Stora Barriärrevet

Ingen långresa till Australien är komplett utan ett besök på Stora Barriärrevet, åtminstone inte om man har ett dykcertifikat. Jag tog mitt första cert 1995 på Barriärrevet, men det är stort och nu ville vi komma så långt ut som möjligt. Korallblekning och döda rev har vi också hört om så vi visste inte vad vi skulle få se. Som ni kan se på första bilden ovan såg det inte så tokigt ut på denna plats.

Det bästa sättet att se så mycket som möjligt och komma ut på de yttre delarna av revet (som tar ca 24 timmar) är att boka en sk "liveaboard". Det är en båt med helpension där man enbart dyker, äter gott och sover. Vi kollade vad som fanns redan långt innan vi lämnade Sverige och det var egentligen bara två alternativ att välja bland, dvs endast två olika båtar som levde upp till det vi ville ha och låg ute en hel vecka. 

Det blev sålunda en vecka på Mike Ball's Spoilsport med så mycket dykning som man bara orkar. Januari är egentligen lågsäsong (cyklonsäsong) och vår båt var inte fullbokad, vi kunde därför uppgradera vår hytt väldigt förmånligt. Men egentligen behöver man inte fönster i hytten om man bara ska sova i den....golvyta så båda kan gå in samtidigt är dock inte helt fel. Dykbåtar är inte som att åka lyxkryssare och dykare är rätt tåliga (bara dykningen är bra). 

Så här kan det se ut från ovan om det är grunt. Stora barriärrevet är en den största struktur som byggts av levande organismer och kan ses från rymden (enligt Wikipedia) . Stora barriärrevet blev ett världsarv 1981 och utvalt till Queenslands delstatsikon. När man står i båtens akter och ser detta vill man bara hoppa i vattnet. Innan man hoppar i måste man dock ta del av dykgenomgången. 

Så här kan det se ut inför en dykgenomgång på Spoilsport. På tavlan finns en beskrivning av dykplatsen och vilken svårighetsgrad som råder. I det här fallet är det grön flagga vilket betyder ett "lätt" dyk, åtminstone när vi går i...Förhållandena kan dock ändras när man är i vattnet, speciellt när gäller det ström och för denna tid på året även vind och våghöjd på ytan. 

Dykgenomgången är obligatorisk om du ska dyka och alla bockas av på en lista. Den aktuella platsen presenteras och man förväntas genomföra dyket på egen hand utan guide, precis som vi vill ha det. Om du vill ha guide finns det oftast en eller två dykinstruktörer i personalen som agerar som guider men vi avstår från det. Skålen med apelsinklyftor är främst tänkt som ett sätt att ta bort smaken av saltvatten efter dyket.   

Innan man får hoppa i vattnet måste man få OK från någon i personalen på båten. I det här fallet blir Fredrik godkänd av vår Master Reef Guide och kan ge sej iväg. Samma rutin råder när man kommer tillbaka. Man måste ange dyktid och djup samt signera uppgifterna. Risken att någon skulle bli lämnad kvar eller "bortglömd" på ett rev är obefintlig. Säkerheten är på topp på denna båt och även om det känns lite omständigt ibland så vet vi ju att detta är viktig. 

Vi kommer äntligen i vattnet och "Two towers" håller verkligen måttet som en spektakulär dykplats. Det här revet utplånades helt för tre-fyra år sedan av korallblekning och en cyklon som slog sönder allt i dess väg. Men revet har återhämtat sej på en dramatiskt sätt. Båtens fotograf och undervattensfilmare Jules har beskrivit det kvällen innan och vi möts vi av denna underbara miljö på morgonens första dyk. 

Vissa koraller växer oerhört långsamt men andra sorter växer snabbt och kan skapa ett korallandskap på bara några år. 

Det här är en "staghorn coral", en snabbväxande korallart som många små fiskar gillar att gömma sej i. Jag har dock inte en aning om vad det är för fisk. Det finns helt enkelt för många olika arter för att jag ska kunna hålla koll på dem

Det finns mängder med fisk bland de små korallerna. De randiga fiskarna är kasmirasnapper (blue stripe snapper), som man kan stöta på i stim med tusentals fiskar. 

