Det lönar sej att ha guide ibland

Under vår vistelse i Algarve hade vi bokat en heldag med en fågelguide vilket blev en mycket givande dag. Vi startade tidigt på morgonen och körde norrut, genom ett kuperat landskap med låg befolkning och kom sedan till ett mer plattare jordbrukslandskap. Inledningsvis var det dimma på morgonen. 

  En ängshök passerade oss på första stället där vi stannade. Vår guide George, som ursprungligen kom från Tyskland, visste precis var chanserna var som störst att få syn på olika arter. Det här är dock inte som att sitta i gömsle och avstånden blir ofta långa. 

Jag hade stortrapp på min önskelista och den hade vi absolut inte hittat utan George. De är skygga och väldigt svåra att se i terrängen. Avståndet är mycket långt och det är dessutom en del oönskade effekter värmedaller (dimman var helt borta). Stortrapp är en världens tyngsta flygande fågelarter. Vi såg även småtrapp men det var på lika långt avstånd och inte så mycket att visa. Vi såg dock dessa fåglar mycket fint i George tubkikare.

Det fanns gott om lärkor, samma sånglärkor som vi har hemma men även andra arter som George pekade ut. Vi stannade ofta eller krypkörde med bilen och hade rutorna nere. 

Det var full fart på småfåglarna som hade ungar i sina bon så här års. Det här tror jag är en kalenderlärka.

En stor fördel med att åka med guide var att han körde in på småvägar där vi nog inte hade vågat köra. Dessutom på en del privata vägar och ibland skickade han ett SMS till någon lantbrukare för att kolla att det var OK att köra igenom ägorna. Området har blivit populärt bland fågelskådare och guiden är förstås mån om att det ska fungera bra med lokalbefolkningen. Fågelskådare har t ex en tendens att parkera längs vägar där det inte alltid är så lämpligt...och vägarna var ibland väldigt smala. De röda skyltarna har med jakt att göra och det var inte säsong för det nu.

På ett ställe där vi stannade för att spana efter stortrapp flög dessa svartbukiga flyghöns upp (Black-bellied sandgrouse). De var tydligen inte så vanligt att man fick se. 

Blåkråka fanns det däremot gott om och det satt häckningslådor uppe på många ställen (ett projekt) som de helt klart hade flyttat in i.

De är läckert blå dessa kråkfåglar. Vi mötte även kvinnan som ansvarar för projektet, som var ute och inventerade bolådorna. Blåkråkor hade vi sett utan guide. 

Däremot hade vi aldrig fått syn på den här utan George, en liten minervauggla som låg och spanade på ett klippblock. Vår guide visste att ugglan brukade hålla till bland dess stenar, men det tog ett tag innan vi fick syn på den. 

När vi svängde in på en liten väg tvärstannade George och pekade mot ledningen. Där satt vad jag antog var en tornfalk, de var mycket vanliga i området och vi hade sett många. Det här var dock en rödfalk (Lesser kestrel) och inte alls särskilt vanlig. Han såg det direkt på fötterna. Tornfalken har svarta klor och dessa har gula. Jag fick snabbt fokus på honan och tog några bilder. När jag gör det landar hannen på henne. Pang på bara!

Jag får hela parningsakten i samma bildserie, det går rätt fort. Hannen hade lite problem med balansen ett ögonblick.

Vips var det klart och han tar plats bredvid honan. 

Det var då de upptäckte att vi satt där i bilen och att de hade blivit fotograferade i denna intima stund. 

Efter lunch svängde vi av på ytterligare en liten grusväg mot en gård. På långt håll kunde vi se stora rovfåglar cirkla i luften. Det var väldigt långt bort men kanske kunde vi komma närmare på denna väg.

Vi såg fyra stora fåglar och minst två av dem var gåsgamar. Det fanns också ett par stora, väldigt mörka fåglar som cirklade med dessa. George sa Black vulture, vilket på svenska borde bli "svartgam" men det är faktiskt grågam. Enligt George såg man oftast bara dessa på långt avstånd, men en mörk individ såg ut att flyga åt vårt håll...

Den stora grågamen kom förbi och gjorde en överflygning på häpnadsväckande låg höjd. George hade också sin kamera framme och var exalterad över hur nära den kom. Det här är en riktig bjässe, i samma storlek som en kondor. Det är Europas största rovfågel och enligt fågelguiden kan den ha ett vingspann på upp till 295 cm (max vingspann för havsörn 240 cm).  

Den stora gamen passerade oss och flög sedan bort åt samma håll som den kommit från. Grågamen är sällsynt och det uppskattas att det bara finns ca 1800 par i Europa. Den har dock ökat något på senare år för att man lägger ut mat till dem på vissa platser i t ex Spanien (vissa åtelplatser har även gömslen). 

