Väldigt många biätare

Under min vistelse i Ungern hade jag en heldag vid en av Europas största kolonier av häckande biätare. De håller till i en hästhage på en stor ridanläggning och där finns även två gömslen. 

Så här såg det ut då vi kom fram på morgonen. Ett enkelt staket omger varje gömsle. Biätarna håller till i gropen och har sina bon i hålen. Det gick ca 15 hästar i hagen och de passerade oss ibland men brydde sej inte det minsta om oss när vi rörde oss i hagen.

Fåglarna är där hela tiden och man hinner inte mer än in i gömslet förrän de är på plats. Solen nådde inte riktigt fram till det gömsle vi satt i när vi kom och ljuset var ganska kallt (vilket det också var ute kan jag intyga). 

Biätare är fåglar som verkligen kan tjafsa. De flyger runt och flörtar, fångar insekter och tjafsar med varandra. Ett rent nöje att sitta och titta på.

Efter en stund kom solen och vi satt på sidan med snett motljus. Mer tjafs på pinnen precis utanför gömslet. Jag hade 100-500 mm på kameran men det behövdes inte fullt ut. De flesta bilder är tagna med 150-250 mm brännvidd. 

De är praktfulla och färggranna fåglar.

Båda könen har i princip samma färger men jag uppfattade möjligen honorna som något mindre. Det gick nämligen att förstå vad som var honor när man satt och tittade på dem. Det kommer exempel på det senare.

Biätarna var om möjligt ännu vackrare bakifrån. Rena rama regnbågsfågeln. Enligt Fågelguiden är den vuxna fågeln omisskännlig. 

Efter ett par timmar bytte vi plats i gömslena. Vi fick då medljus, men en del moln gjorde att ljuset varierade.

Från detta gömsle fick vi även bättre möjlighet att fotografera boplatser. 

En del verkade ha bestämt sej för vilket hål de skulle bo i och hade kanske t o m gjort i ordning sin lya.

Andra höll som bäst på med utgrävningen av gången in till boet. Det jobbades ordentligt i några hål. 

Hästarna visade sej ibland. De hade nog extra skönt i hagen för att de delade den med en flock fåglar som tillbringade dygnets alla ljusa timmar med att fånga insekter.

Vi hade vår lunch i köket till en stor byggnad som hörde till ridanläggningen. Där fanns även toaletter och man kunde förstås sitta inne om man ville. Det hade dock blivit varmare vid lunchtid så vi satt ute. När vi precis ätit lunch kom en svart, mycket glad hundvalp och hälsade på oss.

Eftersom det inte var särskilt många människor på anläggningen denna dag, tyckte den att det var jättekul att den hittat oss och hälsade ivrigt på alla. 

Det pågick förstås en hel del uppvaktning och flörtande mellan fåglarna. Det var långt ifrån alla honor som uppskattade dessa närmanden. 

Hannarna hade en rolig men ganska burdus taktik. Den landade väldigt nära en hona, nästan på henne och puffade eller tryckte sej sedan mot henne. Hannen la sedan vingen runt sin presumtiva partner och försökte nog ibland även smyga upp på henne. Det gick för det mesta inte bra.

Det här är samma par och nu har han bytt sida men använder sej av samma taktik. Landa pinsamt nära, trycka till ett par gånger och sedan smeka med vingen. Nä, det gick inte denna gång heller.

Från andra hållet kunde det se ut så här. Denna gång har han även en gåva med sej. 

Här kan man se att hannen också stryker honan på bröstet med näbben samtidigt som han smyger upp vingen över hennes rygg. Snacka om att vara påträngande.

För det mesta resulterade inte dessa uppvaktningar i någon som helst inbjudan från honan.

Vi såg också en del fåglar som satt på marken bland blommorna. Kanske försökte hannen få till en mer romantisk miljö? Resultatet var dock ungefär detsamma. Nobben för det mesta.

Men vissa lyckades och vi fick se parningar från alla olika vinklar innan dagen var slut. Oftast var det hela över på ca 30 sekunder. Hannen tog nästa alltid tag i några fjädrar på honans huvud, antagligen för att hålla sej kvar.