Vi hittar även en stor yta med anemoner och där håller förstås också några anemonfiskar till. De kan också kallas clownfiskar. Just det här ser inte exakt ut som Nemo men det finns 26 olika arter.

Det här är en annan sorts anemonfisk (pink anemone fish)

Anemonfiskaran lever i symbios med anemonen och försvarar sin anemon från predatorer. Fiskarna har ett skyddande lager av slem som gör att de kan leva bland tentaklerna som annars skulle vara dödliga för dem. De lägger också sina ägg i anemonen. Fiskarna äter "smulor" som blir över från anemonens byten och håller den ren från parasiter. De små anemonfiskarna är kaxiga och drar sej inte för att "hugga" en dykare om man kommer för nära deras anemon. 

Ni undrar kanske hur "gamla" koraller kan se ut och här kommer ett exempel från en annan dykplats dessutom mycket djupare. Jag ska visa mer av denna färgprakt i ett annat inlägg. 

På väg tillbaka till båten. Om det av någon anledning inte gick att simma tillbaka t ex att det var för strömt, fanns det också två gummibåtar som de kunde hämta oss med. Ibland kunde inte vår båt ankra på bästa stället och då användes de små båtarna som körde dykare till och från revet. 

Mer fisk och färg kommer inom kort.

Hälsningar Lena

Exmouth Navy Pier

Om dykare har en "bucket list" så är det mycket troligt att just denna plats finns med. Piren i Exmouth är känd som en av världens häftigaste dykplatser. Den är byggd av Amerikanare på 60-talet och används fortfarande för att ta emot bränsle till en jättelik ubåtskommunikationscentral. Det är alltså en del papper att fylla i, personuppgifter ska redovisas, passet ska vara med (eller australiskt körkort). Dessutom är det fotoförbud (dvs inte ens hålla i telefonen) på väg ut och hem från piren. På själva piren fick man fota men jag hade ju inte någon landkamera med mej. Bara ett dykcenter får köra turer hit och man måste följa deras regler ner till sista detalj (som att bära en snorkel på utrustningen).

När vi kommer ner är det ganska mörkt och sikten är inte den bästa. Ett stim barracudor möte oss i mörkret. Efter lite fixande med kameran simmar vi vidare in under konstruktionen.

Det finns mängder med fisk och de uppvisar finaste stimbeteende. 

Det blev mycket bilder och visar bara ett litet axplock. Vi ska strax gå ombord på en flight till Cairns. Vi lämnar Western Australia och flyger österut, till staden som är porten till Barriärrevet. 

Vi hann bara göra två dyk på denna fantastiska plats men förhoppningsvis väntar mer fina platser dit vi är på väg.

Hälsningar Lena

En dag på stranden

Ungefär 60 km öster om staden Esperance i Westerna Australia ligger nationalparken Cape Le Grand. Den mest kända stranden i området heter Lucky Bay och dit åkte vi för en dags strandupplevelse. Den vita sanden är kvarts och stranden är förvånansvärt hård. Det går utmärkt att köra på den och australiensare tar därför bilen ända ner på stranden.

Vi hade dykutrustning med oss så det passade utmärkt att kunna köra ner bilen. Nu har vi inte direkt någon terrängbil men en liten bit vågade vi köra med hyrbilen. Det fanns lite tips på skylten om "beach driving" för hela den långa stranden var inte lika lätt att köra på. Om man körde fast kostade bärgning 1000 dollar (ca 7000 kr).

Vi fick simma en bra bit innan vi kom till ett lämpligt ställe för dykning men där började vi genast leta efter flikfiskar. Australien har två arter av dessa besynnerliga fiskar och vi hittade en, den heter "weedy seadragon". Egentligen letade vi efter den större "leafy seadragon" men den här var ju också rätt cool.

Den är ca 2 dm lång och lite knepig att placera skärpan på. Bilderna är tagna med 60 mm makro. Vattentemperaturen var bara 20 grader och med en 3 mm våtdräkt blir det väldigt kallt efter en timme i vattnet.

Innan vi simmade tillbaka mot stranden hittade vi en del andra charmiga fiskar.

