Havhesten

Så tidigt på säsongen som vi åkte till Svalbard har inte fågellivet riktigt kommit igång ännu. Men en art som man alltid har med sej runt båten är stormfågeln (Fulmaris glacialis), som heter havhest på norska. Varför den heter havhest kunde inte vår norska guide reda ut, men den tycks kunna rida på vågorna till synes outtröttlig.

Stormfågeln sveper nära över ytan och man kan stå i aktern på fartyget och fånga dessa på bild hur länge som helst. Det blir mycket att sortera på minneskortet.

Stormfåglarna finns på Svalbard under i stort sett hela året och man uppskattar att det kan finnas upp till en miljon par. De uppsöker häckningsplatserna redan så tidigt som i slutet av januari och början på februari, i synnerhet om det blir lite varmt väder.

De förekommer i både mörka och ljusa varianter och samlades gärna runt båten är vi låg stilla. Ibland hade vi också ett gäng runt våra zodiaker.

Här verkar de vara lite oense om något...

De behöver lite startsträcka när de ska upp och på is eller snö ser de mycket klumpiga ut. När man tittar på dem efter att de lyft från vattenytan kan man få se hur de skakar bort vatten från fötterna innan de drar in dem i fjäderdräkten.

Ibland kom de så nära båten att man kunde fotografera dem med vidvinkel. Tyvärr så var ljuset ganska trist vid detta tillfälle.

Här leker Brutus med stormfåglarna med ett 100-400 som verkar vara i läge 100 mm. Jag har tagit bilden med Canons 16-35 (på 23 mm) på mitt 5D mark III-hus.

Med vackra vyer kunde man ibland också invänta stormfåglar för att få lite liv i bilden, antingen vid ytan eller i luften. Då fick man ha lite tålamod och ordentligt med kläder. Ibland ville man bara slinka ut lite snabbt och ta några bilder men utan mössa, vantar och tjock jacka stod man inte ute särskilt länge.

Vi fortsätter spana efter isbjörn...Origo har visst hittat något....

Hej så länge,

Lena

Varför åker man tillbaka till Svalbard ?

Det är INTE för att det finns en massa billiga "sista minuten resor" dit, även om man definitivt kan få sol dygnet runt just vid denna årstid. Det är en annan typ av upplevelse som jag vet att några FS-bloggare känner igen och antagligen flera andra FS medlemmar.  

Det är en miljö som fullkomligt tar andan ur en.....och det händer inte bara en gång per dag ! Det är ögonblick efter ögonblick som känns som det häftigaste man sett....

...man står där helt ordlös på däck och bara tittar....landskapet är magiskt. Därför kommer man tillbaka till Svalbard, om man dessutom får se isbjörn är det en bonus. Alla bilderna i detta inlägg är tagna från fartyget under några timmar då vi sakta färdades längs Björnfjorden, ända in till den avslutande glaciären.

Flera personer spanade hela tiden med kikare från bryggan.

Men de flesta stod ute och suckade åt det häpnadsväckande landskapet. Det blev mycket bilder från denna fjord.

Det var lite tidigt på året för många fåglar men vi hade i alla fall några runt oss som t ex stormfåglar och tretåig mås.

Vi färdades mycket sakta men naturen ändrades ändå hela tiden.

Man kunde ju också alternera på vilken sida man stod, styrbord eller babord. 

Om man gick akterut fick man motljus.

Experiment med snö och stenar....

...eller bara snöformationer.

Vi får se flera valrossar som ligger och vilar på isflaken. Freya går så sakta att de inte ens bryr sej om att titta upp på oss trots att de borde känna att ett stort fartyg passerar dem.

Det som känns som en extra bonus är när vi plötsligt har en valrosshona med unge rakt framför oss. Kaptenen stannar fartyget helt och vi kan titta på dem på behörigt avstånd. En valrosshona har inte de anatomiska strukturer som gör att hon kan omfamna sin unge men jag tror att det vi får se här är hennes sätt att göra just det. Hon lät ungen glida ner från isen mot hennes kropp och låg så en lång stund, den kanske diade med det såg inte så ut.

Vi tittar länge på dessa två och håller ett rejält avstånd för att inte störa dem. Bilderna är tagna med 420 mm och beskurna. De ligger kvar vid iskanten när vi sakta passerar med Freya.

Vi rör oss sakta in mot glaciären i änden av Björnfjorden.

