Det lönar sej att ha guide ibland

Under vår vistelse i Algarve hade vi bokat en heldag med en fågelguide vilket blev en mycket givande dag. Vi startade tidigt på morgonen och körde norrut, genom ett kuperat landskap med låg befolkning och kom sedan till ett mer plattare jordbrukslandskap. Inledningsvis var det dimma på morgonen. 

  En ängshök passerade oss på första stället där vi stannade. Vår guide George, som ursprungligen kom från Tyskland, visste precis var chanserna var som störst att få syn på olika arter. Det här är dock inte som att sitta i gömsle och avstånden blir ofta långa. 

Jag hade stortrapp på min önskelista och den hade vi absolut inte hittat utan George. De är skygga och väldigt svåra att se i terrängen. Avståndet är mycket långt och det är dessutom en del oönskade effekter värmedaller (dimman var helt borta). Stortrapp är en världens tyngsta flygande fågelarter. Vi såg även småtrapp men det var på lika långt avstånd och inte så mycket att visa. Vi såg dock dessa fåglar mycket fint i George tubkikare.

Det fanns gott om lärkor, samma sånglärkor som vi har hemma men även andra arter som George pekade ut. Vi stannade ofta eller krypkörde med bilen och hade rutorna nere. 

Det var full fart på småfåglarna som hade ungar i sina bon så här års. Det här tror jag är en kalenderlärka.

En stor fördel med att åka med guide var att han körde in på småvägar där vi nog inte hade vågat köra. Dessutom på en del privata vägar och ibland skickade han ett SMS till någon lantbrukare för att kolla att det var OK att köra igenom ägorna. Området har blivit populärt bland fågelskådare och guiden är förstås mån om att det ska fungera bra med lokalbefolkningen. Fågelskådare har t ex en tendens att parkera längs vägar där det inte alltid är så lämpligt...och vägarna var ibland väldigt smala. De röda skyltarna har med jakt att göra och det var inte säsong för det nu.

På ett ställe där vi stannade för att spana efter stortrapp flög dessa svartbukiga flyghöns upp (Black-bellied sandgrouse). De var tydligen inte så vanligt att man fick se. 

Blåkråka fanns det däremot gott om och det satt häckningslådor uppe på många ställen (ett projekt) som de helt klart hade flyttat in i.

De är läckert blå dessa kråkfåglar. Vi mötte även kvinnan som ansvarar för projektet, som var ute och inventerade bolådorna. Blåkråkor hade vi sett utan guide. 

Däremot hade vi aldrig fått syn på den här utan George, en liten minervauggla som låg och spanade på ett klippblock. Vår guide visste att ugglan brukade hålla till bland dess stenar, men det tog ett tag innan vi fick syn på den. 

När vi svängde in på en liten väg tvärstannade George och pekade mot ledningen. Där satt vad jag antog var en tornfalk, de var mycket vanliga i området och vi hade sett många. Det här var dock en rödfalk (Lesser kestrel) och inte alls särskilt vanlig. Han såg det direkt på fötterna. Tornfalken har svarta klor och dessa har gula. Jag fick snabbt fokus på honan och tog några bilder. När jag gör det landar hannen på henne. Pang på bara!

Jag får hela parningsakten i samma bildserie, det går rätt fort. Hannen hade lite problem med balansen ett ögonblick.

Vips var det klart och han tar plats bredvid honan. 

Det var då de upptäckte att vi satt där i bilen och att de hade blivit fotograferade i denna intima stund. 

Efter lunch svängde vi av på ytterligare en liten grusväg mot en gård. På långt håll kunde vi se stora rovfåglar cirkla i luften. Det var väldigt långt bort men kanske kunde vi komma närmare på denna väg.

Vi såg fyra stora fåglar och minst två av dem var gåsgamar. Det fanns också ett par stora, väldigt mörka fåglar som cirklade med dessa. George sa Black vulture, vilket på svenska borde bli "svartgam" men det är faktiskt grågam. Enligt George såg man oftast bara dessa på långt avstånd, men en mörk individ såg ut att flyga åt vårt håll...

