Gryning på myren

Natten förflöt stillsamt i gömslet och jag vaknade till mest för att dunsovsäcken var för varm. Strax före fem var jag uppe och då kunde vi precis skönja gryningsljuset i öster.

Det var dimma på myren och bara kråkfåglarna var vakna. 

Jag spanade intensivt bort mot åtelplatsen och tallskogen bakom. Rörde det sej inte något där ändå? Min gömslekompis som hade en stor tubkikare kunde direkt avfärda mina syner. Nej, det är bara fåglar.

Magiskt var det i alla fall och jag testade lite av varje, högt och lågt ut i dimman.

Plötsligt var det ändå något som rörde sej på höger sida om oss. Först gick det inte ens att fokusera på djuret, men när björnen kom närmare såg jag att det var den ljusa med det smutsvita fältet över nacken. 

Björnen gick mot åtelplatsen där det på sin höjd fanns smulor kvar.

Korparna blev irriterade för de ville nog ha dessa smulor för sej själva.

Det var ju inte så mycket att ha egentligen. Björnen strosade vidare helt ovetande om hur den hade förgyllt vår morgon på den dimmiga myren.  

Lugnet sänkte sej igen och dimman tilltog faktiskt, fast solen mer än väl gått upp. 

Det var vindstilla och solen kunde inte tränga igenom dimman, men det blev sakta ljusare.

Dimman var drömlik men började sakta skifta färg till en varmare ton mot den vänstra kanten. 

Till slut bröt solen igenom och magin skingrades långsamt. Det var fortsatt stilla på myren och klockan åtta hörde vi när det krasade i gruset bakom gömslet. Bilen som skulle hämta oss hade kommit och frukost på "logden" hägrade.

Hälsningar Lena 

Björnungar

Vi ska sitta vid en gömsleplats som kallas "Lake" och anländer dit strax efter klockan fyra på eftermiddagen. Solen skiner från en blå himmel, men det blåser och vi ser hur den blanka ytan krusas. Förväntan är stor och drömbilden är förstås en varg i vattenbrynet med en fin spegling.  

Vi kryper in i våra gömslen och riggar utrustningen. Jag har fått plats i ett nybyggt gömsle och konstaterar förvånat att jag har en fotoglugg bakom ryggen dvs mot parkeringen. Det är inte ovanligt att man har gluggar åt olika håll, men den här vinkeln kändes lite udda. Jag har ett extra kamerahus med 70-200 mm som får ligga redo i väskan så länge. Vi spanar och väntar, det enda som händer är att korparna har fest på andra sidan tjärnen. 

Det går drygt en timme innan det kommer en stor björn intassande från vänster. Den letar systematiskt upp de laxhuvuden som ligger gömda längs tjärnens kant. Det är den största björnen i området, The Boss. När den har kommit runt halva tjärnen ser vi att det är något som rör sej i buskarna på tjärnens vänstra sida. Det är något som är mindre än en björn och dessutom ser det ut att vara mer än en...men är det vargar? Nej, öronen är runda och luddiga.

Efter mycket tvekande och spanande kommer de fram, en i taget. Det är tre småbjörnar! Men var är mamma björn? Med så många stora hannar i området är det ovanligt att björnhonor med ungar visar sej den här tiden på säsongen. Vad är nu detta?

Smånallarna spanar oroligt mot den stora björnen, men den verkar inte ens ha upptäckt att de är i närheten. Vi är tre personer i gömslet och vi har alla lite olika uppfattning om vad vi ser, men vi pratar ju inte i gömslet så diskussionen uppstår inte förrän vi lämnat för kvällen. Mina gömslekompisar tror att den något lite större individen är mamma och att den har två ungar. Jag lutar mer åt tre ungar som precis blivit bortstötta av honan, mest troligt 2,5 år gamla. De kan gå ett extra år med mamman om de inte växt tillräckligt första året (vilket kan hända om de är fler än två).

Den stora björnen dricker vatten...

Kanske är den medveten om att ungarna rör sej en bit bort men den verkar inte bry sej. Björnungarna, som är mycket försiktiga, springer ändå iväg när The Boss lyfter på huvudet. Bäst att vara på den säkra sidan. Vi ser de små björnrumporna försvinna in bland träden.

Min gömslekompis som sitter på vänstra kortsidan signalerar med ivriga handsignaler att det händer något på hans sida och sedan bakom vårt gömsle. Jag tittar ut genom gluggen bakom mej och ser att den ljusa björnungen nu befinner sej i slänten ovanför parkeringen. Jag lirkar ut kameran med 70-200 genom gluggen och får några bilder på en helt bedårande liten björn. 

Eftersom det inte fanns något att äta här och inget annat heller, vänder björnungen snart tillbaka åt det håll den kommit från, där dess två syskon också uppehåller sej. 

När den stora björnen lufsat iväg och kusten till slut verkar klar kommer småbjörnarna fram igen. Vi får en underbar stund då de ivrigt letar efter godsaker, som förstås The Boss redan ätit upp, omväxlande med att de spanar åt alla håll och tumlar runt i vattenbrynet. 

De håller ständigt utkik efter potentiella faror.

