Rapport från Råstasjön

Förra helgen, då det var vinter i Stockholm med omnejd, åkte jag och kollade hur det var med  fågellivet vid Råstasjön. Ett 40-tal hägrar satt på isen och runt sjön när jag var där första vändan. 

"Matlådorna", som hägrarna får fisk i, var utställda men det var lite oklart om det fanns någon mat i dem. Hägrarna satt mest och kurade när jag kom.

Vid den största småfågelmatningen huserade alla de vanliga småfåglarna samt ett antal nötskrikor och koltrastar.

I sjön simmade en vit and bland alla gräsänder och sothöns.

Det fanns också några gäss och den här damen kom med en påse, vilket gässen var först att uppfatta, samt en skata. Hägern satt där innan hon kom och flyttade sej inte. 

En kort stund senare hade alla Råstasjöns gräsänder och sothöns också förstått att det vakades godsaker på land.  

Hägrarna bjöd på lite lättare "dansuppvisning" och man kan ju tycka att jag borde ha koll på hur stora de blir då de plötsligt flyger upp med vingarna fullt utfällda. Men jag var nog ringrostig för det blev många "klippta" vingar och ben. 

Den här lyckades vika ihop ena vingen så att den precis fick plats i bildfältet. Man står ju så pass nära fåglarna att det räcker med 100 - 200 mm, men när de sitter hopkurade är det lätt att man zoomar till kanske 400 eller 500 mm. 

När två individer börjar flaxa och sträcka på sej är det svårt hinna zooma ut och att få med allt i bildfältet, trots att de rör sej förhållandevis långsamt för att vara fåglar.

Tacksamt vek den flygande fågeln ihop sina vingar uppe i hörnet.

De är nyckfulla och roliga att titta på.

" - Jag ska minsann rycka dina prydnadsfjädrar din löjliga fjant!"

Den här satte sej i ett träd och spanade.

Där satt den när jag lämnade hägrarna för denna gång.

Hälsningar Lena

Djurlivet i London

Jag är ju extra intresserad av djurlivet när vi är ute och reser. Även i stora städer kan man stöta på en del spännande djur...

Dessa vita pelikaner stötte vi på i St James Park. De hör förstås inte hemma här. De förekommer naturligt från södra Europa och Turkiet till Kazakstan och västligaste Mongoliet, samt i Indien och i tropiska Afrika. Den största häckningspopulationen i Europa finns i Rumänien. En vit pelikan påträffades av en privatperson i Southend 1996. Han överlämnade fågeln till St James Park, där den fortfarande lever och har hälsan.

Vi kom förbi precis vid matdags. Pelikanerna utfodras med fisk. Notera att det simmar en skarv till höger som kanske hoppas att en fisk ska råka hamna i vattnet. 

Så här fluffig och fin kan man bli inför fotografen. De vita pelikanerna kallas också "rosy pelican" och de är faktiskt mer rosa än vita i färgen. 

Traditionen att ha pelikaner i St James Park är lång. De första fåglarna kom redan 1664 som en gåva från den ryska ambassadören till kung Charles II. Här kan man också se en gråhäger i bakgrunden. De verkar vara rätt vanliga.

Pelikanerna är vingklippta på ena sidan. Det kan man se när de flaxar med vingarna. De verkar trots allt trivas och vissa har blivit 50 år gamla. 

En dag gjorde vi en tur till ett område som heter Wetlands där det fanns både fågelgömsle och rikligt med skyltar etc. Vädret var dock inte direkt mysigt och det var förstås fel tid på året att vara ute och spana efter fåglar.  Några noteringar blev det i alla fall.

Nilgässen till vänster, de trivs bäst i parker. Lite senare såg vi en smådopping och en silkeshäger. Det fanns också knölsvanar, skarvar, sothöns, enstaka rörhönor, vigg, gråhäger, skäggdopping, måsar, skator mm. Men inget mer som lockade till fotografering denna dag. 

En grå ekorre tittade ner på oss och den får vara med i bloggen för jag gillar trädet den sitter i. Den  grå ekorren har konkurrerat ut den röda, som finns hos oss. 

Jag är ju svag för kråkfåglar och här finns det svartkråka. 

