Big Bovine of the desert

Vi lämnade åsnorna vid spökstaden och körde in i Death Valley igen. Jag visste att det fanns ett ställe med sanddyner och visst fanns det sand. Eftersom vi kom vid elva hade många andra besökare redan anlänt och det sprang folk överallt. Här ville jag inte ha dem på bilderna så vi traskade inte runt så länge i sanden.

Vi körde vidare till Mosaic Canyon. Om du inte gillar sten och bergsformationer kan du hoppa över ett antal bilder. Här satt också en av de varningsskyltar som vi såg på ställen där det fanns vandringsleder. Idag var det dock mulet och ca 15 grader så vi såg inga problem att traska iväg trots att klockan började närma sej lunchtid.

Jag vet ju att det finns läsare här som gillar sten, därför tar jag med dessa bilder. Här var det fascinerande att gå.

På vissa ställen var det ganska smalt och färgtonerna varierade otroligt. Den nästan vita stenen var mjuk som sammet.

Det var inte särskilt mycket folk som gick här men just på denna plats var det två sällskap som möttes. Det var mycket sparsamt med växtlighet som ni kan se.

Vi knatade på i uppförsbacke genom ytterligare en smal passage.

Det här var nog det häftigaste stället när det gäller färger och former. Stenen var blå. 

Vi gick inte hela vägen för det skulle ta ca 3 timmar. Vi vände ungefär halvvägs och här är vi på väg ner tillbaka till bilen.

Vi körde genom dalen och passerade områden där det såg ut som att det hade snöat under natten. Men det var förstås salt.

Vi avrundade vårt besök i Death Valley med att köra upp på "Dante's lookout". Här var det fem grader kallare och blåste isande vindar. Men utsikten över dalen var magnifik.

Death Valley bjuder på dramatiskt och växlande natur, väl värt ett besök vintertid och det finns mycket mer att se än jag visat här.

Från Death Valley junction tog vi en annan väg hem än när vi kom. Vägen var mycket rak och öde, därför stannar man när det dyker upp en stor ko. Den är t o m utmärkt i Google maps som Big Bovine of the desert.

Det fanns några gamla vagnar på parkeringen och ett slitet kasino. Till höger kan man ana vägen med stolparna. 

När vi till slut svängde ut på motorvägen I95 mot Vegas låg det här "tvärs över gatan". Vi stannade förstås och gick in. Det var ingen trängsel...

Det fanns ett läckert café längst in i byggnaden, men vi hade inte tid att fika. Dessutom visste vi att det skulle bli en rejäl middag när vi kom tillbaka till Johan och Kenzie. 

När vi kom tillbaka till Vegas hade min syster och svåger också anlänt från Texas för att stanna över jul. Som alltid när vi träffar familj vid juletid tittar vi på "årskavalkader". Till en början var det bara vi som hade en, men nu plockar alla ihop ett bildspel över det som hänt det senaste året. Vi bor långt ifrån varandra och det hinner hända mycket på ett år. Vi hade också några korta filmklipp från Sydafrika som särskilt hundarna verkade gilla. Innan jag hann få upp kameran stod båda två med tassarna på bänken och tittade på elefanten. 

Hej så länge,

Lena

Beatty och spökstaden Rhyolite

Vi kom till Beatty när solen gått ner men jag tog ändå en bild på Exchange club casino i huvudkorsningen när vi gav oss ut på upptäckarpromenad. Vi hade ett rum på motellet med samma namn bakom denna byggnad. Ett enkelt motell med längor i två plan och parkering utanför. Fyller sin funktion om man bara ska sova en natt.   

På motellets parkering stod denna...Jag förvånas verkligen över hur folk kan betala så mycket för en bil som är så ful. Även om bensinen är dyr i Californien så handlar det ju inte om dyra bränslekostnader när någon köper en sån här "låda". Vi såg ganska många under vår resa från Nevada till Texas. Såg nyligen att det hade varit en på besök i Luleå och orsakat viss uppståndelse.

Tvärs över gatan från motellet låg det här stället och vi såg fram emot en surdegspizza med smarrig fyllning, men det var måndag och köket var stängt. Vi fick gå 300 m nedåt gatan och äta en pizza som antagligen var en fryst produkt som värmts upp och serverades med plastbestick och valfri läsk. Det är svårt att planera bort måndagar då man är ute och reser på det här sättet. Vi gick i alla fall tillbaka till Saloonen och tog en drink i baren, vilket kompenserade för den torftiga måltiden med råge. Den äldre mannen som jobbade i baren var en intressant person och eftersom vi bara var ca 10 personer på hela stället hade han tid att småprata.  

