Kongsfjord med omnejd

I Kongsfjord fick vi bo i det högra huset, i en fullt utrustad lägenhet för fyra personer där det t o m fanns tvättmaskin och torktumlare. Det var inte vad vi bokat (eller behövde) men när vi slutligen kommit överens om ett pris för två nätter, som var betydligt lägre än att bo där en natt till ordinarie pris, och det enda andra alternativet var ett pyttelitet rum med "hostel" standard, så blev det detta. 

Vi hade en lanthandel med café ett par hundra meter från huset. Pyntat för turister var väl ganska uppenbart, men de hade ägg och det behövde vi. Vädret var extremt växlande och här var himlen plötsligt blå. 

Vi bestämde oss för att göra ett dyk från denna strand. Norrmannen i receptionen sa att det var OK att dyka där. Han sa dock inget om hur långgrunt det var. 

Vi hoppades på möjligheten att hitta en kungskrabba eller två, för en sista festlig måltid innan vi åkte hem. Det blev inga krabbor men när vi simmade runt på sandbotten fanns det mycket gott om "haneskjell". Det är en musselsort som bara finns norr om Lofoten och i vattnen runt Jan Mayen, Bjørnøya och Svalbard. De är mindre än pilgrimsmusslor (kamskjell på norska) men smakar lika gott. Man får bara plocka fler.  

Det fanns också en hel del eremitkräftor, men de fick vara ifred när vi plockade på oss en halv kasse med haneskjell. 

Sambon rensade med van hand de mindre musslorna på bryggan bakom vårt boende. Nu trodde vi att vi skulle få sällskap av de tretåiga måsarna som också bodde här...

...och hade sin utkiksplats på bryggans räcken. Men de här måsarna äter inte "rens" och inte en enda visade sej när vi bjöd på musselgälar och annat gott. Vi har vid andra tillfällen blivit bestulna på rensade musslor av fiskmås och gråtrut, men här var det inga problem. Det par som rensade några fiskar vid bryggan fick också vara ifred.

De kunde dock föra väsen på bästa måsmaner. Tyvärr såg vi också spår av fågelinfluensa här och i veckan läste jag att just tretåig mås har drabbats hårt i Nordnorge, medan det främst är skrattmåsar som drabbats i Sverige.  

Vi hade också silvertärnor i närheten som vi kunde spana på om vi gick ut på bryggan bredvid vår. De var riktigt duktiga på att precisionsskita om man kom för nära. 

Silvertärnor har kortare ben än fisktärnor och helröd näbb. Silvertärnan är det djur som är känt för att det flyttar den längsta sträckan mellan häckningsplats och övervintringsplats, vissa populationer flyger årligen ca 90 000 km! Inte illa för en fågel som väger drygt 100 g.

Här visar den upp sej fint med middagsmat i näbben.

Vi gjorde också en tur till Berlevåg, där tar vägen slut. Vilket man kan se på kartan som jag visade i förra inlägget. Längs vägen var det liknande bergsformationer som ut till Hamningberg, men inte alls lika mycket. Blåklockorna blommade i det karga landskapet.

Berg i platta skivor på högkant. Det ser verkligen annorlunda ut. 

Vädret i Berlevåg var ostadig och regnet hotade. Vågorna är ofta hårda utanför Berlevåg och före 1975 fick hurtigrutbåtarna ankra upp på öppet hav och gods och passagerare lastas över i en mindre båt för att ta sig in till land. År 1975 blev nya vågbrytare färdigställda och därefter lägger fartygen till vid kaj. Bygget av vågbrytaren tog 70 år. 

Vi tankade vid macken i Berlevåg, gjorde ett snabbt besök i mataffären och hos glaskonstnären Daniela Salathés. Det blev dock inte fler bilder än de jag visar här.  

Vi åkte tillbaka till Kongsfjord och gick ut för att titta lite mer på fågellivet vid bryggorna där vi bodde. Solen tittade fram men oväder hotade igen.

Regnet var nära. 

En annan fågel som också höll till här är tobisgrissla. Här kommer en inflygande med mat till familjen.

De bodde i lådor under en av de stora bryggorna. Tobisgrisslan tillhör också familjen alkor, som lunnefåglar och sillgrisslor.

Från en annan brygga kom jag lite närmare inflygningen till en bolåda.

Det började bli sent och dags för middag. Med musslorna som vi plockat tidigare under dagen blev det en pastarätt med lite bacon, hackad vitlök och en skvätt vitt vin. Musslorna är så små att de behöver inte mer än 30-40 sekunder i stekpannan. Det här är en klassiskt rätt när vi är i Norge och dyker, fast oftast med stora pilgrimsmusslor. Tomaterna är från egen odling. De har varit med oss på resan i 10 dagar och är fortfarande mycket fina. 

