Svarta storkar och mera "rewilding"

Dags för en tur på Dereks ägor och då får förstås alla hundarna följa med. Den gamla bordercollien, som nu är 16 år, behöver hjälp upp. Derek har varit lantbrukare och haft får. Det här är hans sista arbetshund. Av en slump har han nu också två labradorer. Den första köpte han från ägaren som inte kunde ta hand om den pga missbruksproblem, den hade bl a smitit och dödat några höns, så den låg ganska illa till i grannskapet då Derek hittade den. Sedan tyckte han att den behövde en kompis och skaffade en till.  

Det var det här jag hade kommit för att se i första hand. Det är hägn för svart stork som man lyckas föda upp på gården. Svarta storkar är en total motsats till vita storkar (som också finns på gården, och släpps årligen). Det är solitära fåglar som bara bildar par under häckning, de gillar inte mänsklig aktivitet och bygger sina bon i höga, gamla lövträd på avlägsna platser där det finns vattendrag i närheten.  

Jordmånen gör att vattnet blir gulbrunt men det drar till sej insekter t ex sländor, som storken gärna fångar och den kan vada runt i vattnet. Den får givetvis sin middag (i första hand fisk) i en balja. Den här hannen tycker att det är OK att vi kommer in i hägnet men håller sej på sin kant.

Här går det ett ungt par. De är två år gamla och har visat intresse för varandra, men det blir inga ägg i år. Inför nästa säsong kommer de att få ett större hägn med tillgång till flera redesplattformar. De smög iväg i växtligheten då vi kom förbi. Vi gick in till dem för att det var en "siktbarriär" längs hela staketet mot sidan där dörren sitter. Det här är ingen djurpark och dessa fåglar ser bara människor en gång om dagen då de får mat och vatten enligt en strikt rutin.  

Det här hägnet är det som ligger mest skyddat och man kan inte ens ana att det finns något i det när man passerar buskagen utanför. Här bor ett äldre par svarta storkar som i år har två ungar. Honan sitter i boet, som är ett gammalt traktordäck. Plattformen framför ratade paret till förmån för däcket som de häckat i flera år i rad. Även i det vilda kommer storkpar tillbaka och nyttjar samma bo igen. 

Hannen flög iväg till andra sidan pölen när vi kom in. Föräldrarna gillade inte att vi var där men gjorde inget. De kan uppvisa aggressivitet, men de som matar dessa dagligen har inte haft några problem. Vi hade dock ingen mat med oss och uppfattades antagligen mest som en irriterande men inte farlig störning. 

Honan gav några väsande ljud ifrån sej och en av ungarna tyckte att den borde få mat. Det var ju någon i hägnet. 

Vi stannade bara en kort stund och jag hade givetvis en kamera med 100-500 mm, så jag kunde få några närbilder från platsen där jag stod. Det tar några veckor till innan de här blir tjusiga bruna storkar. Helt svarta och glänsande blir de inte förrän vid tre års ålder. 

Vi fortsatte på en tur ut på ägorna. Här är det en pöl som återskapats genom att dräneringsrören pluggats igen och en grävare fått jobba en stund. Till höger kan man skymta en grus och stenhög som också innehöll en del grova grenar. Där kan ormar och ödlor kura ihop sej.

Här kan man se de stora kontrasterna mellan de gröna rutorna med odlad vall där granngårdens djur betar och där man även tar ensilage till mjölkkorna, samt ängen i förgrunden med blommor och allsköns växtlighet. Här har det börjat dyka upp svarthakad buskskvätta men vi såg inga. Det är minst ett par som har häckat i år. Vilket är det första på mycket länge. Man kan dock se en annan fågel mitt i bilden.

Här höll det till några kanadagäss med sina halvstora ungar som ju inte syns alls. Det finns vattenpölar här och de gillar att hålla till i den skyddande växtligheten. Hästarna har tillgång till dessa marker men dem såg vi inte skymten av. Den gråbruna växtligheten är ett gräs som ska snart blomma, då färgas de rosa och det var ju synd att jag missade det.

