Bulleröns barnkammare I

Från fredag till söndag var vi ute i Stockholms skärgård och bodde på Bullerön. Vädret var mycket växlande, men lördagen bjöd i alla fall på en del sol och lite värme (dock inte för havsbad). Jag hittade ett ladusvalbo ovanför dörren till bastun och satte mej på räcket utanför och spanade på dem. 

Här ligger de små telningarna och väntar på mat. Föräldrarna jagade över vattnet bakom min rygg och var först lite misstänksamma när jag satt framför boet. Det tog dock bara några minuter för dem att inse att jag inte var någon fara och att det var OK att mata småttingarna. 

Det räckte att man vinkade med handen framför ungarna så gjorde de sej beredda. Uttrycket "gaphals" får en ny innebörd när man ser dessa och visst är det en tydlig signal om var maten ska stoppas. De var sex stycken i denna kull. 

Matningen var ofta över på någon sekund och det tog många försök innan jag lyckades fånga en av de vuxna fåglarna på bild (och i fokus). Jag provade detta redan förra året så nu var jag lite mer beredd på hur jag skulle gå tillväga. Det var också väldigt mörkt under det utskjutande taket. Boet var väl skyddat från vind, regn och sol men det krävdes ISO 5000 för att få rimliga tider trots att det var strålande sol vid fototillfället.  

Tiderna var för långa för att fånga föräldrarna i flykten till och från boet. Det blev mest ett blurrigt flaxande, men det var ju också ungefär vad jag själv hann med att uppfatta. 

Svalparet fångade mängder med insekter och det tog inte många minuter mellan matningarna. Ungarna blir flygga på 18-23 dagar. Enligt Wikipedia är andelen överlevande flygga ungar 70-90% så de är duktiga föräldrar.  

" - Undrar vem som ska få den här godsaken. Totte fick den förra så det borde vara Lilleman som står på tur....eller kanske Smulan..."

" - HALLÅ!!! Vänta, nu blev det fel! Jag svälter ju! "

Man kan ju undra hur föräldrarna håller reda på i vilken mun de stoppar maten. Ungarna flyttar dessutom runt när de är för sej själva så det blir nog mycket slumpen och det största gapet som får mat. Eftersom de lyckas med upp till 90% räcker kanske det om tillgången på insekter är god. 

" Inte nog med att de ska ha mat hela tiden. Man ska städa åt dem också!"

Ingen rast ingen ro om man är ladusvalsförälder.

Jag satt ca en och en halv timme och ångrar efteråt att jag inte noterade hur ofta de kom med mat. Det får bli nästa gång. Det var andra året vi var på Bullerön med min sambos familj och vi kommer kanske tillbaka nästa sommar. Svalorna gör det garanterat. 

Hälsningar Lena

Tre svarthakedoppingar är en för mycket

Fredag morgon steg jag upp extra tidigt och besökte Kyrksjön innan jag åkte till jobbet. Lite lagom sol och vindstilla. Jag var dessutom helt ensam på bryggan och kunde njuta av stillheten. Men om man sitter en stund och tittar på livet som pågår på sjön inträffar den ena kontroversen efter den andra.

När jag kom var det i alla fall frid och fröjd. Två svarthakedoppingar höll till ganska nära bryggan.

De pysslade med morgonbestyren som verkade handla mycket om frisyren.

Här ett prov på en "quickfix"

Det brukar bli bra.

En stund senare dyker det upp en tredje dopping. Ja, den kommer simmande under vatten och dyker upp mitt i den pågående romansen. Plötsligt skvätter det åt alla håll.

De må vara små fåglar med de kan skapa riktiga svallvågor.

Efter en stunds jagande, där det är lite oklart vem som jagar vem, lägger sej lugnet igen och jag antar att det ursprungliga paret återgår till sin lugna morgonstund. Men man kanske inte kan vara helt säker....eller?  

Här kommer paret i alla fall och jag ser med förväntan att de simmar mot mej.

