Några svartvita rutor från en tur till Angarnsjöängen

Det är helg, bra väder och jag är ivrig att komma iväg någonstans. Jag måste välja mellan flera olika ställen som kan ha intressant djurliv så här års. Jag bestämmer mej för att åka till Angarnsjöängen. Denna plats har genomgått en omfattande restaurering. Med hjälp av en dammlucka vid utloppet efterliknas de naturliga årstidsvariationerna i vattenståndet vilket gagnar fågellivet och bromsar sjöns igenväxning. Strandängarna runt hela sjön betas av kor. 

De pampiga björkarna fångar mitt intresse. Det är kylslaget och frost på marken.

Just dessa träd bidrar till att jag väljer att visa enbart svartvitt i denna blogg.

En nötskrika sveper förbi. Den är Sveriges talrikaste kråkfågel men ack så lurig att fånga på bild.

Blåmesen är lite vanligare och även om den är vacker i färg väljer jag att visa den i svartvitt.

Jag stod vid en matstation en stund om kunde inte annat än njuta av småfåglarnas iver vid den stora proffsiga automaten. Den behöver antagligen inte fyllas på mer än en gång i veckan. 

En tofsmes kom förbi vid samma matning och jag fångade den på bild även om jag vet att den ofta kommer på besök i restaurangen hemma. 

Större hackspett är ju också vanlig hemma men jag kunde inte motstå denna.

Jag lämnande Angarnsjöängen efter ett fin tur utan att ha en aning om att en svarthakad buskskvätta just då råkade vara på besök väldigt nära. Men jag får klara mej utan denna lilla pippi. Söndag denna helg var vigd åt uppgifter som bara måste göras, bl a hängde ett vildsvin i garaget som måste förpassas till lagom anpassade portioner i frysen. Samtidigt behövde vi byta däck på två bilar då vintern verkar vara i antågande. 

Hälsningar Lena

Ny "stubbe"

Den fina stubbe som jag använt som extra utfodrings- och fotoplats under vintrarna har tyvärr naturen tagit hand om. Jag blev därför tvungen att fixa ett alternativ och sambon snickrade då ihop ett litet "bord" men en grop i mitten för frön. Jag ville förstås testa den nya stubben men vädret var inte på min sida och skärpan är ganska "mjuk" på de första matgästerna. ISO 6400 och 1/1000s förslår inte när man fotar småfåglar.   

Men de hittade i alla fall fram till denna del av fågelrestaurangen, som bara har helgservering. Nu börjar också koltrastarna anlända i trädgården och de vill helst ha servering på markplan. 

Här har en kändis hittat fram. En koltrast med några vita fjädrar på ryggen. Han var här förra vintern. I bakgrunden kommer hacke inflygande.   

Hackspetten sätter sej i bakgrunden och inväntar sin tur tålmodigt. 

Men man kan ju inte vänta hur länge som helst. Hacke tar kommandot och intar matplatsen under en del flaxande.

Han får äta ifred, i alla fall en liten stund. Den nya stubben fungerade utmärkt, även om den inte är lika fin som den gamla. En fördel är dock att den går att flytta runt, så det går att få viss variation på bakgrunden. 

Bredvid stubben har vi en buske med röda grenar som småfåglarna gillar att sätta sej i. Notera att dessa satte sej på nästan exakt samma ställe.

Nu börjar en ny vecka.

Hälsningar Lena

Den blå kärrhöken överraskade

Vädret var lite halvdant men jag hade i alla fall möjligheten att göra en utflykt och då valde jag Hjälstaviken. Det brukar alltid bli något om man åker dit och bara att promenera på spången i vassen ger en förväntansfull spänning. 

Innan jag ens kommit till spången i vassen fick jag dock möta förmiddagens största överraskning. En blå kärrhökshanne som flög över våtmarken och bjöd på många fina poser.

Avståndet var ganska långt men det var ändå den finaste observation av blå kärrhök (hanne) som jag någonsin fått.

Om turen börjar så här bra blir ju allt annat man ser en bonus :-)

Skäggmesarna stod på önskelistan men de var luriga och bara två stycken visade sej på spången. 

Det var någonting i den gröna mossan som de var ute efter

De var som vanligt extra svårfångade i vassen och efter ett par timmar gav jag upp.

Ett par knölsvanar passerade med majestätiska vingslag.

Jag fick också se kattugglan som brukar sitta i ett träd vid Parnassen. Det stod folk där och tittade, annars hade jag aldrig hittat den. 

Ugglan vilade högt upp i ett träd och sneglade lite på mej då jag passerade under. Sedan åkte jag vidare till bokskogen, men det får komma i en annan blogg.