Här en till "skapad" pöl. Vi såg ett par stora sländor och några fjärilar, för mej okända arter. Vi började prata om fjärilar och jag insåg att många arter som jag har hemma i mitt närområde är rariteter här numera. Derek blir mycket glad om han får se ett påfågelöga, som var vanliga när han växte upp men inte nu längre. Likaså gällde för blåvingar, som han hoppas ska kunna återhämta sej på dessa ängar. Vi bör alltså se efter de fjärilar och insekter vi har kvar, för de minskar ju...

Vi stannar vid en skapad stenhög och Derek pekar på en rund mörk öppning. Där bor det en spindel, det är bara att stå stilla en stund så kommer den ut. Mycket riktigt, efter några minuter kommer den fram. Han har verkligen koll på vad som händer på ägorna, även små djur som denna. Jag har bara 24-105 mm men lyckas få den här bilden. Samtidigt hör jag bakom mej hur de båda labradorerna "råkar ramla i" en pöl med vatten. Det var ju varmt i solen och de kunde väl inte låta bli. Bordercollien blöter tassarna och magen med bevarad värdighet.

Vi avslutar vid vattensorkarna. Ett litet däggdjur som minskat med 97% i Storbritanninen. Här har de fötts upp under 20 års tid för utplantering i anslutning till vattendrag. Vattensorkarna är ett viktig bytesdjur samt att deras gångsystem och födosök längs vattendragen bidrar till diversiteten. Fram till 2022 har man släppt ut 30 000 vattensorkar på många olika ställen i landet. Det finns även andra djur här som t ex vita storkar. Derek deltar i landets återinförande av vit stork, ett projekt som följer den svenska uppfödningsmodellen, efter att de varit på besök hos Vitstork-projektet i Skåne. Det går mycket bra för de brittiska vita storkarna.

Det blev ett långt inlägg men jag avrundar med häckarna. De flera meter höga häckarna som kantar de smala vägarna så det ser ut som att man kör i en tunnel. Det växer fingerborgsblommor och sirliga gräs upp till ca 1,5 meters höjd men häcken är fullkomligt kompakt. 

Taggiga björnbär med blommande kaprifol som doftar otroligt på morgonen då jag tog dessa bilder. Häckarna erbjuder givetvis mycket skyddade rast- och boplatser för en mängd olika småfåglar, samt ett rikligt skafferi med insekter, bär och frön. Rödhake, koltrast, gärdsmyg, bofink, järnsparv, blåmes och talgoxe är vanliga "häckfåglar", men även domherrar, gulsparv, törnsångare och taltrast kan förekomma. Häckarna klipps med en stor maskin och ni inser säkert hur viktigt det är att de inte klipps när de är fulla med fågelfamiljer. Derek klipper bara sina häckar när traktorerna som kör där börjar ta i och det har han kommit överens med sina grannar om. Han har också haft ett TV team från BBC där för att spela in en film om vikten av att sköta häckarna på rätt sätt, för att minimera risken för dess gäster.

Hej så länge,

Lena

Projekt vit stork

En av anledningarna till min jobbresa i södra Sverige var ett studiebesök i storkhägnet vid Fulltofta. Det ligger vid en våtmark och områdena runt om betas av nötkreatur just nu. 

Hägnet påminner lite om ett cirkustält i formen men består av nät som är tillräckligt finmaskigt för att förhindra påhälsning av kråkfåglar. Det är också rovdjurs-säkrat i nederkant för att mink och räv inte ska kunna gräva sej in. I hägnet häckar 25 par vita storkar. Eftersom vita storkar är mycket sociala fåglar har några frilevande valt att häcka i närheten av hägnet eller på stolparna som ingår i konstruktionen.  

