Etapp 4: Hooverdammen och första sträckan på Route 66

Den 26 december lämnade vi LasVegas och påbörjade en resa som skulle ta oss till Richardson, Texas i god tid för att fira nyåret hos min syster och svåger. Vårt första stopp på resan kom redan efter ca 40 minuter. Vi stannade först en kort stund och blickade ut över Coloradofloden. Runt hörnet svängde vi sedan av på en liten slingrig väg som tog oss fram till en säkerhetskontroll där alla rutor på bilen skulle vara öppna och vi fick en fråga. " -Har ni några vapen i  bilen?" 

 Vi lyckades hitta en parkering och började vandra upp mot en utkiksplats. Det stod folk och tittade upp på bergssidan, några pekade. Där, på en till synes helt omöjlig sluttning, gick några "big horn sheep". Jag hade bara 24-105 mm men avståndet var inte så långt, dessutom ville jag ha med miljön.

Hur kunde de bara klättra runt där på den branta bergväggen? Tänk också på hur deras fötter ser ut, det är ju klövar, inte sugfötter.

Efter ytterligare trappor kom jag ut på en bro där jag gick rakt ut till ungefär mitten. Framför mej hade jag Hooverdammen, en 222 m hög kraftverksdamm som byggdes mitt under depressionen mellan 1931-1936. Dammbyggnaden är uppkallad efter Herbert Hoover, som var USA:s president när bygget startades, men den invigdes 30 september 1935 av president Franklin D. Roosevelt. 

Vi körde över dammen och upp på andra sidan. Här kan man se bron som jag stod på i bakgrunden. Dammen är byggd över Coloradofloden med Nevada på ena sidan och Arizona på den andra.

Vattennivån har nått upp till kanten där det ljusa berget slutar. 

Vi passerade in i Arizona och helt plötsligt "tappade" vi en timme. Klockan var inte 11 utan 12. Om någon som läser detta planerar att åka förbi och titta på dammen kom så tidigt ni kan. Vi fick stå i kö ca 10 minuter och lyckades hitta en parkering på första stället. När vi åkte därifrån var kön till säkerhetskontrollen ca två kilometer.

Vi lämnade Hooverdammen och körde sydost på I93 mot Kingman. Det var bred motorväg och landskapet växlade.  

Häftig utsikt på vissa ställen.

I Kingman tog vi av på en betydligt mindre väg som inte heller var lika väl underhållen. Nu körde vi österut på den välkända Route 66 som sträcker sej mellan Santa Monica, Californien till Chicago, Illinois.

Här växlade landskapet ännu mer och det dök upp små samhällen längs vägen. Vi hade också järnväg på ena sidan under långa sträckor. Route 66 är en av de ursprungliga vägarna inom USA:s landvägsystem. Den byggdes längs tidigare vagnsleder och öppnades som landsväg 11 november 1926. Det är alltså 100-års jubileum för denna väg i år.

Vissa sträckor var väldigt platt, men det var ändå inte tråkigt och det dök upp en gård här och där. Route 66 är nu till stor del ersatt av Interstate 40, men det går fortfarande att köra vissa sträckor.  

Vi behövde sträcka på benen och stannade till vid ett ställe som hette Havasupai lodge. Det var en mack med ett café och ett motell. Vi behövde inte tanka och det var oklart om det ens gick att köpa bensin här. Ni som har sett Pixarfilmen "Cars" känner kanske igen Radiator Springs och det stod även några gamla brandbilar längs vägkanten här.  

Vi gick in och det såg rätt annorlunda ut jämfört med de vägkrogar som finns längs motorvägen. Här kunde man bara få en sorts kaffe och utbudet av snacks var begränsat. Men det fanns glass i en box och toaletter. 

I Cafédelen pågick något slags möte och jag har insett i efterhand att Havasupai är namnet på den urfolkstam som bor i området kring Grand Canyon. De förlorade sin mark när Grand Canyon blev nationalpark 1919 men återfick stora delar 1975.  

Vi gjorde som många andra turister som stannar här. Sedan bar det ut på vägen igen. Vi ville ju helst komma fram till dagens slutdestination innan solen gick ner.

Hej så länge, 

Lena

Beatty och spökstaden Rhyolite

Vi kom till Beatty när solen gått ner men jag tog ändå en bild på Exchange club casino i huvudkorsningen när vi gav oss ut på upptäckarpromenad. Vi hade ett rum på motellet med samma namn bakom denna byggnad. Ett enkelt motell med längor i två plan och parkering utanför. Fyller sin funktion om man bara ska sova en natt.   

