Utvälinge, ett av Peters favoritställen

Efter lunch vid Fulltofta storkhägn körde jag mot min nästa anhalt vilket var ett litet hotell utanför Hamburgsund, ca 4 timmar bort med bil. Jag hade dock insett att ett stopp vid ett av Peters favoroitställen, Utvälinge, var en möjlighet utan att köra en alltför lång omväg. Nu kom jag inte ens så långt innan jag måste stanna. Jag passerade en traktor med slåtterkross och ett följe av minst 20 glador! Det blev ett helt varv i en rondell och tillbaka tills jag hittade en liten grusväg där jag kunde köra in, inte idealiskt parkerat men jag stod ju bredvid bilen. 

Som ni ser var det också en kraftledning i närheten och den gick det inte att göra så mycket åt. Jag hann knappt mer än ut ur bilen förrän det kom en annan bil på vägen. Det var dock en hantverkare som var lika fascinerad av gladorna som jag var och ville stanna för att titta på dem. 

Gladorna dök ibland ner i det slagna gräset och försökte fånga något. Då följde flera andra med och det uppstod tumult. Det var svårt att få skärpa på mer än en eller möjligen två fåglar i taget men det var ändå häftigt att stå där och titta på dem. Avståndet började också bli väl långt från där jag stod och fåglarna hamnade ofta bakom ledningarna. 

Efter ett avbrott med glador hamnade jag till slut i Utvälinge och gick mot Sandön. När Peter bloggar om Uppsala är jag på ett av hans hemmaställen. Det var varmt och soligt men blåste alldeles för mycket.

Fisktärnorna dök på var sidan om den långa bryggan. Inget napp på detta dyk.

När jag kom ut på Sandön och spanade åt höger hittade jag en strandskata.

Till vänster, där det var fågelskydd och dessutom hårt solljus, var det också strandskator samt skärfläckor som gjorde sitt bästa för att köra bort dem. Det var mycket knepigt att fotografera åt det hållet, men det jag spanade efter borde ju vara där...

En äldre fågelskådare stod också på stranden och spanade åt samma håll. Det var de fyra ganska nykläckta skärfläckeungarna vi ville se och plötsligt kom en spatserande i det grunda vattnet. Bilden är rejält beskuren trots 500 mm. Inledningsvis kunde vi bara se denna och mannen oroade sej för att det hänt de tre andra något. 

Samtidigt på sandbanken rakt framför mej. En av skärfläckorna avhyser en kråka. 

Den är mycket bestämd och trots att de är ganska jämnstora ger sej skärfläckan inte. Kråkan ska bort.

Den flyger en loop och kommer tillbaka, men icke.

Skärfläckan anfaller igen och kråkan ger sej av, tillfälligt i alla fall.

Inte så konstigt att skärfläckan är envis, för strax får vi syn på två till ungar som springer i vattnet och flaxar med sina små vingar. De är verkligen näpna.

Jag sätter mej i den varma sanden precis vid snöret som markerar fågelskydd och tittar på skärfläckans små telningar. Det är en som är aningen större och som också ger sej ut på längre promenader i vattenbrynet. Efter en stunds väntan kommer den åt mitt håll och med det rådande ljuset är det här vad det blir med min 500 mm zoom innan den vänder och går tillbaka mot sina syskon. Alla fyra ungar verkar ha hälsan och det var ju kul. 

Fågelskådaren har nu upplyst mej om att det finns minst fyra myrspovar och en del annat roligt längre bort längs stranden, men jag har minst tre timmar kvar att köra och bestämmer mej för att gå tillbaka till bilen. Jag har också hört skäggmesar bakom mej i vassen, men de visar sej aldrig under tiden jag är där. 

Ett gäng köttdjur blöter fötterna tillsammans med några gravänder när jag lämnar Sandön och Utvälinge.

Hälsningar Lena

Ria Formosa och Iberisk blåskata

Vi avslutade vår vecka i Portugal med en promenad i våtmarksområdet Ria Formosa i Faro. Notera byggnaderna vid horisonten.

Ria Formosa är en naturpark (delvis nationalpark) som är ca 60 mil lång och omfattar 16000 hektar. Vi gjorde en promenad på ca 7 km och såg sålunda bara en mycket liten del. Där vi gick var det antingen bred spång med räcken eller promenadväg som på bilden ovan. Man fick även cykla här. 

Växtligheten var verkligen blandad och jag fastnade för dessa kaktusar och de lila blommorna som fanns nästan överallt.

Vi fick ganska snart syn på en purpurhäger som stod i vattnet och fiskade. 

