Renhållarna, del II

När hyenorna slutligen hade gett upp kunde de bevingade asätarna återgå till sitt frukostmål. 

De bråkade med varandra...

...och utmanades ideligen av kråkorna.

Plötsligt skymtade vi ett annat fyrfota djur på högerkanten. En schakal, (antagligen en ung schabrakschakal). Den spanade lite oroligt i början och tvekade. 

När den förvissat sej om att hyenorna var borta traskade den in på åtelplatsen för att se vad som fanns.

Helt utan förvarning klippte den till en förbipasserande gam i rumpan, som förnärmat flaxade iväg. Den jagade inte efter gamen och det blev inga märkvärdiga bilder, men det rök en fjäder.

Sedan tog den för sej av det som bjöds. Med en mindre och smalare nos än hyenorna kunde den ganska lätt plocka upp godbitar mellan gallerspringorna. 

Trots det initiala utfallet mot gamen var den inte särskilt kaxig och här blir den skrämd av en kråka. Den betedde sej lite ogenomtänkt och det, i kombination med den smala kroppsformen, jämfört med en individ som dök upp senare, gör att jag tror att det här var ett ungdjur. 

Eftersom schakalen inte var särskilt störande kunde gamarna nästan äta ifred. Här fanns det mat som även kråkorna ville komma åt.

Vilket de också lyckades utomordentligt bra med.

Här var det dock inte frågan om det. Gamarna som började bli mätta la sej ner och då var det vissa av kråkorna som inte kunde låta bli att vara framme och nafsa i fjädrarna, inte bara i stjärtpennor.

Det var inte uppskattat.

Ett nytt tjuvnyp och den gav sej inte förrän gamen var uppe på fötterna.

En av de stora fåglarna kom fram till gömslet och hälsade på oss. Det kändes så i alla fall. Vid det här laget hade jag sett dem lyfta fötterna, en i taget, mot varandra åtskilliga gånger. Jag uppfattade det inte som en aggressiv handling, utan mer som ett sätt att visa upp sej och hur stora fötter de hade.  

Jag tyckte att asätargömslet var så otroligt spännande och lyckades få en sittning till en morgon då det var ledigt. Det framgick att det var ganska stor variation mellan hur mycket aktivitet det var mellan olika dagar och andra besöket hände det inte alls lika mycket. Hyenorna kom t ex inte och inte heller vårtsvinet som blev putsad av kråkorna. Däremot dök det upp en schabrakschakal som var större och tuffare än den vi såg första dagen. Det ledde till en rafflande händelse som får avrunda denna blogg.

Det var betydligt mer gamar denna morgon och den här schakalen drog sej inte för att utmana de stora fåglarna. 

Den inväntade ett bra tillfälle, högg tag i stjärten på en gam och drog.

Reaktionen blev omedelbar.

Gamen vänder i luften och går till attack!

Den slår ner på schakalens rygg med sina imponerande fötter...

...trycker till med sina 4-5 kg. Men, notera att den inte pressar inte in klorna. Eftersom gamarna i första hand äter as och inte jagar som andra rovfåglar kan det t o m vara så att den saknar förmågan att pressa in klorna i "bytet" när den slår ner. 

Den tar istället avstamp på schakalen och lättar, vilket ändå verkar vara en obehaglig övning för anfallaren. 

Den ger också en minnesbeta med näbben och får stöd från en polare i gamflocken. Schakalen drar snabbt från platsen med svansen mellan benen. 

Den drar dock inte långt och bara minuterna efteråt har den ruskat av sej mötet med gamen. Den är på gång igen men den tränger sej på något diskretare denna gång. Gamarna är många och schakalen är inte särskilt stor, 10-14 kg enligt Wikipedia, vilket kan jämföras med vuxna hyenor som kan komma upp i 60 kg.

När våra tre timmar i gömslet lider mot sitt slut verkar det ändå som att alla har fått i sej så de är nöjda. 

Hälsningar Lena

PS. Jag har en hel del bonusbilder från detta ställe, på djur som jag inte visat. De kanske dyker upp i en framtid blogg, när det inte blir så mycket nytagna bilder. 

Solfåglar!

Det här är huvudbyggnaden Zimanga lodge med omgivande trädgårdar. Här startade alla turer och vi åt alla måltider i byggnaden till höger. 

Vi bodde i enskilda hus med balkong mot naturen. Varje hus var inrett som ett mycket stort dubbelrum med en kingsize säng, två skrivbord (för bildredigering), ett gigantiskt badrum med dusch, badkar (båda med utsikt mot reservatet) och dubbla handfat. Rummet hade en betydligt högre standard än vi normalt brukar bo i när vi reser. Utanför var det mesta i naturen torrt och brunt. Det var vinter i Sydafrika och trädgården såg inte upphetsande ut vid första anblicken. 

