dokumentation på att de faktiskt fanns på platsen. Vi såg även en del vanliga paddor, men de uppehöll sej också i de vattenfyllda groparna. Det blev sent även denna kväll och vi kom inte tillbaka till hotellet förrän efter midnatt. 

Under söndag förmiddag var det bildredigering och en del bildspel som Mikael visade. Som naturfotograf har han många strängar på sin lyra. Alla deltagare valde ut tre bilder som vi tittade på tillsammans och fick feed back på. Efter lunch lämnade jag Skåne för denna gång, men under hemresan började jag så smått tänka på nästa års resa och hur jag då skulle kunna inkludera grodor, paddor och ödlor i programmet.

Hälsningar Lena

Grodfotografering del I

Anledningen till att jag åkte till Skåne i början av maj var att jag bokat en kurs i grodfotografering med Mikael Gustafsson/N. Jag brukar åka till Skåne under senvår/försommar men jag hade kanske valt att åka lite tidigare (för bättre chans på blåhaken) om det inte vore för att kursen låg den 8-10 maj. Vi träffades i Simrishamn för ett inledande föredrag av Mikael och middag, innan vi åkte ut för första kvällens fotografering. Ljudvolymen var hög när vi närmade oss den här pölen, men tystnar tvärt när vi kom nära. 

Grodorna blir lite skrämda när vi klampar in vid deras pöl och försvinner ner i vattnet. Då är det bara att slå sej ner och vänta. De kom snart tillbaka och återupptog sina serenader. Här en det en klockgroda och det coola är att man kan "se ljudet" som bildar mönstret på vattenytan. Den här effekten var oerhört läcker och jag la stor möda på att fånga den så väl jag kunde.

Ljuset försvann tyvärr ganska snart i dammen, men från en vinkel kunde man få effekten av den sjunkande solen i form av orangefärgat vatten. Ibland tog klockgrodorna i med hela kroppen då de spelade och då blev det även riktiga ringar på vattnet. 

Restaurangen som serverade middagen var extremt långsam och det ledde till att vi kom väl sent till denna fina pöl. En miss i planeringen av kursen helt klart, dock inte Mikaels fel. 

Solen gick visserligen ner ganska sent, men grodpölen låg i en svacka och omgivande kullar gjorde att ljuset försvann tidigare än beräknat. Grodorna påverkades dock inte det minsta och det var full aktivitet i dammen. 

Det blev ändå en mycket fin kväll med i stort sett vindstilla och inte så kallt som det varit tidigare under mina dagar i Skåne. Klockgrodorna spelade på i full extas och vi fick njuta av dem när ljuset långsamt försvann.

När vi började packa ihop för att åka till en nytt ställe hittade någon en liten fin lövgroda i gräset. Den blev givetvis fotograferad från alla olika vinklar.

Vi åkte från Svartskylle till Högaborgs naturreservat. När vi kom fram var det helt mörkt och vi följde Mikael i skenet av pannlampor och ficklampor ut i terrängen (jag har inte en aning om hur det såg ut runt omkring). Här fanns det flera anlagda dammar och ljudet var precis vad vi ville höra, mängder av spelande lövgrodor.

Initialt tystnar de när man kommer för nära eller lyser på dem med en lampa, men om man bara ger sej till tåls en stund kommer de snart igång igen. Jag blev glatt överraskad när jag insåg hur många lövgrodor det fanns i pölen. Här kunde man lätt hitta "sina egna grodor" och gruppen spreds snabbt ut i området.

De vackra gröna grodorna fanns överallt och jag njöt av varje möte. Jag behövde inte Mikaels fototips i så stor utsträckning som hans kunskap om hur man hittar de spelande grodorna. Det var huvudorsaken till att jag bokade kursen. Jag behövde lära mej mer om hur man kan hitta grodorna och hur man ska bete sej för att få bra möjligheter att fota dem. 

Att fotografera grodor i mörker var en ny erfarenhet för de flesta på kursen och nu följde en stunds testande med lampor, blixtar, ISO och hur täta skor/kängor man egentligen hade. 

Det blir givetvis en mängd reflexer av ljuset på de blöta grodorna och en del kan man fixa med lite i efterhand. 

Så här imponerande kan en spelande lövgroda se ut men tyvärr gav min lampa vid tillfället en onaturlig färg på ögonen. 

Det bästa var att jobba i par och lysa åt varandra med en ficklampa eller pannlampa. Då kunde man anpassa vinkeln så att ögonen blev så naturliga som möjligt. Det krävs inte värsta ljuskällan eller blixten för att fota dessa djur utan det är mer fråga om vinkel på ljuset och tålamod. 

