Kangaroo Island - ön som brann I

Kangaroo Island ligger en bit utanför Adelaide i South Australia. Ön är 145 km lång, 90 km bred och har ca 4500 bofasta invånare samt ett rikt djurliv. Första veckan i januari 2020 hade ca 150 000 hektar brunnit, ungefär en tredjedel av öns yta. Enligt Australiska nyheter var det åska som startade bränderna och mycket kraftiga, nyckfulla vindar som gjorde elden omöjlig att stoppa på flera platser. Känguruna på bilden går inte på mark som brunnit utan de har ätit vartenda strå som fanns på backen. De har samlats här för all busk- och gräsvegetation runt dem har brunnit och människorna som driver det här stället ger dem halm och lite pellets för att förhindra svält.

Vi hade bokat en stuga i Stokes Bay hos Waves & Wildlife Cottages långt före alla bränder. Vi skulle vara där 12-15 februari och några dagar innan insåg jag att stället kanske inte ens fanns kvar...Jag ringde och jo, stugan fanns kvar. Vi skulle bli deras första riktiga gäster efter bränderna. I de andra stugorna bodde fortfarande frivilliga som hjälpte till att röja och människor som förlorat sina hem. De bodde själva i stuga 3. Bakom den sista stugan till höger på bilden kan man se hur nära elden kom, de bruna träden har brunnit.

Bakom vår stuga kan man också se på den brunsvarta vegetationen hur nära det var. Känguru var det överallt och när vi åt frukost på verandan (och middag) kom de förstås och kollade. Det var fortfarande väldigt torrt trots att det hade regnat lite. Vid varje stuga fanns en vattenkran med en balja under. Den syns till höger om bilen på denna bild.

Med en diet som till stor del består av halm behöver en känguru dricka vatten ibland. I normala fall kan de leva länge på det vatten som finns i växterna de äter och genom att vara inaktiva när det är som varmast på dagen. Vi fyllde på i baljan vid vår stuga när det behövdes och just dessa två kom förbi vid flera tillfällen. Det var ganska lätt att känna ingen vissa individer, mer om det senare. 

När vi kom till Kangaroo Island med färjan hade det redan börjat mörkna, så vi såg inte hur det såg ut längs vägarna när vi körde till Stokes Bay (drygt en timmes resa).  Första morgonen gav vi oss av med bilen och fick omgående se hur elden hade härjat på ön. Den drar fram med våldsam hastighet och ibland verkar det nyckfullt hur vissa delar klarat sej. Löven brinner inte alltid upp ut kan bli kvar på träden, men blir bruna. 

Drönarfotograf är min sambo Fredrik Gihl, men jag brukar hänga över axeln och komma med vissa önskemål. Här kan man också se hur några träd här och där fortfarande är gröna. I vänstra hörnet är det ett boningshus som man lyckats rädda, men stommen till en nerbrunnen byggnad (kanske en lada eller växthus) står närmare y-korsningen. 

Det är inte bara känguru som har dåligt med mat...Den här bilden är tagen ca 1 km från där vi bodde och den här fårflocken är ute på jakt efter lite kvällsmat. Man hade röjt bort det brända staketet men inte hunnit sätta upp något nytt så vi stötte på dem lite överallt. Längs den 18 km långa vägen ner till Stokes Bay och havet hade bara ett boningshus klarat sej undan lågorna. Vilket verkade som ett mirakel när man såg hur det såg ut runt omkring, ändå hade vi ännu inte sett det värst eldhärjade områdena.

Backen leder ner till havet och en fantastiskt strand. Skylten är ny. Viktiga vägskyltar var bytta, likaså alla små vita markörer/stolpar med reflex som stod längs vägarna. Jag minns inte vad dessa träd heter men de ska vara mörkgröna. Några får letar efter sina kompisar som korsat vägen och vandrat iväg med de som var med på förra bilden.

Dag två hade vi en fantastisk förmiddag vid Seal Bay, som hade skonats helt från lågorna. De australiska sjölejonen är lite speciella och det ska jag visa vid ett annat tillfälle. Från Seal Bay var det helt givet att köra västerut mot den stora nationalparken Flinders Chase. Nu kom vi in på den del av ön som drabbats värst och 12 km senare var det stopp, såväl väg som nationalpark var stängd. 

Här kan man se hur elden svärtat vägen fläckvis. Många fler träd saknade löv och var helt svarta. Men...det skymtade ju grönt här och där. Vi stannade och började titta lite närmare på träden.