Nästa morgon var vi uppe tidigt och "hängde på låset" till Gemmas cafe för att äta frukost. Det skulle öppna klockan sju men var stängt när vi ryckte i dörren. Jag roade mej med att fotografera det häftiga casinot och inom någon minut såg vi att Gemma anlänt och öppnade för oss. 

Vilken frukost!!! Under den röda såsen och osten döljer sej en spansk omelette laddad med grönsaker, perfekt avocado med en klick creme fraiche och det som kallades "fries" i menyn visade sej vara hederlig stekt potatis. Rostat bröd till detta och en stor kopp riktigt gott kaffe (för att vara amerikanskt). Vi stod oss hela dagen på detta. 

När vi ätit skulle vi bara checka ut och fara men jag ville ta en närmare till på detaljerna på casinot. En man gick runt med ett måttband och när jag frågade visade det sig att han gjort stora delar av svetsarbetena. Han pekade och visade på olika detaljer och det fanns hur mycket detaljer som helst. 

Jag gick runt hela byggnaden och hittade hur mycket som helst.

Kolla in myrorna! Alla dörrar var dessutom helt olika konstverk.

Notera att bläckfisken har fått sugkoppar i form av kugghjul. Jag blev alldeles lyrisk då jag upptäckte den detaljen :-)

Vi lämnade Beatty och körde tillbaka mot Death Valley, men vi svängde av på en liten väg mot spökstaden Rhyolite. 

Innan vi kom fram till Rhyolite stötte vi på detta. Det ser helt bisarrt ut, mitt i det torra, steniga landskapet. Konstverket heter inte så oväntat "The Last Supper" och det står i "Goldwell open air museum". Den belgiske konstnären Albert Szukalski skapade verket 1984 genom att hänga tygstycken uppblötta i gips på modeller som fick stå kvar tills det torkat. Därefter täcktes figurerna med någon sorts glasfiber för att göra dem vädertåliga.   

Det finns flera andra konstverk som har tillkommit under årens lopp, en del ännu mer bisarra än Szukalskis verk. Han har även gjort denna som heter "Ghost rider". Det kostar inget att stanna och titta på konsten. Det är också tillåtet att fotografera för icke kommersiellt bruk. 

Rhyolites historia börjar med att två guldgrävare, Shorty Harris och Ed Cross, hittar guld i området. Ett år senare anses Rhyolite etablerat och man har röjt och plattat till för att anlägga staden. Jordbävningen i San Francisco 1906 förstör hela finansdistriktet och finansiering för gruvor i Nevada blir plötsligt osäker. 

Verksamheten och staden växer dock och 1908 bor det mellan 5000 och 8000 personer i Rhyolite. Det här är resterna av banken som stod färdig 1908, ett trevåningshus med källare. Byggnaden hade elektriskt ljus, ett vattenburet värmesystem och marmorgolv.

Guldet började sina 1910 och folk började lämna Rhyolite. I bakgrunden syns järnvägsstationen. 

Vi tar en titt runt stationsbyggnaden och hittar bl a denna gamla vagn.

Fin patina på den tunnan. På en skylt står det "Watch for rattlesnakes". För kallt för ormar nu tänkte jag, men det finns nog en och annan på sommaren.  

Stationshuset är en ganska välbevarad byggnad, men man kan inte gå in. Den byggdes 1909.

Postkontoret stängdes 1919 och 1920 bodde endast 14 personer i Rhyolite. 

Ett gruvschakt, avspärrat så ingen kan frestas att gå in och upptäcka hur farligt ett gammalt gruvschakt kan vara. Visst ser det frestande ut?...De som bodde i Rhyolite hade i alla fall nära till jobbet.

Fängelset är ganska välbevarat, likaså den lokala bordellen som låg ett stenkast från denna byggnad.

Vi lämnar spökstaden Rhyolite och kör sakta ut mot väg 374 som går vidare tillbaka genom Death valley. Vi har några stopp kvar där innan vi åker tillbaka till Vegas för att fira jul. Det är då jag får syn på åsnorna. De går i en sluttning och det är den mörka individen som gör att jag ser dem. Här blir det förstås tvärstopp. 