På motellets parkering stod denna...Jag förvånas verkligen över hur folk kan betala så mycket för en bil som är så ful. Även om bensinen är dyr i Californien så handlar det ju inte om dyra bränslekostnader när någon köper en sån här "låda". Vi såg ganska många under vår resa från Nevada till Texas. Såg nyligen att det hade varit en på besök i Luleå och orsakat viss uppståndelse.

Tvärs över gatan från motellet låg det här stället och vi såg fram emot en surdegspizza med smarrig fyllning, men det var måndag och köket var stängt. Vi fick gå 300 m nedåt gatan och äta en pizza som antagligen var en fryst produkt som värmts upp och serverades med plastbestick och valfri läsk. Det är svårt att planera bort måndagar då man är ute och reser på det här sättet. Vi gick i alla fall tillbaka till Saloonen och tog en drink i baren, vilket kompenserade för den torftiga måltiden med råge. Den äldre mannen som jobbade i baren var en intressant person och eftersom vi bara var ca 10 personer på hela stället hade han tid att småprata.  

Nästa morgon var vi uppe tidigt och "hängde på låset" till Gemmas cafe för att äta frukost. Det skulle öppna klockan sju men var stängt när vi ryckte i dörren. Jag roade mej med att fotografera det häftiga casinot och inom någon minut såg vi att Gemma anlänt och öppnade för oss. 

Vilken frukost!!! Under den röda såsen och osten döljer sej en spansk omelette laddad med grönsaker, perfekt avocado med en klick creme fraiche och det som kallades "fries" i menyn visade sej vara hederlig stekt potatis. Rostat bröd till detta och en stor kopp riktigt gott kaffe (för att vara amerikanskt). Vi stod oss hela dagen på detta. 

När vi ätit skulle vi bara checka ut och fara men jag ville ta en närmare till på detaljerna på casinot. En man gick runt med ett måttband och när jag frågade visade det sig att han gjort stora delar av svetsarbetena. Han pekade och visade på olika detaljer och det fanns hur mycket detaljer som helst. 

Jag gick runt hela byggnaden och hittade hur mycket som helst.

Kolla in myrorna! Alla dörrar var dessutom helt olika konstverk.

Notera att bläckfisken har fått sugkoppar i form av kugghjul. Jag blev alldeles lyrisk då jag upptäckte den detaljen :-)

Vi lämnade Beatty och körde tillbaka mot Death Valley, men vi svängde av på en liten väg mot spökstaden Rhyolite. 

Innan vi kom fram till Rhyolite stötte vi på detta. Det ser helt bisarrt ut, mitt i det torra, steniga landskapet. Konstverket heter inte så oväntat "The Last Supper" och det står i "Goldwell open air museum". Den belgiske konstnären Albert Szukalski skapade verket 1984 genom att hänga tygstycken uppblötta i gips på modeller som fick stå kvar tills det torkat. Därefter täcktes figurerna med någon sorts glasfiber för att göra dem vädertåliga.   

Det finns flera andra konstverk som har tillkommit under årens lopp, en del ännu mer bisarra än Szukalskis verk. Han har även gjort denna som heter "Ghost rider". Det kostar inget att stanna och titta på konsten. Det är också tillåtet att fotografera för icke kommersiellt bruk. 

Rhyolites historia börjar med att två guldgrävare, Shorty Harris och Ed Cross, hittar guld i området. Ett år senare anses Rhyolite etablerat och man har röjt och plattat till för att anlägga staden. Jordbävningen i San Francisco 1906 förstör hela finansdistriktet och finansiering för gruvor i Nevada blir plötsligt osäker. 

Verksamheten och staden växer dock och 1908 bor det mellan 5000 och 8000 personer i Rhyolite. Det här är resterna av banken som stod färdig 1908, ett trevåningshus med källare. Byggnaden hade elektriskt ljus, ett vattenburet värmesystem och marmorgolv.

Guldet började sina 1910 och folk började lämna Rhyolite. I bakgrunden syns järnvägsstationen. 

Vi tar en titt runt stationsbyggnaden och hittar bl a denna gamla vagn.

Fin patina på den tunnan. På en skylt står det "Watch for rattlesnakes". För kallt för ormar nu tänkte jag, men det finns nog en och annan på sommaren.  

Stationshuset är en ganska välbevarad byggnad, men man kan inte gå in. Den byggdes 1909.

Postkontoret stängdes 1919 och 1920 bodde endast 14 personer i Rhyolite. 

Ett gruvschakt, avspärrat så ingen kan frestas att gå in och upptäcka hur farligt ett gammalt gruvschakt kan vara. Visst ser det frestande ut?...De som bodde i Rhyolite hade i alla fall nära till jobbet.

Fängelset är ganska välbevarat, likaså den lokala bordellen som låg ett stenkast från denna byggnad.

