Skottland och fram med regnkläderna

När jag vaknar vid halv sju och tittar ut ser det definitivt ut som Skottland utanför kupéfönstret och det regnar. 

Frukosten smakar mycket bra. Det är någon slags omelett med potatis och rökt lax samt hollandaisesås och bakade tomater. Man hade förstås kunnat få en "full scottish  breakfast" men jag antog att vi skulle få möjlighet att äta det senare under veckan och valde detta som kändes lite lyxigare. Frukosten ingår när man har egen kupé på Caledonian sleeper. 

Landskapet utanför är vackert men blött. Man kan dock se spår av att det har varit varmt och soligt även här, precis som i London. De senaste två veckorna har det varit värmebölja med strålande sol varje dag. Det får vi veta på biluthyrningsfirman i Inverness, där vi får vänta extra länge när de gör en säkerhetskontroll av vår hyrbil. De glömde dock att kolla en sak...

När vi kommer fram till Inverness vid niotiden är det nästan uppehåll (en positiv beskrivning av småregn). Bäst att ta på regnkläder och långbyxor i alla fall, för himlen är blygrå. Biluthyrningsfirman skulle hämta upp oss här men vi får ringa och "påminna" dem. Nåväl, de kom till slut och vi fick en bil.

I slutet av 90-talet var jag i Skottland många gånger genom mitt jobb, ibland ett par månader i stöten. Jag har sett Inverness och tyckte att vi kunde strunta i det, för vi hade inte så många dagar på oss. Min syster ville dock väldigt gärna se Culloden Battlefield, som ligger ca 10 minuter med bil utanför Inverness. Har man läst Diana Gabaldons historiska romanserie är det här en plats man måste se. Här stod fältslaget som var den slutet för Jakobiternas uppror mot England den 16 april 1746.  

Den här stugan användes av engelsmännen för att ta hand om skadade. Fallna skottar begravdes i massgravar med en sten som talar om vilken klan de tillhörde.  Det finns också en sten som bara har texten "Mixed clans". Platsen har förstås också ett informativt museum som är ett måste för den som inte har läst böckerna. Har man läst böckerna känner man igen sej, de är historiskt välskrivna. Historiens huvudfigur överlever slaget men det finns förstås en sten med hans klans namn, Fraser. Den har man nu hägnat in med snören för så många besökare har lockats dit. Så såg det inte ut när jag besökte denna plats första gången, men det beror kanske på att böckerna nu även blivit en TV serie. 

Fem minuter från Culloden battlefield finns en plats som heter Clava Cairns. Den ska ha inspirerat författaren till att skapa Craig na Dun, en plats där böckernas andra huvudperson (Claire) trampar fel vid en magisk sten och kastas 200 år tillbaka i tiden, från Skottland i slutet av andra världskriget till Skottland där upproret är på väg att starta (1745). Det verkar kanske banalt men böckerna är otroligt fängslande. 

Det har slutat regna och solen är på väg att titta fram. De stora träden ger en mysig känsla när vi går från den ena stencirkeln till den andra.  

Clava cairns har tre stora runda stenrösen som är uppförda under bronsåldern. De har en öppning åt sydväst, för att träffas av solljuset när solen går ner på vintern, och i mitten finns en gravkammare. Det finns också flera stencirklar med betydligt färre stenar och enstaka stora block. 

Kanske var det just den här stenen som inspirerade författaren att skapa den magiska stenen i sina böcker. Min sytser ville i alla fall se denna plats och jag förstod varför, jag har ju själv varit här och kört runt för mer än 20 år sedan. Jag förvånas över att jag hittade till detta ställe före Google maps, för vi är ute på riktigt små vägar. Hit har uppenbarligen inte några stora horder av turister hittat ännu och det är gratis (även parkeringen).

När vi var klara vid Clava Cairns och skulle köra tillbaka på den smala vägen fick jag en ingivelse vid den första korsningen att svänga åt "fel håll". Efter ca 100 m fick vi syn på denna bro och det fanns t o m en liten privat grusväg som gjorde att man kunde stanna och vända bilen. Efter en snabb koll på Google maps förstod vi att vårt tåg hade passerat denna bro i morse. Nu var vädret plötsligt strålande.

