ALASKA UNDER WATER

Vi fortsatte vår resa norrut i Alaska längs rutten "Inside passage" med dykbåten Indy på släp.

Dyken  bjöd på möten med fiskar som vi sett tidigare under dyk i British Columbia, som t ex denna havsmus.

Men vi mötte också helt nya arter som denna Alaska Ronquil. Den finns enbart i Sibirien och Alaska.

Först såg vi bara enstaka individer och alla fotografer gjorde sitt yttersta för att få en bild på denna fisk. Efter någon dag fanns de överallt och de försvarade sina hålor med stor energi.

Det här var dock en bonus och jag har redan fått en förfrågan om att få just denna bild publicerad i en bok. Två hannar av  Alaska ronquil som strider om revir.  

Undervattensmiljön  innehöll mängder med anemoner och förvånansvärt många ormstjärnor, som också kallas medusahuvud. Man kan se dem i vissa norska fjordar, tyvärr oftast ganska djupt.

Ormstjärnorna är oemotståndliga och jag har mängder med bilder på dem. Det är djur som hör till tagghudingarna och de kan ha upp till 5000 armspetsar. Dessa djur filtrerar små partiklar ur vattnet och gillar sålunda när det är riktigt strömt.

På den här bilden är det en "Black rockfish" som slagit sej ner bredvid en sjögurka och ett antal medusahuvuden. En vanlig syn under ett dyk i dessa vatten.

Om man tittade lite noggrannare kunde man också hitta en av mina favoriter. Decorated warbonnet, en charmig fisk som jag visat på bild några gånger tidigare.

Det finns ju också de fiskar som gör sitt yttersta för att inte synas som t ex denna simpa.

Här är ytterligare ett exempel på kamouflage. Man ju tycka att jag borde fått med hela fisken men det var så strömt att den här bilden blev till av bara farten. Mer om det en annan dag.

Hälsningar Lena

Sjölejon - inte bitas bara leka

Stellers sjölejon (Eumetopias jubatus) lever i norra Stillahavsregionen och är de största bland alla sjölejonen.

Vuxna djur är ljusare i färgen än andra sjölejon men valparna är nästa svarta när de föds. Ungarna växer fort och efter ca fem år är honorna i genomsnitt 2,5 meter långa och väger 240-350 kg. Hannarna fortsätter växa, framförallt i omfång. De kan uppnå en vikt på över 1100 kg och bli drygt tre meter långa. Medelvikten är drygt 500 kg.

Det snackas ganska mycket i en koloni och de pratar ofta i munnen på varandra.

Dessa sjölejon har minskat i antal på ett oroväckande sätt runt Alaska men vi fick i alla fall se ett par livskraftiga kolonier med flera hundra djur i varje.

Vi mötte dem också under vatten och det var en ganska omtumlande upplevelse. De flesta djuren som valde att interagera med dykare var yngre individer, dvs slanka men väldigt långa, och de verkade vilja leka med oss.

I början var de lite blyga och kom två och tre i taget, men efter ett tag kom de i stora gäng. De blev också mer modiga med att komma ända fram och kolla in oss ordentligt.

 Bubblorna och slangarna på våra paket verkade extra intressanta.

Det gick inte att hålla reda på hur många de var som lekte med oss i vattnet men jag skulle gissa att det kunde vara ett trettiotal djur som fördelade sej på ca åtta dykare. Det var några dykare som avstod från mötet med sjölejonen bl a för att de är så närgångna. Om man inte höll fast i regulator och mask kunde man lätt bli av med dem och att bära en snorkel på masken hade varit som att bjuda dem en kul leksak.

Trots att det ser ut som att de vill bitas (och även gör det) fick vi en uppfattning om att de nog mest använde munnen för att undersöka oss och vår utrustning med. De visade aldrig någon aggressivitet. Man bör nog ändå vara ganska trygg som dykare innan man försätter sej i den här situationen.

Mötet med sjölejonen var ungefär som att leka med en flock stora, ouppfostrade hundar som aldrig fått lära sej av med otyget att använda tänderna under lek med människor.

Eftersom de såg sin egen spegelbild i min kameraport var det flera som försökte bita över hela den välvda porten. Tyvärr var då ljuset så dåligt att kameran inte förmådde fokusera. Annars hade det blivit bilder rakt ner i svalget.

Alla undervattensbilder är tagna med Tokina 10-17 mm fisheye (på 17 mm), så ni inser säkert hur nära just den här individen var.  

När vi avslutade dyket och klättrade ombord på båten var det minst 15 sjölejon som tittade upp ovanför ytan. De tittade med lite frågande och besviken uppsyn på oss ” – Ska ni gå upp redan ? Vi som hade så kul…”

Ha en skön helg

Lena 

Äntligen ombord

När morgonen grydde denna dag var vi i Kanada, men efter ett kort stopp där vi tog ombord tre gäster till samt mötte tull och passkontrollanter var vi på väg norrut igen.

