Solfåglar!

Det här är huvudbyggnaden Zimanga lodge med omgivande trädgårdar. Här startade alla turer och vi åt alla måltider i byggnaden till höger. 

Vi bodde i enskilda hus med balkong mot naturen. Varje hus var inrett som ett mycket stort dubbelrum med en kingsize säng, två skrivbord (för bildredigering), ett gigantiskt badrum med dusch, badkar (båda med utsikt mot reservatet) och dubbla handfat. Rummet hade en betydligt högre standard än vi normalt brukar bo i när vi reser. Utanför var det mesta i naturen torrt och brunt. Det var vinter i Sydafrika och trädgården såg inte upphetsande ut vid första anblicken. 

Men det blommade en del spännande växter...

...och i dessa blommor huserade solfåglar, Afrikas motsvarighet till kolibrier (de förekommer även i Asien och Australien). De är inte släkt med och har inte samma flygteknik som kolibrier, men de sörplar nektar, pollinerar blommor och är minsta lika bedårande vackra. 

En white-bellied sunbird som slickar i sej nektar precis utanför lodgen. 

Efter frukost, dvs ca 10, fram till lunch vid 13, var det fri aktivitet. Då kunde man vila, ladda ner bilder eller smyga runt i trädgården och fotografera solfåglar. Det fanns en del andra fåglar också, samt ödlor. Men jag väljer att bara visa solfåglar denna gång. 

Solfåglar, man blir ju glad bara av namnet. Här kan man se att den har orange pollen på näbben. 

Det här är en "Purple-banded sunbird" och man kan se det lila bandet över bröstet på den högra bilden. Den satte sej i en av de fulaste växterna, men visade upp sej extra fint genom att sprida ut stjärtpennorna. De små fåglarna hade vårkänslor och det var mycket jagande hit och dit mellan buskar och blommor.

 De var snabba, oberäkneliga och svåra att fånga i flykten, även med pre-capture. 

En "Scarlet-chested sunbird" kunde se ut som en helsvart ganska oansenlig fågel bakifrån, men som man kan ana på denna bild har den spektakulära färger...

...om man får se den framifrån. Precis som många av kolibrierna är det bara hannarna som har de vackra färgerna och fjädrar med metallglans. Honorna var oftast mer diskreta och det var svårt att avgöra vilken art det var, om man inte såg dem bredvid en hanne. 

Ett annat problem när man fotade med pre-capture, och lyckades få en solfågel på bild, var att den helt eller delvis var skymd bakom en halvvissen stängel med blommor. Stänglarna var höga och stod ganska tätt, där höll förstås de flesta fåglarna till. 

Så här kunde det se ut under förmiddagspausen. Niklas fotografera solfåglar och det mest lämpliga var då ett någorlunda lätt tele på en kamera som man orkade handhålla. Fåglarna satt ibland väldigt nära och det gällde att anpassa sej snabbt. Det skulle helst vara sol så man kunde få riktigt korta slutartider, som alltid med pigga småfåglar.

Hej så länge,

Lena

Zimanga private game reserve

För att komma till Zimanga flyger man till Durban och sedan följer en ca fyra timmar lång transport på landsväg. Den första halva av sträckan färdas vi på motorväg och vårt ekipage, en buss med plats för 20 personer samt en släp för bagage, susar fram i bra takt på motorvägen. Vi blir dock stoppade av polisen två gånger. Men det går fort, bara rutinkontroll.

När vi lämnar motorvägen blir det smalare, men det är fortfarande en bra väg. Dock  dyker det upp otydliga vägarbeten längs kanterna, det rör sej också fler människor och det säljs ananas och annat vid vägkanten (fast det inte är tillåtet). 

Med bara en fil i vardera riktningen uppstår också en del spännande omkörningar. De stora långtradarna är lastade med kol, det är gott om dem och de kör i ca 80 km/timmen, givetvis långsammare i uppförsbacke. Personbilar kör om dessa ganska lätt, men här märks det att vår buss är ganska tung. Den här situationen löste sej utan problem, då den mötande bilen givetvis körde ut på kanten. 

Som en extra krydda gick det förstås djur och betade längs vägen. Ibland hela flockar med kor, getter och enstaka åsnor. Det var inte heller tillåtet, men där gick de i alla fall. Den här kon klarade sej för att vi höll lite till vänster i mötet med lastbilen. Vi kom fram helskinnade till Zimangas grindar där vi fick lämna bussen för transport med traditionella safarifordon, öppna Toyota Landcruisers med stämningshöjande dammpatina.  

Framme vid lodgen blev det en snabb genomgång, gruppindelning och schema presenterades, vi tilldelades en guide, serverades lunch och var på plats i rätt fordon, med rätt kameraprylar 14:30. Bagaget hade fått lappar med rumsnummer och hamnade på rätt plats när vi åt. Allt var mycket effektivt. Jag, min sambo och en tredje person, som vi sedan åkte med hela vistelsen, skulle ut på en traditionell "game drive".  

