Servicefåglar

I Zimanga mötte vi inte bara djuren som var de självklara motiven, som här ett vårtsvin, utan även de djur som levde i närheten av dessa som t ex oxhackare, som närmast kan betraktas som servicedjur.   

Det finns två arter av oxhackare, en rödnäbbad och en gulnäbbad. Det verkar som att den rödnäbbade dominerade där vi var. Oxhackare lever i symbios med regionens stora däggdjur och livnär sej av fästingar och insekter som förekommer på däggdjuren hud/päls.

" - OK kompis om du har druckit färdigt kan du väl hoppa ombord igen." 

Ibland kanske det var lika mycket ett bra ställe att sitta på som en bra matplats. Här kunde man ju ha sitt eget privata möte utan att bli störd.

Den absolut mest optimala restaurangen för en oxhackare måste väl ändå vara en giraff. Ett gigantiskt djur som är en fridfull växtätare.

Förstora och kolla in menyn till höger. Snaskiga fästingar i överflöd samtidigt som man sitter på en fyra meter hög utkiksplats som rör på sej. 

Det kan knappast bli bättre och dessa oxhackare har definitivt hittat rätt.

En klumpig noshörningsunge får också finna sej i att bli plockad av oxhackare som rensar såväl horn som ben. Som ni ser finns det också rikligt med små flygande insekter nära och även på de stora djuren.

Oxhackare som tar det lite piano tidigt i gryningen.

I afrika finns också svartvita kråkor. Riktigt läckra. De påminner mycket om våra gråkråkor och korpar i beteende.

Men de servar också hudvård. Här ser den nästan ut att fråga om det önskas en ansiktsbehandling.

Det här vårtsvinet kom upp på en höjd och stod sedan helt stilla en lång stund. Jag kunde inte förstå varför, förrän kråkorna kom fram och började jobba. 

Den stod stilla och lät de stora fåglarna jobba på.

Det här ser ju nästan dramatiskt ut, men det var bara vänligt småplockande.

Vi mötte också en annan typ av servicefågel, en av de riktiga renhållningsarbetarna. De var så underhållande att de får komma i en egen blogg.

Hälsningar Lena

Elefanter

Zimanga private game reserve i Sydafrika har ca 50 elefanter och alla ville vi förstås se elefanter. Vi hade tillgång till fyra jeepar med guider och nattetid patrullerade 16 vakter (skydd mot tjuvjägare), som guiderna hade kontakt med. Elefanter är också rätt stora och det lämnar stora högar efter sej, ändå tog det tre och en halv dag innan vi hittade elefanter! 

Till slut hittade vi en flock inne i ett snårigt område där de mumsade på de mest taggiga växter som fanns, akacia. Förstora bilden så ser ni taggarna ordentligt. Reservatet är 70 kvadratkilometer så det är inte som att köra runt i en djurpark. En flock på ett 20-tal elefanter kunde lätt hålla sej undan.

Här stod vi plötsligt öga mot öga med en stor hona och även om det ser aningen dramatiskt ut på bilderna, så ruskade hon bara på huvudet

Hon kunde också vinka som Ria Wägner, några av er här kommer kanske ihåg henne.

Elefanterna rörde sej sakta hela tiden och passade på att äta från alla möjliga buskar och mindre träd. Det var en flock med honor och ungar i olika åldrar. Honorna föder en unge med 2,5–9 års mellanrum och är fertila upp till ca 50 års ålder. 

Ungen diar i tre till fyra år även om den kan leva på fast föda från ca två års ålder. Den här kanske var tre år för den försökte ta sej en slurk från mamma. men vi såg den också äta gröna blad. Den var inte heller den minsta ungen. 

Vi stod stilla med jeepen en lång stund, bredvid ett annat gäng. Elefanterna befann sej runt oss, betade och passerade. Guiderna trodde att de var på väg mot ett mindre vattendrag. En vuxen elefant dricker 75-150 liter om dagen och tuggar i sej 150-300 kg grenar, blad, gräs och buskar.  

Den här unga elefanten kom mot våra jeepar med rätt skön stil, lite slängig och kanske också en aning kaxig. Den stannade dock några meter från bilarna, tittade på oss och gick sedan förbi. 