Ca en månad efter branden hade de svarta stammarna som såg helt döda ut börjat skjuta skott. Det såg helt galet ut men också hoppfullt förstås. Eucalyptus tål mycket och klarar ofta av bränder bara de inte blir för heta och intensiva. 

Här finns det liv och det tycks inte ens behövas så mycket regn, för även om lite hade fallit så var det fortfarande torrt. Det dammade svart sot runt våra skor när vi gick runt bland trädstammarna.

Kangaroo Island hade en hel del skogsplanteringar och där hade elden härjat ordentligt. Bland dessa höga stammar fick jag nästan rysningar när jag förställde mej hur lågorna måste ha flammat i höjden. 

Det var skogsplantering på båda sidor om vägen där man hittade en utbrunnen bil och två män som omkommit i lågorna. Det var i en ganska djup svacka och asfalten var svart. Vi passerade vid flera tillfällen för det var längs den största vägen i östvästlig riktning och bara ett par mil från där vi bodde. Platsen var inte utmärkt men det var fortfarande gul sprayfärg kvar på asfalten. Händelsen gjorde att Kangaroo Island nämndes även i svenska media. Jag avstod från att fotografera där.

Lite från ovan kunde det se ut så här i en skogsplantering.... 

...eller så här. Den här bilden ska Fredrik ha all heder för. Den är hans men jag får visa den i bloggen. De följande drönarbilderna likaså.

På andra sidan vägen vid just denna plantering hade det varit vanlig buskvegetation och så här såg det ut. Svart så långt man kan se. Bilden är tagen mot nationalparken Flinders Chase där en stor mängd vilda djur dödades. Ön hade en stor population koalor, hur det är nu vet jag inte om man har lyckats få någon uppfattning om. 

Om man istället vände sej åt andra hållet såg det ut så här. Lägg märke till de ljusgröna fläckarna. Det hade ju regnat lite och på vissa ställen hade betesmarker börjat skifta svagt i grönt. Inte så man kunde kalla det för bete, men i alla fall korta gröna strån...

Jag kunde förstås inte låta bli att gå in i en skogsplantering, stängslet var ju ändå sönder. Där fanns små gröna skott på de svarta stammarna som jag var helt övertygad om att de var helt döda. Eucalyptus antar jag utan att ha en aning om man odlar sådana. Vissa planteringar såg ut att vara en typ av barrträd, liknade höga tallar. Där fanns inga skott och det såg verkligen dött ut.

Här spirar det i sotet. Undrar hur det ser ut nu när det snart gått en månad till?

Jag har avstått från att fotografera nerbrunna gårdar och boningshus. Det har varit någons hem och i vissa fall var det fortfarande. Fanns det bara en lite oskadd del försökte en del bo kvar eller åtminstone rädda det som gick. För mej var det i alla fall privat. Men vi hittade en hotellanläggning och eftersom det inte var avspärrat tog vi en titt. Det får bli nästa inlägg.

Hälsningar Lena (som nu är hemma igen)

The Great Ocean Road och en koala med modelltankar

Vi har nu hamnat i den Australiska delstaten Victoria där den största staden är Melbourne. Vi körde från Adelaide för några dagar sedan och följde kusten. Från Allansford till Torquay kör man en vägsträcka som kallas The Great Ocean Road. Den är ca 250 km men det går sakta och man ska låta det ta tid. Här finns mycket att se och man vill stanna ofta. Margareta C har bloggat om denna rutt tidigare så några kanske känner igen sej. Här kommer några smakprov. Den första kallas London bridge.

Den mest kända platsen är nog "Twelve Apostles", men det är inte tolv längre för väder och vatten har nött bort flera av formationerna. Vi kom dit på eftermiddagen och då såg det ut så här åt ena hållet...

...och så här åt andra hållet. Antar att den stora formation vi står på (med staket) också räknas och då blir det nog åtta. Naturligtvis var det förbjudet att köra drönare.

Vi gick i alla fall ner för alla trapporna till stranden. Vattentemperaturen var ca 18 grader och med de rejäla vågorna som rullade in var det ingen som badade, men man kunde ju gå på stranden och blöta fötterna (eller få väldigt mycket sand i skorna).