Slutligen det mest spännande mötet vi hade med Londons djurliv. Det finns gott om rävar och det visste jag, men vi har aldrig sett någon. Enligt min systerdotter ser man dem oftast bara i mörkret, när de smyger i parker och mellan mörka häckar. Den här kom tassande mellan några väldigt gamla gravstenar på en kyrkogård som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg. 

Hej så länge,

Lena

Blåsmyg

Jag bläddrar i det senaste numret av Vår Fågelvärld, som nyligen damp ner i brevlådan. Den innehåller en lång artikel om blåsmygar. Jag fick uppleva dessa bedårande små fåglar redan under min första längre vistelse i Australien 1990-91. Då hade vi dem i trädgården på gården där jag jobbade. På den tiden hade jag ingen kamera som dög till att fota de små blå juvelerna.  

När vi gjorde vår resa i Australien december 2019 t o m februari 2020 mötte vi våra första blåsmygar i södra Western Australia, under en promenad i utkanten av Margaret River. Just denna bild har jag visat tidigare men den tål att visa igen. Det är en hanne av vad jag tror är rödvingad blåsmyg och visst kan man se att den påminner om vår gärdsmyg, men färgerna hos dessa hannar är ju något helt annat.  

De beter sej ungefär som våra gärdsmygar dvs man hittar dem nära eller på marken, alternativt i buskar och på ställen där det är mycket svårt att fånga dem på bild. Den här fina hannen satt dock i en buske precis vid stigen vi gick på. 

Här är den diskretare honan, men man kan se att stjärtfjädrarna är lätt blåskimrande. 

En till hona. Enligt artikeln i Vår Fågelvärld lever blåsmygarna tätt ihop i par hela livet, men de har också en hel del för sej utanför parrelationen. De bedriver kooperativ häckning och ett antal assistenter bistår det häckande paret. Det besynnerliga är att assistenterna är obesläktade med paret de hjälper. Dessutom kan det vara så att i en kull med ungar är inte hannen far till någon av dem.  

Det här är troligen en icke utfärgad hanne som agerar assistent i den familjegrupp vi stötte på. Det studsade runt ett antal gråbruna tufsiga fåglar i buskarna som rimligtvis borde vara ungar.

Här är ett par till varav den ena är samma ofullständigt färgade fågel. Både hannar och honor sjunger dessutom, hela året runt och vi kunde höra dem i buskarna. 

När vi kom till Tasmanien stötte vi på en annan art av blåsmyg. Det kan vara en vitbukig blåsmyg. De hoppade runt på marken och var en utmaning att få på bild.

Plötsligt hade jag en som hoppade runt mina fötter. Kanske en ung hanne för det fattas en del blå fjädrar på huvudet.

Det här är en fröken som hoppade runt på samma ställe. 

Avrundar med en tjocknäbbad grässmyg som vi hittade på en parkering i Monkey Mia, längre norrut längs västra kusten i Western Australia. Den här är något större än vår gärdsmyg och tydligen var den ett ganska eftertrakta kryss för fågelskådare. Många åker till Monkey Mia för delfinerna men det fanns också de som kom enbart för att leta efter denna grässmyg på parkeringsplatsen vid havet. 

Här sitter den i skuggan av en bil. Det var riktigt varmt denna dag.

Den är inte så praktfull som blåsmygarna med vacker ändå med sina vita strimmor i fjäderdräkten.

Hälsningar Lena
(som drömde sej tillbaka till solen och värmen)

Vinter som kom och gick

Det blev plötsligt vinter och sedan försvann den lika fort. Just detta väderfenomen inträffade faktiskt när jag var ledig och jag hann med både Råstasjön och en sittning hemma i cykelförrådet. Fågelrestaurangen var täckt med pudersnö (innan det började töa) och det var inte uppskattat av de små gästerna. 

De var skeptiska till att landa i snön men jordnötterna lockade och de kom ändå. Jag väntade förgäves på en hackspett som var nära flera gånger, men som fegade ur och flög iväg.

Den här talgoxen hade bestämt sej för att äta i farten..."fly through" kanske det kan heta. 

Den flög i alla fall in och plockade en jordnöt utan att landa. Snyggt gjort!

När jag var upptagen med att titta på de små kom det plötsligt ett rådjur insmygande på tomten. När jag tittade upp och rådjuret fick syn på mej var det nog bara ca fem meter mellan oss. Hon skulle nog kolla om det fanns något gott att slicka i sej i fågelrestaurangen och blev överraskad att det satt någon så pass nära. 