Den stora grågamen kom förbi och gjorde en överflygning på häpnadsväckande låg höjd. George hade också sin kamera framme och var exalterad över hur nära den kom. Det här är en riktig bjässe, i samma storlek som en kondor. Det är Europas största rovfågel och enligt fågelguiden kan den ha ett vingspann på upp till 295 cm (max vingspann för havsörn 240 cm).  

Den stora gamen passerade oss och flög sedan bort åt samma håll som den kommit från. Grågamen är sällsynt och det uppskattas att det bara finns ca 1800 par i Europa. Den har dock ökat något på senare år för att man lägger ut mat till dem på vissa platser i t ex Spanien (vissa åtelplatser har även gömslen). 

Vi körde vidare men dagen började lida mot sitt slut. Det kändes som att vi hade haft en fantastiskt utdelning. Vi såg en hel del rödhöns (Red-legged partridge), de var ganska vanliga. Den här poserade fint på den gamla stenmuren.

När det passerade en härfågel framför bilen stannade vi igen. Det var en gård med får och från någonstans i fårhagen flög det upp en annan fågel. Den gjorde också George glatt överraskad för det var en rödvingad ladusvala. De är betydligt större än en ladusvala och flyger mer som en tärna. Den kom snart tillbaka för den hade ett bo mitt i fårhagen. 

Vi lämnade den rödvingade svalan och körde upp på en utkiksplats. Utsikten över landskapet var imponerande men vi kunde inte se några fler stora rovfåglar, vilket annars inte var så ovanligt på denna plats. Efter en lång dag körde vi tillbaka till Albufeira och tackade George för en strålande fågeltur. Men jag hade två arter kvar på önskelistan Iberisk blåskata och härfågel, båda vanliga arter och vi hade sett dem flygande, men jag ville ju gärna fota dem. Golfbana föreslog George.

Hälsningar Lena

Hemma-hos reportage vit stork

I Portugal finns det mängder med vita storkar. De första hittade jag i dessa husruiner då vi var på väg uppför en backe till borgen i Silves. De bodde "mitt i byn" och jag stod på en trottoar när jag tog bilden, med 24-105 mm på kameran. Vi skulle ju se en borgruin och då släpar man inte med sej ett teleobjektiv.  

Här är det småttingar i boet och i flera av de andra kunde man också se små storkungar sticka upp sina duniga huvuden. 

Uppe på toppen av kullen låg ruinen efter det medeltida slottet i Silves, en röd sandstenfästning med morisk design från 1100-talet. Grabben till höger hade förstås inte en aning om att han kom med på bild. 

Från slottsmurarna hade vi en spännande utsikt över stadsgatorna runt slottet. Jag gillar bakgården med tvätten och alla krukorna. Vi såg förstås också...

...rakt ner hos storkfamiljerna. Här hade det varit kul med 100-500 mm. 

Men jag bjuder på en något beskuren bild i stället, där man kan se att det är ungar i fyra bon och möjligen ungar på gång i det femte.

Efter vår historiska rundvandring i borgen åt vi lunch på lokal restaurang och hittade sedan ett litet ställe där man kunde provsmaka portvin. Som äkta turister slog vi oss ner och beställde provning för två, som vi sedan delade på fyra. Vi valde en torr vit, men det var ändå den mörkröda som var mest smakrik.

På väg tillbaka till bilen hittade vi den här storken, som faktiskt såg ut att ha TV i sin bostad.

De här storkarna hade hittat en perfekt boplats på några gamla silotorn, eller vad det nu var

Här kan man också se att det sitter sparvar inne i den stora bobalen. Vi fick senare beskrivet hur småfåglar skapar sina små bon tillsammans med storkarna.  

De vita storkarna tycks verkligen trivas bland människor och drar sej inte för att bo mitt i ett höghusområde. 

Den här storken bor i en stolpe ute på landsbygden och här kan man tydligt se alla de små grannar som den har i sin bobal. Det är sparvar och en typ av stare.

De små sparvarna till höger jobbar på att göra fler sparvar. Det är inte den gråsparv som vi är vana att se men jag minns inte vad arten hette. Hannen har ljusa kinder vilket gör att den påminner om en talgoxe på håll.