Bland de första djur en vi stötte på var en noshörningsmamma med sin unge. Trubbnoshörning, som är både stillsam och social. Vi hade tilldelats en av de två ombyggda bilarna som gör det möjligt för två personer i taget att ligga ner, öppna en liten dörr, och fota i en betydligt lägre vinkel. Med tre personer i varje bil får man turas om. 

Rödnäbbade oxhackare plockade godsaker både i öronen och näsan på den lilla noshörningen. Den står för övrigt på ojämn mark, det är inte bilden som lutar, det är ungen.

Oxhackarna hade lite partaj ibland. 

När vår guide sträckte ut ett finger och pekade hade jag redan fått syn på den, en vitpannad biätare. Det var också bara jag som fick den på bild och det blev den enda biätare som vi såg på lämpligt fotoavstånd. Det fanns bon men de var inte riktigt på plats där ännu. Fåglar kunde man antingen fånga på bild längs vägen, med lite tur om man lyckades stanna innan de flög, eller från gömslena. 

Solen gick ner ca 17:20 och denna kväll färgades himlen i guldgula toner. Guiderna har, förut utbildning som wildlife guide, erfarenhet av fotografering. De vet hur viktigt ljuset är och försökte alltid hitta vinklar då de parkerade som gav det optimala ljuset på den plats man råkar vara.    

Den här kvällen fick vi ett par impala som gick på vägen ovanför där vi befann oss. Vi stod inte på en väg utan var långt "off-road" när den här fotomöjligheten uppenbarade sej.

Vi avslutade vår första tur med att stanna till hos flodhästarna. De sista solstrålarna skulle snart försvinna, men vi fick i alla fall en stund med dem. Flodhästar gör för det mesta inte så mycket, man väntar och lyssnar på dem när de frustar eller möjligen brölar lite i vattnet. 

Det man väntar på en förstås en gäspning...

...när den väl kommer är det en ganska utdragen handling. Efter allt resande och alla nya intryck smittade gäspningen av sej. Vi åkte tillbaka till lodgen, där det något senare serverades en trerätters middag. 

Hej så länge,

Lena

Ibland känner man sej liten...

När den första trubbnoshörningen kom fram till vattnet för att dricka satt vi andäktigt tysta och följde den med blicken. Den hade en unge med sej som också kom fram efter viss tvekan. På kameran satt ett 100-500 mm tele som ju förstås var helt galet i detta ögonblick. 

Noshörningarna var ca tre meter framför oss och genom att luta mej bakåt kunde jag precis få in hela ungen i bildfältet. Det andra kamerahuset med 16-35 mm låg vid mina fötter, men jag ville inte röra mej och plocka upp det. 

Som ni kanske förstått sitter vi i ett gömsle (jag, min sambo och en person till). Gömslet är nedsänkt i marken, har glas och en liten damm framför, designat av den ungerska naturfotografen Bence Maté. Avståndet från glaset till dammens kant är ca tre meter och det blir överväldigande när djur av den här storleken kommer fram för att dricka. Platsen än Zimanga, i KwaZulu-Natal, Sydafrika och för de som är intresserade kommer det förstås mer bilder. När giraffen kom förslog inte ens 16 mm.   

Hej så länge,

Lena

Utvälinge, ett av Peters favoritställen

Efter lunch vid Fulltofta storkhägn körde jag mot min nästa anhalt vilket var ett litet hotell utanför Hamburgsund, ca 4 timmar bort med bil. Jag hade dock insett att ett stopp vid ett av Peters favoroitställen, Utvälinge, var en möjlighet utan att köra en alltför lång omväg. Nu kom jag inte ens så långt innan jag måste stanna. Jag passerade en traktor med slåtterkross och ett följe av minst 20 glador! Det blev ett helt varv i en rondell och tillbaka tills jag hittade en liten grusväg där jag kunde köra in, inte idealiskt parkerat men jag stod ju bredvid bilen. 

Som ni ser var det också en kraftledning i närheten och den gick det inte att göra så mycket åt. Jag hann knappt mer än ut ur bilen förrän det kom en annan bil på vägen. Det var dock en hantverkare som var lika fascinerad av gladorna som jag var och ville stanna för att titta på dem. 

Gladorna dök ibland ner i det slagna gräset och försökte fånga något. Då följde flera andra med och det uppstod tumult. Det var svårt att få skärpa på mer än en eller möjligen två fåglar i taget men det var ändå häftigt att stå där och titta på dem. Avståndet började också bli väl långt från där jag stod och fåglarna hamnade ofta bakom ledningarna. 

Efter ett avbrott med glador hamnade jag till slut i Utvälinge och gick mot Sandön. När Peter bloggar om Uppsala är jag på ett av hans hemmaställen. Det var varmt och soligt men blåste alldeles för mycket.

Fisktärnorna dök på var sidan om den långa bryggan. Inget napp på detta dyk.

När jag kom ut på Sandön och spanade åt höger hittade jag en strandskata.