Här ska han precis hugga tag i några fjädrar. Det var ganska vingligt i vinden och innan dagen var slut blåste det ordentligt. Regnet kom så småningom, men då var vi ändå mer än nöjda av den tid vi fått med dessa underhållande fåglar. 

Det var mycket svårt att välja ut bilder till detta inlägg och det blev många. Men så får det bli efter en heldag bland biätare.

Hej så länge,

Lena

Hemma igen

Nu är jag hemma igen efter ytterligare en vecka på resande fot. Denna gång var det en kombinerad tjänsteresa med några dagars semester. Det blev mängder med bilder bl a då jag fick möjlighet att besöka en av Europas största kolonier med häckande biätare. Det kommer sålunda mer bilder på denna regnbågsfärgade fågel i en kommande blogg.  

Hälsningar Lena

Det lönar sej att ha guide ibland

Under vår vistelse i Algarve hade vi bokat en heldag med en fågelguide vilket blev en mycket givande dag. Vi startade tidigt på morgonen och körde norrut, genom ett kuperat landskap med låg befolkning och kom sedan till ett mer plattare jordbrukslandskap. Inledningsvis var det dimma på morgonen. 

  En ängshök passerade oss på första stället där vi stannade. Vår guide George, som ursprungligen kom från Tyskland, visste precis var chanserna var som störst att få syn på olika arter. Det här är dock inte som att sitta i gömsle och avstånden blir ofta långa. 

Jag hade stortrapp på min önskelista och den hade vi absolut inte hittat utan George. De är skygga och väldigt svåra att se i terrängen. Avståndet är mycket långt och det är dessutom en del oönskade effekter värmedaller (dimman var helt borta). Stortrapp är en världens tyngsta flygande fågelarter. Vi såg även småtrapp men det var på lika långt avstånd och inte så mycket att visa. Vi såg dock dessa fåglar mycket fint i George tubkikare.

Det fanns gott om lärkor, samma sånglärkor som vi har hemma men även andra arter som George pekade ut. Vi stannade ofta eller krypkörde med bilen och hade rutorna nere. 

Det var full fart på småfåglarna som hade ungar i sina bon så här års. Det här tror jag är en kalenderlärka.

En stor fördel med att åka med guide var att han körde in på småvägar där vi nog inte hade vågat köra. Dessutom på en del privata vägar och ibland skickade han ett SMS till någon lantbrukare för att kolla att det var OK att köra igenom ägorna. Området har blivit populärt bland fågelskådare och guiden är förstås mån om att det ska fungera bra med lokalbefolkningen. Fågelskådare har t ex en tendens att parkera längs vägar där det inte alltid är så lämpligt...och vägarna var ibland väldigt smala. De röda skyltarna har med jakt att göra och det var inte säsong för det nu.

På ett ställe där vi stannade för att spana efter stortrapp flög dessa svartbukiga flyghöns upp (Black-bellied sandgrouse). De var tydligen inte så vanligt att man fick se. 

Blåkråka fanns det däremot gott om och det satt häckningslådor uppe på många ställen (ett projekt) som de helt klart hade flyttat in i.

De är läckert blå dessa kråkfåglar. Vi mötte även kvinnan som ansvarar för projektet, som var ute och inventerade bolådorna. Blåkråkor hade vi sett utan guide. 

Däremot hade vi aldrig fått syn på den här utan George, en liten minervauggla som låg och spanade på ett klippblock. Vår guide visste att ugglan brukade hålla till bland dess stenar, men det tog ett tag innan vi fick syn på den. 

När vi svängde in på en liten väg tvärstannade George och pekade mot ledningen. Där satt vad jag antog var en tornfalk, de var mycket vanliga i området och vi hade sett många. Det här var dock en rödfalk (Lesser kestrel) och inte alls särskilt vanlig. Han såg det direkt på fötterna. Tornfalken har svarta klor och dessa har gula. Jag fick snabbt fokus på honan och tog några bilder. När jag gör det landar hannen på henne. Pang på bara!