Storkarna gillar bra utsikt och väljer gärna att bosätta sej så högt upp det bara går. Här är det en "pensionerad" kran i hamnen i Portimao som blivit plats för två storkfamiljer.

Höga kraftledningsstolpar är också poppis fast en del har olika typer av spröt och pinnar för att förhindra att stora fåglar landar på dem och kanske dör på kuppen (och orsakar strömavbrott). Den här bilden är tagen vid en påfart till en motorväg.

Det här är en bild tagen genom framrutan i bilen och den är inte av särskilt bra kvalité. Högst upp sitter pinnar som ska hindra fåglarna, men det verkar som att de överlistat dessa och storkarna kanske t o m tycker att det är en fördel för det skyddar dem mot stora rovfåglar.

Hej så länge,

Lena

Cash is king!

Jag har nyligen kommit hem från en vecka i Algarve, Portugal. Det var en sedan länge planerad resa med min syster och svåger, som ju normalt bor i Texas, med anledning av att vi båda har fyllt jämnt, men med 10 års skillnad. Algarve har en dramatisk kust med branta klippor och det blåste en hel del denna vecka. Dag två åkte vi till Sagres, en liten fiskeby vid Europas sydvästligaste spets. Intill byn finns klippudden Ponta de Sagres, även kallat "Världens ände", där Henrik Sjöfararen på 1400-talet lät bygga en fästning. 

Häftiga vågor slog in mot stranden nedanför udden där det som är kvar av fästningen låg. För övrigt är detta också en populär plats för surfare.

Trots att det inte är högsäsong var det kö för att komma in. Den var inte särskilt lång men den rörde sej långsamt. Vi funderade hur det går till när det kommer busslaster med besökare. Några som stod före oss vände och gick...Jaha, man kunde bara betala med kontanter och dessutom fick man en biljett/kvitto som var handskriven. Klent att man inte tog kreditkort på en sånt här ställe tyckte vi, men min sambo hade tagit ut euro på Arlanda så vi kunde alla lösa biljett (det var inte särskilt dyrt). 

Nu ska jag inte betunga er med en komplett rundvandring på denna udde med all historia som fanns att läsa längs vägen. Det mest informativa var en utställning inne i en stor byggnad, men den hade för tillfället inte någon belysning och var bitvis så mörk att vi fick tända ficklampan i telefonen för att hitta. Ute var det å andra sidan väldigt ljust i solen och det blommande mängder med försommarblommor, både endemiska och sorter som jag kände igen hemifrån.

Vi gick runt hela udden och bitvis kunde man gå långt ut på kanten om man ville. Notera grottöppningen i berget. 

Det här är en typ av labyrint som man byggt över en plats där det finns flera grottor som sträckte sej långt in under udden. När vattnet forsar in i dessa grottor bildas helt otroliga ljud. En blåsig dag som denna var volymen imponerande vid de gallerförsedda öppningarna. 

När vi avslutade vårt besök var det hög tid för lunch och trots att täckningen på våra mobiltelefoner var nästintill obefintlig hittade vi ett mysigt ställe med havsutsikt. Sagres är en ganska liten by. Problemet var att de inte hade någon ström. Hela Sagres verkade ha strömavbrott, kanske för att det blåste minst kuling... De kunde dock servera sallader och smörgåsar, om man kunde betala kontant. Våra euro kom till nytta igen. Bredvid oss satt ett sällskap som ätit klart. En äldre man försökte vika ihop en stor karta över Portugal i vinden, en utmaning (jag skulle ha tagit en bild :-). Vem använder kartor numera tänkte vi?

När vi satte oss i bilen och skulle åka tillbaka var täckningen riktigt kass. Vi kör en bit så blir den väl bättre...Kartorna som vi använt när vi körde dit gick dock att få upp och vi fick en rutt att följa. Min sambo började söka på nätet och när han fick täckning i korta stunder upptäckte vi att strömavbrottet var mer än lokalt, hela Iberiska halvön var nersläckt. Vilket ni nog känner till vid det här laget. 