Min sambo får fulparkera längs vägen och jag ger mej av upp i sluttningen för att komma närmare de ferala åsnorna. Det är vasst grus och sten under fötterna, INTE bra att snubbla här.

Åsnorna har koll på mej men det verkar inte oroade. De har nog sett en och annan turist före mej. Idag är vi dock helt ensamma här och att parkera vid vägkanten gjorde nog inte så mycket.

Bilderna på åsnorna är tagna med 500 mm så jag behövde inte gå alltför nära. Här kan man se att det är lite svagt ljusgrönt på marken, så det fanns några grässtrån där för dem att äta. Det har ju regnat, men jag undrar förstås vad de lever av under den torra sommaren. Men de har ju klarat sej här sedan Rhyolites storhetstid då jag antar att de användes som drag- och packdjur. 

Hej så länge,

Lena

Etapp 3: Death Valley

Den 22:a och 23:dje december var det arbetsdagar för Johan och Kenzie, som vi bodde hos. Vi gjorde då en tur till Death Valley som låg ca två timmar med bil väst och nordväst om LasVegas. Vi körde på lite mindre vägar dit och landskapet var imponerande, vägarna raka.  

Jag måste erkänna att jag inte hade riktigt koll på att vi skulle passera in i en annan delstat. 

Death Valley national park ligger i Californien och med ca en halvtimme kvar passerade vi gränsen. 

Vi stannade till en kort stund i Shoshone, som egentligen inte var mer än en korsning och några hus. Vi hade dock hyfsad mobiltäckning här och passade på att ladda ner kartor över området. Notera skylten med priserna på bensin, över sex dollar per gallon (3,78 l). Det blir ca 15 kronor/l och var den i särklass dyraste bensin vi såg under hela vår vistelse i USA. Det lägsta priset vi såg var en mack i Texas som skyltade med 2,01 dollar/gallon. 

Precis före korsningen "Death Valley junction" passerar man Amargosa opera house. Det ser fullkomligt öde ut och även närliggande byggnader är ödehus. Men här kan man både bo på hotellet och det ges föreställningar med jämna mellanrum. Det verkade dock väldigt stängt när vi passerade, i alla fall själva operahuset som annars hade varit kul att se.  

Vi passerade in i Death Valley och betalade avgiften i en automat som bara fungerade till och från, frustrerande när flera vill betala. Vi hade ingen täckning på våra telefoner på den platsen men ibland hade vi lite klen mottagning. Vi skymtade det vita i dalen, det var inte snö...

Första stoppet var vid Zabriski point som fullständigt tog andan ur mej. Landskapet liknade inte något jag har sett förut, i något annat land. Återigen uppskattade jag att det rörde sej en del andra människor i området. Här fanns inga staket och det var fritt fram att upptäcka landskapet som man ville. 

Ett panorama av tre bilder. 

Fågeln på bilden är en korp, det fanns en del här men vi stötte på ännu fler senare under vår resa. 

Zabriskie point har fått sitt namn efter Christian Brevoort Zabriskie, chef för Pacific Coast Borax Company som bröt borax i området i början av 1900-talet. Företaget hade team med 20 mulor som användes för att transportera borax från gruvan i Death Valley. En liten del av vägen som användes av dessa team kan man fortfarande köra på. Den går genom samma spektakulära landskap som på bilderna.

Det här är en mycket populär plats för fotografer. Kanske främst vid gryning och skymning, men även nattetid för att beskåda och kanske även fota stjärnhimlen. Vi hade valt att inte bo i Death valley även om det fanns möjlighet, utöver att campa som verkar vara det mest populära.

Det här är utsikten ner mot parkeringen och även om det ser ut att vara en hel del bilar var det inte särskilt mycket folk när man kom upp till den platå som gav bästa utsikten. Det är ett ganska stort område trots allt. 

Från Zabriskie point körde vi ner i dalen. I mitten av november drog ett kraftigt oväder förbi med stora mängder regn och det var fortfarande vägar som var avstängda pga det. Vi följde vägen längs dalen mot en plats som heter Badwater. I normala fall går det att komma till Badwater från två håll, nu var det bara denna väg som var farbar, bortanför Badwater var vägen bortspolad. 

Badwater är en endorheisk sjö, dvs den har inga utflöden. Här finns också Nordamerikas lägsta plats som ligger 85,5 meter under havsnivå.