Vi körde vidare men dagen började lida mot sitt slut. Det kändes som att vi hade haft en fantastiskt utdelning. Vi såg en hel del rödhöns (Red-legged partridge), de var ganska vanliga. Den här poserade fint på den gamla stenmuren.

När det passerade en härfågel framför bilen stannade vi igen. Det var en gård med får och från någonstans i fårhagen flög det upp en annan fågel. Den gjorde också George glatt överraskad för det var en rödvingad ladusvala. De är betydligt större än en ladusvala och flyger mer som en tärna. Den kom snart tillbaka för den hade ett bo mitt i fårhagen. 

Vi lämnade den rödvingade svalan och körde upp på en utkiksplats. Utsikten över landskapet var imponerande men vi kunde inte se några fler stora rovfåglar, vilket annars inte var så ovanligt på denna plats. Efter en lång dag körde vi tillbaka till Albufeira och tackade George för en strålande fågeltur. Men jag hade två arter kvar på önskelistan Iberisk blåskata och härfågel, båda vanliga arter och vi hade sett dem flygande, men jag ville ju gärna fota dem. Golfbana föreslog George.

Hälsningar Lena

Hemma-hos reportage vit stork

I Portugal finns det mängder med vita storkar. De första hittade jag i dessa husruiner då vi var på väg uppför en backe till borgen i Silves. De bodde "mitt i byn" och jag stod på en trottoar när jag tog bilden, med 24-105 mm på kameran. Vi skulle ju se en borgruin och då släpar man inte med sej ett teleobjektiv.  

Här är det småttingar i boet och i flera av de andra kunde man också se små storkungar sticka upp sina duniga huvuden. 

Uppe på toppen av kullen låg ruinen efter det medeltida slottet i Silves, en röd sandstenfästning med morisk design från 1100-talet. Grabben till höger hade förstås inte en aning om att han kom med på bild. 

Från slottsmurarna hade vi en spännande utsikt över stadsgatorna runt slottet. Jag gillar bakgården med tvätten och alla krukorna. Vi såg förstås också...

...rakt ner hos storkfamiljerna. Här hade det varit kul med 100-500 mm. 

Men jag bjuder på en något beskuren bild i stället, där man kan se att det är ungar i fyra bon och möjligen ungar på gång i det femte.

Efter vår historiska rundvandring i borgen åt vi lunch på lokal restaurang och hittade sedan ett litet ställe där man kunde provsmaka portvin. Som äkta turister slog vi oss ner och beställde provning för två, som vi sedan delade på fyra. Vi valde en torr vit, men det var ändå den mörkröda som var mest smakrik.

På väg tillbaka till bilen hittade vi den här storken, som faktiskt såg ut att ha TV i sin bostad.

De här storkarna hade hittat en perfekt boplats på några gamla silotorn, eller vad det nu var

Här kan man också se att det sitter sparvar inne i den stora bobalen. Vi fick senare beskrivet hur småfåglar skapar sina små bon tillsammans med storkarna.  

De vita storkarna tycks verkligen trivas bland människor och drar sej inte för att bo mitt i ett höghusområde. 

Den här storken bor i en stolpe ute på landsbygden och här kan man tydligt se alla de små grannar som den har i sin bobal. Det är sparvar och en typ av stare.

De små sparvarna till höger jobbar på att göra fler sparvar. Det är inte den gråsparv som vi är vana att se men jag minns inte vad arten hette. Hannen har ljusa kinder vilket gör att den påminner om en talgoxe på håll.

Storkarna gillar bra utsikt och väljer gärna att bosätta sej så högt upp det bara går. Här är det en "pensionerad" kran i hamnen i Portimao som blivit plats för två storkfamiljer.

Höga kraftledningsstolpar är också poppis fast en del har olika typer av spröt och pinnar för att förhindra att stora fåglar landar på dem och kanske dör på kuppen (och orsakar strömavbrott). Den här bilden är tagen vid en påfart till en motorväg.

Det här är en bild tagen genom framrutan i bilen och den är inte av särskilt bra kvalité. Högst upp sitter pinnar som ska hindra fåglarna, men det verkar som att de överlistat dessa och storkarna kanske t o m tycker att det är en fördel för det skyddar dem mot stora rovfåglar.

Hej så länge,

Lena

Ljuset betyder väldigt mycket...

Ljusets betydelse är knappast något jag behöver nämna på denna sida, men ibland blir det verkligen uppenbart. Svärföräldrarna hade läst min blogg och fastnat för Gysinge Herrgård med omnejd, som jag visat ett par gånger. I födelsedagspresent bjöd de oss därför på en herrgårdsmiddag med övernattning, vilket var mycket trevligt. Eftersom vi bodde på stället kunde jag också smyga upp innan soluppgången och gå ut med kameran. Det var krispigt kallt på morgonen, men solen var på väg. 