Det var bara att gilla läget och åka mot Albufeira. Vi stannade till vid en läcker strand som jag markerat tidigare att vi skulle besöka. Här slog vågorna in med häftig styrka. 

Så här såg stora delar av kusten ut i södra Portugal. Dramatiska klippor med formationer i vattnet. Vinden slet och rev i våra kläder och jag hade ständigt hår som fladdrade framför kameran.

Vi stod högt upp och jag betraktade det som att stänkrisken var låg...

...ända tills den där sjunde vågen vräkte in och skvätte vatten högt upp över platsen där vi stod. Nu började det bli dax att fara mot staden och vårt boende för att se över vad vi kunde få tag i för slags middag. Med kortfattad information från BBC och SVT hade vi insett att det nog skulle dröja innan vi fick ström.

Tillbaka i Albuferia passerade vi stängda butiker och utanför restaurangen där vi ätit kvällen innan satt personalen utanför. Killen i mitten serverade oss dagen innan. Några enstaka ställen kunde servera mat t ex stenungsbakad pizza och det fanns nog några kök som hade gasspisar. Men nu behövde vi bli mer sparsamma med de kontanter vi hade. Alla uttagsautomater var förstås nersläckta.   

Den lokala mataffären hade öppet och här var kommersen i full gång. Det var helt mörkt inne i butiken (där maten fanns) men till höger, långt in, kan man skymta en kille som står och lyser med en ficklampa. På så sätt kunde vi hitta bröd, frukt, choklad samt ostar och en typ av korv som var både torkad och rökt, sånt som vi bedömde var OK att äta. Här fanns förstås även både öl och vin. 

Vi hade en uteplats och ett fullt utrustat kök så det var bara att duka upp. Det fanns tyvärr inte några lämpliga grönsaker i butiken, för gurka och tomater hade höjt denna måltid. Det var också fridfullt tyst då karaokebaren och sportpuben vid torget förstås inte var igång. Telefonerna fungerade givetvis inte heller och vi kunde bara spekulera i hur länge strömmen skulle vara borta (och vad det berodde på). Vi kunde också glädjas åt att vi hade riktiga nycklar där vi bodde, inte hade rum på 23:e våningen och att Albufeira går att köra runt i utan trafikljus. Strömmen kom ca 22:30. Nästa dag tog vi ut mer kontanter,..."Cash is king".

Hej så länge,

Lena

Highgate cemetery i svartvitt

Jag hade plockat fram ett antal andra bilder för att göra ett inlägg, men kom av mej lite av dagens händelser. Det jag hade tänkt skriva om kändes inte passande. Jag tog istället fram de svartvita bilderna som jag valde ut från bergravningsplatsen Highgate Cemetery, som vi besökte i början av januari. 

Det var några bilder som jag tyckte redan när jag stod på platsen att de skulle passa i svartvitt. 

Bilderna är ganska mörka, men träden, de vildvuxna buskarna och mängder med slingrande murgröna gjorde begravningsplatsen mörk, men det var också fridfullt och det kändes passande bland de gamla gravarna.

Många vilar här och även om begravningsplatsen är gammal förekommer det fortfarande begravningar här, som besökare uppmanas att respektera. 

Dessa mausoleum hör till Circle of Lebanon, som jag även har visat i färg i ett tidigare inlägg.

Naturligtvis finns det historier om spöken på ett sånt här ställe. Den här bilden är tagen på östra sidan av begravningsplatsen, där Karl Marx ligger tillsammans med sin fru, dvs den ursprungliga graven. Han är inte begravd där monumentet står, det som restes långt efter hans död. 

Kanske finns han där ibland... 

Hälsningar Lena

Highgate Cemetery

Välkomna in på västra sidan av Highgate Cemetery. En begravningsplats som anlades i London 1839 för att alla kyrkogårdar som låg runt kyrkorna var överfulla och osanitära. Dessutom härjade både tyfus och kolera vilket gjorde att man måste hitta en ny lösning. Det fanns också folk som inte hörde till "Church of England" som behövde en plats att begrava sina döda. 