Ljudet av klapprande näbbar är påtagligt och jag hör det i bakgrunden under hela mitt besök. Ett av storkparen som häckar utanför hägnet är omärkta fåglar och man vet sålunda inte var de kommer ifrån. De har hittat hit tillsammans med andra vita storkar som återvänt efter vintern. 

Storkarna bättrar på sina bon under hela häckningen och den här är nere nära där vi sitter för att hämta inredningsmaterial.

Staffan Åkeby, tidigare kommunornitolog i Höör och fd chef för Skånes djurpark, är en eldsjäl som haft olika roller i storkprojektet sedan det startade på allvar 1989. Han var min ciceron vid hägnet och kunde svara på alla upptänkliga frågor som jag hade och mer därtill.  

Storkfodret, som mest bestod av fisk, förvarades i ett frysrum i en byggnad som även hade ett kylskåp, ett värmeskåp, vatten och diskmöjligheter, förvaring etc. Det fördes loggbok av alla som är iblandade i matning och tillsyn av fåglarna samt att alla nyvärpta ägg noterades så att man kunde hålla koll på när de kläcks. Storkarna börjar ruva innan de lagt alla ägg och ungarna kommer därför att kläckas vid olika tidpunkt. Ungarna i en kull blir därför olika gamla. Storken har en annan strategi än höns som lägger alla ägg de vill lägga och inte börjar ruva förrän det är "fullt" i redet. Eftersom embryot inte utvecklas förrän hönan börjar ruva blir alla kycklingar lika gamla. 

Staffan passar på att samla in data från kalendern med rapporterade ägg. Det är viktigt för att ha koll på när äggen kläcks (efter ca 32 dagar). Storkungarna ska ringmärkas och det finns bara ett kort fönster under deras snabba uppväxt då det fungerar bra rent praktiskt och det infaller vid ca tre veckors ålder. 

Storkprojektet har en styrgrupp, projektledare och vice projektledare, men för att hålla igång verksamheten är man också beroende av volontärer. I nuläget har man ca 60 stycken och jag mötte två trevliga herrar som var där och bl a skötte matning, daglig tillsyn mm. 

När det började dra ihop sej för "storklunch" landade den här fågeln alldeles i närheten. Han skulle inte få någon del av maten. Det verkade dock som att han hade ett visst hum om att det skulle distribueras godsaker, så någon litet spill har kanske inträffat tidigare.  

Jag fick kliva innanför nätväggen och fotografera i hägnet, men jag använde enbart 100-500 mm tele och gick inte runt bland redena utan höll mej i utkanten längs den upptrampade stig som volontärerna brukade gå. Det här var också i anslutning till att de snart skulle få mat. I hägnet finns ett antal kameror av olika typ och på olika höjd. I bakgrunden kan man se ett par på stolpen.

Nättaket är tillräckligt högt och hägnet tillräckligt stort för att de vuxna fåglarna ska kunna flyga, vilket de också visade prov på. Vissa av storkarna kan dock inte flyga för att de är rehabiliterade från olika skador som gjort dem flygoförmögna. Dessa har hämtats i Polen och ingår i avelspopulationen.

Här kan man se att ungarna är lite olika gamla och att alla inte är lika försigkomna fast det vankas mat inom kort.

Någon kanske tycker att det ser trångt ut med så många storkar i hägnet men det är inte ovanligt att man ser vilda storkar som bor så här pass nära varandra. Jag har visat exempel på det från Portugal och Nina Erkenius har också visat hur de kan samsas många par i ett specifikt träd eller i en särskilt populär kraftledningsstolpe.

Här kommer lunchen och dessa ungar är betydligt äldre än de på den tidigare bilden, det skiljer sålunda både inom bon och mellan bon.

De här två glufsar girigt i sej av de små fiskarna som serveras. 