Hej så länge,

Lena

Trollskogen och möte med en intressant fotograf

När jag sett mej nöjd på sandstränder och pittoreska små hus körde jag västerut (från Simrishamn), för det fanns ett ställe som jag måste besöka. Jag parkerade och strosade in i det lummiga gröna. En hare överlistade mej flera gånger och jag lyckades inte få den på bild. Det fanns fortfarande en del vitsippor kvar, även om de helt klart var på väg att vissna ner. 

Inledningsvis ser det ut som vilken bokskog som helst, med raka höga stammar och det där speciella gröna ljuset som man får i en bokskog där löven precis slagit ut. Efter en stunds promenerade stöter man på det första krokiga trädet. Nu känner nog många bland bloggarna igen sej. Jag är i Prästaskogens naturreservat i Torna Hällestad, mer känt som trollskogen.

När man fortsätter på stigen blir det snabbt uppenbart varför det kallas trollskog. Jag står i Europas största naturbestånd av vresbok, en sagomiljö som ingen filmskapare ännu lyckats återskapa till en sådan fulländning som här. 

Träden liknar inte några träd jag sett någon annan stans. Här hittar jag formen av ett hjärta. Det finns ju tallar med roliga former t ex på norra Öland, men i den typen av skog finns inte det magiskt gröna ljuset som man bara kan uppleva i en bokskog.   

Här inne bland bladen går det långsamt och det är fridfullt folktomt. 

Träden är gamla. Historiska kartor visar att denna skog fanns för 300 år sedan och den har aldrig avverkats helt. Här har en vresbok delvis knäckts och de knotiga grova grenarna ligger mot bänkarna där man kan slå sej ner och fika, eller bara vila tillsammans med det gamla trädet. Stammen är slät och mjuk på ställen där jag antar att många händer strukit den fallna delen av trädet. 

Hur man än vänder sej upptäcker man nya spännande former och det går inte att sluta förundras över hur träden formats på detta sätt. Människan har haft ett finger med i spelet här för historiskt värderades bok- och ekskog, sk ollonskog, efter hur många svin som man antog att skogen kunde föda. Ollonens värde gjorde att man behöll träd som hade en kort stam och en vid krona.   

När skogsbruket började intressera sej för bok, ville man helst ha höga raka stammar som gav ett högt virkesvärde. På några få platser i världen har dock de knotiga, strävsamma vresbokarna fått stå kvar och förutom i Torna Hällestad finns det små bestånd i Frankrike och Tyskland.

Av de skogar jag besökt på olika platser i världen finns det ingenting som slår stämningen och miljön på denna plats. Om ni har vägarna förbi Skåne kan jag varmt rekommendera ett stopp här. Det är inte en lång promenad, och absolut inte ansträngande, men den kan ta lång tid...

Jag njöt av att vara ensam bland träden men tycket ändå att det var fint att dessa två herrar dök upp mot slutet av mitt besök. Det ger en bättre känsla för trädens storlek om man kan få med en och annan människa ibland. Marken är mjuk och täckt med löv. Här kan man ta en stillsam promenad och bara kan njuta.

När jag kom tillbaka till parkeringen mötte jag detta par som var i färd med att lasta ut någon sorts kamera som verkade väldigt tung. Jag blev nyfiken och stannade till för att ta en bild, vilket ledde till ett samtal. Kameran med stativ vägde 17 kg. 

Det finns en riktigt fin vresbok väldigt nära parkeringen och där riggade han upp sin kamera. Hans fru är assisten och bär med sej en del av de tillbehör som behövs vid den här sortens fotografering.  

Så börjar processen med att ställa in skärpan. Jag får ta en titt och ser till en början ingenting under duken, fast det finns en baksida stor som ett A4 att titta på. " - Titta inte för nära" säger Per och plötsligt framträder vresboken, givetvis upp och ner och spegelvänd. 

Det här tar tid men jag har inte bråttom och vill gärna vara med till i alla fall en bild blivit tagen. Ljusmätning och korrigering därefter. Notera att solen skiner. 

När "filmbladet" är på plats har dock solen gått i moln och vi väntar en stund. Det ser dock så pass mulet ut att Per får mäta om och korrigera för ljuset igen. Sedan, vips, är bilden tagen. Men innan det blir en färdig bild att titta på återstår en lång process, som delvis görs utomlands. 

