Björnungar

Vi ska sitta vid en gömsleplats som kallas "Lake" och anländer dit strax efter klockan fyra på eftermiddagen. Solen skiner från en blå himmel, men det blåser och vi ser hur den blanka ytan krusas. Förväntan är stor och drömbilden är förstås en varg i vattenbrynet med en fin spegling.  

Vi kryper in i våra gömslen och riggar utrustningen. Jag har fått plats i ett nybyggt gömsle och konstaterar förvånat att jag har en fotoglugg bakom ryggen dvs mot parkeringen. Det är inte ovanligt att man har gluggar åt olika håll, men den här vinkeln kändes lite udda. Jag har ett extra kamerahus med 70-200 mm som får ligga redo i väskan så länge. Vi spanar och väntar, det enda som händer är att korparna har fest på andra sidan tjärnen. 

Det går drygt en timme innan det kommer en stor björn intassande från vänster. Den letar systematiskt upp de laxhuvuden som ligger gömda längs tjärnens kant. Det är den största björnen i området, The Boss. När den har kommit runt halva tjärnen ser vi att det är något som rör sej i buskarna på tjärnens vänstra sida. Det är något som är mindre än en björn och dessutom ser det ut att vara mer än en...men är det vargar? Nej, öronen är runda och luddiga.

Efter mycket tvekande och spanande kommer de fram, en i taget. Det är tre småbjörnar! Men var är mamma björn? Med så många stora hannar i området är det ovanligt att björnhonor med ungar visar sej den här tiden på säsongen. Vad är nu detta?

Smånallarna spanar oroligt mot den stora björnen, men den verkar inte ens ha upptäckt att de är i närheten. Vi är tre personer i gömslet och vi har alla lite olika uppfattning om vad vi ser, men vi pratar ju inte i gömslet så diskussionen uppstår inte förrän vi lämnat för kvällen. Mina gömslekompisar tror att den något lite större individen är mamma och att den har två ungar. Jag lutar mer åt tre ungar som precis blivit bortstötta av honan, mest troligt 2,5 år gamla. De kan gå ett extra år med mamman om de inte växt tillräckligt första året (vilket kan hända om de är fler än två).

Den stora björnen dricker vatten...

Kanske är den medveten om att ungarna rör sej en bit bort men den verkar inte bry sej. Björnungarna, som är mycket försiktiga, springer ändå iväg när The Boss lyfter på huvudet. Bäst att vara på den säkra sidan. Vi ser de små björnrumporna försvinna in bland träden.

Min gömslekompis som sitter på vänstra kortsidan signalerar med ivriga handsignaler att det händer något på hans sida och sedan bakom vårt gömsle. Jag tittar ut genom gluggen bakom mej och ser att den ljusa björnungen nu befinner sej i slänten ovanför parkeringen. Jag lirkar ut kameran med 70-200 genom gluggen och får några bilder på en helt bedårande liten björn. 

Eftersom det inte fanns något att äta här och inget annat heller, vänder björnungen snart tillbaka åt det håll den kommit från, där dess två syskon också uppehåller sej. 

När den stora björnen lufsat iväg och kusten till slut verkar klar kommer småbjörnarna fram igen. Vi får en underbar stund då de ivrigt letar efter godsaker, som förstås The Boss redan ätit upp, omväxlande med att de spanar åt alla håll och tumlar runt i vattenbrynet. 

De håller ständigt utkik efter potentiella faror.

Men det finns ju annat kul som man kan hitta på...

...som att klättra upp i träden...

...eller vada ut i vattnet för att kolla på någonting,  törstig var den i alla fall inte.

Eller så kan man ju le åt fotograferna.

Eller bara vara den sötaste björnungen i östra Finland.

Återigen fastnar jag för en björn med ljusare päls, de gör sej väldigt bra på bild då man kan se ansiktet tydligt.

Men faror lurar ständigt om man är en björnunge och det gäller att ha koll.

OJ, OJ, OJ bäst att sticka så fort det bara går!

Nähä, det var visst inte så farligt. Småbjörnarna stannar en stund till och nosar runt efter någon glömd liten godisbit.