Hälsningar Lena

Svartvita kungsfiskare

Svartvita kungsfiskare (pied kingfisher), alltså inte kungsfiskare i svartvitt, finns i Sydafrika. Vi hade nöjet att få möta en familj på nära håll, med två vuxna och en juvenil (den som gapar) under vår resa i augusti. Denna bild är tagen innan solen gått upp och vi hade knappt kommit in i gömslet innan de satt utanför. ISO 10 000 och en del justering i LR, inklusive brusreducering.

Den är lika stor som våra kungsfiskare men har enbart svarta och vita fjädrar samt svarta fötter och näbb. Den på grenen är en hanne som man kan känna igen på det dubbla svarta bröstbandet. Ungen kommer inflygande. 

På svenska kallas de gråfiskare. Arten är vanlig över stora delar av Afrika söder om Sahara och i södra Asien.

Det är vanligt att man ser dem i familjegrupper och vi såg dessa tre flyga tillsammans flera gånger när vi passerade vattnet där de höll till. Då var förstås avståndet alltid för långt. 

Det hände att de kom väldigt nära gömslet, som var av typen med glas. Det här blev ju lite väl nära. 

Dessa svartvita pigga fåglar bjöd på mycket nöje när vi satt i detta gömsle. Men det blev aldrig några bilder på dem alla tre tillsammans. Det verkade som att föräldrarna turades om att fiska, även om ungen flög obehindrat med dem. 

Ungen gapade oavbrutet efter mat.

Det blev tyvärr inga vettiga dykbilder, för de fiskade inte i den lilla pöl som låg precis utanför gömslet. De kan svälja byten utan att återvända till en sittplats, och sväljer ofta mindre byten i flykten, varför de kan jaga över stora vatten och flodmynningar som saknar sittpinnar vilket är en förutsättning för andra arter av kungsfiskare.

De har också en annan taktik när de fiskar än våra kungsfiskare. De ryttlar på ganska hög höjd över vattnet och spanar efter fisk som de sedan dyker efter. Den här bilden är i färg men himlen var mulen och fågeln är ju svartvit. Det var också ganska mörkt. När de dök befann de sej utanför den pöl som låg runt gömslet och det gick inte att fota själva dyket från där vi satt. 

Ibland blir bilder nästan sepiatonade i tidigt gryningsljus och om motivet inte har skarpa färger blir det extra uttalat.  Det här är honan, för hon har ett ofullständigt band på bröstet.

Jag tänkte på det när jag tog fram dessa bilder igen. Antagligen för att jag nyligen läst Eriks inlägg om sepiafärgade bilder.  

Här är det ju också lite grönt med i nederkant, men det skulle man kunna beskära bort. 

Hälsningar Lena

Rapport från restaurangen och en vitsvansekorre

Även om det var usla ljusförhållanden i helgen, ISO 5000 minst, passade jag på att spana på gästerna i restaurangen. Det var full fart i fröserveringen.  

Vid sittningen där vi bjuder på talg hade vi också fruktstund, utifall några hungriga sidensvansar skulle råka passera. Vi både såg och hörde en flock men de landade inte hos oss. Blåmesar och talgoxar lät sej ändå väl smaka av de uppskurna äpplena.

En charmerande tofsmes kom också för att äta talg. Vi hörde den också flera gånger då vi var ute och jobbade i trädgården.

Den bästa showen bjöd ändå nötväckorna på. Jag vet inte hur många vi har, med de uppträder likartat och har nästan exakt samma inflygningsmönster.   

Man hinner inte se när de landar, men med en slutartid på 1/2000 s och 30 bilder/s kan man frysa det på bild.

Entitan var också en ständigt återkommande gäst. 

Samt en och annan svartmes. Pilfinkarna var inte lika många nu som för några veckor sedan. 

När jag stod i trädgården spanade jag också ut i skogen bakom vårt hus. Det sprang en ekorre i träden en bit ut och den såg lite udda ut, men det går ju så fort att de är svåra att fånga i sökaren när det är massor med grenar, barr och stammar framför. Här stannade den upp helt kort, men då visar den inte svansen.

Sedan bar det av i full fart igen och jag var glad att kameran var inställd för småfågelfotografering. 

Till slut kom också svansen fram och även om det nu råkade vara mot en vit bakgrund kan man se att svantippen är vit. 

Det syns betydligt bättre om bakgrunden är grön, men inne bland dessa grenar bjöd den inte på några fina poser. Vi brukar ha koltrastar med vita fjädrar men det här är den första ekorren med vit svansspets. Nu gäller det att hålla utkik när jag är hemma i dagsljus, vilket det tyvärr inte blir så mycket av den här årstiden. Det är lite extra trevligt när det är individer som man kan lära sej att känna igen.

Hälsningar Lena