Jag ska åka vidare och tar en sista bild då Per bär iväg på sin tunga utrustning för att hitta ett motiv till. Hållaren för filmbladet hade plats för två och då kan man ju passa på och ta två bilder. Man går inte så långt med en 17 kg tung kamera men en ny var på gång, handgjord i England och med ett trästativ som skulle ge en totalvikt av 5,5 kg. Till Er båda om ni läser detta: Tack för en mycket trevlig pratstund och för att jag fick en kort inblick i en fotokonst som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med.

Hej så länge,

Lena

Österlen

Efter gryningsturen till Ale stenar fick jag en förstklassig frukost på mitt boende. Jag njöt extra länge av en andra kopp kaffe och försökte göra en plan för dagen. Jag måste ju se mer av Österlen, då jag råkade vara på plats innan alla turister anlänt. Jag bestämde mej för att köra längs kusten och först ta en titt på de omtalade sandstränderna. Första stället jag kom till var Sandhammaren. En digital skylt vid stora vägen förkunnade att det fanns 225 lediga parkeringsplatser. Ingen trängsel med andra ord. 

Det var verkligen en riktigt fin sandstrand och jag kan förstå att denna plats är mycket lockande sommartid. Just denna dag var den nästintill öde och det var isande kallt. Trots det vackra solskenet blåste det rejält och även om jag var ordentligt klädd för utevistelse kände jag att det inte skulle bli någon lång promenad längs stranden. 

Jag fällde upp huvan på min vinterjacka och spanade ut över vågorna en stund. Senast jag var på en sandstrand av liknande kvalité var i Australien 2020. Sedan drog jag mig till minnes att Nordnorge, där vi rest betydligt senare, också har en del otroliga sandstränder och fin surf för den som är lagd åt det hållet.

Jag letade mej tillbaka upp bland sanddynerna och enbart att gå i sanden gjorde ju att den egna värmeproduktionen ökade. Det hade varit mysigt att gå här barfota men inte fy skam i kängor heller, och jag var ensam :-). Det fanns förstås mängder med roliga spår kors och tvärs.

Här vet jag ju att det är fåglar som gjort de flesta av dessa spår, även om jag inte kan lista ut vilka arter som trampat runt. 

Det här tror jag dock inte är en fågel utan ett litet däggdjur. Om någon har ett förslag, skriv gärna en kommentar. Spåren är små, men inte mussmå. Kanske ekorre tänkte jag? Det finns en hel del tallar och blandade lövträd längs stranden.   

Ibland har vattnet gett upphov till spännande mönster. Det är så sällan jag är på en strand att jag hade kunnat bli kvar här hur länge som helst.  

Någon liten fågel har traskat runt här. Ibland undrar man ju om de har koll på var de är på väg?...

Ett par kom ner för en promenad, klädda i dunjackor. Jag bestämde mej för att dra vidare längs kusten och tog en titt på Mälarhusen strandbad. Fint där också men en sandstrand är en sandstrand. Jag fortsatte köra genom små pittoreska orter som Örnahusen och Norrekås. Det märktes tydligt att turistsäsongen inte är igång, för det var helt omöjligt att hitta en offentlig toalett (frukostens andra kopp kaffe :-). 

När jag kom till Skillinge parkerade jag och gick på en promenad bland de fina små husen. Jag tyckte dock att det var svårt att fotografera här. Det är ju folks hem och trädgårdar man tar bilder av. Undrar hur det är att bo här när turisterna väller in? Som att bo på Skansen eller?

Gränderna var fina och stenläggningen säkert ett elände om man har högklackat. Jag spanade fortfarande efter en toalett. Man kan ju inte förlita sej på bensinstationen på dessa ställen, för det är ju på sin höjd en automatpump och en laddstation. 

Plötsligt fick jag syn på en kråka som satt på en cykelsadel. Eftersom jag bara hade 24-105 mm brydde jag mej inte, fast det såg inbjudande ut. Jag tittade på annat men hörde snart hur det prasslade till när kråkan lyckades välta de båda papperskassarna. Jag tog ett par bilder och såg sedan hur kråkan sträckte sej in i den svarta kassen och norpade åt sej något ganska stort. Då ingrep jag men kråkan var snabb och flög iväg med något i näbben som kan ha varit en Snickers. Lunchen var räddad för familjen kråka. Jag knackade på hos de som bodde i huset och tipsade om att den som lämnat kassarna vid cykeln nog skulle ta in dem. Kvinnan som gjort det misstaget tackade men var inte så upprörd, kråkan kunde gott få äta en Snickers (för det var vad som saknades).   