Jag får hela parningsakten i samma bildserie, det går rätt fort. Hannen hade lite problem med balansen ett ögonblick.

Vips var det klart och han tar plats bredvid honan. 

Det var då de upptäckte att vi satt där i bilen och att de hade blivit fotograferade i denna intima stund. 

Efter lunch svängde vi av på ytterligare en liten grusväg mot en gård. På långt håll kunde vi se stora rovfåglar cirkla i luften. Det var väldigt långt bort men kanske kunde vi komma närmare på denna väg.

Vi såg fyra stora fåglar och minst två av dem var gåsgamar. Det fanns också ett par stora, väldigt mörka fåglar som cirklade med dessa. George sa Black vulture, vilket på svenska borde bli "svartgam" men det är faktiskt grågam. Enligt George såg man oftast bara dessa på långt avstånd, men en mörk individ såg ut att flyga åt vårt håll...

Den stora grågamen kom förbi och gjorde en överflygning på häpnadsväckande låg höjd. George hade också sin kamera framme och var exalterad över hur nära den kom. Det här är en riktig bjässe, i samma storlek som en kondor. Det är Europas största rovfågel och enligt fågelguiden kan den ha ett vingspann på upp till 295 cm (max vingspann för havsörn 240 cm).  

Den stora gamen passerade oss och flög sedan bort åt samma håll som den kommit från. Grågamen är sällsynt och det uppskattas att det bara finns ca 1800 par i Europa. Den har dock ökat något på senare år för att man lägger ut mat till dem på vissa platser i t ex Spanien (vissa åtelplatser har även gömslen). 

Vi körde vidare men dagen började lida mot sitt slut. Det kändes som att vi hade haft en fantastiskt utdelning. Vi såg en hel del rödhöns (Red-legged partridge), de var ganska vanliga. Den här poserade fint på den gamla stenmuren.

När det passerade en härfågel framför bilen stannade vi igen. Det var en gård med får och från någonstans i fårhagen flög det upp en annan fågel. Den gjorde också George glatt överraskad för det var en rödvingad ladusvala. De är betydligt större än en ladusvala och flyger mer som en tärna. Den kom snart tillbaka för den hade ett bo mitt i fårhagen. 

Vi lämnade den rödvingade svalan och körde upp på en utkiksplats. Utsikten över landskapet var imponerande men vi kunde inte se några fler stora rovfåglar, vilket annars inte var så ovanligt på denna plats. Efter en lång dag körde vi tillbaka till Albufeira och tackade George för en strålande fågeltur. Men jag hade två arter kvar på önskelistan Iberisk blåskata och härfågel, båda vanliga arter och vi hade sett dem flygande, men jag ville ju gärna fota dem. Golfbana föreslog George.

Hälsningar Lena

Hemma-hos reportage vit stork

I Portugal finns det mängder med vita storkar. De första hittade jag i dessa husruiner då vi var på väg uppför en backe till borgen i Silves. De bodde "mitt i byn" och jag stod på en trottoar när jag tog bilden, med 24-105 mm på kameran. Vi skulle ju se en borgruin och då släpar man inte med sej ett teleobjektiv.  

Här är det småttingar i boet och i flera av de andra kunde man också se små storkungar sticka upp sina duniga huvuden. 

Uppe på toppen av kullen låg ruinen efter det medeltida slottet i Silves, en röd sandstenfästning med morisk design från 1100-talet. Grabben till höger hade förstås inte en aning om att han kom med på bild. 

Från slottsmurarna hade vi en spännande utsikt över stadsgatorna runt slottet. Jag gillar bakgården med tvätten och alla krukorna. Vi såg förstås också...

...rakt ner hos storkfamiljerna. Här hade det varit kul med 100-500 mm. 

Men jag bjuder på en något beskuren bild i stället, där man kan se att det är ungar i fyra bon och möjligen ungar på gång i det femte.