Efter lunch lämnade vi Inverness och körde längs Loch Ness mot Skye. Nessie var inte på humör och slumrade antagligen fridfullt på botten av sin "loch". Vädret hade också svängt till mulet med först lätt sedan mer ihållande regn.

När man kör längs Loch Ness passerar man ett gammalt slott som heter Urquhart castle. Där var det packat med turister och det regnade för mycket. Vi körde vidare för jag visste att strax innan man kör över till ön Skye passerar man ett annat slott, Eilean Donan castle. Vi nöjde oss med att titta på håll i regnet. Skottarna tar både en rejäl inträdesavgift och parkeringsavgift på den här typen av platser. Det kunde jag inte minnas från mina tidigare irrfärder, men det var ju ett tag sedan...Det är också fortfarande tvåfilig väg (en i vardera riktningen) och turistbussar kan ta sej fram här. 

Framme på Skye checkade vi in på ett mysigt B&B i  Broadford och promenerade iväg för att äta middag. Det fanns två restauranger varav Claymore, som serverade fisk och skaldjur, var den som hade den mest frestande menyn. Det var fullsatt och man fick vänta i baren om man ville ha ett bord. Vi fick ett ganska snart och bland havets läckerheter på menyn var jag den mest vågade som beställde pilgrimsmusslor med "black pudding" och en typ av grön tång (som ligger på salladen). Det visade sej passa alldeles utmärkt ihop.  

Det regnade inte då vi promenerade tillbaka efter middagen men det såg aningen hotfullt ut åt ena hållet och ganska hoppfullt åt det andra.

Det var inte direkt varmt men vindstilla och ganska behagligt. Jag fick syn på killen som fått för sej att ta ett kvällsdopp och det syntes tydligt att det var stenigt där han var på väg att gå i. Kallt var det antagligen också för jag hann precis ta en bild innan han ändrade sej och vände. 

Hälsningar Lena

Dagen efter och början på vår Skottlandresa

Dagen efter bröllopet träffades alla som ville för brunch på ett ställe som liknade en marknad, fast inomhus. Vi hade några bokade bord och de fylldes snabbt med hungriga gäster. Det var söndag och dagen efter en stor fest. Då passade engelsk frukost med "chips" bra och varför inte en bloody mary.

Pocherade ägg på avocado.

Kalla drycker från en välförsedd bar.

The och kaffe kan man också skåla i och vatten gick det åt en hel del.

Vi hade varit uppe ganska länge och hunnit äta en frukost redan. Men en pizza till lunch var inte helt fel, vi delade.

Det var trevligt att träffa kompisarna igen och få möjlighet att prata med dem utan dansmusik i bakgrunden.

Lite trötta kanske.

Nygifta och nöjda.

Vi tackade för oss och lämnade de nygifta med sina kompisar. 

Vi promenerade längs en kanal och nu kom regnet, men ganska stilla.

Jag hittade några motiv bland båtarna t ex en sothöna som stretchade. 

Den här rörhönan hade antingen ett bo i krukan eller så förberedde den sej för att "sandbada". 

Vid åttatiden på kvällen hade vi hämtat vårt bagage och tagit oss till Londons centralstation och perrong 1. Det fanns t o m en lounge som man kunde sitta i om man skulle åka med detta tåg, men jag skippar det här. 

Vi hade bokat (för över ett år sedan) nattåget från London till Inverness med avgångstid 21:00. 

I den privata tvåmanskupén var det bäddat med mjuka "hotellakan", dunkuddar och fluffiga täcken. Det fanns t o m vissa kupéer med dubbelsäng, men det tyckte vi inte riktigt var värt priset. Här var det våningssängar samt att vi hade eget badrum med dusch (!). Men jag hade behövt en extrem vidvinkel för att kunna dokumentera det utrymmet.

Om man har egen kupé på Caledonian sleeper har man tillgång till en vagn med bar och restaurang. När tåget rullade ut från London avrundade vi dagen med en single malt och beställde frukost till klockan sju nästa morgon. Då skulle vi ha det Skotska landskapet utanför fönstret. 