Men det finns ju annat kul som man kan hitta på...

...som att klättra upp i träden...

...eller vada ut i vattnet för att kolla på någonting,  törstig var den i alla fall inte.

Eller så kan man ju le åt fotograferna.

Eller bara vara den sötaste björnungen i östra Finland.

Återigen fastnar jag för en björn med ljusare päls, de gör sej väldigt bra på bild då man kan se ansiktet tydligt.

Men faror lurar ständigt om man är en björnunge och det gäller att ha koll.

OJ, OJ, OJ bäst att sticka så fort det bara går!

Nähä, det var visst inte så farligt. Småbjörnarna stannar en stund till och nosar runt efter någon glömd liten godisbit.

Det kom ingen varg denna kväll men vi kände oss ändå upprymda och glada efter mötet med de tre fina björnungarna. Snart kommer de att splittras och gå sina egna vägar. Björnar är solitära djur och att få se dem så här var en fin bonus.

Hej så länge,

Lena

I den östfinska taigan

Efter sex dagar i den östfinska taigan är jag nu tillbaka till vardagen. Jag fick uppleva en rad olika spektakulära möten.

Men också långa stunder då jag bara satt och tittade på naturen eller strövade i riktigt gammal skog. 

Vi det här tillfället imponerade den gamla havsörnen när den flög ifrån ett gäng korpar genom att kryssa mellan tallstammarna. Vingspannet på en havsörn är trots allt nästan dubbelt så stort som på en korp.

Hej så länge,

Lena

Även gäss kan få lite guldkant

En fin kväll förra veckan åkte jag ut för att om möjligt få se tranorna flyga mot en vackert färgad himmel. Tranorna kommer dock inte förrän solen gått ner så jag kunde ta det lugnt och titta på annat t ex vitkindade gäss. Det gick stora mängder på stubbåkrarna och det låga solljuset fick dem att "bada i guld".

Jag blev kvar här en lång stund med gässen som omväxlande anlände och lämnade. 

Jag lämnade gässen och promenerade vidare ut till ett fågeltorn.

Från tornet kunde jag inte motstå en flock med nötkreatur som rörde sej långsamt i motljuset. 

Jag hade bara en kamera och ett objektiv med, så detta är ett panorama av sex stående bilder. Jag hörde tranor på avstånd med de hade inte kommit några inflygande ännu. 

Jag fick nöja mej med gäss och testade en bild rakt mot solen, fast den strålade lite väl mycket för att det skulle vara optimalt.

Det var också en annorlunda ljusfenomen på himlen, som jag vet att någon har skrivit om här bland bloggarna förut (kanske Måns). Mer än så här blev det i alla fall inte. 

Det fanns förstås mängder med gäss om jag vände mej ut mot vattnet, men jag hoppade över dem denna gång. Det här tror jag är kärrsnäppor. Ett helt gäng flög förbi precis innan solen gick ner helt. 

Ganska många tofsvipor var också uppe och flög en sväng men kom tillbaka och landade igen. 

Solen gick ner och till slut kom det tranor. De riktigt stora grupperna kom dock inte i den riktning där ljuset var som finast.

Några kom i alla fall förbi och gav lite höststämning, även om det var en ljum kväll och nästan vindstilla. Vi visar gärna vårtecken, men det här är ett hösttecken för mej.

Hälsningar Lena 

Sommaren kom på återbesök

Sommaren kom verkligen på återbesök med strålande sol och runt 25 grader varmt i helgen. Jag hade lagt undan mina shorts men fick plocka fram dem igen. Grannen  bjöd på självplock av björnbär och jag gick över till dem med en pyts för att plocka lite. Där möttes jag av ett inferno av fjärilar och vände direkt för att hämta kameran.  

Här ser ni orsaken. Förutom en massa fina björnbär låg det övermogna plommon på marken och gissa om fjärilarna gillade dessa. Att plocka lite björnbär tog mycket längre tid än jag hade tänkt.

Dessutom fick jag sällskap av en charmerande katt som undrade vad jag gjorde i hennes trädgård. 

Kanske bidrog alla de fantastiska dahliorna till att fjärilarna hade samlats i denna trädgård. Jag har inte testat att odla dahlior ännu, men jag vet att Peter har många fina (som hans fru har drivit upp  :-)

I vår trädgård märks det att småfåglarna börjar komma på besök och kolla om restaurangen inte ska öppna snart. En fin rödhake kom och tog för sej i badet. 

Eftersom sommaren trots allt lider mot sitt slut blev det förstås en hel del skördat i helgen. Jag ska dessutom ut och resa nästa vecka, så det gäller att ligga lite i framkant med det som behöver tas om hand. 

Det blev sålunda ett kok tomatsås, en sista gurkinläggning innan vi rev plantorna och en omgång chilimarmelad. Därtill var våra middagar i helgen helt avpassade till det som skördades som t ex grönsaksgratäng med aubergine, tomat och paprika samt delikata fyllda pannkakor med grönsaks och kantarellstuvning.  

I morgon börjar en ny arbetsvecka, men jag ska bara jobba måndag, sedan ha en vecka sen semester... 

Hälsningar Lena