De vuxna fåglarna flyttar sej i allmänhet från boet när matserveringen äger rum, men inte många meter och de tycks inte vara särskilt störda av mannen med skottkärran som går lugnt från bo till bo. De långbenta ungarna växer fort och de blir flygfärdiga efter 58-64 dagar. Alla ungar som är tillräckligt stora samlas upp i ett hägn tillsammans och släpps ut vid det gemensamma storksläppet vid Hemmestorps Mölla i Veberöd, som i år äger rum den 26 juli. Det brukar dra en stor publik så kom i god tid om du vill uppleva detta. Inträde 120 kr för vuxna och då ingår kaffe. 

Det är hög tid för lunch och jag väljer att stanna kvar vid hägnet och äta det som finns kvar av min egen matsäck vid ett av de uppställda borden. Storkar passerar ovanför mitt huvud och kommer in för landning i de bon som de byggt i anslutning till hägnet. Näbbarna klapprar hela tiden.

När jag lämnar Fulltofta storkhägn passar de betande köttdjuren på att dricka i dammen. Nu ska jag vidare på min resa men kommer att göra ett sista stopp i Skåne innan jag kör vidare in i Hallands län där min nästa intervju/studiebesök finns.

Hälsningar Lena

Cash is king!

Jag har nyligen kommit hem från en vecka i Algarve, Portugal. Det var en sedan länge planerad resa med min syster och svåger, som ju normalt bor i Texas, med anledning av att vi båda har fyllt jämnt, men med 10 års skillnad. Algarve har en dramatisk kust med branta klippor och det blåste en hel del denna vecka. Dag två åkte vi till Sagres, en liten fiskeby vid Europas sydvästligaste spets. Intill byn finns klippudden Ponta de Sagres, även kallat "Världens ände", där Henrik Sjöfararen på 1400-talet lät bygga en fästning. 

Häftiga vågor slog in mot stranden nedanför udden där det som är kvar av fästningen låg. För övrigt är detta också en populär plats för surfare.

Trots att det inte är högsäsong var det kö för att komma in. Den var inte särskilt lång men den rörde sej långsamt. Vi funderade hur det går till när det kommer busslaster med besökare. Några som stod före oss vände och gick...Jaha, man kunde bara betala med kontanter och dessutom fick man en biljett/kvitto som var handskriven. Klent att man inte tog kreditkort på en sånt här ställe tyckte vi, men min sambo hade tagit ut euro på Arlanda så vi kunde alla lösa biljett (det var inte särskilt dyrt). 

Nu ska jag inte betunga er med en komplett rundvandring på denna udde med all historia som fanns att läsa längs vägen. Det mest informativa var en utställning inne i en stor byggnad, men den hade för tillfället inte någon belysning och var bitvis så mörk att vi fick tända ficklampan i telefonen för att hitta. Ute var det å andra sidan väldigt ljust i solen och det blommande mängder med försommarblommor, både endemiska och sorter som jag kände igen hemifrån.

Vi gick runt hela udden och bitvis kunde man gå långt ut på kanten om man ville. Notera grottöppningen i berget. 

Det här är en typ av labyrint som man byggt över en plats där det finns flera grottor som sträckte sej långt in under udden. När vattnet forsar in i dessa grottor bildas helt otroliga ljud. En blåsig dag som denna var volymen imponerande vid de gallerförsedda öppningarna. 

När vi avslutade vårt besök var det hög tid för lunch och trots att täckningen på våra mobiltelefoner var nästintill obefintlig hittade vi ett mysigt ställe med havsutsikt. Sagres är en ganska liten by. Problemet var att de inte hade någon ström. Hela Sagres verkade ha strömavbrott, kanske för att det blåste minst kuling... De kunde dock servera sallader och smörgåsar, om man kunde betala kontant. Våra euro kom till nytta igen. Bredvid oss satt ett sällskap som ätit klart. En äldre man försökte vika ihop en stor karta över Portugal i vinden, en utmaning (jag skulle ha tagit en bild :-). Vem använder kartor numera tänkte vi?