Efter en stund flyttade den sej till en ny fiskeplats och gjorde nästan direkt ett "blixtanfall". Den rörde runt med huvudet och halsen i ca en minut innan den tittade upp.

Då hade den lyckats fånga en rejäl fisk och vi kunde promenera vidare.

Förutom purpurhäger, ägretter och gråhäger såg vi också flera silkeshägrar. De är mindre än ägretterna och har gula fötter. 

Den här kom in för landning rätt fint i den buskiga terrängen.

Skedstorkar såg vi både på håll och i luften.

En styltlöpare födosökte nära spången som vi gick på.

En bit längre bort häckade två par styltlöpare och man kan se äggen i boet. Det här paret hade inte börjat ruva dem ännu.

Vi kom fram till ett fågeltorn och här gränsade gångvägen till en golfbana. Jag mindes vad vår guide sagt om att den Iberiska blåskatan ofta höll till i parker och på golfbanor. Vi hann inte mer än sätta oss med vår matsäck förrän det satt en på räcket. 

Det här är en riktigt vacker skata, något mindre är våra svartvita. De rörde sej på en liknande sätt på marken och var minst lika vaksamma.

Den skuttade fram på gräsmattan och letade efter något ätbart med näbben här och där.

De blå fjädrarna skimrar vackert i solen, bättre än vad som går fram på denna bild.

På golfbanan huserade också två härfåglar men de behöver jag knappast visa fler bilder på. Jag blev förstås glad när jag fick syn på dem för det här var ju före resan till Ungern.

Småtärna fiskade i vattnet längs promenadvägen.

En gulärla sjöng för full hals...

...innan den slog sej ner i en buske.

Den försökte kanske överrösta flygplanen som med jämna mellanrum passerade väldigt nära över våra huvuden. Området ligger nämligen väldigt nära flygplatsen i Faro och det var dit vi skulle efter vår promenad. Vi skulle flyga hem vid sjutiden på kvällen.

Jag lyckades ta ett par bilder när vi lyfte och här kan man se byggnaderna som jag påtalade på första bilden. De ligger längs en tunn landremsa. Dit ut kom vi aldrig. vilket nog var en miss för det såg spännande ut. Ganska väderkänsligt får man anta.

Hälsningar Lena

Blåkråkor och hungriga småfåglar

När vi satt i gömslet och tittade på härfågeln kom det också en del andra fåglar, t ex var tofslärkan en flitig gäst som gärna plockade åt sej av mjölmasken i burken. 

Det fanns också en familj (minst) svarthakade buskskvättor. Den har jag aldrig sett i Sverige, även om den förekommer. Peter brukar visa bilder på den från Danmark (om jag inte minns fel). Dessa hade en kul hungriga ungar som krävde ständig uppmärksamhet så fort en förälder visade sej.

När det inte fanns någon som kunde stoppa mat i deras gapande näbbar höll de på med lite annat bus. 

Att hoppa på sitt syskon blir inte uppskattat.

Annars kan man ju hoppa och flaxa lite för sej själv. De var fullt kapabla till allahanda flygkonster, men såg ut att testa en del ibland.  

De var förstås ständigt hungriga...

...och får man inte mat från sina egna föräldrar, kanske en intet ont anande tofslärka kan dela med sej litegrann. 

Den fick dock inte en enda mask av lärkan som hade försett sej ordentligt. Maskarna var lätta att plocka men det verkade inte som att ungarna förstått var de kunde hämta mat själva. Det kanske skulle ta en dag till innan de förstod hur "köket" fungerade.

Det här kan jag bara tolka som en hona som inte riktigt tycker att hannen sköter sitt jobb, eller vad tror ni?

En vacker törnskata passerade några gånger.

Turturduvan slog sej ner på den gamla stolpen en stund. 

Den flög sedan över till pinnen där ljuset var betydligt bättre den här tiden på dagen. 

Det vi egentligen satt och väntade på, förutom härfågeln som var med i förra bloggen, var de läckra blåkråkorna. De var på jakt efter en bostad och det fanns två möjliga vid detta gömsle, men bara den ena var ledig.

När den första anlänt dröjde det inte länge förrän båda i paret var på plats. 

Bostad nummer ett kollas noggrant. Fågel är faktiskt in i hålet och vänder ett par gånger.  

Det fanns också ett lämpligt bohål på andra sidan om pinnen de satt på. 

Den måste också undersökas.

