Rewilding

Veckan före midsommar var jag på tjänsteresa i Devon (England) med omnejd i tre hektiska dagar. Jag bodde i en liten stuga på ett "medelstort" lantbruk och när jag vaknade vid fem på tisdagsmorgon, som ju är sex här hemma och normal uppstigning, låg en vacker gryningsdimma överlandskapet utanför min stuga.  

Jag spanade ut över landskapet från min uteplats och kände direkt att det inte räckte. Jag måste ta en promenad. Frukost skulle jag inte få förrän halv nio, då gårdens folk kom in från mjölkningen och det brassades "full English breakfast" i köket i stora huset. 

Gården har 250 mjölkkor, föder upp alla egna kalvar (rekrytering samt tjurkalvar) och har dessutom en flock köttdjur. De hade vaknat ute på betet och var under förflyttning när jag gick ut. 

Denna mängd djur samt högproducerande mjölkkor kräver förstås stora arealer med vall, monokulturer med gräs specifikt lämpade för att blir ensilage med högt näringsinnehåll, som dessutom måste slås vid rätt tidpunkt (dvs tidig försommar). Eftersom jag har en agronomexamen sedan länge är det kanske inte så konstigt att jag är på tjänsteresa på ett sånt här ställe. Men jag jobbar inte med produktion och jag skulle besöka granngården som har en helt annan inriktning. 

Jag skulle besöka Derek Gow, en före detta lantbrukare som numera ägnade sej åt "rewilding" på en imponerade stor areal. Termen "rewilding" används av svenskar som är insatta i ämnet, kanske för att den svenska översättningen "återförvildning" inte flyter lika bra när man pratar (eller inte låter lika coolt). Det är en metod inom naturvård som syftar till att återställa ekosystem genom att låta naturen sköta sej själv och på så sätt bygga upp den biologiska mångfalden. För att starta processen kan det behövas hjälp som t ex att plugga dräneringsrör för att återskapa naturliga pölar, plantera träd, dumpa en och annan hög med gammal ved, återskapa ängsmarker med blommor för insekter och reintroducera (när förutsättningarna finns) djurarter som funnits där tidigare men förvunnit pga mänsklig inverkan.

Jag vandrar in på Dereks ägor, där han tipsat kvällen innan att jag kunde gå in. Det är vindstilla och blött av dagg. I bakgrunden hör jag ett mjukt "churr, churr, churr" hela tiden. 

Jag skrämmer upp några kaniner som skuttar iväg en bit, men sedan stannar de och avvaktar. Mera "chrurr, churr, churr" hörs och det ligger frön på marken. Starar och bofinkar är där och plockar åt sej.

Det flyger större fåglar i buskarna och jag lyckas sätta fokus på en individ i dimman. Det är en turturduva. För två dagar sedan släppte man ut ca 2000 turturduvor som fötts upp i stora voljärer och fortfarande får stödutfodring på ett foderbord ganska nära där jag står. Turturduvan var tidigare en vanlig fågel på engelska landsbygden men den har minskat med 99% sedan 1960-talet. Det är ffa bristen på frön från olika ogräs som försvunnit när jordbruket intensifierats och att de skjuts under migrationen till och från Västafrika som är orsaken till den dramatiska nedgången. 

För att det ska finnas mat åt duvorna har man återskapat stora ängar med naturliga örter (ogräs) och blommor. Jag får syn på en råbock ute på ett fält där man återplanterat en del träd och buskar. Det rör sej också kronhjortar i området men jag ser ingen på morgonen.

Derek har fem Dartmoorponnyer var enda uppgift är att beta, vandra runt på stora arealer och lämna sina träckhögar med frön och näring. Det är härdig gammal hästras som härstammar från området (Devon) och lever ett prima liv på dessa marker. Det blir aldrig riktig vinter här så de går inte någon nöd på dem ens under de kallaste månaderna. Den här bilden är tagen i sent kvällsljus dagen innan för på morgonen såg jag inte hästarna någonstans. 

Stora fingerborgsblommor pryder vägkanterna när jag kommer ut på vägen igen. Dimman lättade tillfälligt när solen gick upp men har återigen rullat in överlandskapet. Nu ännu tätare än när jag gick ut. 

Jag följer vägen tillbaka till min stuga och funderar lite över var jag ska ta vägen om det kommer en bil. Häckarna på var sida är mer än tre meter höga och fullkomligt kompakta, taggiga björnbär med allahanda andra växter invävda i växtmassan. Vägen är precis så bred att en bil får plats. Hur, när och varför man trimmar häckar senare på säsongen här får jag veta mer om senare. 