Men det blommade en del spännande växter...

...och i dessa blommor huserade solfåglar, Afrikas motsvarighet till kolibrier (de förekommer även i Asien och Australien). De är inte släkt med och har inte samma flygteknik som kolibrier, men de sörplar nektar, pollinerar blommor och är minsta lika bedårande vackra. 

En white-bellied sunbird som slickar i sej nektar precis utanför lodgen. 

Efter frukost, dvs ca 10, fram till lunch vid 13, var det fri aktivitet. Då kunde man vila, ladda ner bilder eller smyga runt i trädgården och fotografera solfåglar. Det fanns en del andra fåglar också, samt ödlor. Men jag väljer att bara visa solfåglar denna gång. 

Solfåglar, man blir ju glad bara av namnet. Här kan man se att den har orange pollen på näbben. 

Det här är en "Purple-banded sunbird" och man kan se det lila bandet över bröstet på den högra bilden. Den satte sej i en av de fulaste växterna, men visade upp sej extra fint genom att sprida ut stjärtpennorna. De små fåglarna hade vårkänslor och det var mycket jagande hit och dit mellan buskar och blommor.

 De var snabba, oberäkneliga och svåra att fånga i flykten, även med pre-capture. 

En "Scarlet-chested sunbird" kunde se ut som en helsvart ganska oansenlig fågel bakifrån, men som man kan ana på denna bild har den spektakulära färger...

...om man får se den framifrån. Precis som många av kolibrierna är det bara hannarna som har de vackra färgerna och fjädrar med metallglans. Honorna var oftast mer diskreta och det var svårt att avgöra vilken art det var, om man inte såg dem bredvid en hanne. 

Ett annat problem när man fotade med pre-capture, och lyckades få en solfågel på bild, var att den helt eller delvis var skymd bakom en halvvissen stängel med blommor. Stänglarna var höga och stod ganska tätt, där höll förstås de flesta fåglarna till. 

Så här kunde det se ut under förmiddagspausen. Niklas fotografera solfåglar och det mest lämpliga var då ett någorlunda lätt tele på en kamera som man orkade handhålla. Fåglarna satt ibland väldigt nära och det gällde att anpassa sej snabbt. Det skulle helst vara sol så man kunde få riktigt korta slutartider, som alltid med pigga småfåglar.

Hej så länge,

Lena

Zimanga private game reserve

För att komma till Zimanga flyger man till Durban och sedan följer en ca fyra timmar lång transport på landsväg. Den första halva av sträckan färdas vi på motorväg och vårt ekipage, en buss med plats för 20 personer samt en släp för bagage, susar fram i bra takt på motorvägen. Vi blir dock stoppade av polisen två gånger. Men det går fort, bara rutinkontroll.

När vi lämnar motorvägen blir det smalare, men det är fortfarande en bra väg. Dock  dyker det upp otydliga vägarbeten längs kanterna, det rör sej också fler människor och det säljs ananas och annat vid vägkanten (fast det inte är tillåtet). 

Med bara en fil i vardera riktningen uppstår också en del spännande omkörningar. De stora långtradarna är lastade med kol, det är gott om dem och de kör i ca 80 km/timmen, givetvis långsammare i uppförsbacke. Personbilar kör om dessa ganska lätt, men här märks det att vår buss är ganska tung. Den här situationen löste sej utan problem, då den mötande bilen givetvis körde ut på kanten. 

Som en extra krydda gick det förstås djur och betade längs vägen. Ibland hela flockar med kor, getter och enstaka åsnor. Det var inte heller tillåtet, men där gick de i alla fall. Den här kon klarade sej för att vi höll lite till vänster i mötet med lastbilen. Vi kom fram helskinnade till Zimangas grindar där vi fick lämna bussen för transport med traditionella safarifordon, öppna Toyota Landcruisers med stämningshöjande dammpatina.  

Framme vid lodgen blev det en snabb genomgång, gruppindelning och schema presenterades, vi tilldelades en guide, serverades lunch och var på plats i rätt fordon, med rätt kameraprylar 14:30. Bagaget hade fått lappar med rumsnummer och hamnade på rätt plats när vi åt. Allt var mycket effektivt. Jag, min sambo och en tredje person, som vi sedan åkte med hela vistelsen, skulle ut på en traditionell "game drive".  

Bland de första djur en vi stötte på var en noshörningsmamma med sin unge. Trubbnoshörning, som är både stillsam och social. Vi hade tilldelats en av de två ombyggda bilarna som gör det möjligt för två personer i taget att ligga ner, öppna en liten dörr, och fota i en betydligt lägre vinkel. Med tre personer i varje bil får man turas om. 