Efter vår historiska rundvandring i borgen åt vi lunch på lokal restaurang och hittade sedan ett litet ställe där man kunde provsmaka portvin. Som äkta turister slog vi oss ner och beställde provning för två, som vi sedan delade på fyra. Vi valde en torr vit, men det var ändå den mörkröda som var mest smakrik.

På väg tillbaka till bilen hittade vi den här storken, som faktiskt såg ut att ha TV i sin bostad.

De här storkarna hade hittat en perfekt boplats på några gamla silotorn, eller vad det nu var

Här kan man också se att det sitter sparvar inne i den stora bobalen. Vi fick senare beskrivet hur småfåglar skapar sina små bon tillsammans med storkarna.  

De vita storkarna tycks verkligen trivas bland människor och drar sej inte för att bo mitt i ett höghusområde. 

Den här storken bor i en stolpe ute på landsbygden och här kan man tydligt se alla de små grannar som den har i sin bobal. Det är sparvar och en typ av stare.

De små sparvarna till höger jobbar på att göra fler sparvar. Det är inte den gråsparv som vi är vana att se men jag minns inte vad arten hette. Hannen har ljusa kinder vilket gör att den påminner om en talgoxe på håll.

Storkarna gillar bra utsikt och väljer gärna att bosätta sej så högt upp det bara går. Här är det en "pensionerad" kran i hamnen i Portimao som blivit plats för två storkfamiljer.

Höga kraftledningsstolpar är också poppis fast en del har olika typer av spröt och pinnar för att förhindra att stora fåglar landar på dem och kanske dör på kuppen (och orsakar strömavbrott). Den här bilden är tagen vid en påfart till en motorväg.

Det här är en bild tagen genom framrutan i bilen och den är inte av särskilt bra kvalité. Högst upp sitter pinnar som ska hindra fåglarna, men det verkar som att de överlistat dessa och storkarna kanske t o m tycker att det är en fördel för det skyddar dem mot stora rovfåglar.

Hej så länge,

Lena

Ljuset betyder väldigt mycket...

Ljusets betydelse är knappast något jag behöver nämna på denna sida, men ibland blir det verkligen uppenbart. Svärföräldrarna hade läst min blogg och fastnat för Gysinge Herrgård med omnejd, som jag visat ett par gånger. I födelsedagspresent bjöd de oss därför på en herrgårdsmiddag med övernattning, vilket var mycket trevligt. Eftersom vi bodde på stället kunde jag också smyga upp innan soluppgången och gå ut med kameran. Det var krispigt kallt på morgonen, men solen var på väg. 

Precis i soluppgången kan man fånga riktigt udda bilder. Här är det tre gäss på väg in för att landa och solens första strålar får dem att lysa mot den mörka bakgrunden. 

Här har de hunnit lite längre och man kan se solen som får trädens grenar att lysa i bakgrunden. Jag stod ensam ute på en udde och spanade. Det var helt tyst och jag njöt av stunden.

När ljuset nådde vattenytan blev dessa två gäss stjärnor i morgonens föreställning.

Sångsvanarna kom på god andraplats. 

Några fler sångsvanar har anslutit.

Kniporna befann sej fortfarande i skugga men de får vara med ändå.

Här bröts lite av den magiska stämningen och tystnaden, men jag var fortfarande helt ensam.

Vitsipporna hukade i den kyliga morgonluften.

Gysinge herrgård i tidigt gryningsljus fotograferad med 100 mm, den kortaste brännvidd som jag hade vid tillfället. Min sambo och mina svärföräldrar sov fortfarande gott i sina sängar när jag tog denna bild.

Det finns många fina byggnader runt herrgården.

Innan frukost hann jag med en kort tur med bilen, men det magiska gryningsljuset hade passerat. Jag hade nu varit vaken sedan 05.00 och hallucinerade nästan bilder av den stundande frukostbuffén. Vi hade bestämt att mötas 09:00 men 8:45 lyckades jag få med mej min sambo till matsalen. Gissa hur gott den frukosten smakade.  

Hälsningar Lena