En snabbvisit

Jag jobbade hemma en dag i veckan och när jag skulle fixa lunchen tittade jag ut mot talgblocket (i nätburen) och fick syn på en liten ljus boll med lång stjärt. Det är första gången jag ser stjärtmes denna vinter och jag rusade efter kameran. 

Det var tre stycken och när de ätit talg en kort stund flög de iväg mot husets baksida, där det också finns en matning och givetvis skogen. De studsade runt i resterna av syrenhäcken och jag kämpade med att hitta i alla fall en i sökaren. 

Bilderna är tagna genom vardagsrumsfönstret. Det fina är att jag kommer ganska nära utan att störa och det går fort. Ibland ligger det t o m en kamera med tele på plats om jag har haft något extra intressant besök i trädgården. Det är antagligen inte första gången i vinter som de är på besök, men eftersom vi inte är hemma så ofta då det är ljust, är det första gången jag ser dem.  

Man undrar ju varför den sitter upp och ner? Den gjorde det flera gånger. Jag fortsatte spana och hade förstås glömt att jag hade en omelett i stekpannan...

Det kanske fanns något intressant i snön för plötsligt var den på marken. Den puderlätta snön bar för en så liten fågel. 

Puff, flingorna yrde...tusan så söta de är. Plötsligt var de bara borta och som tur var gick lunchen fortfarande att äta. Sedan dess har jag inte haft möjlighet att spana mer ut i trädgården men till helgen hoppas jag på både mer ljus och fortsatt kallt, så snön ska ligga kvar. 

Hälsningar Lena

Rapport från baksidan

Baksidan är alltså på vår tomt, bakom huset mot skogen. Jag tänkte först skriva "rapport från tomten", men det hade ju blivit helt galet. Jag lyckades få till en kort fotostund medans det fortfarande fanns lite snö kvar, fast det smälte i ett rasande tempo den dagen och nu är det inte mycket kvar av det vita. Rådjuren kom förstås när det blev vinter och den här bocken är en av de trogna gästerna. Först kollar han om det kommer något när han puffar på fågelmataren. 

Det lilla som kom ut genom hålet i botten räcker inte. Den här killen har vissa krav och tittar uppfodrande på mej. 

" - Det brukar finnas mat här när någon är hemma i huset, nu gör det inte det? Bara ett par upptinade äppelklyftor."

Okej, han fick en liten skopa avrenspellets och då slank även äppelklyftorna ner. 

Ett trevligt återseende var koltrasten med vita fjädrar på huvudet. Han kom till oss förra vintern och fick namnet "Specks". Det är alltid kul när man kan känna igen individer. Jag såg också "vitsvansekorren" hoppa runt i träden men hann inte få med den på bild.

Specks försvarade sin plats på stubben där det låg jordnötter och frön. Resterna av den gamla stubben fungerar när det är kramsnö, för då kan jag bygga på den och skapa en lagom grop att lägga fröna i. 

Det håller bra för fåglar att sitta på men kommer det ett rådjur slickar den förstås bums i sej det som ligger där. 

Det var flera koltrastar där som konkurrerade om godsakerna.

Samtidigt som de bjöd på underhållande action. Jag fick också möjlighet att testa min julklapp för första gången (den var inte med till USA). Hittills har jag bara haft en kulled på mitt stativ och den klarar inte riktigt tyngden av min kamera med ett större objektiv, dessutom kräver den att man hela tiden håller i kameran när den inte är åtdragen. Nu har jag äntligen skaffat en gimbal, inte en Wimberley, men ett hyfsat känt märke.  

Nu riggade jag kameran på stativet i vardagsrummet och det var väldigt smidigt med det nya stativhuvudet. Jag har ju använt gimbalhuvuden flera gånger och kände till dess fördelar. Anledningen att jag inte skaffat ett tidigare är nog att jag inte använder stativet så ofta, men hemma i trädgården är det perfekt eller som här då jag sitter inne och fotar ut genom fönstret.