Lite fix igen. Helt nödvändigt efter en sådan simövning.

Solen har nu nått en bra bit upp på himlen och jag måste snart lämna dem.

Nu stundar antagligen födosök och att bevaka ett rede som de verkar gilla, men som också frekventeras av en sothöna som inte vill ha svarthakedoppingar i närheten.

Bara ett litet skak till innan jag går till bilen.

Hälsningar Lena

Överlastat med kärlek

" - Att de ska behöva vara så KLÄNGIGA! Hur kan någon karl tro att det ger pluspoäng att klänga sej fast på pannan !"

" - Jag önskar att jag själv kunde få bestämma hur många ryggsäckar jag vill bära på. Vårkänslor eller ej, de är bara för jobbiga. "

" - Nu får vi se vem som kan hålla andan längst..."

Hälsningar från dammen,

Lena

Kultingvarning

Jag har varit tillbaka och mött vildsvinen igen, denna gång verkade de acceptera min närvaro något bättre och vågade sej fram med kultingarna. Först var de förstås ganska blyga och stod länge och tryckte i den mörka skogen. Jag hörde dem gruffa och ljudligt blåsa ut luft som en fnysning.  Mörka skepnader rörde sej under de stora granarna.... tills plötsligt en gris tittade fram. 

Den är avaktande och fundersam....

....men snart är det två framme och kollar in mej. Jag står ungefär 20 m bort och spanar tillbaka genom kameran. Än så länge är min 100-400 zoom inställd på 400 mm, men det kommer jag att få ändra efter ett tag.

En sugga smyger in på vänster sida...Hon är lätt att känna igen pga ett skadat öga och har fått smeknamnet Gudrun. Hon tittar på mej hela tiden och när jag höjer kameran försvinner hon tillbaka in i skogen. Men hon är snart tillbaka igen...

Efter suggan skymtar jag en randig filur och snart kikar en liten kulting fram...i bakgrunden kan jag ana två till randiga små djur.

Den här kultingen vet precis vad som vankas och travar snart fram mot maten som ligger på marken. Jag håller andan och ser till att ha fokuspunkten på rätt ställe.

Jag spanar genom kameran och försöker röra mej så lite som möjligt. Ganska snart inser jag att det är flera grisar på plats och de äter försiktigt av kornen på marken. De har full koll på mej, åtminstone suggan Gudrun.

Förvånansvärt snabbt är hela klanen på plats. Att döma av storleken är det fjolårsungar och några mindre suggor samt Gudrun som troligtvis är mamma till kultingarna. Det finns också en till större sugga men hon är inte med i gänget ännu. Nu börjar de känna sej mer säkra på att jag är ofarlig och mumsar på av hjärtans lust.

Ingen av de större grisarna motar bort småttingarna så det måste råda en ordning i flocken som gör att alla ser efter kultingarna på något sätt. Det är en del träd och grenar mellan mej och djuren men jag kan stå kvar där jag är vilket nu är ca 10 m från matplatsen.

Jag är medvetent om att det råder mycket blandade känslor om dessa djur och jag har sett vad de kan ställa till med. Men just i det här ögonblicket kan jag faktiskt bara njuta och se på.

Kultingarna förflyttar sej snabbt mellan olika foderplatser. Det gäller att vara där från början för att få ta del av det bästa. Kanske något mamma Gudrun förmedlat till dem...

Jag står stilla och myser...Grisarna är helt tillfreds med ljuden från min kamera och att jag rör mej sakta i periferin.

Mamman med sina tre små telningar. De får i alla fall inte 12-14 kultingar som är vanligt hos våra domesticerade grisar.

Glad påsk allihopa!

Hälsningar Lena

Första vildsvinsmötet

Äntligen fick jag fotochans på vildsvin och jag kan bara intyga att de är "svårfångade". Attans grisar att vara misstänksamma trots att det inte förekommer jakt på denna plats. Jag skymtade små randiga kultingar och måste förstås tillbaka för ett nytt försök.

Hej så länge,

Lena