Rapport från baksidan

Baksidan är alltså på vår tomt, bakom huset mot skogen. Jag tänkte först skriva "rapport från tomten", men det hade ju blivit helt galet. Jag lyckades få till en kort fotostund medans det fortfarande fanns lite snö kvar, fast det smälte i ett rasande tempo den dagen och nu är det inte mycket kvar av det vita. Rådjuren kom förstås när det blev vinter och den här bocken är en av de trogna gästerna. Först kollar han om det kommer något när han puffar på fågelmataren. 

Det lilla som kom ut genom hålet i botten räcker inte. Den här killen har vissa krav och tittar uppfodrande på mej. 

" - Det brukar finnas mat här när någon är hemma i huset, nu gör det inte det? Bara ett par upptinade äppelklyftor."

Okej, han fick en liten skopa avrenspellets och då slank även äppelklyftorna ner. 

Ett trevligt återseende var koltrasten med vita fjädrar på huvudet. Han kom till oss förra vintern och fick namnet "Specks". Det är alltid kul när man kan känna igen individer. Jag såg också "vitsvansekorren" hoppa runt i träden men hann inte få med den på bild.

Specks försvarade sin plats på stubben där det låg jordnötter och frön. Resterna av den gamla stubben fungerar när det är kramsnö, för då kan jag bygga på den och skapa en lagom grop att lägga fröna i. 

Det håller bra för fåglar att sitta på men kommer det ett rådjur slickar den förstås bums i sej det som ligger där. 

Det var flera koltrastar där som konkurrerade om godsakerna.

Samtidigt som de bjöd på underhållande action. Jag fick också möjlighet att testa min julklapp för första gången (den var inte med till USA). Hittills har jag bara haft en kulled på mitt stativ och den klarar inte riktigt tyngden av min kamera med ett större objektiv, dessutom kräver den att man hela tiden håller i kameran när den inte är åtdragen. Nu har jag äntligen skaffat en gimbal, inte en Wimberley, men ett hyfsat känt märke.  

Nu riggade jag kameran på stativet i vardagsrummet och det var väldigt smidigt med det nya stativhuvudet. Jag har ju använt gimbalhuvuden flera gånger och kände till dess fördelar. Anledningen att jag inte skaffat ett tidigare är nog att jag inte använder stativet så ofta, men hemma i trädgården är det perfekt eller som här då jag sitter inne och fotar ut genom fönstret.

"-Stopp där! Jag var först!"

Kolla in fotarbetet på dessa två. Snön yrde fast den var inte var puderlätt.

Jag har flera koltrastar som har kännetecken. Hannen till vänster här är också en gammal bekant.

Han har ett vitt V-tecken på ryggen, men gick inte segrande ur denna närstrid.

Hälsningar Lena

LasVegas och djurlivet runt knuten

En gata i ett bostadsområde där vi bodde några dagar i Vegas. Givetvis inhägnat och med grindar för in och utpassage. Solen strålade och vi blev nästan ljuschockade.  

Jetlag gör att man vaknar tidigt och vi gav oss ut på promenad direkt efter frukost. Det fanns en park nära bostadsområdet och det såg inte ut som någon park jag varit i förut. I Texas, där vi brukar vara runt jul och nyår är det visserligen mest brunt på marken, men det är torkat gräs. Här fanns det inget gräs. Marken är täckt med grus och sten.

Bergen i bakgrunden ger också en helt annan stämning än vi är vana vid från Texas, som mestadels är väldigt platt. Nevada är extremt torrt och temperaturen kan gå upp till 50 grader på sommaren. Den torra luften gör dock värmen mer uthärdlig än när det är fuktigt.

Det satt några spetsstjärtade duvor i ett träd. Det är vanliga i Nordamerika och vi har sett dem även i Texas. 

Vi såg att det rörde sej på marken här och där. Det fanns en del kaniner som smälte in oerhört bra i den steniga terrängen. Det var bara när de rörde sej som man fick syn på dem. 

Det sprang också andra fåglar på marken, som kuttrade och lät på ett helt annat sätt än duvorna. Vi lyckades ganska snart lista ut att det är Californisk vaktel. 

Hannen har en röd mössa och en svart fjäder i pannan.

Honan är lite mer diskret men har också en liten "antenn" på huvudet. 

Plötsligt fick jag syn på en liten fågel som snabbt flög förbi. Den satte sej i ett träd och började putsa sej. Jag insåg snabbt att det var en kolibri, antagligen en "ruby throated". Den putsade och fixade sina fjädrar en lång stund och ville inte riktigt visa upp sej. När den flög var det förstås "åt fel håll". Det fanns för lite blommor i parken för att det skulle löna sej att spana efter fler. De åt antagligen frukost i trädgårdarna där det fanns blommor och/eller matare. 

På marken växte olika kaktusar och andra torktåliga, ofta taggiga växter. De små gröna stråna på marken visar att det faktiskt har regnat nyligen och vi fick mer regn på julafton. 

Plötsligt sprang det förbi ett litet, snabbt djur på marken. Den försvann in under en kaktusliknande buske, men tittade sedan ut igen. En jordekorre!

Ett kort tag senare kom den ut på andra sidan av busken. Jag har inte lyckats reda ut vilken typ av jordekorre det är. De var väldigt snabba och mindre än våra röda ekorrar.

Plötsligt satt den i toppen på denna torkade "stubbe". Bedårande söt.

När vi tog en promenad på juldagens morgon hade det regnat och det var friskt i luften. Det fanns en del blommor t ex dessa buskar som hade fått en lila krans med små blommor i kanten.