Vi avslutade som kvällen innan med att sitta och titta ut på fåglarna och landskapet. Dagen efter påbörjade vi hemresan på drygt 1700 km. Den första etappen gick till Korpikylä, ca 740 km

Hälsningar Lena

Lunne

Finns det någon fågelart som har ett så charmerande utseende som lunnefåglar? Ett ansikte som en ledsen clown och ett lite tafatt sätt att röra sej "till fots" ger den en oemotståndlig karaktär. Att den dessutom ofta står med fötterna vända lite inåt och den ena foten på den andra bidrar ju också.  

När man kommer iland på Hornøya har man ett stort fågelberg framför sej. Här samsas mängder med lunnefåglar, skarvar, sillgrisslor, tordmular och tretåiga måsar. Den lilla byggnaden är en toalett, för närvarande stängd (så man får hålla igen på kaffet). 

Här kan man skymta några lunnar annars är det nog mest sillgrisslor just här. I bakgrunden ser man Vardø och radarstationen Globus. Den har funnits på Vårberget vid staden sedan 1989 och dess  officiella syfte är att spåra rymdskrot. Mot bakgrund av Vardøs närhet till den militärt viktiga Kolahalvön i Ryssland, och ett påstått direkt samband med USA:s anti-missilförsvarssystem, har denna bas varit föremål för politiska kontroverser, och Ryssland anser att stationen utgör ett hot mot dess nationella säkerhet (Wikipedia).

Lunnarna häckar i jordhålor så den här ligger nog bara och vilar på klippkanten. Bilden är tagen med 24-105 mm och jag står på den enda stig man får gå på. Fåglarna rör sej nära på båda sidor, samt även över våra huvuden. 

Några lunnefåglar får sällskap av en skarv. 

Det blommar fint på hela ön när vi är där. Det är annars populärt att besöka Hornøya i mars och april, när flyttfåglarna anländer för att påbörja häckningen. De fridfulla charmiga lunnefåglarna (hannarna) kan tydligen slåss ordentligt för att erövra den bästa jordhålan till sin familj. 

Som ni ser på denna bild så regnar ner. Det kom aldrig något ösregn men utan heltäckande regnkläder hade vi blivit blöta under de fem timmar vi tillbringade på ön. 

Så här ser de ofta ut när de sitter nära kanten längs bergväggen, lite obeslutsamma. Man undrar ju vad som rör sej i deras huvuden.

" - Ska vi flyga eller?...Nja,...vet inte, det är ju dimma...Flaxa lite, det gillar fotograferna.  "

Lunnefåglarna är mindre är sillgrisslorna och definitivt mindre än skarvarna. De får därför flytta på sej om någon av de större vill ha platsen.

De flaxar intensivt med vingarna när de flyger och det ser ofta rätt vådligt ut när de hoppar från klippkanterna...

... och de tappar mycket i höjd då de flyger ut över vattnet. En tordmule spanar i bakgrunden. 

En del av fåglarna som återvände till sina boplatser hade fisk i näbben, men långt ifrån alla. Man undrar ju om det är ont om fisk?

Så här kan det se ut vid en lunnehåla. Oftast var det mycket mindre och snävare vid öppningen och man kunde inte mer än möjligen skymta en vuxen individ inne i hålan. Vi såg inga ungar och de borde vara så pass stora nu att man kan se dem om de inte medvetet gömmer sej. Jag kan inte tillräckligt om lunnefåglarnas beteende för att veta vad vi borde se vid denna tid på året i Nordnorge.

 Om det å andra sidan är ont om fisk kanske häckningen inte gått bra. En del av fåglarna vi ser är också unga lunnar som återkommer hit och studerar de vuxna fåglarnas bestyr. Lunnefåglarna häckar inte förrän vid ca 5 år ålder, så en avsevärd del av populationen är ungdomar och det kanske är dessa vi ser mest av. De har antagligen inte heller kommit över särskilt bra bohålor, om de ens bryr sej om sådana.

Man får se upp för plötsligt flaxar en lunne förbi i ögonhöjd. Då ser de verkligen ut som tafatta ungdomar som övningsflyger, men flyga det kan de så det här är bara deras sätt att förflytta sej mellan klippor och stenar. 

Det är få bilder som kräver 500 mm brännvidd på denna ö, förutom riktiga närbilder. Ett 70-200 mm hade fungerat utmärkt. 