Vi lämnar spökstaden Rhyolite och kör sakta ut mot väg 374 som går vidare tillbaka genom Death valley. Vi har några stopp kvar där innan vi åker tillbaka till Vegas för att fira jul. Det är då jag får syn på åsnorna. De går i en sluttning och det är den mörka individen som gör att jag ser dem. Här blir det förstås tvärstopp. 

Min sambo får fulparkera längs vägen och jag ger mej av upp i sluttningen för att komma närmare de ferala åsnorna. Det är vasst grus och sten under fötterna, INTE bra att snubbla här.

Åsnorna har koll på mej men det verkar inte oroade. De har nog sett en och annan turist före mej. Idag är vi dock helt ensamma här och att parkera vid vägkanten gjorde nog inte så mycket.

Bilderna på åsnorna är tagna med 500 mm så jag behövde inte gå alltför nära. Här kan man se att det är lite svagt ljusgrönt på marken, så det fanns några grässtrån där för dem att äta. Det har ju regnat, men jag undrar förstås vad de lever av under den torra sommaren. Men de har ju klarat sej här sedan Rhyolites storhetstid då jag antar att de användes som drag- och packdjur. 

Hej så länge,

Lena

Rapport från baksidan

Baksidan är alltså på vår tomt, bakom huset mot skogen. Jag tänkte först skriva "rapport från tomten", men det hade ju blivit helt galet. Jag lyckades få till en kort fotostund medans det fortfarande fanns lite snö kvar, fast det smälte i ett rasande tempo den dagen och nu är det inte mycket kvar av det vita. Rådjuren kom förstås när det blev vinter och den här bocken är en av de trogna gästerna. Först kollar han om det kommer något när han puffar på fågelmataren. 

Det lilla som kom ut genom hålet i botten räcker inte. Den här killen har vissa krav och tittar uppfodrande på mej. 

" - Det brukar finnas mat här när någon är hemma i huset, nu gör det inte det? Bara ett par upptinade äppelklyftor."

Okej, han fick en liten skopa avrenspellets och då slank även äppelklyftorna ner. 

Ett trevligt återseende var koltrasten med vita fjädrar på huvudet. Han kom till oss förra vintern och fick namnet "Specks". Det är alltid kul när man kan känna igen individer. Jag såg också "vitsvansekorren" hoppa runt i träden men hann inte få med den på bild.

Specks försvarade sin plats på stubben där det låg jordnötter och frön. Resterna av den gamla stubben fungerar när det är kramsnö, för då kan jag bygga på den och skapa en lagom grop att lägga fröna i. 

Det håller bra för fåglar att sitta på men kommer det ett rådjur slickar den förstås bums i sej det som ligger där. 

Det var flera koltrastar där som konkurrerade om godsakerna.

Samtidigt som de bjöd på underhållande action. Jag fick också möjlighet att testa min julklapp för första gången (den var inte med till USA). Hittills har jag bara haft en kulled på mitt stativ och den klarar inte riktigt tyngden av min kamera med ett större objektiv, dessutom kräver den att man hela tiden håller i kameran när den inte är åtdragen. Nu har jag äntligen skaffat en gimbal, inte en Wimberley, men ett hyfsat känt märke.  

Nu riggade jag kameran på stativet i vardagsrummet och det var väldigt smidigt med det nya stativhuvudet. Jag har ju använt gimbalhuvuden flera gånger och kände till dess fördelar. Anledningen att jag inte skaffat ett tidigare är nog att jag inte använder stativet så ofta, men hemma i trädgården är det perfekt eller som här då jag sitter inne och fotar ut genom fönstret.

"-Stopp där! Jag var först!"

Kolla in fotarbetet på dessa två. Snön yrde fast den var inte var puderlätt.

Jag har flera koltrastar som har kännetecken. Hannen till vänster här är också en gammal bekant.

Han har ett vitt V-tecken på ryggen, men gick inte segrande ur denna närstrid.

Hälsningar Lena

LasVegas och djurlivet runt knuten

En gata i ett bostadsområde där vi bodde några dagar i Vegas. Givetvis inhägnat och med grindar för in och utpassage. Solen strålade och vi blev nästan ljuschockade.  

Jetlag gör att man vaknar tidigt och vi gav oss ut på promenad direkt efter frukost. Det fanns en park nära bostadsområdet och det såg inte ut som någon park jag varit i förut. I Texas, där vi brukar vara runt jul och nyår är det visserligen mest brunt på marken, men det är torkat gräs. Här fanns det inget gräs. Marken är täckt med grus och sten.

Bergen i bakgrunden ger också en helt annan stämning än vi är vana vid från Texas, som mestadels är väldigt platt. Nevada är extremt torrt och temperaturen kan gå upp till 50 grader på sommaren. Den torra luften gör dock värmen mer uthärdlig än när det är fuktigt.