Det kom ingen varg denna kväll men vi kände oss ändå upprymda och glada efter mötet med de tre fina björnungarna. Snart kommer de att splittras och gå sina egna vägar. Björnar är solitära djur och att få se dem så här var en fin bonus.

Hej så länge,

Lena

I den östfinska taigan

Efter sex dagar i den östfinska taigan är jag nu tillbaka till vardagen. Jag fick uppleva en rad olika spektakulära möten.

Men också långa stunder då jag bara satt och tittade på naturen eller strövade i riktigt gammal skog. 

Vi det här tillfället imponerade den gamla havsörnen när den flög ifrån ett gäng korpar genom att kryssa mellan tallstammarna. Vingspannet på en havsörn är trots allt nästan dubbelt så stort som på en korp.

Hej så länge,

Lena

Även gäss kan få lite guldkant

En fin kväll förra veckan åkte jag ut för att om möjligt få se tranorna flyga mot en vackert färgad himmel. Tranorna kommer dock inte förrän solen gått ner så jag kunde ta det lugnt och titta på annat t ex vitkindade gäss. Det gick stora mängder på stubbåkrarna och det låga solljuset fick dem att "bada i guld".

Jag blev kvar här en lång stund med gässen som omväxlande anlände och lämnade. 

Jag lämnade gässen och promenerade vidare ut till ett fågeltorn.

Från tornet kunde jag inte motstå en flock med nötkreatur som rörde sej långsamt i motljuset. 

Jag hade bara en kamera och ett objektiv med, så detta är ett panorama av sex stående bilder. Jag hörde tranor på avstånd med de hade inte kommit några inflygande ännu. 

Jag fick nöja mej med gäss och testade en bild rakt mot solen, fast den strålade lite väl mycket för att det skulle vara optimalt.

Det var också en annorlunda ljusfenomen på himlen, som jag vet att någon har skrivit om här bland bloggarna förut (kanske Måns). Mer än så här blev det i alla fall inte. 

Det fanns förstås mängder med gäss om jag vände mej ut mot vattnet, men jag hoppade över dem denna gång. Det här tror jag är kärrsnäppor. Ett helt gäng flög förbi precis innan solen gick ner helt. 

Ganska många tofsvipor var också uppe och flög en sväng men kom tillbaka och landade igen. 

Solen gick ner och till slut kom det tranor. De riktigt stora grupperna kom dock inte i den riktning där ljuset var som finast.

Några kom i alla fall förbi och gav lite höststämning, även om det var en ljum kväll och nästan vindstilla. Vi visar gärna vårtecken, men det här är ett hösttecken för mej.

Hälsningar Lena 

Sommaren kom på återbesök

Sommaren kom verkligen på återbesök med strålande sol och runt 25 grader varmt i helgen. Jag hade lagt undan mina shorts men fick plocka fram dem igen. Grannen  bjöd på självplock av björnbär och jag gick över till dem med en pyts för att plocka lite. Där möttes jag av ett inferno av fjärilar och vände direkt för att hämta kameran.  

Här ser ni orsaken. Förutom en massa fina björnbär låg det övermogna plommon på marken och gissa om fjärilarna gillade dessa. Att plocka lite björnbär tog mycket längre tid än jag hade tänkt.

Dessutom fick jag sällskap av en charmerande katt som undrade vad jag gjorde i hennes trädgård. 

Kanske bidrog alla de fantastiska dahliorna till att fjärilarna hade samlats i denna trädgård. Jag har inte testat att odla dahlior ännu, men jag vet att Peter har många fina (som hans fru har drivit upp  :-)

I vår trädgård märks det att småfåglarna börjar komma på besök och kolla om restaurangen inte ska öppna snart. En fin rödhake kom och tog för sej i badet. 

Eftersom sommaren trots allt lider mot sitt slut blev det förstås en hel del skördat i helgen. Jag ska dessutom ut och resa nästa vecka, så det gäller att ligga lite i framkant med det som behöver tas om hand. 

Det blev sålunda ett kok tomatsås, en sista gurkinläggning innan vi rev plantorna och en omgång chilimarmelad. Därtill var våra middagar i helgen helt avpassade till det som skördades som t ex grönsaksgratäng med aubergine, tomat och paprika samt delikata fyllda pannkakor med grönsaks och kantarellstuvning.  