"-Stopp där! Jag var först!"

Kolla in fotarbetet på dessa två. Snön yrde fast den var inte var puderlätt.

Jag har flera koltrastar som har kännetecken. Hannen till vänster här är också en gammal bekant.

Han har ett vitt V-tecken på ryggen, men gick inte segrande ur denna närstrid.

Hälsningar Lena

Rapport från Råstasjön

Jag hade egentligen tänkt att det skulle komma en reseblogg nu, men med all snö och det fina väder vi hade igår kunde jag inte motstå en tur till Råstasjön. Jag kom ganska sent, vid halv ett, och jag blev mycket förvånad när "fiskbilen" kom krypkörande längs gångvägen. Hägrarna får uppenbarligen middag även på lördagar.  

Ett 50-tal hägrar flockades runt killen med den orangea jackan och det blev ganska rörigt. 

Givetvis stod jag för nära och de stora fåglarna kom ibland flygande på riktigt låg höjd.

Det var inledningsvis ganska kaosartat och alla ville förstås ha en fisk. De ganska stora fiskarna var delvis frysta. Antar att det är en hanterings- och förvaringsfråga.

Det blir fotomässigt "trångt" där fisklådorna är utställda och inga rena bakgrunder. För att få det måste man ha med sej egen fisk och kasta ut på isen som nu är snötäckt. 

Solen sken när jag åkte ut men i den här änden av Råstasjön blir det skuggigt tidigt pga av hus och träd. Vackert sent solljus fick jag bara enstaka glimtar av. 

Det här skulle ju kunna vara någon annan stans, mer ute i naturen, om man bortser från det väldigt raka "trädet" till höger, som är en lyktstolpe. 

Här går det i alla fall inte att se hur centralt i storstan dessa fåglar håller till.

Men det blir också en del dråpliga kompositioner med bilar och människor i bakgrunden.

Eller varför inte en joggare i blått. 

Det passerar hela tiden människor runt matplatsen och fåglarna bryr sej inte det minsta. Det fanns även flera andra fotografer på plats samt åtskilliga som fotade med sina telefoner.

Vill man fotografera gråhäger är det här ett säkert tips så länge det är kallt och is på sjön. Det behövs inte mer än ett 70-200 och man kan även ta med en vidvinkel.  

Ute på sjön var det fortfarande lite sol, men där håller inte hägrarna till när det finns mat. Men de brukar sitta i solen vid vasskanten när de bara vilar och väntar på mat. Då behövs minst 500 mm eller mer för att få bra bilder. 

Jag gick runt hela sjön för ibland hittar man andra fåglar. Denna gång hade jag turen att få syn på en gärdsmyg alldeles nära gångvägen. 

Den poserade mycket fint när den gjorde ett kort uppehåll i sitt födosök.

Man undrar ju lite vad de kan hitta att äta så här års?  Men tydligen finns det goda små maskar även vintertid.

När det lyckats svälja hela masken burrade den upp sej ytterligare en aning och hoppade vidare längs iskanten där det också rinner lite vatten. Det här är samma plats som man ibland kan se vattenrall. Den visade sej dock inte denna dag.

På väg tillbaka till bilen fick jag syn på denna dam. Det finns olika tekniker när man fotograferar fåglar.

Hälsningar Lena

Comedy wildlife, fast med en Canon

I dessa blöta, gråmulna tider då det egna fotograferandet ligger nere, förutom i familjesammanhang, blev jag glatt uppiggad av att titta på bilderna i Nikon Comedy Wildlife Awards. Det slog mej att jag har nog en och annan bild i mitt arkiv som kanske kan få någon att dra på smilbanden en aning. Den här fågeln fotade jag i Sydafrika i somras och enbart det svenska namnet, sydlig gulnäbbstoko, gör ju att den kvalificerar sej för denna blogg. Sedan var det bara att välja en bild i lämplig vinkel. 