Tillbaka på min veranda blickar jag ut över ett av gårdens hus. Till vänster kikar en rörhöna fram, eller möjligen en av de fyra ungarna som delar "matskål" med ankorna. Jag är dyblöt om fötterna men det finns en hårtork som fungerar bra även på skor. De blir lagom torra tills jag kan gå iväg för att äta frukost. Jag jobbar ju inte med "rewilding" heller men Derek har lyckats föda upp många olika djur och det är en specifik art jag är ut efter. Mer om det senare.

Hej så länge,

Lena

En gryningstur i närområdet och ett roligt möte

Jag har varit väldigt upptagen denna vår, både med jobbresor och privat, och det känns som att jag inte har kontroll över vad som händer i naturen i mitt närområde. Denna fredag morgon fick jag i alla fall möjlighet att kolla av lite. Jag ställde klockan på 03:00, för solen går upp ca 3:30, och det tar mej en dryg halvtimme att köra till Hjälstaviken. Det stor en bil på parkeringen vid Parnassen när jag kom dit. När jag kom ut på den första spången såg jag att det var en person där före mej, fler som är riktigt morgontidiga tänkte jag.

Jag hade för en gång skull två kamerahus med mej och plockade upp ett med vidvinkel när jag stod på spången. Solen var på väg upp över skogen och jag övervägde att stanna ett tag och invänta det. Men jag var för nyfiken på hur det skulle se ut vid gömslet och vad det skulle vara för fåglar där i dimman så jag fortsatte på spången. 

Där satt också en av mina små favoriter så här års, gulärlan. När jag kom hem och tittade på bilderna i datorn såg jag att det satt en ärla till i nederkant. Den var dock inte skarp på någon bild, man kan inte få allt.

Gulärlorna flög runt bland de gula svärdsliljorna och fångade insekter. Jag lyckades få en på bild men tänkte att det är bättre att försöka med dessa på vägen tillbaka, då det är mer ljus på platsen. Jag fortsatta längs spången och stannade ibland för att lyssna och spana efter skäggmesar, men inte ett ping hördes. Jag såg att personen framför mej betedde sej ungefär likadant. Jag såg också att det var en fotograf med ett tele (och inte enbart en skådare).  

Strax innan gömslet kom jag ikapp fotografen som visade sej vara Ing-Marie Sjödin. Hon har ju betydligt längre att åka och hade förstås övernattat i närheten. Det är inte ovanligt att möta fotografer här som lägger ut bilder på FS (i poolerna), men en bloggare som jag dessutom känner hör inte till vardagligheterna. Vi satt i var sin ände av gömslet, som är rätt stort, och det ska bli intressant att se vad hon lyckades fånga på bild. 

Det var ganska kallt och dimma över vattnet, men i övrigt var det mest gäss som rörde sej i området. 

En bäver simmade förbi nära gömslet, men den dök och försvann när det upptäckte oss.  

Den här svalan satt på "Ing-Maries sida" och dessutom bakom ett filter av vass. Men den tittade fram mellan stråna ibland. Tyvärr inga skäggmesungar för min del. 

Dimman lättade när solen började gå upp och det var fullt fart i barnkammaren på flotten mitt framför gömslet. 

Flotten ligger ganska långt ut i vattnet och det krävs ett rejält tele för att få bilder på vad som händer där, dessutom är dessa beskurna. Förhoppningsvis är dessa skyddade från i alla fall räv, men det finns ju andra rovdjur och fåglar som kan ta dem. 

En ensam smådopping passerade. Vi såg också ett skäggdoppingpar, utan ungar, ett par ägretter och en del småfåglar som t ex sävsångare och sävsparv. Det ska bli intressant att se vad Ing-Marie väljer att visa. Hon stannade längre än jag gjorde för jag skulle ju jobba och lämnade henne vid halv sju. 

På väg tillbaka till bilen räknade jag med en session med gulärlor på spången, men när jag höjde kameran för att spana in den gula fågeln damp det ner något helt annat på räcket. En enkelbeckasin. Den satt där en lång stund och gav ifrån sej sitt låga "purrande" läte. 

Det var flera gulärlor ute bland vassen och de gula svärdsliljorna. Jag inväntade flera stycken för att om möjligt få bilder på dem i närheten eller på de gula blommorna, helst i medljus och i en snygg pose (man börjar ju bli rätt kräsen med motiven).

När jag fick den här bilden kändes det som att nu kunde jag åka hem och jobba. Fredag med vackert väder, ett roligt möte och en fin morgon. Ett bra sätt att inleda helgen.