När vi kom iland var det nog ändå dessa som tog stora charmpriset. De var på stranden alldeles nära vår bil och jag fick väldigt snabbt av mej dykutrustningen, grävde fram bilnyckeln i sanden och fick fram en annan kamera, nu med 24-105 mm. Dessa grå känguru hör till en flock som håller till på stranden och runt campingplatsen i Lucky Bay. De är mycket vara vid folk och trots att det finns skyltar att man inte ska mata dem är det uppenbart att de fått en del smakbitar. 

Även en liten känguru kan tycka att det blir jobbigt att vara på stranden och trots att det var betydligt fler än jag som fotade dem bestämde den sej för att vila lite. Folk betedde sej bra runt djuren och hade koll på sina barn. Kanske för att en vuxen grå känguru faktiskt kan sparkas rätt bra och de ha långa klor på både fram- och bakfötterna.

När vi packat all vår sandiga och saltindränkta utrustning åkte vi tillbaka mot Esperance och vårt motell. På vägen mötte vi den här pampiga emun. Den sprang över vägen men när vi stannade blev den nyfiken och kom tillbaka, nästan ända fram till bilen.

Vi avrundade dagen med att invänta solnedgången på en annan strand, "Observatory beach", i utkanten av Esperance. Till middag blev det Aussie BBQ men det tar vi en annan gång.

Hej så länge,

Lena

Djurmöten 2019, juli till december

Här kommer fortsättningen på mina djurmöten 2019 med en bild per månad. JULI bjöd på ännu ett actionladdat möte mellan fåglar. Denna gång var det två familjer av sothöns med halvstora ungar som rök ihop i Dalkarlskärret utanför Uppsala. Stilpoäng för fotarbetet och mycket skvättande.

I AUGUSTI åkte vi norrut på semester och det blev mycket renar. Det här var nog det roligaste mötet. En finsk vägren som kom fram och ville smaka på vår lunch. Det här var helt klart hennes rastplats.

I SEPTEMBER åkte jag till Skåne en helg för evenemanget OnLocation. Det var dimma på morgonen och jag satt och tittade på sjöfåglarna som pysslade med lite av varje. Den här kom upp med sin fina frukost men tappade den nästan omgående. Tur för krabban och snopet för fågeln. 

OKTOBER var ingen höjdarmånad för spännande möten i naturen, men jag hade med kameran till jobbet en morgon och fick denna bild från balkongen på femte våningen. 

NOVEMBER bjöd på ett spektakulärt möte med små vackra bläckfiskar under ett nattdyk på badplatsen i Hamburgsund. 

DECEMBER, tja.....den månaden är ju inte slut ännu så jag tänker lämna den platsen öppen ett tag. Förhoppningsvis kommer det något exotiskt innan nyår.

Hälsningar Lena

Djurmöten 2019, januari till juni

Här kommer en serie bilder från första halvan av 2019. Jag har valt ett djurmöte per månad. Det blev lite blandat. Först ut i JANUARI är hägrarna vid Råstasjön. Dessa två individer hade ett upphetsat möte, men deras kompisar satt mest och funderade över vad de egentligen tramsade om. 

I FEBRUARI blev det ordentligt vitt och från mitt köksfönster kunde jag se frustrerade småfåglar som fick leta efter maten under snön. 

MARS månad bjöd på ett spektakulärt möte med lappuggla. 

I APRIL fick jag möta ett gäng pigga vildsvin strax norr om Uppsala. Det är vildsvin som har vant sej vid att det finns mat utanför en gård hos en person som jag lärt känna genom jobbet. Det är inte utfodring för att skjuta av dem, utan för grisarnas egen skull. Med lite tålamod kommer man väldigt nära.

MAJ. Under en tur till Råstasjön fick vi bevittna något vi aldrig sett förut. En kanadagås flög upp och högg tag i en skrattmås (som irriterat dem länge), dängde den i backen,  drog ner den till vattnet och gjorde allt den kunde för att dränka den högljudda måsen. Vilken kamp det blev! Måsen kunde stukad avvika till slut för ett par sothöns la sej i bråket och störde gåsen. Det blev förstås massor med bilder.

Under JUNI blev det förstås en del dykning och det här är faktiskt ett djur, en bägarkorall. 

Hej så länge,

Lena