Hälsningar Lena

Tustna vecka 38

En tradition sedan flera år tillbaka är dykning vecka 38 på ön Tustna i Norge. Vi passerade in i Norge via Funäsdalen och vädret var strålande. 

När vi passerade över den här bron vid halv tio på kvällen regnade det. Den lilla hamnen och det vita huset till vänster var vår slutdestination. Veckan bjöd på mest regn men tisdag och ett par timmar på fredagen fick vi se solen. När vi körde ut på morgonen för en heldag med dykning åkte vi antingen under denna bro och ut åt lite olika håll.

Eller så åkte vi åt höger från hamnen och ut denna väg mot Halsafjorden. Det blir en betydligt längre resa men eftersom vädret var bra blev det den här vägen denna dag.

Vi lämnar hamnen vid halv tio.

Ordinarie kock (och dykare) Johan funderar över om allt som behövs till lunchen finns med på båten. Dagen innan hade vi ärtsoppa till lunch men senapen var tyvärr kvar  i köket. Denna vecka hade vi också en kock bland gästerna som bjöd på flera goda överraskningar från havet, mer om det senare.

Även om vädret är fint så ligger det en del låga moln längs fjorden.

En häger står och spanar på oss när vi passerar. Jag var säker på att den skulle lyfta men det blev inget av med det. Den har nog insett att båtar inte är ett hot.

Vi kommer långsamt ikapp denna fiskebåt som har en stora skara följare.

Det verkar som att det serveras något gott snask som fåglarna gillar, fisktarmar kanske...

På båten pågår en del "sista minuten service" och förberedelser inför dyk.

Det dyraste på en torrdräkt är dragkedjan och kanske också den svagaste punkten. Vår extrakock blev blöt dagen innan och en del provisoriska lagningar applicerades. Frågan är om han kommer att bli blöt även idag. 

Signalflagga A är uppe och första dykaren är i vattnet. Nu är det bara att kränga på sej utrustningen och hoppa i.

Regnet som har fallit den senaste veckan har lagt ett "lock" på ytan och sikten de första metrarna är nästan obefintligt. Väl nere på ca fem, sex meter blir sikten betydligt bättre och djupare ner är den otroligt bra, men det är mörkt. Vi tänder lamporna och simmar iväg. 

Hej så länge,

Lena

Livraria Lello och andra sevärdheter i Porto

Jag promenerade till och från konferensen varje dag och varierade mina rutter en del för att se så mycket som möjligt. En morgon såg det ut så här när jag gick längs floden Douro.

Det här var en byggnad som användes till något officiellt även om det ser lite slitet ut. Dagen efter då jag passerade på samma ställe var graffitimålningen borttagen.

Konferenscentret där det 73:e årliga mötet för European Federation of Animal Science hölls detta år låg längs floden och har tidigare inhyst tullmyndigheten i Porto. Byggnaden som nu heter Alfandega congress centre, är från 1860-1870 och har genomgått omfattande renoveringar, men man har också bevarat vissa detaljer. 

En dag då vädret inte verkade så lovande såg det ut så här under en fika paus.

Från kajen och rakt över på andra sidan kan man se en salig blandning av gammalt och slitet, gammalt och renoverat, ruiner, halvgamla bostadshus och en del helt nya komplex med glas och betong.

Inne i det tullhuset hade man bevarat de gamla spåren. Här ska man se sej för om man har klack på skorna.

Vi fick en del sol också och behaglig sommartemperatur mellan 20-25 grader.

Två eftermiddagar var programmet lite kortare för min del och då passade jag bl a på att gå en längre rutt hem för att se mer av staden. Trots smala gränder får man parkera längs gatan.

Tvätt hängade från balkongen såg man här och där.

Som ni ser så lutade det en hel del.

Jag gick med ett par kollegor till en gammal bokhandel som heter Livraria Lello. JK Rowlings ska ha fått inspiration till böckerna om Harry Potter här inne och det har blivit en ordentlig turistmagnet. Man måste ha biljett för att komma in (5 euro) och vi fick dessutom stå i kö.