Lunnefåglarna är oemotståndliga och det blir mycket bilder på dessa fåglar även om ön också inhyser en del andra arter. Vi promenerar längs hela sträckan som är tillåten dvs upp till fyren och tillbaka, så det kommer några andra motiv i ett senare inlägg. 

Hälsningar Lena

Sillgrisslor

Nyligen läste jag att Sveriges äldsta ringmärkta flyttfågel hade hittats. Det var en sillgrissla som blev 49 år gammal som hittades död på Gotland. Den var också den tredje äldsta fågeln i Europa. Sillgrisslorna på bilden ovan är fotograferade på Hornøya utanför Varangerhalvön i Nordnorge. 

Sillgrisslorna är eleganta i sina mörkbruna och vita dräkter. Särskilt iögonfallande är den vita ringen runt ögat och strecket. Alla fåglar har inte denna teckning.  En viss procent, som ökar ju längre norr ut man kommer, har detta mönster och kallas för "ringvia". Platsen jag befinner mej på ligger väldigt långt norrut så det är inte konstigt att mängder med fåglar har detta mönster.

Här ser ni exempel på några som inte har den vita teckningen på huvudet. De är inte heller helt överens om vem som ska sitta på toppen av denna klippa. Notera åskådarna som följer dispyten på håll.

Här är diskussionen i stort sett över och den högra får ge sej.

Den tar en flygtur och hittar snart en annan klippa att slå sej ner på. När sillgrisslorna flyger sticker fötterna ut bakom fågeln hela tiden, inte bara vid start och inför landning. Det kan man se hos en del andra alkor, den familj som sillgrisslan tillhör.

Här en fågel som kommer in för landning och då kanske fötterna kan fungera som broms eller hjälpa till att styra. Den ska landa på en liten klipphylla så det gäller att det blir rätt på första försöket.

En perfekt landning och här var det inte ens packat med kompisar som det är på många andra ställen som vi passerar på vår promenad.

De här två som inte heller är helt överens har en åskådare som avviker något. Det är tordmule, en fågel som också hör till familjen alkor. Tordmule samsas med sillgrisslor, lunnefåglar, skarvar och tretåiga måsar på denna ö. Det finns andra arter också men det är dessa fyra vi ser mest av.

Sillgrisslorna har inget emot att trängas och på en del hyllor är det packat med fåglar. 

Undrar om den här verkligen har kollat med flygledningen om det finns någon ledig plats att landa på? 

Sillgrisslorna häckar här och vi spanar men ser inga ungar. Antagligen har ungarna redan hoppat från boet tillsammans med sin pappa. Det sker när ungarna är mellan 15-30 dagar gamla och fortfarande inte kan flyga. De möter upp i vattnet och hannarna simmar med sina ungar till övervintringsplatsen. Honorna flyger dit senare på säsongen. De fåglar vi ser borde därför vara mest honor och möjligen ungfåglar. De häckar inte första gången förrän vid 4-5 års ålder.

Jag har använt ett 100-500 mm tele till de flesta bilderna, men det är bara närbilderna som är tagna med 500 mm, vilket är ovanligt när man fotograferar fåglar. Man får bara gå på den märkta stigen, men det gäller att se upp för ibland sitter det fåglar även på den t ex skarvungar. Ibland flaxar det förbi något alldeles ovanför huvudet. Regnjacka med huvan uppe visade sej vara ett perfekt plagg, även när det inte regnade.

Hälsningar Lena

Vardø

Vardø är den östligaste tätorten i Norge. Kiberg ligger visserligen längre österut men räknas inte som en tätort med sina 202 invånare, jämfört med Vardøs 1690 (jan 2022). Kyrkan är relativt ny för den gamla brändes ner 1944.

Det händer inte så mycket i staden denna förmiddag. Det här borde vara huvudgatan (tror vi) och klockan är halv tio. Vädret är som ni ser blygrå dimma, ca 10 grader.

Så här kan man färdas med sin fiskeutrustning i dessa trakter. Mer storskaligt fiske har förstås varit och är fortfarande viktigt här. Likaså har det förekommit livlig gränshandel med Ryssland under 1800-talet, som kallades pomorhandeln. 

 Vi passerar pomormuséet och denna staty som vittnar om fiskets betydelse. 

Muséet hyser också en koloni tretåiga måsar. Det är ännu inte öppet så vi passerar och fortsätter ner mot hamnen. 

Det här är hamnen med de mindre båtarna. Det finns också en större hamn som man passerar innan man åker över till ön. Om man förstorar kan man se texten på den röda, något slitna, byggnaden precis bakom stolpen "Make The North Great Again".

