Några överblivna höstglimtar

En sån där guldglittrande morgon då det egentligen inte blev så mycket, men ändå några rutor som sedan blev liggande. 

Det hade varit frost på natten som nu börjat tina i solen. 

Lite rök på vattnet i Fyrisån och en talgoxe som flyger i vassen. 

Där fanns också en blåmes.

Den fina labradoren Specks, som avskyr att bli fotograferad. Här fick jag honom med tele då han satt i ett dike med torkat gräs. Hans matte älskade bilden.

Hälsningar Lena

En snabb titt i fågelrestaurangen

I helgen var det fint väder och vi jobbade i trädgården, men jag hann med att spana på fågelrestaurangen en stund. Det går enorma mängder frö just nu och jag ville ju se vilka det var som åt så mycket. Förvånansvärt få blåmesar faktiskt. 

Den här bilden ger en snabb översikt av arterna, talgoxe, nötväcka och pilfink. Större hackspett kommer också regelbundet och äter mycket åt gången. Den gillar förstås den förlängda pinnen till höger. Den kommer också koltrastarna att använda när de börjar äta här senare på säsongen.

Nötväckorna bjöd på mycket underhållning och det var flera individer som kom in för att proviantera.

Här landar den och råkar ställa till med oreda för talgoxarna.

Här bestämmer den sej för att helt enkelt köra bort en talgoxe från den lämpliga landningspinnen.

Vi har också en del grönfinkar och de fick inte heller äta ostört när nötväckan ville ha en matplats.

Nötväckan lämnade alltid med en portion frö i munnen, för att spara någonstans.

Talgoxar är ju ganska stora bland småfåglarna och kan vara tuffa mot de mindre arterna.

Men den har inte en chans mot pilfinken när den försöker ta dess plats. 

Här gör den ett nytt försök och den landar på samma plats med det struntar pilfinken fullständigt i. Den bara fortsätter äta och låter inte talgoxen stoppa in näbben för att smaka.

Jag blev förvånad över att det var så pass många pilfinkar, för de brukar inte höra till de vanliga klientelet. 

Här inleder pilfinken en attack mot en grönfink som slutar med att den lämnar över sin matplats. Jag såg också enstaka entitor och blåmesar, men de fick smita in när det var ledigt på någon matplats. Skatorna försöker förstås också äta här men de kommer inte när någon står och tittar. 

Avslutar med en bild tagen mot skogen bakom mataren. Där blev bakgrunden väldigt mörk i skuggan och det kan bli bra i den vinkel jag stod, men jag hade inte tid att stå där och titta på småfåglarna längre. Det får bli mer när höstbestyren i trädgården är avklarade.

Hälsningar Lena

Full fart i matningen

Vi har hängt ut en matare, men den hänger för närvarande i skugga (mörker) och jag har inte haft möjlighet att fota eller fixa vid den ännu. Det är i alla fall hög aktivitet i den om man ser till frökonsumtionen. Den här fina talltitan besökte en matning hos Lassi i Finland.  

Talltitorna var mycket pigga och roliga att fota. Det gäller att passa på när man säkert vet vilken sorts tita det är. 

Den här restaurangen hade också en pool, där det var fritt fram att arrangera dekorationer runt omkring och lägga ut frön eller nötter för en session med de småfåglar som behagade komma på besök.

Förutom talltitorna fokuserade jag mycket på tofsmesar. De var svårare att förutsäga och satte sej ofta i skuggan av någon anledning. 

En och annan flygbild blev det dock.

Tofsmesar dyker ju bara upp vid enstaka tillfällen hemma, så det gäller att passa på när man får chansen.

Jag vill också visa ett roligt möte som jag fotade i ett "skogsgömsle". När vargar och björnar dragit sitter man där och tittar på den som råkar komma förbi. En nötskrika hade hittat lite rester av något gott vid en tall. En hackspett landar en bit upp på stammen och noterar att nötskrikan har något godis. Hacke avvaktar men börjar sedan hoppa baklänges ner längs stammen. 