I övrigt bli det blandade bilder ur arkivet och bilder som några av er har sett förut. Den här jag jag visat flera gånger, men denna gåsfamilj är ju så härlig när de promenerar mitt på gångvägen vid Råstasjön. Joggare fick väja för dem. Att det dessutom är ett par bestående av en kanadagås och en grågås som fattat tycke för varandra blir en extra bonus.

Sothöns använder professionella karatesparkar då de försvarar sina revir. Så här plattar man till en konkurrent som kommit för nära. 

På Tasmaninen har måsarna lärt sej att parkera perfekt i parkeringsrutorna. Inte en pippi utanför linjerna. 

Quokka, eller kortsvanswallaby, har blivit kända för att de så gärna ställer upp på selfies. Den här tyckte att det passade bra med ett riktigt tajt närbildsporträtt.

Den här lilla wallabyn var mest intresserad av att få kolla sitt Instagramkonto. 

En intet ont anande havstrut på en klippa vid Väderöarna. Fisktärnorna häckade på klippan bredvid.

En fotosession med Brutus Östling bjöd på närgångna möten med trutar och måsar. Jag har aldrig skrattat så mycket när jag fotograferar fåglar som denna gång. 

Avslutar med svalungarna som hade antennerna uppfällda och hjärtat i halsgropen ( i alla fall i svalget), när jag kom förbi deras bostad ovanför en bastudörr på en skärgårdsö. 

Nu börjar en ny blöt, mörk vecka men snart blir det ljusare och innan vi vet ordet av häckar svalorna igen :-)

Hälsningar Lena

Strömstaren i klent dagsljus

Solen trängde genom molnen under några få minuter och strömstaren satt perfekt mitt i strömmen. Precis som man vill ha det, men det varade inte länge. Kort därefter var det mörkt igen och då måste man välja. Högt ISO eller lång slutartid. 

Jag valde lång slutartid. Vilket inte är det jag är mest van vid, men man måste ju testa nya vägar ibland och med dagens kameror kan man verkligen improvisera.  Långa slutartider kräver inte nödvändigtvis stativ.

Jag tog stöd mot ett järnräcke och fotade rakt ner i det strömmande vattnet med 1/8 s.  

Med samma ambition försökte jag fånga strömstaren och med 1/20 s kunde jag fånga den när den spanade ut över det strömmande vattnet. 

Den förflyttade sej från sten till sten och var ibland nere i strömmen, där den mest borde tumla runt kan man tro. Men den har mer koll än så.

Här sitter den och är beredd att ge sej ut i det strömmande vattnet. Strömstaren kan springa på bottnen i jakt på nattsländelarver och andra småkryp. Den är Norges nationalfågel och just vid detta tillfälle kom en norrman ner till ån vid Ulva Kvarn för att spana efter strömstare.  

Han blev helt överväldigad då han upptäckte att den satt mitt i det strömmande vattnet. Den här bilden är tagen med ISO 10 000, annars skulle inte vattendropparna framträda så fint. Jag borde förstås ha tagit en bild av den norska fotografen, som var mycket trevlig. Men det kom jag på efteråt. Vi spanade strömstare ihop en stund och sedan gick han för det var kallt och han var inte klädd för det, vilket han erkände direkt (inte typiskt norsk tänkte jag).   

Jag fortsatte dock att experimentera med lång slutartid på de möjliga motiv som fanns på plats. 

Kraftigt strömmande vatten och minusgrader ger en del fina effekter.

Strömstaren fortsatte också sin jakt på mat i strömmen och jag tog stöd emot ett träd för att kunna fånga den på bild med långa tider. Den här bilden är tagen 1/10 s, f 7,1 och 500 mm. 

Det som är mest fascinerande är när den sitter mitt i strömmen, till synes helt oberörd av vattnets krafter, som att den satt på vilken liten pinne som helst.

Vilken imponerande tuffing den är, strömstaren, eller Fossekall som den heter på norska. 

Hälsningar Lena