Det fanns lite vatten här, antagligen från de regnoväder som passerat, men det var lätt att förstå hur det successivt torkade upp när solen sken och temperaturen ökade. Notera människorna som går till höger. Det är stort och även om parkeringen är full är det absolut ingen trängsel.

Marken är täckt av salt och alldeles vit. Det knastrar när man går på saltet. Solen strålar och det är runt 20 grader, perfekt väder att besöka Death Valley och promenera runt. Det vita strecket på bilden har jag placerat där det sitter en skylt som markerar havsnivån. Skylten var för liten för att synas bra på bilden. 

Vi går ända fram till vattenbrynet. Det är grunt och vattnet kommer att dunsta bort vad det lider. 

Utsikt över Death Valley. Jag hade nog egentligen inte så stora förväntningar över vad denna nationalpark hade att bjuda på, dåligt påläst kan man också kalla det. Det visade sej vara en otrolig upplevelse med häpnadsväckande vyer och natur som var helt unik för oss.    

På väg tillbaka från Badwater stannade vi vid en plats som hette Natural Bridge Trail. Från parkeringen följde en stenig rutt mot en stenformation i form av en bro. Fångade detta panorama (5 bilder) med utsikt mot dalen en bit från parkeringen. 

Vi knatade på i det lösa gruset mot detta hål, längs väggarna kunde man se hur det runnit vatten.

På några platser var berget tydligt utmejslat av kraftiga vattenkaskader. Det var nu inte alls svårt att förstå att om det faller 50 mm regn under en kort tid förvandlas en plats som denna snabbt till en livsfarlig flod. Det fanns varningsskyltar på vissa ställen, vilket såg lite konstigt ut när man befinner sej i ett område som mest liknar en öken.

När solen gått ner styrde vi mot den lilla orten Beatty, som låg utanför parken. Den bjöd på överraskningar som förtjänar ett eget inlägg.

Hej så länge,

Lena

Etapp 2: Red rock, ett stenkast från Vegas

LasVegas är inte så stort och man behöver inte åka långt för att uppleva storslagen natur. Det tar ca en halvtimme med bil att ta sej till Red Rock state park. Ansvar och underhåll av en "state park" sköts av enskilda delstater och den är oftast mindre samt ligger närmare en större stad än nationalparker i USA. 

Vi kör en "scenic route" som har flera stopp längs vägen och får på så sätt uppleva en del av de mäktiga bergsformationer som finns i området på ett relativt enkelt sätt. Temperaturen är också behaglig, mellan 20 till 22 grader. Jag kan tänka mej hur detta ställe känns i 45-50 graders hetta. Notera att det går några personer till höger i bilden, ungefär på mitten. De ger en viss vägledning om proportionerna.

Det finns vandringsleder på flera av ställena där vi stannar. Det är också förvånansvärt lite staket och andra skyddsräcken för att vara USA. 

Här är det fritt fram att klättra upp och trilla ner om det skulle gå riktigt illa. Det är faktiskt några avancerade klättrare på denna bild, ganska nära det översta mest röda lagret av berget. Förstora så kanske de går att upptäcka två stycken eller bläddra ner till nästa bild.

Det här är en rejäl delförstoring av samma bild och man kan se en klättrare i blågrön utstyrsel som ser ut att ha valt en ganska besvärlig rutt. 

Vi fortsätter vår tur längs den slingrande vägen som är väl underhållen, men enkelriktad av praktiska skäl. Bergen ändrar färg men det är fortfarande storslaget.

Det här är ett panorama av tre bilder. På marken växer små taggiga buskar, kaktusar och tofsar av vasst gräs. Det finns ferala åsnor i området men vi får inte syn på några.  

Naturligtvis måste vi ha några familjebilder och här är det vårt värdpar dvs min systerson och hans fru som poserar.

Solen strålar och gör det utmanande att fotografera i vissa riktningar. Det är inte svårt att föreställa sej ormar, ödlor, skorpioner och jordekorrar i denna miljö. Men för att få se några av dessa djur måste man vandra runt betydligt längre än vi gjorde denna gång. 

Vi fortsatte följa vägen och stannade på alla ställen vi kunde för att se oss omkring.