Hälsningar Lena

Utvälinge, ett av Peters favoritställen

Efter lunch vid Fulltofta storkhägn körde jag mot min nästa anhalt vilket var ett litet hotell utanför Hamburgsund, ca 4 timmar bort med bil. Jag hade dock insett att ett stopp vid ett av Peters favoroitställen, Utvälinge, var en möjlighet utan att köra en alltför lång omväg. Nu kom jag inte ens så långt innan jag måste stanna. Jag passerade en traktor med slåtterkross och ett följe av minst 20 glador! Det blev ett helt varv i en rondell och tillbaka tills jag hittade en liten grusväg där jag kunde köra in, inte idealiskt parkerat men jag stod ju bredvid bilen. 

Som ni ser var det också en kraftledning i närheten och den gick det inte att göra så mycket åt. Jag hann knappt mer än ut ur bilen förrän det kom en annan bil på vägen. Det var dock en hantverkare som var lika fascinerad av gladorna som jag var och ville stanna för att titta på dem. 

Gladorna dök ibland ner i det slagna gräset och försökte fånga något. Då följde flera andra med och det uppstod tumult. Det var svårt att få skärpa på mer än en eller möjligen två fåglar i taget men det var ändå häftigt att stå där och titta på dem. Avståndet började också bli väl långt från där jag stod och fåglarna hamnade ofta bakom ledningarna. 

Efter ett avbrott med glador hamnade jag till slut i Utvälinge och gick mot Sandön. När Peter bloggar om Uppsala är jag på ett av hans hemmaställen. Det var varmt och soligt men blåste alldeles för mycket.

Fisktärnorna dök på var sidan om den långa bryggan. Inget napp på detta dyk.

När jag kom ut på Sandön och spanade åt höger hittade jag en strandskata.

Till vänster, där det var fågelskydd och dessutom hårt solljus, var det också strandskator samt skärfläckor som gjorde sitt bästa för att köra bort dem. Det var mycket knepigt att fotografera åt det hållet, men det jag spanade efter borde ju vara där...

En äldre fågelskådare stod också på stranden och spanade åt samma håll. Det var de fyra ganska nykläckta skärfläckeungarna vi ville se och plötsligt kom en spatserande i det grunda vattnet. Bilden är rejält beskuren trots 500 mm. Inledningsvis kunde vi bara se denna och mannen oroade sej för att det hänt de tre andra något. 

Samtidigt på sandbanken rakt framför mej. En av skärfläckorna avhyser en kråka. 

Den är mycket bestämd och trots att de är ganska jämnstora ger sej skärfläckan inte. Kråkan ska bort.

Den flyger en loop och kommer tillbaka, men icke.

Skärfläckan anfaller igen och kråkan ger sej av, tillfälligt i alla fall.

Inte så konstigt att skärfläckan är envis, för strax får vi syn på två till ungar som springer i vattnet och flaxar med sina små vingar. De är verkligen näpna.

Jag sätter mej i den varma sanden precis vid snöret som markerar fågelskydd och tittar på skärfläckans små telningar. Det är en som är aningen större och som också ger sej ut på längre promenader i vattenbrynet. Efter en stunds väntan kommer den åt mitt håll och med det rådande ljuset är det här vad det blir med min 500 mm zoom innan den vänder och går tillbaka mot sina syskon. Alla fyra ungar verkar ha hälsan och det var ju kul. 

Fågelskådaren har nu upplyst mej om att det finns minst fyra myrspovar och en del annat roligt längre bort längs stranden, men jag har minst tre timmar kvar att köra och bestämmer mej för att gå tillbaka till bilen. Jag har också hört skäggmesar bakom mej i vassen, men de visar sej aldrig under tiden jag är där. 

Ett gäng köttdjur blöter fötterna tillsammans med några gravänder när jag lämnar Sandön och Utvälinge.

Hälsningar Lena

Ria Formosa och Iberisk blåskata

Vi avslutade vår vecka i Portugal med en promenad i våtmarksområdet Ria Formosa i Faro. Notera byggnaderna vid horisonten.

Ria Formosa är en naturpark (delvis nationalpark) som är ca 60 mil lång och omfattar 16000 hektar. Vi gjorde en promenad på ca 7 km och såg sålunda bara en mycket liten del. Där vi gick var det antingen bred spång med räcken eller promenadväg som på bilden ovan. Man fick även cykla här. 

Växtligheten var verkligen blandad och jag fastnade för dessa kaktusar och de lila blommorna som fanns nästan överallt.

Vi fick ganska snart syn på en purpurhäger som stod i vattnet och fiskade. 

Efter en stund flyttade den sej till en ny fiskeplats och gjorde nästan direkt ett "blixtanfall". Den rörde runt med huvudet och halsen i ca en minut innan den tittade upp.

Då hade den lyckats fånga en rejäl fisk och vi kunde promenera vidare.

Förutom purpurhäger, ägretter och gråhäger såg vi också flera silkeshägrar. De är mindre än ägretterna och har gula fötter. 