När vi satte oss i bilen och skulle åka tillbaka var täckningen riktigt kass. Vi kör en bit så blir den väl bättre...Kartorna som vi använt när vi körde dit gick dock att få upp och vi fick en rutt att följa. Min sambo började söka på nätet och när han fick täckning i korta stunder upptäckte vi att strömavbrottet var mer än lokalt, hela Iberiska halvön var nersläckt. Vilket ni nog känner till vid det här laget. 

Det var bara att gilla läget och åka mot Albufeira. Vi stannade till vid en läcker strand som jag markerat tidigare att vi skulle besöka. Här slog vågorna in med häftig styrka. 

Så här såg stora delar av kusten ut i södra Portugal. Dramatiska klippor med formationer i vattnet. Vinden slet och rev i våra kläder och jag hade ständigt hår som fladdrade framför kameran.

Vi stod högt upp och jag betraktade det som att stänkrisken var låg...

...ända tills den där sjunde vågen vräkte in och skvätte vatten högt upp över platsen där vi stod. Nu började det bli dax att fara mot staden och vårt boende för att se över vad vi kunde få tag i för slags middag. Med kortfattad information från BBC och SVT hade vi insett att det nog skulle dröja innan vi fick ström.

Tillbaka i Albuferia passerade vi stängda butiker och utanför restaurangen där vi ätit kvällen innan satt personalen utanför. Killen i mitten serverade oss dagen innan. Några enstaka ställen kunde servera mat t ex stenungsbakad pizza och det fanns nog några kök som hade gasspisar. Men nu behövde vi bli mer sparsamma med de kontanter vi hade. Alla uttagsautomater var förstås nersläckta.   

Den lokala mataffären hade öppet och här var kommersen i full gång. Det var helt mörkt inne i butiken (där maten fanns) men till höger, långt in, kan man skymta en kille som står och lyser med en ficklampa. På så sätt kunde vi hitta bröd, frukt, choklad samt ostar och en typ av korv som var både torkad och rökt, sånt som vi bedömde var OK att äta. Här fanns förstås även både öl och vin. 

Vi hade en uteplats och ett fullt utrustat kök så det var bara att duka upp. Det fanns tyvärr inte några lämpliga grönsaker i butiken, för gurka och tomater hade höjt denna måltid. Det var också fridfullt tyst då karaokebaren och sportpuben vid torget förstås inte var igång. Telefonerna fungerade givetvis inte heller och vi kunde bara spekulera i hur länge strömmen skulle vara borta (och vad det berodde på). Vi kunde också glädjas åt att vi hade riktiga nycklar där vi bodde, inte hade rum på 23:e våningen och att Albufeira går att köra runt i utan trafikljus. Strömmen kom ca 22:30. Nästa dag tog vi ut mer kontanter,..."Cash is king".

Hej så länge,

Lena

På rätt plats men med fel objektiv

Lördag förmiddag var det strålande sol och jag åkte in till Uppsala för att spana på småfåglarna i matningen vid jobbet, där stjärtmesarna håller till. Jag stod där drygt en och en halv timme, men de bilder jag fångade var inte märkvärdiga och jag sparar dem så länge. Jag hade ett ärende i Uppsala och passade även på att besöka Gunnar Stalands fotoutställning om Uppsalakonstnärer under 20 år.    

Jag hade  100-500 mm på kameran och hade inte tänkt till alls, det var det enda objektivet jag hade. Alltså fick jag ta ett steg (flera faktiskt) tillbaka när jag tog mina bilder. Gunnars äkta hälft kom med en ros precis när jag kommit dit. 

Det dök också upp en annan känd bloggprofil medan jag var där.

Gunnar visade en rad fina porträtt och det var många besökare på plats under vernissagen. 

Det visades också ett bildspel som dessa två besökare slagit sej ner för att titta på. Enligt Gunnar var det här trogna gäster i galleriet.

Jag försökte hitta pilgrimsfalken i Domkyrkan när jag lämnade utställningen men lyckades inte. Den rapporterades dock i Artportalen på den platsen strax efter 14, men jag var väl inte tillräckligt uppmärksam. Jag hade ändå fått en fin dag i Uppsala och sett en utställningen väl värd att se.