Hacke tar tid på sej och är försiktig, men till slut är han nära och förbereder sej på att plocka en godsak. Då upptäcker nötskrikan vad som är på väg att hända. 

Nötskrikan tänker inte dela med sej och talar om det för hacke, just som de sista solstrålarna lyser upp marken bakom de två fåglarna.  

Till helgen kanske jag får möjlighet att fota lite från vår egen restaurang, som i alla fall öppnat upp en servering.

Hälsningar Lena

En höstmorgon

Fyra grader och vindstilla hade SMHI förutspått, det måste man ju ta tillvara när det går. Hjälstavikens naturreservat får det bli, här känner jag mej hemma och vet ungefär vad jag kan förvänta mej. Det kan bli en alldeles sagolik morgon eller så händer knappt något alls, men det känns ändå trivsamt att vara där någon timme. Jag noterar att en ägrett är på plats.

Det här är en favoritplats. En liten bro där man kan stå och njuta en stund. Ibland simmar bävern förbi, dock inte denna morgon. Naturen är nästan svartvit, men när jag testade att konvertera bilden upptäckte jag att det finns många olika färgnyanser i den. Därför blir det färg.

När jag kom fram till gömslet hade solens strålar precis börjat nå fram och det gav helt andra och betydligt varmare färger. En ägrett var på plats, det är nästan alltid någon där numera och jag kunde se minst fem till på långt avstånd. Den vita färgen gör ju att man ser dem, trots dimma. 

Den lättade och flög en sväng när jag suttit ett tag.

Tacksamt motiv i dimma när solen börjar bryta igenom. Det fanns ett par skrakar, en smådopping och några skarvar, men i övrigt var det stilla på vattnet

Ägretten kom tillbaka. Jag tog fram en frukostmacka och en termos kaffe, fint att bara sitta och titta. Flockar med gäss passerade högt upp.

Om jag tittade ut genom den högra öppningen på gömslet var det fortfarande dimma, men solen skulle snart nå dit. Magin var på väg att försvinna och jag kunde även känna en lätt vind. 

Jag lämnade gömslet och gick längs spången. Spanade och lyssnade, men inte en enda skäggmes. Jag hörde två individer när jag kom men då var det för mörkt i vassen för att se dem.

Det var som att naturen kokade när solen började värma. Det blev en mycket fin höstdag, nästan lite kvarvarande sommarkänsla.

Hälsningar Lena

Gryning på myren

Natten förflöt stillsamt i gömslet och jag vaknade till mest för att dunsovsäcken var för varm. Strax före fem var jag uppe och då kunde vi precis skönja gryningsljuset i öster.

Det var dimma på myren och bara kråkfåglarna var vakna. 

Jag spanade intensivt bort mot åtelplatsen och tallskogen bakom. Rörde det sej inte något där ändå? Min gömslekompis som hade en stor tubkikare kunde direkt avfärda mina syner. Nej, det är bara fåglar.

Magiskt var det i alla fall och jag testade lite av varje, högt och lågt ut i dimman.

Plötsligt var det ändå något som rörde sej på höger sida om oss. Först gick det inte ens att fokusera på djuret, men när björnen kom närmare såg jag att det var den ljusa med det smutsvita fältet över nacken. 

Björnen gick mot åtelplatsen där det på sin höjd fanns smulor kvar.

Korparna blev irriterade för de ville nog ha dessa smulor för sej själva.

Det var ju inte så mycket att ha egentligen. Björnen strosade vidare helt ovetande om hur den hade förgyllt vår morgon på den dimmiga myren.  

Lugnet sänkte sej igen och dimman tilltog faktiskt, fast solen mer än väl gått upp. 

Det var vindstilla och solen kunde inte tränga igenom dimman, men det blev sakta ljusare.

Dimman var drömlik men började sakta skifta färg till en varmare ton mot den vänstra kanten. 

Till slut bröt solen igenom och magin skingrades långsamt. Det var fortsatt stilla på myren och klockan åtta hörde vi när det krasade i gruset bakom gömslet. Bilen som skulle hämta oss hade kommit och frukost på "logden" hägrade.

Hälsningar Lena