Här vandrade vi ner längs stigen en bit. Man kan följa en delvis markerad led några kilometer in mellan bergssidorna i denna dal. Det ska vi ha i åtanke om det blir fler besök i Vegas. Det går också att köra in i området på andra ställen där miljön ser annorlunda, ut även om de röda bergsformationer dominerar i bakgrunden.   

Vi lämnade Red Rock och åkte vidare till...

IKEA. Det såg precis ut som hemma och i restaurangen kunde man äta svenska köttbullar med potatismos och lingonsylt. Vi behövde proviantera inför middagen på julafton. Senapssill, köttbullar och knäckebröd lyckades vi få tag i. Vi hade västerbottenost och egen kryddad julsnaps med oss och den 23:e december kom min syster och svåger från Texas med gravad lax och mer sill. Vi hade bestämt oss för att ha svensk jul på julafton och amerikansk jul med kalkon på juldagen.

Vi avrundade vid uteplatsen där den stämningsfulla elden givetvis drevs av gas, vilket brasan i öppna spisen inomhus förstås också gjorde. Det ger fin stämning och elden värmer, men det sprakar inte.

Hej så länge,

Lena

LasVegas och djurlivet runt knuten

En gata i ett bostadsområde där vi bodde några dagar i Vegas. Givetvis inhägnat och med grindar för in och utpassage. Solen strålade och vi blev nästan ljuschockade.  

Jetlag gör att man vaknar tidigt och vi gav oss ut på promenad direkt efter frukost. Det fanns en park nära bostadsområdet och det såg inte ut som någon park jag varit i förut. I Texas, där vi brukar vara runt jul och nyår är det visserligen mest brunt på marken, men det är torkat gräs. Här fanns det inget gräs. Marken är täckt med grus och sten.

Bergen i bakgrunden ger också en helt annan stämning än vi är vana vid från Texas, som mestadels är väldigt platt. Nevada är extremt torrt och temperaturen kan gå upp till 50 grader på sommaren. Den torra luften gör dock värmen mer uthärdlig än när det är fuktigt.

Det satt några spetsstjärtade duvor i ett träd. Det är vanliga i Nordamerika och vi har sett dem även i Texas. 

Vi såg att det rörde sej på marken här och där. Det fanns en del kaniner som smälte in oerhört bra i den steniga terrängen. Det var bara när de rörde sej som man fick syn på dem. 

Det sprang också andra fåglar på marken, som kuttrade och lät på ett helt annat sätt än duvorna. Vi lyckades ganska snart lista ut att det är Californisk vaktel. 

Hannen har en röd mössa och en svart fjäder i pannan.

Honan är lite mer diskret men har också en liten "antenn" på huvudet. 

Plötsligt fick jag syn på en liten fågel som snabbt flög förbi. Den satte sej i ett träd och började putsa sej. Jag insåg snabbt att det var en kolibri, antagligen en "ruby throated". Den putsade och fixade sina fjädrar en lång stund och ville inte riktigt visa upp sej. När den flög var det förstås "åt fel håll". Det fanns för lite blommor i parken för att det skulle löna sej att spana efter fler. De åt antagligen frukost i trädgårdarna där det fanns blommor och/eller matare. 

På marken växte olika kaktusar och andra torktåliga, ofta taggiga växter. De små gröna stråna på marken visar att det faktiskt har regnat nyligen och vi fick mer regn på julafton. 

Plötsligt sprang det förbi ett litet, snabbt djur på marken. Den försvann in under en kaktusliknande buske, men tittade sedan ut igen. En jordekorre!

Ett kort tag senare kom den ut på andra sidan av busken. Jag har inte lyckats reda ut vilken typ av jordekorre det är. De var väldigt snabba och mindre än våra röda ekorrar.

Plötsligt satt den i toppen på denna torkade "stubbe". Bedårande söt.

När vi tog en promenad på juldagens morgon hade det regnat och det var friskt i luften. Det fanns en del blommor t ex dessa buskar som hade fått en lila krans med små blommor i kanten.

Jag spanade förstås efter ekorrarna och plötsligt satt det en på en sten och spanade på oss. 

Denna gång såg vi flera stycken och de kom fram väldigt nära där vi stod. Är det Piff, eller möjligen Puff? 

De var fullkomligt oemotståndliga när de tittade fram bland stenarna både till höger och vänster. 

En trevlig "julklapp" att få möta dessa livs levande på promenad i parken.

Hej så länge,

Lena