Till vänster, där det var fågelskydd och dessutom hårt solljus, var det också strandskator samt skärfläckor som gjorde sitt bästa för att köra bort dem. Det var mycket knepigt att fotografera åt det hållet, men det jag spanade efter borde ju vara där...

En äldre fågelskådare stod också på stranden och spanade åt samma håll. Det var de fyra ganska nykläckta skärfläckeungarna vi ville se och plötsligt kom en spatserande i det grunda vattnet. Bilden är rejält beskuren trots 500 mm. Inledningsvis kunde vi bara se denna och mannen oroade sej för att det hänt de tre andra något. 

Samtidigt på sandbanken rakt framför mej. En av skärfläckorna avhyser en kråka. 

Den är mycket bestämd och trots att de är ganska jämnstora ger sej skärfläckan inte. Kråkan ska bort.

Den flyger en loop och kommer tillbaka, men icke.

Skärfläckan anfaller igen och kråkan ger sej av, tillfälligt i alla fall.

Inte så konstigt att skärfläckan är envis, för strax får vi syn på två till ungar som springer i vattnet och flaxar med sina små vingar. De är verkligen näpna.

Jag sätter mej i den varma sanden precis vid snöret som markerar fågelskydd och tittar på skärfläckans små telningar. Det är en som är aningen större och som också ger sej ut på längre promenader i vattenbrynet. Efter en stunds väntan kommer den åt mitt håll och med det rådande ljuset är det här vad det blir med min 500 mm zoom innan den vänder och går tillbaka mot sina syskon. Alla fyra ungar verkar ha hälsan och det var ju kul. 

Fågelskådaren har nu upplyst mej om att det finns minst fyra myrspovar och en del annat roligt längre bort längs stranden, men jag har minst tre timmar kvar att köra och bestämmer mej för att gå tillbaka till bilen. Jag har också hört skäggmesar bakom mej i vassen, men de visar sej aldrig under tiden jag är där. 

Ett gäng köttdjur blöter fötterna tillsammans med några gravänder när jag lämnar Sandön och Utvälinge.

Hälsningar Lena

Ria Formosa och Iberisk blåskata

Vi avslutade vår vecka i Portugal med en promenad i våtmarksområdet Ria Formosa i Faro. Notera byggnaderna vid horisonten.

Ria Formosa är en naturpark (delvis nationalpark) som är ca 60 mil lång och omfattar 16000 hektar. Vi gjorde en promenad på ca 7 km och såg sålunda bara en mycket liten del. Där vi gick var det antingen bred spång med räcken eller promenadväg som på bilden ovan. Man fick även cykla här. 

Växtligheten var verkligen blandad och jag fastnade för dessa kaktusar och de lila blommorna som fanns nästan överallt.

Vi fick ganska snart syn på en purpurhäger som stod i vattnet och fiskade. 

Efter en stund flyttade den sej till en ny fiskeplats och gjorde nästan direkt ett "blixtanfall". Den rörde runt med huvudet och halsen i ca en minut innan den tittade upp.

Då hade den lyckats fånga en rejäl fisk och vi kunde promenera vidare.

Förutom purpurhäger, ägretter och gråhäger såg vi också flera silkeshägrar. De är mindre än ägretterna och har gula fötter. 

Den här kom in för landning rätt fint i den buskiga terrängen.

Skedstorkar såg vi både på håll och i luften.

En styltlöpare födosökte nära spången som vi gick på.

En bit längre bort häckade två par styltlöpare och man kan se äggen i boet. Det här paret hade inte börjat ruva dem ännu.

Vi kom fram till ett fågeltorn och här gränsade gångvägen till en golfbana. Jag mindes vad vår guide sagt om att den Iberiska blåskatan ofta höll till i parker och på golfbanor. Vi hann inte mer än sätta oss med vår matsäck förrän det satt en på räcket. 

Det här är en riktigt vacker skata, något mindre är våra svartvita. De rörde sej på en liknande sätt på marken och var minst lika vaksamma.

Den skuttade fram på gräsmattan och letade efter något ätbart med näbben här och där.

De blå fjädrarna skimrar vackert i solen, bättre än vad som går fram på denna bild.

På golfbanan huserade också två härfåglar men de behöver jag knappast visa fler bilder på. Jag blev förstås glad när jag fick syn på dem för det här var ju före resan till Ungern.

Småtärna fiskade i vattnet längs promenadvägen.

En gulärla sjöng för full hals...

...innan den slog sej ner i en buske.

Den försökte kanske överrösta flygplanen som med jämna mellanrum passerade väldigt nära över våra huvuden. Området ligger nämligen väldigt nära flygplatsen i Faro och det var dit vi skulle efter vår promenad. Vi skulle flyga hem vid sjutiden på kvällen.

Jag lyckades ta ett par bilder när vi lyfte och här kan man se byggnaderna som jag påtalade på första bilden. De ligger längs en tunn landremsa. Dit ut kom vi aldrig. vilket nog var en miss för det såg spännande ut. Ganska väderkänsligt får man anta.

Hälsningar Lena