Den här kom in för landning rätt fint i den buskiga terrängen.

Skedstorkar såg vi både på håll och i luften.

En styltlöpare födosökte nära spången som vi gick på.

En bit längre bort häckade två par styltlöpare och man kan se äggen i boet. Det här paret hade inte börjat ruva dem ännu.

Vi kom fram till ett fågeltorn och här gränsade gångvägen till en golfbana. Jag mindes vad vår guide sagt om att den Iberiska blåskatan ofta höll till i parker och på golfbanor. Vi hann inte mer än sätta oss med vår matsäck förrän det satt en på räcket. 

Det här är en riktigt vacker skata, något mindre är våra svartvita. De rörde sej på en liknande sätt på marken och var minst lika vaksamma.

Den skuttade fram på gräsmattan och letade efter något ätbart med näbben här och där.

De blå fjädrarna skimrar vackert i solen, bättre än vad som går fram på denna bild.

På golfbanan huserade också två härfåglar men de behöver jag knappast visa fler bilder på. Jag blev förstås glad när jag fick syn på dem för det här var ju före resan till Ungern.

Småtärna fiskade i vattnet längs promenadvägen.

En gulärla sjöng för full hals...

...innan den slog sej ner i en buske.

Den försökte kanske överrösta flygplanen som med jämna mellanrum passerade väldigt nära över våra huvuden. Området ligger nämligen väldigt nära flygplatsen i Faro och det var dit vi skulle efter vår promenad. Vi skulle flyga hem vid sjutiden på kvällen.

Jag lyckades ta ett par bilder när vi lyfte och här kan man se byggnaderna som jag påtalade på första bilden. De ligger längs en tunn landremsa. Dit ut kom vi aldrig. vilket nog var en miss för det såg spännande ut. Ganska väderkänsligt får man anta.

Hälsningar Lena

Blåkråkor och hungriga småfåglar

När vi satt i gömslet och tittade på härfågeln kom det också en del andra fåglar, t ex var tofslärkan en flitig gäst som gärna plockade åt sej av mjölmasken i burken. 

Det fanns också en familj (minst) svarthakade buskskvättor. Den har jag aldrig sett i Sverige, även om den förekommer. Peter brukar visa bilder på den från Danmark (om jag inte minns fel). Dessa hade en kul hungriga ungar som krävde ständig uppmärksamhet så fort en förälder visade sej.

När det inte fanns någon som kunde stoppa mat i deras gapande näbbar höll de på med lite annat bus. 

Att hoppa på sitt syskon blir inte uppskattat.

Annars kan man ju hoppa och flaxa lite för sej själv. De var fullt kapabla till allahanda flygkonster, men såg ut att testa en del ibland.  

De var förstås ständigt hungriga...

...och får man inte mat från sina egna föräldrar, kanske en intet ont anande tofslärka kan dela med sej litegrann. 

Den fick dock inte en enda mask av lärkan som hade försett sej ordentligt. Maskarna var lätta att plocka men det verkade inte som att ungarna förstått var de kunde hämta mat själva. Det kanske skulle ta en dag till innan de förstod hur "köket" fungerade.

Det här kan jag bara tolka som en hona som inte riktigt tycker att hannen sköter sitt jobb, eller vad tror ni?

En vacker törnskata passerade några gånger.

Turturduvan slog sej ner på den gamla stolpen en stund. 

Den flög sedan över till pinnen där ljuset var betydligt bättre den här tiden på dagen. 

Det vi egentligen satt och väntade på, förutom härfågeln som var med i förra bloggen, var de läckra blåkråkorna. De var på jakt efter en bostad och det fanns två möjliga vid detta gömsle, men bara den ena var ledig.

När den första anlänt dröjde det inte länge förrän båda i paret var på plats. 

Bostad nummer ett kollas noggrant. Fågel är faktiskt in i hålet och vänder ett par gånger.  

Det fanns också ett lämpligt bohål på andra sidan om pinnen de satt på. 

Den måste också undersökas.

Det blev visserligen några bilder på när den tittade in, men det gick mycket fort. I det hålet bodde en minervauggla som låg på ägg. Vi såg aldrig till ugglan men den var tydligen tillräckligt kaxig för att avhysa blåkråkan omedelbart.  

Kråkorna ägnade en stund åt att fånga insekter, putsa sej och prata med varandra...

...samt att kolla in den lediga bostaden. Vi trodde att de kanske skulle bjuda på lite kråksamvaro på pinnen, men att hitta rätt lya var viktigare.

De visade i alla fall upp sej i all sin prakt, åtskilliga gånger.

De är oerhört läckra i sina blåskimrande fjädrar och slår blåskatan, som jag såg i Portugal. Den ska jag visa vid något annat tillfälle.

Hälsningar Lena