Hälsningar Lena

Avhandlingen offentligt försvarad

Nu är den bästa tiden på året för att fotografera spindeltråd och spindlar. Man behöver inte ens stiga upp särskilt tidigt för att hitta de stora näten fulla med dagg. Det var också hög tid för doktoranden att försvara sin avhandling om hur brospindlar (Larinioides sclopetarius) spinner sina trådar. Jag har varit biträdande handledare och hade lovat henne att dokumentera under dagen.

Ordförande inledde akten med att presentera opponenten som först skulle ge en översikt av ämnet och sätta avhandlingen i en större kontext. 

Opponenten var en professor från Keio University i Japan. En mycket kompetent person men också lättsam att lyssna till, trots att det bitvis blev väl så komplicerat. 

Efter det inledande föredraget är det dags för doktoranden, Sumalata, att presentera resultaten från sin avhandling. Hon har ca 30 minuter på sej att på ett begripligt sätt redogöra för den forskning hon har gjort under nästan fem års tid. Det är förstås lite nervöst, även för handledarna...

Hon gör det med bravur och det är en fröjd att sitta i publiken och lyssna. En och annan brospindelbild dyker också upp under presentationen. Det är en bonus doktoranden kan få när en av handledarna fotograferar spindlar. 

Efter presentationen följer en offentlig diskussion mellan opponent och respondent. I det här ögonblicket är man som mest nervös när man är doktorand och har föga förståelse för att även opponenten kan känna en viss nervositet.  

Här blir det lite tufft, men det är OK och förväntat, bara det sker i en vänlig atmosfär. Det hänger mycket på hur opponenten ställer sina frågor. Han gör ett strålande jobb och Sumalata får verkligen visa vad hon kan. Det blir en bra diskussion och då är det även OK att medge när man inte kan eller är osäker över något.

Diskussionen pågår ungefär en och en halv timme. Det här är jobbigt, jag minns fortfarande hur det kändes fast det är 25 år sedan jag gjorde det. 

När doktoranden börjar förstå att diskussionen närmar sej slutet brukar ansiktsuttrycken förändras något. Jag har fotat vid många disputationer och i det här läget brukar respondenten inte kunna motstå ett litet leende, även om akten inte är riktigt över ännu.

När diskussionen mellan opponent och respondent är avslutat följer frågor från tre betygsnämndsledamöter. De satt med ryggen mot mej så det blev inga bilder. När de ställt sina frågor får vem som helst i publiken ställa frågor. Hela akten kunde även följas via Zoom och de får samma möjlighet att ställa frågor. Disputationsakten har nu pågått i drygt tre timmar.    

När all offentlig diskussion är avklarad får betygsnämnden träffa handledarna och opponenten i ett slutet rum för att ställa frågor om doktorandens arbete. Handledare och opponent lämnar därefter rummet när betygsnämnden fattar beslut, dvs om avhandlingen är godkänd eller ej. Samtidigt väntar doktoranden och alla åhörare på att de ska komma ut och meddela resultatet.  Här blev det förstås godkänt (med beröm).

Nu kan den nyblivna doktorn förstås inte sluta le.

Handledare och publik skålar i något som numera alltid är "bubbelsubstitut" i gröna plastflaskor. Men vad gör det, ögonblicket är ändå alltid festligt.  

Den nyblivna doktorn kan slappna av, för nu återstår bara festligheter.

Sumalata med sin blivande man Somendu. 

Så har omfattande och helt ny information om hur brospindlarna spinner sina trådar "lagts till handlingarna" och försvarats offentligt. Hundratals eller t o m tusentals brospindlar spinner nytt silke varje kväll, efter mörkrets inbrott, i småbåtshamnen vid Skarholmen i Uppsala och många andra små hamnar (och på broar) i världen. Nu vet vi lite mer om hur det går till.

Hälsningar Lena