Det finns många olika formationer att stanna och titta på men de allra flesta verkar bara stanna vid de tolv apostlarna. Där stannar också alla bussar och dagsturer. Vi stannade på fler platser är jag visar här och då behövde man inte trängas med andra turister. Det här stället kallades Razorback. Vi övernattade i en liten stad som hette Port Campbell och bodde på ett motell som hade adressen 12 Great Ocean Road. Vi befann oss alltså i början av vägen, trots att det verkar som att de flesta kör i andra riktningen och avslutar sin resa här.

Vi fortsatte ganska tidigt nästa morgon och kunde inte låta bli att stanna för att se hur det såg ut vid apostlarna i morgonljuset. Det var också befriande folktomt.

Det var lite dis och dimma på morgonen.

Vi körde vidare längs B100, som vägen heter på kartan (och i Google maps). På en rastplats mötte vi den här sköna kookaburran. Rastplatser är otroligt bra för att spana på fåglar och man kan ofta komma nära. Den här satt på en soptunna och gjorde sedan en störtdykning mot en familj som satt och fikade.  Den här stora kungsfiskaren har ett helt underbart läte och man vill gärna skratta med dem när man hör det.

Från att ha kört längs havet hamnade vi nu i lummiga skogar av eucalyptus. Vi har kommit in i Cape Otway National Park och vi besökte bl a en fyr som jag hoppar över i detta inlägg. Nu letade vi efter ett av Australiens mest kända pungdjur,... efter känguru..

På en gren som i princip hängde ut över vägen satt den första koalan vi såg och som brukligt för koalor sov den som allra bäst vid lunchtid. Vi hittade några individer till och de sov också. Koalor tillbringar ca 18 av dygnets 24 timmar snusande uppe i träden. Det mesta av den vakna tiden går åt till att äta eucalyptusblad, en diet med lågt näringsinnehåll så de måste stoppa i sej en hel del.

Vi körde vidare mot en pytteliten ort som heter Kennett River (ett cafe, en rastplats och några hus). Här finns det en hel del koalor men det första vi hittade var en vacker kungspapegoja. Detta är en hanne, honan flög ner och landade på mej. Jag fick tyvärr inte till någon bild på det.

Det hade blivit lite senare på eftermiddagen och vi hittade ett par koalor som hade börjat ägna sej åt mat. Den här "kramgoa" nallen är inte på något sätt släkt med björnar utan är ett pungdjur. De är dock ungefär lika graciösa som björnar (kan väga upp till 15 kg) och man kan inte låta bli att förundras över att de klarar sej uppe i träden. De är långsamma i sina rörelser och ser ut att kunna trilla ner när som helst. 

De verkar dock ha bra grepp med både händer och fötter samt rejäla klor.

Det går ganska sakta och de mumsar på i godan ro. Den här verkade komma av sej lite då den blev fotograferad. Den satt dock högt upp och bilden är tagen med 400 mm så vi störde den inte, men den tittade ner på oss en stund.

" - Turister igen,....man kanske skulle skaffa sej en manager....modellarvode....kan man få det i mumsiga daggvåta löv? Jag måste fundera lite....."

Sent på eftermiddagen kom vi till Torquay där vi hade bokat ett Bed & Breakfastställe. Nu är vi ute vid kusten igen och här kan man se lite av vägen som på vissa ställen var väldigt slingrig. Det rullade in lite vågor och sambon hade planer på att surfa nästa morgon. Torquay är känt för sin surfing och stranden Bells Beach håller varje år en stor surftävling vid påsk.

Nästa morgon åkte vi till både nybörjarstränder och värstingställen som Bells beach, men det fanns ingen "surf". Våghöjden var enligt ett anslag utanför denna butik ca 1 fot. Inga surfade, dessutom regnade det. Vi stannade till vid ett shoppingmecka för surfare (för vi kunde inte checka in i Melbourne före 14:00). Det stora märket Rip Curl hade sitt ursprung här så vi tittade in där. Lägg märke till mannen med det platta paketet, det är inte en bokhylla från IKEA.

Gatan var kantad av kända märken som säljer friluftskläder, våtdräkter och prylar med anknytning till bad och surfning. När regnet öste ner hamnade vi i Patagonias butik. I den ganska exklusiva butiken fanns en sittgrupp i brunt skinn......där det låg en hund. Jag såg den inte först, men prydligt parkerad i en fåtölj låg en brun kelpie och tittade förstrött på regnet som piskade rutorna.

Den struntade högaktningsfullt i fotografen. Undrar om den inte har en egen manager?...