Molnen låg väldigt lågt men det regnade inte.

Lite senare på förmiddagen passerade vi en av de få bemannade fyrar som fortfarande finns kvar i området. Vi skulle göra första dyket strax efter lunch och det pysslades en hel del med kameror och andra prylar.

Plötsligt hojtade någon i besättningen och när jag kom fram till fören plaskade det till alldeles vid sidan av båten. Det var en vitsidad delfin som lekte med oss i ca 12 knop.

Den uppehöll sej väldigt nära fören på båten och bytte sida lite som den tyckte. Delfinen följde oss i några minuter och sedan dök den plötsligt och försvann.

Man kunde också se en del fåglar från båten. De till höger är en släkting till lunnefågeln som jag tror heter Rhinoceros Auklet.

Första dyket blev vid Dundes Island. Det var mest för att kolla avvägning och utrustning samt anpassa mängden bly. Sikten var halvdan men med makro på kameran spelar det inte så stor roll. Vackra nakensnäckor fanns det gott om.

Ibland satt det flera nakensnäckor nära varandra. Dessa är också ganska små (2-3 cm).

En pytteliten eremitkräfta kunde jag inte motstå. Tyvärr blev den ännu mindre amphipoden inte skarp som sitter till vänster. Skärpedjupet räckte inte för det.

Det fanns gott om räkor.

Vi hittade t o m en vacker liten "Candy stripe shrimp" som ofta håller till i just denna typ av rosa anemon. Dessa räkor skulle det bli betydligt mer av senare.

Molnen hängde fortfarande lågt men en del bergstoppar kunde man nästan se.

På håll ser skogen på öarna nästan ut som granskog här hemma, men när man kommer närmare ser man att det är en annan typ av skog, mera tät och vildvuxen.

Vi spanande efter örnar, havsutter och björn. Dock blev det ingen utdelning på dessa arter denna dag. Åtminstone inte framför rätt objektiv.

Hälsningar Lena

SM i undervattensfoto 2013

Årets upplaga av SM i undervattensfoto gick av stapeln i helgen med dykning på Väderöarna. De tolv tävlande fotograferna som kvalat till finalen fick 4 x 60 minuter på sej att ta sina tävlingsbidrag dvs en bild vardera i klasserna makro, vidvinkel med dykare, vidvinkel utan dykare och tema. Årets temaklass var skugga/skuggor.

Med denna bild fick vi ett silver i klassen "Vidvinkel med dykare", som vi är väldigt nöjda med.

Följande bilder i "makro", "vidvinkel utan dykare" och "tema" räckte sammanlagt till en sjätteplats. Totalvinnare och guldmedaljör i årets SM blev Klas Malmberg med Annika Malmberg som parkamrat. Silver gick till Tobias Dalin som dök med Henrik Bengtsander och brons till Rikard Godlund med parkamrat Elin Godlund. Stort grattis till dem alla !

Väldigt nära ytan

Många som kommenterar mina undervattensbilder skriver att bilderna visar "en värld som de aldrig kan få uppleva". Men, det jag visar idag är nog en undervattensmiljö som de allra flesta kan få se. Man behöver bara stoppa ansiktet i vattnet och använda en mask eller simglasögon för att se ordentligt.

Välkommen hem till småspiggarnas värld, ca 20 cm under ytan. Man behöver inte ens vara simkunnig utan detta kan man uppleva med flytväst eller "puffar" på armarna om man är liten eller osäker.

Det här är antagligen en spigghanne som jobbat så hårt med sina faderliga plikter, dvs bobygge, ägg- och yngelvaktning, att han nu är på väg till de sällare jaktmarkerna.

Bilderna är tagna i en liten vik på ön Stora Kalholmen i Stockholm skärgård. Ön har ett mysigt vandrarhem och tre stugor. För de som inte har egen båt går det utmärkt att ta sej dit med Vaxholmsbåtarna. Småspiggarna kan man dock hitta i var och varannan badvik med lite blåstång och annan växtlighet.

Alla bilderna är tagna med 35 mm och enbart naturligt ljus. Jag ville försöka fånga miljön precis vid strandkanten utan att behöva släpa med mej så mycket utrustning.

Lite stimbeteende kunde man se ibland, men de simmade mest hit och dit i små oorganiserade grupper som gjorde det svårt att få fokus på mer än ett par fiskar åt gången (om ens det).

På djupare vatten (ca 50 cm) simmade också en och annan liten abborre men det blev också mörkare och grumligare. Om ni vill uppleva dessa små fiskar, håll till riktigt nära land och ligg still. Även om man skrämmer dem till en början så kommer de tillbaka.

Simma lugnt

Lena