Rödnäbbade oxhackare plockade godsaker både i öronen och näsan på den lilla noshörningen. Den står för övrigt på ojämn mark, det är inte bilden som lutar, det är ungen.

Oxhackarna hade lite partaj ibland. 

När vår guide sträckte ut ett finger och pekade hade jag redan fått syn på den, en vitpannad biätare. Det var också bara jag som fick den på bild och det blev den enda biätare som vi såg på lämpligt fotoavstånd. Det fanns bon men de var inte riktigt på plats där ännu. Fåglar kunde man antingen fånga på bild längs vägen, med lite tur om man lyckades stanna innan de flög, eller från gömslena. 

Solen gick ner ca 17:20 och denna kväll färgades himlen i guldgula toner. Guiderna har, förut utbildning som wildlife guide, erfarenhet av fotografering. De vet hur viktigt ljuset är och försökte alltid hitta vinklar då de parkerade som gav det optimala ljuset på den plats man råkar vara.    

Den här kvällen fick vi ett par impala som gick på vägen ovanför där vi befann oss. Vi stod inte på en väg utan var långt "off-road" när den här fotomöjligheten uppenbarade sej.

Vi avslutade vår första tur med att stanna till hos flodhästarna. De sista solstrålarna skulle snart försvinna, men vi fick i alla fall en stund med dem. Flodhästar gör för det mesta inte så mycket, man väntar och lyssnar på dem när de frustar eller möjligen brölar lite i vattnet. 

Det man väntar på en förstås en gäspning...

...när den väl kommer är det en ganska utdragen handling. Efter allt resande och alla nya intryck smittade gäspningen av sej. Vi åkte tillbaka till lodgen, där det något senare serverades en trerätters middag. 

Hej så länge,

Lena

Kungen skvätter också ganska bra

Med kungen menar jag förstås kungsfiskaren och givetvis gör man inte en resa till Bence i Ungern utan ett par sittningar i kungsfiskargömslet. 

Det här är ån där kungsfiskarna håller till och jag noterar direkt att det är betydligt högre vattenstånd än när jag var där i januari 2024. Man har beslutat att höja vattennivån i området och det är bra för alla. Det har dessutom regnat mycket under våren vilket har bidragit. 

Vår guide håvar upp småfisk av en storlek som passar bra på kungsfiskarens meny. Familjen matar sina ungar och behovet av mat är stort, men de har förstås hela ån att fiska i så de kan välja en plats varsomhelst där det ser bra ut. På vintern är det mer begränsat och då kanske det bara är Bences restaurang som är öppen, om det blir kallt och ån fryser.  

Det höga vattenståndet må vara bra för djur och växtlighet längs ån men det betyder att gömslet delvis är vattenfyllt. Det är en kort men vådligt hal promenad genom vattnet för att komma till gömslets öppning. Man får låna gummistövlar och skaften på ett par som passar mina fötter är ca två cm högre än vattennivån, man får alltså inte röra sej för häftigt. Magnus har tagit plats och hans stövlar har högre skaft kan jag intyga. Man får dessutom inte tappa något när man riggar sin utrustning. Det var ovanligt kallt när vi var där med nattfrost vissa nätter. Kan ni förstå hur kallt det blev att sitta med fötterna i vatten i flera timmar! Jag fantiserade om raggsockor när jag satt där och försökte lägga upp fötterna på en planka under bordet och samtidigt hålla koll på det nyckfulla kungsfiskarparet. 

Det här är en obeskuren bild och pinnen är en detalj som man kan ställa fast fokus på. När man börjar ställer guiden också upp en ram som man kan ha som hjälp, sedan behöver man ofta justera lite vilket man behöver en kungsfiskare för att göra. Bohålet finns i den solbelysta väggen till höger (ej i bild). När jag var här på vintern satte sej fågeln på pinnen, väntade en stund och dök sedan rakt ner. Det gjorde den inte nu. 

Här har den samarbetsvilliga kungsfiskaren satt sej på en liten kant som avgränsar den låda i vattnet där fiskarna finns. Det här är ett perfekt tillfälle att finjustera fokus, men det kommer ändå att bli lite av en chansning när den dyker. 

Det visade sej att båda kungsfiskarna i paret kom från olika håll, ofta bakifrån över gömslet, eller från vänster sida. Det skvätte till och så var de i vattnet. Det gick oerhört fort och även om man satt med fingret på avtryckaren (eller självutlösaren) hann man ju inte trycka av förrän det plaskade till i vattnet. Det är här som "pre-capture" tekniken som finns på vissa kameror verkligen är värdefull. 