Det var störande att bli fotograferad så rådjuret vände och tassade iväg mot skogen. Det kom antagligen tillbaka så fort jag hade lämnat min plats och gått in. 

Jag kollade också in hur det såg ut vid stubben. Det är ju en annan bra fotoplats för småfåglar i vår trädgård. Nu var den dock upptagen av en gäst som var intresserad av småfåglar ur ett helt annat perspektiv. 

Vi har för närvarande minst 25 steglitser i trädgården och de tyckte också att snön var läskig att landa i. Men när de väl slagit sej ner och börjat äta var det samma tjafs som det brukar vara.

Snön yrde när de bråkade om platserna i restaurangen. De bokar inte bord utan kommer snarare som ett gäng "party crashers" . 

Men de bjuder samtidigt på underhållning...

...och de småpratar hela tiden. Man kan höra dem komma innan man ser dem. Charmiga småfåglar.

Hälsningar Lena

Knölsvanar på hal is

Plötsligt blev det vinter. Fredag morgon och jag spanade ut på gatan från mitt arbetsrum hemma. Allt det vita föll ju på torsdagen och då var jag tvungen att vara på jobbet pga undervisning. Fredag kunde jag jobba hemma och valde att göra det. Jag hade dock mycket att göra och det här blev den enda bilden jag tog. Lördagen skulle ju bjuda på minusgrader och sol så jag inväntade min lediga dag. 

Vädret var strålande nästa morgon och efter frukost åkte jag till Råstasjön för att kolla in fågellivet där. Det jag helst ville se var den stora knölsvansfamiljen och jag hade inte gått långt förrän jag såg dem lätta från sjön. 

Hela familjen med två vuxna knölsvanar och åtta fullstora årsungar övningsflög över sjön. En imponerande syn.

De gjorde flera vändor runt sjön och passerade Strawberry Arena (fd Friends), höghusen med lägenheter och Mall of Scandinavia. 

De flög ner mot Lötsjön och vände för att komma tillbaka och passera mej ännu en gång.

De flög i en ganska tät formation och det var en mäktig syn.

När de väl skulle landa behövde de dock mer än hälften av sjöns yta innan alla hade stannat. Isen hade lagt sej och även om den var tunn var det tillräckligt med is för att bära en knölsvan. De landade sålunda på glansis. Det fick mej att tänka på curling för nybörjare.

Det här hade inte ungarna haft möjlighet att träna på särskilt mycket. Mamma och pappa landade, kanade en bit och stod sedan stilla. Ungarna gjorde allt möjligt.

" - Man ska gå som en pingvin har jag hört tanterna med brödpåsarna säga. Pingvin!  Jag är ju en svan! " 

" - Du ser ut som en gråsäl...Nej, pingvin! Jag har sett på Netflix hur de gör. De slänger sej på bröstbenet och åker kana på snö och is. Hur coolt som helst! "

" - Finns det icebugs för svanar? "

" Hur gör man??? Vad hände med vattnet? " 

Det här är antagligen svanungdomarnas första erfarenhet av is. Vi har visserligen varit borta en vecka, men jag tror inte Råstasjön frös förrän på torsdagen förra veckan. 

" - Det bästa är nog att flyga ändå...."

" - Bara en lite kort bit, till resten av min familj,...det här går ju bra..."

"  Men hur stannar man ??? "

De halkade runt en del men lyckades samlas någorlunda utan att krascha in i varandra. Föräldrarna iakttog sina telningar som gled runt på isen. Själva stod de helt stilla där de landat. Varför halka runt när det inte behövs, sjön är ju ändå deras. 

Till slut hade familjen samlats någorlunda och de började slå sej till ro ute på isen. Nu regnar det och deras pöl kommer att tina under natten om den inte redan har gjort det. I morgon är allt säkert som vanligt igen. 

Jag lämnade knölsvansfamiljen övertygad över att de kan hantera situationen och dra från platsen när vintern kräver det. På väg tillbaka till bilen fick jag syn på denna ensamma svanunge. Den här kommer nog att få en tuffare vinter och helt ensam klara den sej nog bara om den blir utfodrad av människor, som förhoppningsvis ger den bättre mat än bröd.

Hälsningar Lena