Jag spanade förstås efter ekorrarna och plötsligt satt det en på en sten och spanade på oss. 

Denna gång såg vi flera stycken och de kom fram väldigt nära där vi stod. Är det Piff, eller möjligen Puff? 

De var fullkomligt oemotståndliga när de tittade fram bland stenarna både till höger och vänster. 

En trevlig "julklapp" att få möta dessa livs levande på promenad i parken.

Hej så länge,

Lena

Comedy wildlife, fast med en Canon

I dessa blöta, gråmulna tider då det egna fotograferandet ligger nere, förutom i familjesammanhang, blev jag glatt uppiggad av att titta på bilderna i Nikon Comedy Wildlife Awards. Det slog mej att jag har nog en och annan bild i mitt arkiv som kanske kan få någon att dra på smilbanden en aning. Den här fågeln fotade jag i Sydafrika i somras och enbart det svenska namnet, sydlig gulnäbbstoko, gör ju att den kvalificerar sej för denna blogg. Sedan var det bara att välja en bild i lämplig vinkel. 

I övrigt bli det blandade bilder ur arkivet och bilder som några av er har sett förut. Den här jag jag visat flera gånger, men denna gåsfamilj är ju så härlig när de promenerar mitt på gångvägen vid Råstasjön. Joggare fick väja för dem. Att det dessutom är ett par bestående av en kanadagås och en grågås som fattat tycke för varandra blir en extra bonus.

Sothöns använder professionella karatesparkar då de försvarar sina revir. Så här plattar man till en konkurrent som kommit för nära. 

På Tasmaninen har måsarna lärt sej att parkera perfekt i parkeringsrutorna. Inte en pippi utanför linjerna. 

Quokka, eller kortsvanswallaby, har blivit kända för att de så gärna ställer upp på selfies. Den här tyckte att det passade bra med ett riktigt tajt närbildsporträtt.

Den här lilla wallabyn var mest intresserad av att få kolla sitt Instagramkonto. 

En intet ont anande havstrut på en klippa vid Väderöarna. Fisktärnorna häckade på klippan bredvid.

En fotosession med Brutus Östling bjöd på närgångna möten med trutar och måsar. Jag har aldrig skrattat så mycket när jag fotograferar fåglar som denna gång. 

Avslutar med svalungarna som hade antennerna uppfällda och hjärtat i halsgropen ( i alla fall i svalget), när jag kom förbi deras bostad ovanför en bastudörr på en skärgårdsö. 

Nu börjar en ny blöt, mörk vecka men snart blir det ljusare och innan vi vet ordet av häckar svalorna igen :-)

Hälsningar Lena

Vitsvansen igen, nu med kompis

I helgen blev det förstås lite spanande ner i skogen bakom huset. Eftersom det är en brant sluttning vid tomtens slut står jag nästan på "fågelhöjd" när jag tittar ut i skogen. Den höjden passar också för ekorrar och "vitsvansen", känd från tidigare inlägg, kilade fram och tillbaka mellan träden.

Det blev också mycket upp och ner längs tallstammarna. Ibland i ett rasande tempo. Här laddar hen för ett tur upp.

Vilket kort därefter övergick i en tur ner för stammen. 

Upp igen, full fart.

Ner! Men vänta. Plötsligt hade kurre inte vit svanstipp längre.  

Vitsvansen har minst en normalfärgad kompis, eller kanske partner, vem vet? Den helbruna, nu med delvis grå vinterstass, var svår att fånga på bild. Det gick verkligen undan när den passerade. 

Den vitsvansade ekorren visade däremot upp sej utomordentligt bra, vid flera tillfällen. Det vita på svansen gör den faktiskt lätt att följa när den rör sej i träden. 

Notera klorna på de långfingrade tassarna. Inte konstigt att den kan hålla sej fast som en kardborre på trädstammarna

Solen tittade fram på eftermiddagen och gav en stunds guldglans till naturen.

Vi får se vad de hittar på till helgen. Med en bil på verkstaden och den andra upptagen lär det bli naturupplevelser lokalt, om det ska bli några.  

Hälsningar Lena

Vitsvansen är kvar

Söndag och en massa tråkigt hemmapyssel som bara måste göras. Men jag måste ju även ha frisk luft och då passade jag på att spana efter den vitsvansade ekorren som jag berättat om tidigare. Jodå, den var på plats i skogen bakom vårt hus. 

Som vanligt med ekorrar gick det i en rasande fart när jag såg den, men den vita svanstippen gör faktiskt att det är lättare att följa den då den hoppar i träden. 

När jag såg att den var nära hämtade jag några nävar med jordnötter och försökte lägga ut dem på attraktiva platser. Ekorrar brukar besöka fågelmatningen, men oftast inte förrän senare på vintern. 

Ni förstår säkert vad som händer när man lägger ut nötter...Vackra fåglar men väldigt glupska. 

Det här tyckte skatan var ett perfekt ställe för ett trevligt söndagssnack.  

Ekorren hann aldrig komma i närheten av några jordnötter, men nu när jag vet att den är stationär bakom vårt hus kan jag bjuda på nötter fler gånger. Den vita svansen syns mycket bra när den är i det mörkgröna granriset.

En närbild som jag tog från sovrumsbalkongen. Där står jag i perfekt höjd för att fotografera i den stora tallen precis vid vår tomtgräns. Här ser den visserligen ut som vilken ekorre som helst, men det är vår vitsvansade vän som letar tallkottar.

Hälsningar Lena