I morgon börjar en ny arbetsvecka, men jag ska bara jobba måndag, sedan ha en vecka sen semester... 

Hälsningar Lena

Renhållarna, del II

När hyenorna slutligen hade gett upp kunde de bevingade asätarna återgå till sitt frukostmål. 

De bråkade med varandra...

...och utmanades ideligen av kråkorna.

Plötsligt skymtade vi ett annat fyrfota djur på högerkanten. En schakal, (antagligen en ung schabrakschakal). Den spanade lite oroligt i början och tvekade. 

När den förvissat sej om att hyenorna var borta traskade den in på åtelplatsen för att se vad som fanns.

Helt utan förvarning klippte den till en förbipasserande gam i rumpan, som förnärmat flaxade iväg. Den jagade inte efter gamen och det blev inga märkvärdiga bilder, men det rök en fjäder.

Sedan tog den för sej av det som bjöds. Med en mindre och smalare nos än hyenorna kunde den ganska lätt plocka upp godbitar mellan gallerspringorna. 

Trots det initiala utfallet mot gamen var den inte särskilt kaxig och här blir den skrämd av en kråka. Den betedde sej lite ogenomtänkt och det, i kombination med den smala kroppsformen, jämfört med en individ som dök upp senare, gör att jag tror att det här var ett ungdjur. 

Eftersom schakalen inte var särskilt störande kunde gamarna nästan äta ifred. Här fanns det mat som även kråkorna ville komma åt.

Vilket de också lyckades utomordentligt bra med.

Här var det dock inte frågan om det. Gamarna som började bli mätta la sej ner och då var det vissa av kråkorna som inte kunde låta bli att vara framme och nafsa i fjädrarna, inte bara i stjärtpennor.

Det var inte uppskattat.

Ett nytt tjuvnyp och den gav sej inte förrän gamen var uppe på fötterna.

En av de stora fåglarna kom fram till gömslet och hälsade på oss. Det kändes så i alla fall. Vid det här laget hade jag sett dem lyfta fötterna, en i taget, mot varandra åtskilliga gånger. Jag uppfattade det inte som en aggressiv handling, utan mer som ett sätt att visa upp sej och hur stora fötter de hade.  

Jag tyckte att asätargömslet var så otroligt spännande och lyckades få en sittning till en morgon då det var ledigt. Det framgick att det var ganska stor variation mellan hur mycket aktivitet det var mellan olika dagar och andra besöket hände det inte alls lika mycket. Hyenorna kom t ex inte och inte heller vårtsvinet som blev putsad av kråkorna. Däremot dök det upp en schabrakschakal som var större och tuffare än den vi såg första dagen. Det ledde till en rafflande händelse som får avrunda denna blogg.

Det var betydligt mer gamar denna morgon och den här schakalen drog sej inte för att utmana de stora fåglarna. 

Den inväntade ett bra tillfälle, högg tag i stjärten på en gam och drog.

Reaktionen blev omedelbar.

Gamen vänder i luften och går till attack!

Den slår ner på schakalens rygg med sina imponerande fötter...

...trycker till med sina 4-5 kg. Men, notera att den inte pressar inte in klorna. Eftersom gamarna i första hand äter as och inte jagar som andra rovfåglar kan det t o m vara så att den saknar förmågan att pressa in klorna i "bytet" när den slår ner. 

Den tar istället avstamp på schakalen och lättar, vilket ändå verkar vara en obehaglig övning för anfallaren. 

Den ger också en minnesbeta med näbben och får stöd från en polare i gamflocken. Schakalen drar snabbt från platsen med svansen mellan benen. 

Den drar dock inte långt och bara minuterna efteråt har den ruskat av sej mötet med gamen. Den är på gång igen men den tränger sej på något diskretare denna gång. Gamarna är många och schakalen är inte särskilt stor, 10-14 kg enligt Wikipedia, vilket kan jämföras med vuxna hyenor som kan komma upp i 60 kg.

När våra tre timmar i gömslet lider mot sitt slut verkar det ändå som att alla har fått i sej så de är nöjda. 

Hälsningar Lena

PS. Jag har en hel del bonusbilder från detta ställe, på djur som jag inte visat. De kanske dyker upp i en framtid blogg, när det inte blir så mycket nytagna bilder.