Vi körde vidare till Melbourne i spöregn. Vissa delar av Australien som inte har haft regn på 2 -3 år har visst fått en rejäl blöta under den senast veckan. Man måste ju glädjas med dem :-)

Hälsningar Lena

Exmouth Navy Pier

Om dykare har en "bucket list" så är det mycket troligt att just denna plats finns med. Piren i Exmouth är känd som en av världens häftigaste dykplatser. Den är byggd av Amerikanare på 60-talet och används fortfarande för att ta emot bränsle till en jättelik ubåtskommunikationscentral. Det är alltså en del papper att fylla i, personuppgifter ska redovisas, passet ska vara med (eller australiskt körkort). Dessutom är det fotoförbud (dvs inte ens hålla i telefonen) på väg ut och hem från piren. På själva piren fick man fota men jag hade ju inte någon landkamera med mej. Bara ett dykcenter får köra turer hit och man måste följa deras regler ner till sista detalj (som att bära en snorkel på utrustningen).

När vi kommer ner är det ganska mörkt och sikten är inte den bästa. Ett stim barracudor möte oss i mörkret. Efter lite fixande med kameran simmar vi vidare in under konstruktionen.

Det finns mängder med fisk och de uppvisar finaste stimbeteende. 

Det blev mycket bilder och visar bara ett litet axplock. Vi ska strax gå ombord på en flight till Cairns. Vi lämnar Western Australia och flyger österut, till staden som är porten till Barriärrevet. 

Vi hann bara göra två dyk på denna fantastiska plats men förhoppningsvis väntar mer fina platser dit vi är på väg.

Hälsningar Lena

Längs vägen i Western Australia

Vi har nu kört drygt 350 mil i Western Australia sedan vi lämnade Fremantle/Perth den 24 december. Hur otroligt det än verkar hittade vi en plats där det för tillfället var för mycket vatten! Vi hade bara tänkt promenera här....köra ett fordon (ens med snorkel) var det inte tal om. Översvämningar är dock inte alls ovanligt i denna del av landet, men inte under den här delen av året.

Vi passerar genom områden där det brunnit nyligen och genom andra där man ser att miljön börjat återhämta sej dvs det brann för ett eller kanske något år sedan. Många träd och buskar överlever en normal busk/gräsbrand och man genomför även planerade bränder när väder och vind är gynnsamma så att branden kan kontrolleras. Hela landet påverkas dock av bränderna i sydöstra och östra delarna. Det brinner i områden där majoriteten av landets befolkning bor så nästan alla vi pratat med har familj eller nära vänner där. 

Än så länge har vi inte varit i närheten av någon brand och denna, rätt vanliga skylt, har pekat på grönt eller blått. För tre dagar sedan när vi kom till Hyden såg det ut så här. Det var också 40 grader varmt och blåste ordentligt. Luftfuktigheten var 12% och det var inte svårt att förställa sej vad en gnista skulle innebära. 

Längs vägarna i Western Australia fraktas mycket med lastbil. I början på vår resa såg vi knappt några alls. Vi trodde det berodde på att folk var jul och nyårslediga men det visade sig att många lastbilar stod stilla pga att vägar var avstängda för det brann. I södra delarna av staten var vägen i öst-västligt riktning (mot South Australia) stängd och bilarna stod på parkeringsplatser i Esperance. Vissa hyllor i mataffären gapade tomma för transporterna kom inte fram. 

Så här ser varningsskylten ut för vägtågen och det tar tid att köra om dem. De håller dock i allmänhet drygt 100 km/h så man kan ligga bakom ett tag. I Queensland och även i Norra Territoriet får vägtågen vara ännu längre om jag inte minns helt fel.

Från Hyden åkte vi mot västkusten  och passerade då genom det sk "vetebältet". Här tröskades allt före jul och det mesta av halmen är också borta om man inte har det till djurfoder. 

Förutom vete odlar man foderlupin, vilket ger gråbrun stubb från ovan. Det vita är helt eller delvis torra pölar med mycket hög salthalt. Det är delvis en effekt av att man tagit  bort alla träd som annars hjälpte till att reglera grundvattnet.

Det vore mycket intressant att köra här när det är grönt...både vete och lupin är ju gröna innan de mognar. Då är det antagligen också vatten i pölarna...och stor risk för översvämning vid regn att döma av alla varningsskyltar efter vägen. Drönarbilderna har min sambo tagit men jag brukar lägga mej i lite.