Det fanns några mindre ungar och de var ju helt oemotståndliga. 

Den här hade fått ta i en taggig kvist som den inte verkade så sugen på att äta upp. 

De små ungarna var ofta ganska blyga och gömde sej bland de stora elefanternas ben, men ibland tittade någon fram och bjöd på några charmiga poser. Oklart om den visste vad den skulle använda sin snabel till annat än att vifta med den.

Här har en mamma brutit av en gren med blad för att underlätta för ungen att få i sej lite grönt. Den puttade också undan en annan elefant som ville ta en tugga av kvisten. 

Några små gröna blad kanske hamnade i munnen på den lilla elefanten.

Vi satt väldigt bra här och det var mysigt att befinna sej mitt i flocken av betande elefanter. Jag växlade mellan att använda 100-500 mm på Canon R5mkII och 24-35 mm på min gamla 5DmkIV. Min sambo hade R5:an och 100-400 mm eller 16-35 mm. Just i det här ögonblicket knakade det till väldigt nära min vänstra sida.  

Där stod plötsligt en väldigt stor elefant, väldigt nära. Bilden är tagen med 100 mm, för det var den kamera jag råkade ha i handen. Jag fick luta mej bakåt.  

Den sniffade på mej...så kändes det i alla fall. Men den gjorde ingenting och det var inget hotfullt alls i situationen. Guiderna känner de olika individerna väl och vår guide sa inget. De hade annars en teknik för att markera för en elefant att den skulle backa och det var att slå ett par gånger i plåten på bilen. De fick t ex inte undersöka bilarna med snabeln, men sniffa på en gäst var visst OK. 

Hela flocken hade så småningom passerat och de var på väg mot vattnet. 

Den minsta ungen gömde sej delvis under magen på mamma. Den yngsta var ett år gammal. 

Den bar runt på en pinne som den kanske provtuggade på. 

Det känns tryggt bakom mammas snabel.

Hej så länge,

Lena

Ett oväntat möte

Strax innan jag kom fram till Hjälstaviken tidigt i fredags morse fick jag syn på en ung räv vid sidan av vägen. Jag chansade och vände efter några hundra meter, körde tillbaka långsamt och skymtade räven. Ytterligare en bit framför låg en busshållplats. Jag stannade där, så många bussar kunde väl ändå inte komma den här tiden på morgonen.

Jag klev ur bilen och ställde mej bredvid, helt stilla så när som på kameran som jag ju höll i. Om jag stod upp skulle jag dessutom se om en buss närmade sej. Räven gäspade men tycktes inte ha sett mej. Andra bilar passerade på landsvägen och det var den ju van vid. 

Räven uppehöll sej i det breda grunda diket mellan vägen och en åker. Den letade efter frukost och var blöt av dagg. 

Den rörde sej hela tiden mot mej och hoppade, spanade, nosade etc, på bästa rävmaner. Den tittade dock inte upp och rakt fram en enda gång.

Lite prassel i det våta gräset, ett språng, men nej, inget gott här heller.

Kanske det finns något närmare åkerkanten?

Här verkar den plötsligt hitta något ätbart, utan större möda, så det kanske var något redan dött. Ungrävar är nog inte så kräsna.

Den glufsar i sej något och det hade förstås blivit bättre vinkel om jag suttit ned. Vid det här laget är dock räven så nära att jag vågar inte röra mej, även om den är upptagen med att tugga en kort stund. 

Sedan fortsätter den komma mot mej men nu tittar den upp, oj (!) tycks den tänka innan den gör helt om och springer iväg. Dock inte så långt, men den har letat mat färdigt på denna plats och korsar vägen. Jag känner mej upprymd och mycket nöjd ändå, glad, vilken start på morgonen :-) Det kom inte heller någon buss och det är tillräckligt brett för en u-sväng över landsvägen. Jag kör vidare den sista kilometern mot Hjälstavikens parkering. Sista bilden är givetvis beskuren, men den var nog inte mer än 15 m från min bil när den upptäckte mej, oerfaren unge som det ju är. 