Det har berörts av bl a Peter i många tidigare bloggar. Här har jag min kamera inställd så jag får 15 bilder före jag lyckas trycka av för att ta en bild. Kameran är då inställd på 30 bilder/s, bländare 5,  1/4000s och ISO5000. 

Jag får också med en serie på kanske 10-15 bilder när fågeln kommer uppfarande ur vattnet innan den försvinner ur bildfältet, oftast till vänster visade det sej. 

Vi hade två sittningar i det kalla, blöta gömslet och när man kommer ut riktigt tidigt på morgonen kan man få den här typen av bilder. Solen har precis gått upp men bakgrunden kommer att bli väldigt mörk.

De förhållandena varade förstås inte särskilt länge och kungsfiskarna var allt annat än punktliga med sina dyk. De var för det mesta väldigt nyckfulla och frekvensen dyk framför gömslet varierade enormt från dag till dag. På vintern var de mer pålitliga för det är svårare för dem att fiska på andra platser. 

Jag och Magnus fick uppleva en sittning då de dök mer än 50 gånger inom loppet av ett par timmar. När vi kom dit andra omgången fick vi kanske 10 dyk på samma tid. Under hela den tiden sitter man men fingret på avtryckaren (eller självutlösaren) om man vill vara säker på att fånga den på bild. 

Här kommer den farande och om man granskar dessa bilder kan man se att 1/400o s nog egentligen inte är tillräckligt snabbt när den dyker. Sedan bjuder jag på en lite ovanligare pose då den precis kommit under ytan, men inte skvättat upp vatten ännu.

Hur fina speglingar man får är också lite nyckfullt. Det måste förstås vara nästintill vindstilla, även om det är en liten å som är skyddad, så ger vinden krusningar på ytan. Sedan gäller det att ha kameran monterad på precis rätt höjd.

Jag fick i alla fall två lärorika och underhållande sessioner i kungsfiskargömslet även denna gång. Det blev också en hel del bilder varav jag har valt en bråkdel. Det här ser kanske lätt ut men det är mycket som ska stämma perfekt.

Hälsningar Lena

Svalkande bad

Här kommer några svalkande badbilder och en glimt av olika badtekniker. Koltrasten viftar på bra med rumpan. 

Men staren verkar vara ännu effektivare. Som en utombordare där bak. Den står helt stilla i övrigt när den gör detta. Den inleder dock badet med att doppa huvudet.

Gulärlan vispar lite mer försynt, men den ser också till att bli helt blöt innan den kommer till vispandet. 

Den vackra turturduvan känner på vattnet en lång stund innan den bestämmer sej för om den ska bada eller inte. Den går fram och tillbaka och rör med näbben i vattnet några gånger.

Till slut plumsar den i och då blir det bada av.

Men den behåller en del av sin värdighet och blöter inte ner fjädrarna på huvudet.

Nötskrikan badar däremot av hjärtans lust och kommer att bli fullkomligt dyngsur innan den är klar. Den skvätter och njuter med hjässfjädrarna på topp. 

Ingen av de fåglar jag såg under veckan badade med sådan frenesi som nötskrikan.

Rödhaken är också glad i badet men det tog en lång stund innan den kom fram till att den skulle doppa sej. Det är nog förenat med viss fara att bada när man är så liten.

Ett par steglitser tjafsade förstås lika mycket som de badade. 

" - Kom och doppa dej nu din badkruka!" tycker jag att den här förmedlar till sin partner. Båda blev blöta till slut men inte samtidigt. Kan vara att en höll uppsyn medan den andra badade. 

Stenknäcken är en tuffing och den vill absolut inte ha sällskap i badet. Den började med att dricka varje gång den kom. 

Den här gången hann den inte kliva ner i badet förrän det kom en taltrast som verkade vilja bada på samma ställe. De där platta stenarna var ett populärt ställe för många arter.

Taltrasten gjorde ett utfall mot stenknäcken som svarade direkt med att hoppa rakt upp.

Taltrasten försökte flera gånger med stenknäcken var orubblig...

...och trasten fick backa. Till slut gav den sej.

Stenknäcken fick bada ifred och bofinken som precis lockats dit av skvättandet drog direkt. 

Taltrasten fick välja en annan sida av dammen för att få sej ett dopp. 

Avslutar med en bedårande söt grå flugsnappare som plaskade på rätt bra när den väl vågade gå i vattnet. Men den höll sej på en grund plats.

Den lättade fick rakt upp i luften då den avslutat badet.

Otroligt nog blev huvudet helt skarpt på den snabba lilla flugsnapparen. 

Hälsningar Lena