Vissa släpper ut boskap på stubben efter skörd och då kan det se ut så här. Bilden är tagen mitt på dagen och det var 43 grader. Om det funnits träd som gett skugga hade fåren stått där, men de här hade inte det. Då står eller ligger de bara stilla tillsammans och väntar på att solen ska sjunka lite innan de börjar beta igen. 

Lastbilarna kör även på grus, samma hastighet...Den här vägen gick till Norseman och den var stängd för genomfartstrafik pga brand, så vi vet inte var den här kom ifrån. Antagligen en mer lokal transport. Till Norseman var det 238 km. Termometern på vår bil visade 46 grader när vi vände på denna plats och körde tillbaka mot Hyden. Hur vi hade hamnat här ute får jag ta en annan gång. 

Så här kan en campingvagn se ut. Denna är dock inte kopplad till en dragbil som tål riktigt samma tuffa tag, utan mer en vanlig större suv. Toyota Landcruiser med snorkel, vinsch, stora antenner och dubbla reservdäck är inte alls ovanligt. Lägg märke till reservdäcket på draget. I det här landet har man reservdäck (riktiga däck). Även vår hyrbil har ett riktigt reservdäck. Vägservice kan vara väldigt långt borta ibland...

Avslutar med varningsskyltar varav den med kängurun är en välkänd bild från detta land. Här har man bakat ihop varningen så att den även täcker emu och myrpiggsvin (echidna). Tyvärr ser man både känguru och emu som dödats av trafiken. De rör sej vid gryning och skymning och då vill vi helst inte ligga ute på de stora vägarna. Men man kan vara ute på småvägar och spana efter dem med kameran istället.

Hej så länge,

Lena

En dag på stranden

Ungefär 60 km öster om staden Esperance i Westerna Australia ligger nationalparken Cape Le Grand. Den mest kända stranden i området heter Lucky Bay och dit åkte vi för en dags strandupplevelse. Den vita sanden är kvarts och stranden är förvånansvärt hård. Det går utmärkt att köra på den och australiensare tar därför bilen ända ner på stranden.

Vi hade dykutrustning med oss så det passade utmärkt att kunna köra ner bilen. Nu har vi inte direkt någon terrängbil men en liten bit vågade vi köra med hyrbilen. Det fanns lite tips på skylten om "beach driving" för hela den långa stranden var inte lika lätt att köra på. Om man körde fast kostade bärgning 1000 dollar (ca 7000 kr).

Vi fick simma en bra bit innan vi kom till ett lämpligt ställe för dykning men där började vi genast leta efter flikfiskar. Australien har två arter av dessa besynnerliga fiskar och vi hittade en, den heter "weedy seadragon". Egentligen letade vi efter den större "leafy seadragon" men den här var ju också rätt cool.

Den är ca 2 dm lång och lite knepig att placera skärpan på. Bilderna är tagna med 60 mm makro. Vattentemperaturen var bara 20 grader och med en 3 mm våtdräkt blir det väldigt kallt efter en timme i vattnet.

Innan vi simmade tillbaka mot stranden hittade vi en del andra charmiga fiskar.

När vi kom iland var det nog ändå dessa som tog stora charmpriset. De var på stranden alldeles nära vår bil och jag fick väldigt snabbt av mej dykutrustningen, grävde fram bilnyckeln i sanden och fick fram en annan kamera, nu med 24-105 mm. Dessa grå känguru hör till en flock som håller till på stranden och runt campingplatsen i Lucky Bay. De är mycket vara vid folk och trots att det finns skyltar att man inte ska mata dem är det uppenbart att de fått en del smakbitar. 

Även en liten känguru kan tycka att det blir jobbigt att vara på stranden och trots att det var betydligt fler än jag som fotade dem bestämde den sej för att vila lite. Folk betedde sej bra runt djuren och hade koll på sina barn. Kanske för att en vuxen grå känguru faktiskt kan sparkas rätt bra och de ha långa klor på både fram- och bakfötterna.

När vi packat all vår sandiga och saltindränkta utrustning åkte vi tillbaka mot Esperance och vårt motell. På vägen mötte vi den här pampiga emun. Den sprang över vägen men när vi stannade blev den nyfiken och kom tillbaka, nästan ända fram till bilen.

Vi avrundade dagen med att invänta solnedgången på en annan strand, "Observatory beach", i utkanten av Esperance. Till middag blev det Aussie BBQ men det tar vi en annan gång.

Hej så länge,

Lena