Hälsningar Lena

En annan vinkel på djurlivet

När man åker safarijeep sitter man ganska högt, utom möjligen när man får möjlighet att ligga på golvet med dörren öppen. När man sitter i ett av Zimangas gömslen, designade av Bence Maté, sitter man med kameran i marknivå. Vi hade en eftermiddag i ett gömsle som hette "Bhejani reflection hide" med ett "vattenhål" framför där djur kom för att dricka eller bada, som dessa bedårande Helenaastrilder. Det var full fart på småfåglarna så fort vi stängt dörren till gömslet och det fanns många fler arter, men de får komma i en annan blogg.

Det var främst med de större djuren där upplevelsen av att sitta lågt och nära blev mest överväldigande. De första som kom insmygande, lite försiktigt, var nyalaantiloper. Det är honor med ungar. Båda könen har 12 tvärgående vita ränder på kroppen, i övrigt är de så olika att man kan tro att det är två olika arter. De står högt upp på både lejonens och leopardens meny.

Den minsta ungen vågade sej fram till vattnet efter en stund.

Den kommer att växa i sina öron så småningom. 

Kort därefter, men när honorna lämnat, kom en grupp med hannar. Förutom att de har stora horn och en helt annan färg, är de också nästan dubbelt så stora. Den här bilden är tagen med 35 mm på min gamla 5dmkIV.

Med 100-500 mm zoomen på 100 mm och en R5mkII kan man få en sån här bild på den törstiga nyalabocken. Bilden är beskuren från ett liggande format.

Vårtsvin fanns det gott om men de vi såg från jeep var ofta i rörelse, mest springande med svansen i topp. Här kom de istället promenerande mot oss. 

Det här var en helt underbart gäng som plötsligt fyllde upp hela bildfältet. 

Jag greppade min andra kamera, som inte satt på stativ och tog några bilder. Här hoppades jag på lite action, eller kanske ett bad. Men det blev bara lite skvättande. 

Om det var några som bjöd på action så var det det tofspärlhönsen. De kom inrusande som "yra höns" och hann nästan springa ut ur bildfältet innan jag fick några bilder på dem.  

De var riktiga sprättisar och förvillande att titta på i sina prickiga kostymer. 

Även om jag inte läst någon specifik studie av just tofspärlhöns, törst jag nog ändå påstå att de inte hör till de smartaste fåglarna. Notera storleken på huvudet, vilket begränsar hur mycket som får plats där. Fågelögon är dessutom runda "klot" och förhållandevis stora. 

De hade en del besynnerliga beteenden för sej, antagligen är det ett par men det går inte att skilja på könen. De bildar monogama par och man tror att de håller ihop i flera år. 

De var vaksamma och kunde ibland stanna upp helt, sträcka på sej och spana.

Men ibland verkade det som att de helt glömde bort att se upp...

Om jag inte lutade mej fram var det här precis så mycket jag såg av den gigantiska giraffen som kom inklivande från vänster.

Det är en hona, så det finns förstås hannar som är större, men där och då kändes den verkligen stor. Giraffen är världens nu levande högsta djur och honorna kan bli 4,3 m. Med vidvinkel lyckades jag i alla fall få med hela det imponerande djuret på bild. 

Jag tror att den var törstig och den funderade en bra stund på om den skulle våga dricka. Den spanade, sänkte huvudet och tittade på vattnet, reste på huvudet och spanade igen. Den kunde inte bestämma sej och lämnade till slut utan att dricka. 

Det fanns en mindre giraff som kommit ungefär samtidigt som den stora och den kom också fram till vattnet. Den spanade på de irriga pärlhönsen och stampade en gång med ena framklöven, som en liten markering eller kanske en varning. 

Den såg sugen ut och vi väntade andäktigt på om den skulle inta den vågade posen som krävs för att nå vattnet och dricka. 

Det gjorde den! Den drack snabbt och gjorde sedan en hastig manöver som ingen av oss hade rätt slutartid för. 

Den ville ha mer vatten och gjorde hela manövern igen. Det var en mindre och betydligt lättare giraff än den första, men det var ändå en ganska omständlig procedur.  Giraffens extremt höga blodtryck gör också en sån här manöver till en fysiologisk utmaning, såväl att sänka huvudet så långt under hjärtats nivå, som att sedan resa sej upp igen, utan att svimma. Men det spar vi tills vidare.