Vi har kommit till fjordens ände och det ligger is närmast glaciären. Vi vänder här och färdas nästan lika långsamt ut igen. Vi spanar hela tiden, men ingen isbjörn här heller....Fartyget Origo är inte så långt borta och har en grupp fotografer/filmare från National Geographic ombord, de letar också efter isbjörn.

Hej så länge,

Lena

Inlägg 1000, Poolepynten och valrossarnas strand

Vi lämnade Longyearbyen bakom oss och styrde direkt mot Prins Karls Forland, en ö på Svalbards västra sida. Vi avnjöt en middag ombord och fick information om att vi skulle göra en zodiaktur redan första kvällen ca 22:30. Solen hade kommit fram och trots lite vind var det strålande vackert.

Det var dock kallt, ca 8-10 minusgrader, och det kändes verkligen ute på vattnet. Vi fick låna rejäla overaller att dra ovanpå våra egna lager av ylle och fleece. Flytväst, mössa, huva på overallen och dubbla vantar, en väska med kameraprylar, redo för nattlig zodiaktur.

Vår osviklige guide och expeditionsledare Björn Anders...

...gör sej redo för att också vara isbjörnsvakt. Skarpladdat vapen typ älgstudsare och en pistol för knall/skrämselskott i ett bälte på höften. Vi ska gå iland och man tar inga risker.

Innan vi kom fram till platsen där vi skulle gå iland vid Poolepynten mötte vi en "gammal bekant". M/S Malmö som vi tillbringade åtta dagar på förra våren kom stävande mot oss i det låga solljuset. Vi kunde inte förstå varför den skulle komma så nära, innan Björn Anders vände upp längs sidan för att överlämna en liten påse till besättningen, någon slags batterier som de behövde och inte fått med sej.

De första valrossarna såg vi redan i vattnet. De kan vara lite oberäkneliga och definitivt sätta sina betar i en gummibåt, trots att det oftast är mycket fredliga djur.

Efter att Björn Anders spanat av ön och konstaterat att det inte fanns några isbjörnar gick vi iland och promenerade långsamt mot valrosskolonin. Den här platsen känner nog många andra Svalbardresenärer igen. Om vädret tillåter går man hit för här håller en koloni valrossar ofta till. 

På slutet flyttade vi oss bara några steg i taget för att inte störa dem. Det är stora, tunga djur som tycks njuta av livet där de ligger på stranden och omväxlande fiser eller rapar. Vi hade tur att vindriktningen var rätt för de luktar inte särskilt gott i en valrosskoloni.

Munhygienen är obefintlig men de snorade lugnt vidare på stranden.

Valrosshannar väger drygt 1000 kg, honor något mindre. Det här är en grupp hannar. De lever på musslor och kräftdjur och borstar botten med den kraftiga "mustachen" när de letar föda. Huden är mycket tjock, ca 4 cm och den har kort päls även om djuren ser nakna ut på håll. En isbjörn klarar inte av att döda en vuxen valross.  

När jag vänder ryggen åt valrossarna har himlen färgats vackert rosa i det låga solljuset och molnen. Det här är enda kvällen som vi får en kort stund av "kvällsljus". Solen går inte ner och vi kommer att få se mycket av den under veckan som kommer.

Det blev en sen första kväll ombord på Freya och en hel vecka på Svalbard ligger framför oss.

Hej så länge,

Lena

Svalbard med M/S Freya

Är nu åter efter 8 dagar på Svalbard som vi tillbringade ombord på expeditionsfartyget Freya. Vädret var strålande men kallt och vi fick möta is i alla dess former. Landskapet var andlöst vackert och varierade hela tiden.

Vi mådde så här bra ombord på Freya och fick också många fina möten med Svalbards djurliv.  

Om någon undrar över isläget på Svalbard så är det mycket gott. Det finns mer is än det gjort på många år vid den här tiden och isbjörnarna trivs. Mer om resan kommer inom kort.  

Hälsningar Lena

Det stora blå

I morgon visar jag undervattensbilder och pratar om dykning i "Det stora blå" på fotoklubben Avtrycket i Stockholm. Det är andra gången jag är inbjuden dit så några fick uppenbarligen mersmak efter mitt första föredrag. Då visade jag inte en enda bild från tropiska blå hav.... 

....men det blir en hel del av det i morgon. Oftast med fokus på några av de större djuren man kan möta där. Vissa djur som dessutom fått oförtjänt dåligt rykte...

...och andra djur som bara är charmerande att få möta och simma med under ytan.

Hälsningar Lena