Denna begravningsplats grundades av The London Cemetery Company och man ville redan från början skapa en vacker trädgård på en sluttning som heter Highgate Hill. Det är bitvis kraftig lutning och mycket lummigt, eller snarare vildvuxet, vilket ger en otrolig känsla.  

Växtligheten gör det också ganska mörkt men solen kommer fram ibland och strilar ner mellan bladverken här och där. 

Vi går upp för en vindlande väg och kommer till en av de mest kända byggnationerna, Egyptian Avenue. Det fanns ett stort intresse för Egypten som inspirerade till denna design. När man går in i gången finns det åtta dörrar på var sida. Bakom varje dörr finns ett valv som innehåller upp till 12 kistor. 

När man kommer ut i ljuset från Egyptian Avenue öppnar sej The Circle of Lebanon. Det är en dubbel ring av mausoleum och gravrum. Min systerdotter med lilla Phoebe var med på promenaden. Att skjuta en barnvagn var inte aktuellt i den västra delen. 

Man kan ju inte låta bli att fundera över hur det skulle vara att fotografera här i skymning, eller mörker med månljus. Det spökar naturligtvis...

Om man tar trappan upp från Circle of Lebanon blir det ljusare. Vi följer en rekommenderad rutt och har en enkel karta. Det finns många kända personer begravna här och vi letar upp några av gravarna. Vi missade dock Michael Faraday (1791-1867) som ligger någon stans i den västra delen.

Jag väljer motiv snarare än person och det blir förstås mycket bilder. Gravplatserna såldes "för evigt" vilket innebar att inkomsterna sinade när det inte längre fanns platser att sälja. Kostnaderna för underhåll och vakter ökade vilket ledde till att bolaget gick i konkurs. Naturen tog mer och mer överhanden, begravningsplatsen blev förfallen och även vandaliserad under 1960-70 talet. 

Det var upp till varje familj att ta hand om sina gravplatser, vilket ofta har fallerat då många platser är mycket gamla. Här vilar George Wombwell (1777-1850) han hade rundresande menagerier med vilda djur och födde upp det första lejonet i fångenskap i Storbritannien. Han döpte det till Willam, efter William Wallace. 

Highgate Cemetery räddades av en stiftelse som nu sköter underhåll och håller platsen öppen för besökare. Det kostar 10 pund att gå in och då får man gå på både den västra och östra delen. Det finns också guidade turer till ett något högre pris. Det sker fortfarande begravningar här, vilket man ombeds respektera som besökare. 

Det finns ljusa platser också och när solen silar ner mellan trädkronorna uppstår nästan sagostämning. Vi vandrar nedåt mot den östra begravningsplatsen. 

Andra delar är fortfarande rejält igenväxta och mörka.

Det var runt den här kröken som rävarna dök upp.

Den östra delen anlades 1860 och här var man mer intresserad av att utnyttja utrymmet maximalt. Stenarna och monumenten är betydligt enklare och det ser ganska trångt ut. Man uppskattar att ca 170 000 personer är begravda på Highgate Cemetery (östra och västra delen tillsammans). 

Lägre gravstenar och mängder med murgröna som slingrar sej fram överallt. 

Här står ett av de mest kända monumenten. Karl Marx (1818-1883) dog i London och begravdes egentligen på en annan plats (på östra delen av Highgate), där hans fru också ligger. Detta monument restes 1956 av det brittiska kommunistpartiet. 

Östra delen av Highgate har också stämningsfulla platser, även om det finns en del nyare gravar här. Jag har visat ett litet urval av de bilder jag tog här. Jag har också några till utvalda som jag konverterat till svartvitt. De dyker nog upp någon gång i framtiden.

Det finns en del förhållningsregler, för det är en begravningsplats som fortfarande används, och man får bara fotografera för personligt bruk. Det krävs tillstånd för att filma, fota med modeller etc. Öppettiderna är 10-16 på vintern och 10-17 på sommaren dvs man kan inte vara där i skymning eller mörker. Men det finns tillräckligt att upptäcka i dagsljus, dessutom spökar det...

Hälsningar Lena