Hej så länge,

Lena

Zimanga private game reserve

För att komma till Zimanga flyger man till Durban och sedan följer en ca fyra timmar lång transport på landsväg. Den första halva av sträckan färdas vi på motorväg och vårt ekipage, en buss med plats för 20 personer samt en släp för bagage, susar fram i bra takt på motorvägen. Vi blir dock stoppade av polisen två gånger. Men det går fort, bara rutinkontroll.

När vi lämnar motorvägen blir det smalare, men det är fortfarande en bra väg. Dock  dyker det upp otydliga vägarbeten längs kanterna, det rör sej också fler människor och det säljs ananas och annat vid vägkanten (fast det inte är tillåtet). 

Med bara en fil i vardera riktningen uppstår också en del spännande omkörningar. De stora långtradarna är lastade med kol, det är gott om dem och de kör i ca 80 km/timmen, givetvis långsammare i uppförsbacke. Personbilar kör om dessa ganska lätt, men här märks det att vår buss är ganska tung. Den här situationen löste sej utan problem, då den mötande bilen givetvis körde ut på kanten. 

Som en extra krydda gick det förstås djur och betade längs vägen. Ibland hela flockar med kor, getter och enstaka åsnor. Det var inte heller tillåtet, men där gick de i alla fall. Den här kon klarade sej för att vi höll lite till vänster i mötet med lastbilen. Vi kom fram helskinnade till Zimangas grindar där vi fick lämna bussen för transport med traditionella safarifordon, öppna Toyota Landcruisers med stämningshöjande dammpatina.  

Framme vid lodgen blev det en snabb genomgång, gruppindelning och schema presenterades, vi tilldelades en guide, serverades lunch och var på plats i rätt fordon, med rätt kameraprylar 14:30. Bagaget hade fått lappar med rumsnummer och hamnade på rätt plats när vi åt. Allt var mycket effektivt. Jag, min sambo och en tredje person, som vi sedan åkte med hela vistelsen, skulle ut på en traditionell "game drive".  

Bland de första djur en vi stötte på var en noshörningsmamma med sin unge. Trubbnoshörning, som är både stillsam och social. Vi hade tilldelats en av de två ombyggda bilarna som gör det möjligt för två personer i taget att ligga ner, öppna en liten dörr, och fota i en betydligt lägre vinkel. Med tre personer i varje bil får man turas om. 

Rödnäbbade oxhackare plockade godsaker både i öronen och näsan på den lilla noshörningen. Den står för övrigt på ojämn mark, det är inte bilden som lutar, det är ungen.

Oxhackarna hade lite partaj ibland. 

När vår guide sträckte ut ett finger och pekade hade jag redan fått syn på den, en vitpannad biätare. Det var också bara jag som fick den på bild och det blev den enda biätare som vi såg på lämpligt fotoavstånd. Det fanns bon men de var inte riktigt på plats där ännu. Fåglar kunde man antingen fånga på bild längs vägen, med lite tur om man lyckades stanna innan de flög, eller från gömslena. 

Solen gick ner ca 17:20 och denna kväll färgades himlen i guldgula toner. Guiderna har, förut utbildning som wildlife guide, erfarenhet av fotografering. De vet hur viktigt ljuset är och försökte alltid hitta vinklar då de parkerade som gav det optimala ljuset på den plats man råkar vara.    

Den här kvällen fick vi ett par impala som gick på vägen ovanför där vi befann oss. Vi stod inte på en väg utan var långt "off-road" när den här fotomöjligheten uppenbarade sej.

Vi avslutade vår första tur med att stanna till hos flodhästarna. De sista solstrålarna skulle snart försvinna, men vi fick i alla fall en stund med dem. Flodhästar gör för det mesta inte så mycket, man väntar och lyssnar på dem när de frustar eller möjligen brölar lite i vattnet. 

Det man väntar på en förstås en gäspning...

...när den väl kommer är det en ganska utdragen handling. Efter allt resande och alla nya intryck smittade gäspningen av sej. Vi åkte tillbaka till lodgen, där det något senare serverades en trerätters middag. 

Hej så länge,

Lena