Det blev visserligen några bilder på när den tittade in, men det gick mycket fort. I det hålet bodde en minervauggla som låg på ägg. Vi såg aldrig till ugglan men den var tydligen tillräckligt kaxig för att avhysa blåkråkan omedelbart.  

Kråkorna ägnade en stund åt att fånga insekter, putsa sej och prata med varandra...

...samt att kolla in den lediga bostaden. Vi trodde att de kanske skulle bjuda på lite kråksamvaro på pinnen, men att hitta rätt lya var viktigare.

De visade i alla fall upp sej i all sin prakt, åtskilliga gånger.

De är oerhört läckra i sina blåskimrande fjädrar och slår blåskatan, som jag såg i Portugal. Den ska jag visa vid något annat tillfälle.

Hälsningar Lena

Ljuset betyder väldigt mycket...

Ljusets betydelse är knappast något jag behöver nämna på denna sida, men ibland blir det verkligen uppenbart. Svärföräldrarna hade läst min blogg och fastnat för Gysinge Herrgård med omnejd, som jag visat ett par gånger. I födelsedagspresent bjöd de oss därför på en herrgårdsmiddag med övernattning, vilket var mycket trevligt. Eftersom vi bodde på stället kunde jag också smyga upp innan soluppgången och gå ut med kameran. Det var krispigt kallt på morgonen, men solen var på väg. 

Precis i soluppgången kan man fånga riktigt udda bilder. Här är det tre gäss på väg in för att landa och solens första strålar får dem att lysa mot den mörka bakgrunden. 

Här har de hunnit lite längre och man kan se solen som får trädens grenar att lysa i bakgrunden. Jag stod ensam ute på en udde och spanade. Det var helt tyst och jag njöt av stunden.

När ljuset nådde vattenytan blev dessa två gäss stjärnor i morgonens föreställning.

Sångsvanarna kom på god andraplats. 

Några fler sångsvanar har anslutit.

Kniporna befann sej fortfarande i skugga men de får vara med ändå.

Här bröts lite av den magiska stämningen och tystnaden, men jag var fortfarande helt ensam.

Vitsipporna hukade i den kyliga morgonluften.

Gysinge herrgård i tidigt gryningsljus fotograferad med 100 mm, den kortaste brännvidd som jag hade vid tillfället. Min sambo och mina svärföräldrar sov fortfarande gott i sina sängar när jag tog denna bild.

Det finns många fina byggnader runt herrgården.

Innan frukost hann jag med en kort tur med bilen, men det magiska gryningsljuset hade passerat. Jag hade nu varit vaken sedan 05.00 och hallucinerade nästan bilder av den stundande frukostbuffén. Vi hade bestämt att mötas 09:00 men 8:45 lyckades jag få med mej min sambo till matsalen. Gissa hur gott den frukosten smakade.  

Hälsningar Lena

Svarthakedoppingarna är på plats

Jag vet att Peter vill fota svarthakedoppingar när han kommer till Uppsala och nu kan jag intyga att de är på plats sedan mer än en vecka tillbaka. Det här är från en pöl längs väg 269 mot Bro nära Skråmsta stuteri. Man får parkera längs landsvägen och gå in på en privat väg. 

Det här paret var upptagna med samlande, men de dansade inte. De simmade runt en del och begav sej sedan in i vassen där de antagligen hade starten på ett bo.   

Det fanns minst tre par och en eller möjligen två udda individer. Det uppstod inte några konfrontationer, men däremot var det mycket flygande kors och tvärs över pölen.

Avståndet blev ganska långt ibland...

...men plötsligt kom de flygande mot mej. Kolla in fötterna, samma design som sothönsen.

Den här gjorde en elegant landning framför fotografen.

Det är vass i kanten så kommer de för nära blir det ridå framför. Man kan inte heller ligga ner mer än på ett ställe, men då blev ljuset mycket sämre denna morgon. Det finns en liten brygga men den är privat och i nuläget dessutom för nära de som bygger på sitt bo. Även om jag sett svarthakedoppingar bygga bo väldigt nära allmänna gångvägar och bryggor skulle jag inte gå ut på den. 

Det här är helt eller delvis anlagda pölar och även om jag aldrig sett skymten av någon annan där, står man nära två stora hus. De är antagligen inte uppe så tidigt som jag brukar vara där. 

Det här såg ut att bli en elegant landning...

...men den avslutade med ett jätteplask. 

Svarthakedoppingarna hade sällskap av ett par sångsvanar, knipor, brunand, fiskmås och ringduvor. I alla fall en tidigt morgon för drygt en vecka sedan.

Hälsningar Lena