Vi ska ut med båt, dock inte denna rib utan en lite större båt som har hytt. Resan är visserligen inte så lång, ca 10 minuter, men regnet hänger i luften. 

Vi hittar denna skylt utanför turistinformationen som sammanfattar Vardøs historia. Det har bott folk här sedan 800-talet. Här har man också omnämnt de omfattande häxbränningarna på 1600-talet och Pomorhandeln från 1700 till 1917 mm. Den sista noteringen är den som vi har kommit att förundras över mest, den 2,8 km långa tunneln ut till ön som blev klar 1983. Hur kan en så liten tätort som det faktiskt är numera ha en undervattenstunnel? Frågan är om militärbasen och radarstationen Globus, som upptar halva ön, kan ha med det att göra? Men det har vi inte lyckats ta reda på. 

Vi ska ut till denna ö, som ligger ca 10 minuter med båt från Vardø. I normala fall ser man förstås ön men just denna dag är det bara grått när vi spanar ut över vattnet. Men vi är klädda för en heldag i blöt dimma (med inslag av regn) och dessa bilder kommer i ett senare inlägg.

Hälsningar Lena

Hamningberg, del I

Från Ytre Kiberg kan man göra några olika utfärder, en som jag sett fram emot länge och en av anledningarna att vi åkte hit upp igen var att köra till Hamningberg. Det är inte själva platsen som lockar mest, utan att köra den ca 3 mil långa vägen från Vardø som tar slut när man kommer till Hamningberg. Landskapet liknar ingenting annat som jag sett någon annan stans.  

Under den första milen passerar man områden med en sorts slättlandskap av enbart sten. Här står det en del sommarstugor och de behöver minsann inte klippa så mycket gräs på sina tomter. 

Vägen är smal, egentligen bara ett asfalterat körfält med mötesplatser, men det är inte så mycket trafik. Vi konstaterar dock att det är mer bilar, ffa husbilar, på vägen än när vi körde här 2009. Vi har också fått veta av Tord att det förekommer Italienska husbilskaravaner med 10-12 husbilar som kör tillsammans. Tack och lov är det ingen sådan grupp på vägen denna dag. 

Vi passerar några fantastiska sandstränder. Ibland går det renar på stranden, som jag visat i ett annat inlägg, och ibland får. Det är långgrunt och vattnet är klarblått när solen skiner. Denna dag är molnen mycket hotfulla och det börjar regna innan vi ens är halvvägs.

Trots vädret blir det många stopp, helt enkelt för att ingen krök på denna väg är den andra lik. Jag funderar över hur det ser ut här på vintern men då är vägen stängd. Man kan dock ta sej till Hamningberg med skoter och båt. Det finns inga bofasta där men husen är upprustade med fullgod standard.

Vi fortsätter i regnet.

Till en början är vi lite slarviga med regnkläder men det blir förstås ohållbart. Av alla dagar på semestern, varför måste det regna just denna!

Men jag inser ju att molnen och regnet bidrar på sitt sätt till bilderna som jag tar längs vägen. 

Det är stenigt, vasst och dramatiskt. Dessutom är berget väldigt mörkt och det blir nästan svart när det blir blött.

Jag spanar ut mot vattnet från passagerarsidan och får plötsligt syn på två stora fåglar ute på klipporna. Vi har sett skarvar tidigare men det här är ju inga skarvar. Snabbt byte till 100-500 mm i bilen. Det regnar ordentligt nu.

Två blöta havsörnar. En liten bonus på denna tur. 

Vi fortsätter vår resa och passerar några betande får. Stenlandskapet är ibland överväldigande och det blir bitvis väldigt mörkt.

Några hundra meter senare passerar vi ännu en vacker sandstrand och på en av dessa är det faktiskt surfare ute i vågorna. Avståndet från vägen till där de befinner sej är så långt att vi inte bryr oss om att försöka stanna där för att fånga dem på bild. Lägg märke till att det ljusnar lite på himlen.

Framme i Hamningberg kör vi till vägen tar slut, dricker en kopp kaffe i bilen och väntar på att regnet ska avta. Efter en stund tar vi på oss heltäckande regnkläder, går ut mot piren och tittar mot samlingen av hus som finns här. Det slutar regna och solen kommer nästan fram under ett kort ögonblick. 

När jag vänder mej om slår vågorna in mot den steniga stranden och här finns det inget som skyddar.

Det blåser inte särskilt mycket men Barents hav rullar ändå in med kraft mot denna sista östra utpost i Nordnorge. 

Hej så länge,

Lena