Det satt några spetsstjärtade duvor i ett träd. Det är vanliga i Nordamerika och vi har sett dem även i Texas. 

Vi såg att det rörde sej på marken här och där. Det fanns en del kaniner som smälte in oerhört bra i den steniga terrängen. Det var bara när de rörde sej som man fick syn på dem. 

Det sprang också andra fåglar på marken, som kuttrade och lät på ett helt annat sätt än duvorna. Vi lyckades ganska snart lista ut att det är Californisk vaktel. 

Hannen har en röd mössa och en svart fjäder i pannan.

Honan är lite mer diskret men har också en liten "antenn" på huvudet. 

Plötsligt fick jag syn på en liten fågel som snabbt flög förbi. Den satte sej i ett träd och började putsa sej. Jag insåg snabbt att det var en kolibri, antagligen en "ruby throated". Den putsade och fixade sina fjädrar en lång stund och ville inte riktigt visa upp sej. När den flög var det förstås "åt fel håll". Det fanns för lite blommor i parken för att det skulle löna sej att spana efter fler. De åt antagligen frukost i trädgårdarna där det fanns blommor och/eller matare. 

På marken växte olika kaktusar och andra torktåliga, ofta taggiga växter. De små gröna stråna på marken visar att det faktiskt har regnat nyligen och vi fick mer regn på julafton. 

Plötsligt sprang det förbi ett litet, snabbt djur på marken. Den försvann in under en kaktusliknande buske, men tittade sedan ut igen. En jordekorre!

Ett kort tag senare kom den ut på andra sidan av busken. Jag har inte lyckats reda ut vilken typ av jordekorre det är. De var väldigt snabba och mindre än våra röda ekorrar.

Plötsligt satt den i toppen på denna torkade "stubbe". Bedårande söt.

När vi tog en promenad på juldagens morgon hade det regnat och det var friskt i luften. Det fanns en del blommor t ex dessa buskar som hade fått en lila krans med små blommor i kanten.

Jag spanade förstås efter ekorrarna och plötsligt satt det en på en sten och spanade på oss. 

Denna gång såg vi flera stycken och de kom fram väldigt nära där vi stod. Är det Piff, eller möjligen Puff? 

De var fullkomligt oemotståndliga när de tittade fram bland stenarna både till höger och vänster. 

En trevlig "julklapp" att få möta dessa livs levande på promenad i parken.

Hej så länge,

Lena

Comedy wildlife, fast med en Canon

I dessa blöta, gråmulna tider då det egna fotograferandet ligger nere, förutom i familjesammanhang, blev jag glatt uppiggad av att titta på bilderna i Nikon Comedy Wildlife Awards. Det slog mej att jag har nog en och annan bild i mitt arkiv som kanske kan få någon att dra på smilbanden en aning. Den här fågeln fotade jag i Sydafrika i somras och enbart det svenska namnet, sydlig gulnäbbstoko, gör ju att den kvalificerar sej för denna blogg. Sedan var det bara att välja en bild i lämplig vinkel. 

I övrigt bli det blandade bilder ur arkivet och bilder som några av er har sett förut. Den här jag jag visat flera gånger, men denna gåsfamilj är ju så härlig när de promenerar mitt på gångvägen vid Råstasjön. Joggare fick väja för dem. Att det dessutom är ett par bestående av en kanadagås och en grågås som fattat tycke för varandra blir en extra bonus.

Sothöns använder professionella karatesparkar då de försvarar sina revir. Så här plattar man till en konkurrent som kommit för nära. 

På Tasmaninen har måsarna lärt sej att parkera perfekt i parkeringsrutorna. Inte en pippi utanför linjerna. 

Quokka, eller kortsvanswallaby, har blivit kända för att de så gärna ställer upp på selfies. Den här tyckte att det passade bra med ett riktigt tajt närbildsporträtt.

Den här lilla wallabyn var mest intresserad av att få kolla sitt Instagramkonto. 

En intet ont anande havstrut på en klippa vid Väderöarna. Fisktärnorna häckade på klippan bredvid.

En fotosession med Brutus Östling bjöd på närgångna möten med trutar och måsar. Jag har aldrig skrattat så mycket när jag fotograferar fåglar som denna gång. 

Avslutar med svalungarna som hade antennerna uppfällda och hjärtat i halsgropen ( i alla fall i svalget), när jag kom förbi deras bostad ovanför en bastudörr på en skärgårdsö. 

Nu börjar en ny blöt, mörk vecka men snart blir det ljusare och innan vi vet ordet av häckar svalorna igen :-)

Hälsningar Lena