Jag lämnade Skillinge och körde till Gislövshammar. Väldigt pittoreskt och alldeles vid havet. En grå kombi från Fonus nosade runt på de smala vägarna och verkade leta efter en adress. Antigen har någon blivit ensam i ett av dessa vackra små hus eller så har någon ärvt en pärla på Österlen.

Här ute kan man se spåren av en stenindustri från 1800-talet. Vid Gislövshammar finns vit kalksten som man huggit kvarnstenar ur och sedan sålt runt om i Skåne. 

Jag hittar ingen tydlig grop efter en kvarnsten men miljön inbjuder onekligen till utforskning. Jag hade andra behov som måste komma före. 

Kvarnstenarna gjorde dock ingen succé och verksamheten lades ner på 1870-talet. Gislövshammar förblev ett av Skånes minsta fiskelägen men sina små hus uppförda av kalksten. 

Hej så länge,

Lena

Utvälinge, ett av Peters favoritställen

Efter lunch vid Fulltofta storkhägn körde jag mot min nästa anhalt vilket var ett litet hotell utanför Hamburgsund, ca 4 timmar bort med bil. Jag hade dock insett att ett stopp vid ett av Peters favoroitställen, Utvälinge, var en möjlighet utan att köra en alltför lång omväg. Nu kom jag inte ens så långt innan jag måste stanna. Jag passerade en traktor med slåtterkross och ett följe av minst 20 glador! Det blev ett helt varv i en rondell och tillbaka tills jag hittade en liten grusväg där jag kunde köra in, inte idealiskt parkerat men jag stod ju bredvid bilen. 

Som ni ser var det också en kraftledning i närheten och den gick det inte att göra så mycket åt. Jag hann knappt mer än ut ur bilen förrän det kom en annan bil på vägen. Det var dock en hantverkare som var lika fascinerad av gladorna som jag var och ville stanna för att titta på dem. 

Gladorna dök ibland ner i det slagna gräset och försökte fånga något. Då följde flera andra med och det uppstod tumult. Det var svårt att få skärpa på mer än en eller möjligen två fåglar i taget men det var ändå häftigt att stå där och titta på dem. Avståndet började också bli väl långt från där jag stod och fåglarna hamnade ofta bakom ledningarna. 

Efter ett avbrott med glador hamnade jag till slut i Utvälinge och gick mot Sandön. När Peter bloggar om Uppsala är jag på ett av hans hemmaställen. Det var varmt och soligt men blåste alldeles för mycket.

Fisktärnorna dök på var sidan om den långa bryggan. Inget napp på detta dyk.

När jag kom ut på Sandön och spanade åt höger hittade jag en strandskata.

Till vänster, där det var fågelskydd och dessutom hårt solljus, var det också strandskator samt skärfläckor som gjorde sitt bästa för att köra bort dem. Det var mycket knepigt att fotografera åt det hållet, men det jag spanade efter borde ju vara där...

En äldre fågelskådare stod också på stranden och spanade åt samma håll. Det var de fyra ganska nykläckta skärfläckeungarna vi ville se och plötsligt kom en spatserande i det grunda vattnet. Bilden är rejält beskuren trots 500 mm. Inledningsvis kunde vi bara se denna och mannen oroade sej för att det hänt de tre andra något. 

Samtidigt på sandbanken rakt framför mej. En av skärfläckorna avhyser en kråka. 

Den är mycket bestämd och trots att de är ganska jämnstora ger sej skärfläckan inte. Kråkan ska bort.

Den flyger en loop och kommer tillbaka, men icke.

Skärfläckan anfaller igen och kråkan ger sej av, tillfälligt i alla fall.

Inte så konstigt att skärfläckan är envis, för strax får vi syn på två till ungar som springer i vattnet och flaxar med sina små vingar. De är verkligen näpna.

Jag sätter mej i den varma sanden precis vid snöret som markerar fågelskydd och tittar på skärfläckans små telningar. Det är en som är aningen större och som också ger sej ut på längre promenader i vattenbrynet. Efter en stunds väntan kommer den åt mitt håll och med det rådande ljuset är det här vad det blir med min 500 mm zoom innan den vänder och går tillbaka mot sina syskon. Alla fyra ungar verkar ha hälsan och det var ju kul. 

Fågelskådaren har nu upplyst mej om att det finns minst fyra myrspovar och en del annat roligt längre bort längs stranden, men jag har minst tre timmar kvar att köra och bestämmer mej för att gå tillbaka till bilen. Jag har också hört skäggmesar bakom mej i vassen, men de visar sej aldrig under tiden jag är där. 

Ett gäng köttdjur blöter fötterna tillsammans med några gravänder när jag lämnar Sandön och Utvälinge.

Hälsningar Lena