Lär känna din nationalpark

Jag har varit på tjänsteresa i södra Sverige under den gångna veckan och för min första övernattning hade jag valt ett pensionat nära Söderåsens nationalpark, för jag tänkte förena nytta med nöje och göra en gryningstur till Kopparhatten. Jag steg upp fyra för att vara på säkra sidan och var på plats innan solen gick upp, men det här är ett ställe där jag bara varit en gång förut och jag insåg snabbt att jag hade inte en aning om var jag borde vara för att få fina bilder i gryningen. Det är ju en stor och brant "hatt" så där jag körde upp var det fortfarande mörkt. (Det är inte ens lönt att visa en bild på hur det såg ut, den här är tagen en halvtimme senare).  

Jag kunde ju skönja var solen var på väg att gå upp, men innan jag letat mej fram till den här platsen var det nästa för sent. Jag försökte se var de flesta andra hade gått och det här måste vara ett välkänt ställe. Utsikt över Skäralidsdalen har jag förstått. Jag var för övrigt helt själv i bokskogen och längs vägen upp hela tiden jag var där. 

Det här är en vy från nästan samma ställe bara åt andra hållet. Det finns 53 km markerad vandringsled i denna Nationalpark så det gäller att veta var man ska ta vägen,  helst innan man kommer dit.  

När solen kommit lite högre upp på himlen blev det ganska fint även ute på den slingriga vägen som leder upp till toppen och utkiksplatsen där. Till den platsen hade dock solen inte riktigt nått ännu. Min första tilltänkta fotoplats låg alltså fortfarande i mörker, men ljuset var nära nu. 

En stund senare hade jag parkerat på toppen och när jag gått runt en stund och kollat läget var det dags att äta frukost. Jag var fortfarande ensam och kunde välja den finaste platsen. Klockan var drygt halv sex när jag markerade bordet med min matsäcksväska.

Från toppen fångade jag ett par bilder, men nu började ljuset blir ganska svårt och de skuggiga delarna blir väldigt mörka. Riktigt bra bilder får man egentligen bara på ställen där man varit många gånger och vet precis när man ska vara på plats, vid den aktuella årstiden, för att få det finaste ljuset. Det räcker inte med gryning när det är kuperat som här (vilket jag ju borde har förstått :-).

Det här blev i alla fall en bild som jag gillar och det är antagligen ett av de mest fotograferade träden på platsen. Eftersom klockan inte ens var halv sju, och jag bara skulle packa ihop mina prylar på pensionatet, skulle jag hinna med en plats till innan mötet i Fulltofta som var bokat till klockan 10:00 (och väl förberett kvällen innan). 

Hälsningar Lena

Utflykt i naturen med korvgrillning

Jag hade önskat mej en utflykt i naturen i födelsedagspresent, helst skulle det också ingå grillad korv. Det blev en tur till Färnebofjärdens nationalpark, eftersom vi inte lyckats utforska detta område ännu.

Där var det fortfarande vinter fläckvis, med is och snö. 

Men jag kunde se framför mej hur otroligt vackert det måste vara här när vårblommorna kommer och björkarna börjar slå ut. Ing-Marie påtalade att man ska åka hit när vitsipporna blommar.

Det var ändå en mycket fin miljö och vi gick längs vatten i ca 2 km, en hel del längs väl underhållna spänger.

Stigen vek av in i skogen och här kan jag tänka mej att både linnea och skogsstjärnor blommar lite senare på säsongen. Jag förvånades dock över att vi knappt hörde en enda hackspett. Hemma trummar de som besatta i det lilla skogsområde vi har bakom huset. 

Björkar och mera spång. Naturen varierade. 

Min sambo var med och fick även stå för lunchen.

Det finns väldigt fina grillplatser med rejäla vindskydd. Det var ännu tidigt på säsongen så det var inga problem att hitta en ledigt plats vid strömmande vatten. Ved fick man kapa själv och bära dit. Välordnat. 

Grillad korv i naturen smakar mycket bättre än om man grillar hemma på tomten, fast de blir lite ojämna och sotiga. Solen strålade och det var nästan varmt, i alla fall i lä i vindskyddet. 

Vi gick ytterligare en kortare slinga, mestadels längs vatten. 

De stora gamla ekarna fascinerade. 

Hit kommer jag att åka igen senare i vår. Nu blommade blåsipporna, men jag tänker invänta vitsipporna. 