Bokhandeln är från början av 1900-talet och anses vara en av världens vackraste. Det var ett spännande ställe men mindre än jag trodde. 

Kopplingen till Harry Potter var uppenbar men bokhandeln fanns före böckerna.

Gott om små detaljer.

Trappan till nästa våning var speciell och här blev det förstås stopp när folk skulle fotografera sina familjer. 

Det gick förstås också att handla böcker men det mesta var på portugisiska och en mindre kollektion på engelska. Hittade förvånansvärt nog en stor volym om Rörstrandsporslin. En vacker bok som jag inte hade fått plats med i bagaget.

Jag har ju påtalat tidigare att det var väldigt blandat med både nytt och gammalt. Här vet jag faktiskt inte alls vad man gjort. Det ser ut som att man har sparat delar av fasaden och sedan byggt ett nytt hus bakom. 

Vi gick också till stationshuset för det ska man se om man är turist i Porto. Det är den stora byggnaden till höger på denna bild.

När man kommer in är väggarna klädda med kakel som berättar olika historiska händelser. 

Väl värt ett besök. Sedan hittade vi ett trevlig ställe där man kunde beställa in sangria i tillbringare och små goda oliver. Där blev vi sittande i den ljumma vinden när solen sakta gick ner över Porto. 

Hälsningar Lena 

Porto

Jag menar inte de som man klistrar på brev utan här handlar det om en stad i Portugal, deras näst största.

Jag har precis varit där i fem dagar för en konferens. Här har jag precis anlänt till gamla stan där konferenscentret ligger. Jag åkte taxi med några kollegor och klev av här för att registrera mej. Sedan skulle jag gå till mitt hotell, en lagom promenad på drygt två km.

Det blir mycket stillasittande när man är på konferens och dagarna blir ofta långa. Då kan det vara skönt med en promenad morgon och kväll, dessutom får man ju se lite av staden. Hotellet jag bokat var dessutom avsevärt billigare än de som låg längs denna gata.

Det var fint att gå här i de gamla delarna av Porto. Staden har anor från 1200-talet och finns med på UNESCOs världsarvslista sedan 1996. Men jag hade också börjat förstå att mitt hotell låg avsevärt mycket högre upp än där jag befann mej. Jag skulle upp ovanför kranen på bilden och en bra bit till. Jag hade förstås ingen aning om detta när jag bokade hotellet.

Men innan jag började klättra tog jag en närbild av denna balkong för den såg kul ut. Här bor uppenbarligen en man som använder blå eller blåmönstrade kalsonger och svarta strumpor. Söndagstvätten hänger på tork inför en ny arbetsvecka.

Sedan var det bara att hugga tag i kabinväskan, rätta till kameraväskan över axeln och börja klättra. Trapporna började utanför konferenscentret.  

Här hittade jag rulltrappor, puh. Tyvärr fungerade bara den första och jag fick gå nästa trappa.

Jag knatade på i uppförsbacke och stannade här för att blicka ner och ta en bild. Det är mycket brantare än det ser ut.

Efter ytterligare en stigning var det dax att hämta andan och titta på utsikten. Det var 23 grader varmt och blåste lätt bris. Här hade jag kommit upp så högt upp att det fläktade skönt.

När jag tittade ut över denna del av Porto kunde jag se gamla renoverade hus, några nyare hus och en del ruiner, de var dessutom var fyllda med bråte och växtlighet. Det blev mer av det under veckan i en väldig blandning, kakelplattor, kullersten och nya betongklossar om vartannat. Insåg här att jag bara gått drygt 500 m och hade sålunda 1,5 km kvar.

Mera trappor...

Promenadvägen planade ut något vid dessa hus och ungefär 200 m. Här är några exempel på hus med kakelplattor i olika färger och mönster. Efter det svängde jag höger och det blev mer kontor och bostadshus, typ lägenheter i betong. Dessutom uppförsbacke men inte lika brant. Det tog ca 50 minuter att gå till hotellet, med några fotostopp. Nästan morgon knallade jag ner samma väg på 20 minuter och insåg att de enda skor som skulle fungera under veckan var de med mönstrad gummisula.

Hälsningar Lena