Precis i soluppgången kan man fånga riktigt udda bilder. Här är det tre gäss på väg in för att landa och solens första strålar får dem att lysa mot den mörka bakgrunden. 

Här har de hunnit lite längre och man kan se solen som får trädens grenar att lysa i bakgrunden. Jag stod ensam ute på en udde och spanade. Det var helt tyst och jag njöt av stunden.

När ljuset nådde vattenytan blev dessa två gäss stjärnor i morgonens föreställning.

Sångsvanarna kom på god andraplats. 

Några fler sångsvanar har anslutit.

Kniporna befann sej fortfarande i skugga men de får vara med ändå.

Här bröts lite av den magiska stämningen och tystnaden, men jag var fortfarande helt ensam.

Vitsipporna hukade i den kyliga morgonluften.

Gysinge herrgård i tidigt gryningsljus fotograferad med 100 mm, den kortaste brännvidd som jag hade vid tillfället. Min sambo och mina svärföräldrar sov fortfarande gott i sina sängar när jag tog denna bild.

Det finns många fina byggnader runt herrgården.

Innan frukost hann jag med en kort tur med bilen, men det magiska gryningsljuset hade passerat. Jag hade nu varit vaken sedan 05.00 och hallucinerade nästan bilder av den stundande frukostbuffén. Vi hade bestämt att mötas 09:00 men 8:45 lyckades jag få med mej min sambo till matsalen. Gissa hur gott den frukosten smakade.  

Hälsningar Lena

Varning för slingriga bilder!

Våren stormar fram med varma dagar och det händer mycket i naturen. Själv hinner jag inte med alls. Häromdagen fick jag ett e-mail från en kollega som berättade att det låg snokar vid en stapel av stockar på campus, alltså bara några minuters promenad. Dagen efter hade jag kameran med mej och gick dit. Det var 17 grader varmt och en försynt snok kikade fram mellan två stora stockar.

Sedan fick jag se hur det slingrade sej under en del av barken som satt kvar på en stock. Tacksamt befann sej dessa snokar på lämplig fotohöjd, bara att närma sej sakta och sikta med 100 mm makro. 

Insåg snart att det var minst två snokar som slingrade sina svansar tillsammans. Den ena var piggare än den andra och verkade vilja ha uppmärksamhet (enligt mänskligt sätt att tolka scenen).

Här tycker jag att det tydligt ser ut som att den vill ha lite fart på den andra snoken, i alla fall att den ska titta upp.

Det kröp något i springan på stocken som den tillfälligt blev upptagen med. 

Sedan verkade det som att även den andra snoken började piggna till och lukta/smaka av tillvaron.

De ville inte komma ut från den mysiga, skyddade platsen under barken men kollade i alla fall av vad som hände utanför.

" - SMILE! YOU'RE ON CAMERA!" 

Hittade ytterligare en snok som jag kom riktigt nära. Notera att fotografen är med på bild.

Solen och värmen hade också lockat fram denna lilla ödla. Den levde nog farligt i stockstapeln full med snokar för den kilade snabbt iväg. 

Nu hägrar några lediga dagar.

Hälsningar Lena

Svarthakedoppingarna är på plats

Jag vet att Peter vill fota svarthakedoppingar när han kommer till Uppsala och nu kan jag intyga att de är på plats sedan mer än en vecka tillbaka. Det här är från en pöl längs väg 269 mot Bro nära Skråmsta stuteri. Man får parkera längs landsvägen och gå in på en privat väg. 

Det här paret var upptagna med samlande, men de dansade inte. De simmade runt en del och begav sej sedan in i vassen där de antagligen hade starten på ett bo.   

Det fanns minst tre par och en eller möjligen två udda individer. Det uppstod inte några konfrontationer, men däremot var det mycket flygande kors och tvärs över pölen.

Avståndet blev ganska långt ibland...

...men plötsligt kom de flygande mot mej. Kolla in fötterna, samma design som sothönsen.

Den här gjorde en elegant landning framför fotografen.

Det är vass i kanten så kommer de för nära blir det ridå framför. Man kan inte heller ligga ner mer än på ett ställe, men då blev ljuset mycket sämre denna morgon. Det finns en liten brygga men den är privat och i nuläget dessutom för nära de som bygger på sitt bo. Även om jag sett svarthakedoppingar bygga bo väldigt nära allmänna gångvägar och bryggor skulle jag inte gå ut på den. 

Det här är helt eller delvis anlagda pölar och även om jag aldrig sett skymten av någon annan där, står man nära två stora hus. De är antagligen inte uppe så tidigt som jag brukar vara där. 

Det här såg ut att bli en elegant landning...

...men den avslutade med ett jätteplask. 

Svarthakedoppingarna hade sällskap av ett par sångsvanar, knipor, brunand, fiskmås och ringduvor. I alla fall en tidigt morgon för drygt en vecka sedan.

Hälsningar Lena