Hälsningar Lena

Norrsken

Norrsken är ju ganska vanligt nuförtiden men jag har inte varit ute särskilt ofta och kollat. Jag har inte något riktigt bra ställe att åka till inom rimligt avstånd. Onsdag kväll gjorde jag i alla fall en kortare tur och hittade lite vackert skimmer på himlen.

Det lyste upp som bäst några minuter vid halv nio. 

Sedan kom det tyvärr en del moln och så passerade ett antal bilar på en väg som jag hade i bakgrunden, det störde förstås.  

Molnen lättade något och jag stannade kvar i ca en halvtimme till. 

Jag fick lite ner skimmer i grönt och blålila men sedan mattades det av så mycket att det inte var lönt att vara kvar.

I morgon är det fredag (yeah) och jag har tagit en semesterdag. Jag har inte bestämt mej helt vad jag ska göra, men ute kommer jag att vara. 

Hälsningar Lena

Trandansen, innan dansen...

Efter en släktfest i Trädet såg jag fram emot att få en stund vid Trandansen på vägen hem. Vi skulle ju ändå passera och dagen innan då vi kom denna väg, vid två-tiden, var det fullt med tranor. Nu kom vi halv elva och det var helt öde.

Jag stod i snålblåsten och blickade ut över "dansstället" och de enda som kommit dit var några sångsvanar, som ligger i det vattenfyllda diket. 

På avstånd fick jag syn på en flock bläsgäss. Men var är tranorna? 

Jag mindes plötsligt att jag sett ett gäng tranor längs vägen, ca 6 km innan vi kom fram till Trandansen. Vi åkte tillbaka och det gick turligt nog att "fulparkera" vid en grind, för detta var en inhägnad betesmark. 

Tranorna hade landat här för att göra sej fina inför den supé och dans som de skulle flyga över till lite senare. De badade av hjärtans lust och putsade fjädrarna för att bli så fina som möjligt efter en lång flygresa. 

I samma hage hade dessa köttdjur av blandade raser samlats för att äta lunchbuffé tillsammans.

Med 100-500 mm tele på kameran fick jag också in denna kyrka i sökaren då jag "tittade mej omkring". Det var inte så svårt att lista ut att det är Gudhems kyrka och ruinerna till höger måste vara det som är kvar av Gudhems kloster. 

Tranorna hade badat klart och då följer ju en hel del flaxande.

Men de här två gör något annat, skulle vi få lite dans i alla fall?...

Ett annat gäng bjöd på några prövande "moves".

Här en ganska snygg uppställning inför en dansuppvisning som jag är säker på att de skulle ha senare under eftermiddagen.

Några tranor vinglade iväg mot festplatsen...

Vi passerade Trandansen igen då vi återupptog hemresan och det kom en trana. Det var nog fler på ingång men vi beslutade oss för att köra hem, det skulle trots allt ta  drygt fyra timmar. 

Hälsningar Lena

Tillfälligt besök i "Bjarneland"

Jag har varit på tillfälligt besök i de södra delarna av vårt land och på lördag morgon gjorde jag ett kort besök på en plats som många här har visat bilder från. Trots det blygrå vädret och att det nog kanske är den sämsta månaden på året att åka, hit så häpnade jag över hur vackert det. 

Här kände jag att jag var i "Bjarneland", bland de mossbeklädda stenarna, som var så osannolikt gröna trots tidpunkten på året. 

Stammarna med sina mossbeklädda rötter...

...jag vandrade runt och fastnade för det ena motivet efter det andra. 

Några enstaka karaktäristiska grenar med bladen kvar fanns förstås också.  

Till slut hamnade jag förstås uppe vid utkiksplatsen och nu gällde det att hitta det där trädet som så många har med i sina bilder. De flesta känner nog igen sej nu, jag står alltså uppe vid Kopparhatten i Skäralid, Skåne.  

Utsikten är enorm trots vädret och jag blev helt tagen av denna plats. 

Färgerna var, trots årstiden, ändå väldigt vackra. Även om jag ju sett på bild att det är ett ställe som ska besökas helst vår eller höst.

Jag blev tvungen att testa stående format också, även om det kanske inte är vad man väljer spontant i ett sådant landskap.

Vilken otrolig miljö! Det lilla jag sett av Skåne har ju annars varit mest platt :-).

Nu måste jag förstås försöka få till fler besök på denna plats, vid andra tider på året. Synd bara att det tar sju timmar att köra från Knivsta.

På väg tillbaka till bilen mötte jag detta gäng. Jag var förvånad att de fick rida där och när jag frågade fick jag veta att det finns åtta mil mjuka småvägar som de får använda. Vilket ställe att rida på, wow! 

Hälsningar Lena