Ibland känner man sej liten...

När den första trubbnoshörningen kom fram till vattnet för att dricka satt vi andäktigt tysta och följde den med blicken. Den hade en unge med sej som också kom fram efter viss tvekan. På kameran satt ett 100-500 mm tele som ju förstås var helt galet i detta ögonblick. 

Noshörningarna var ca tre meter framför oss och genom att luta mej bakåt kunde jag precis få in hela ungen i bildfältet. Det andra kamerahuset med 16-35 mm låg vid mina fötter, men jag ville inte röra mej och plocka upp det. 

Som ni kanske förstått sitter vi i ett gömsle (jag, min sambo och en person till). Gömslet är nedsänkt i marken, har glas och en liten damm framför, designat av den ungerska naturfotografen Bence Maté. Avståndet från glaset till dammens kant är ca tre meter och det blir överväldigande när djur av den här storleken kommer fram för att dricka. Platsen än Zimanga, i KwaZulu-Natal, Sydafrika och för de som är intresserade kommer det förstås mer bilder. När giraffen kom förslog inte ens 16 mm.   

Hej så länge,

Lena

Stäppsislar och en udda upplevelse

Under min vecka i Ungern fick jag möta stäppsislar. Det är gnagare som tillhör ekorrfamiljen men bor i jordhålor i marken snarare än i träd. De är minst lika söta som ekorrar. 

Stäppsislarna är starkt hotade och det var orsaken till att de hamnade på Bences gård. En koloni med stäppsislar bodde nämligen på Budapest flygplats, där de givetvis lockade till sej rovfåglar. Man ville bli av med dem men samtidigt var det en hotat art. De (antar att en del personer och myndigheter var inblandade) bestämde att försöka flytta hela kolonin till Bences gård 2014. 

Det gick över förväntan bra och nu har han hela tomten full med hål :-) Faktum var att kolonin växte sej så stor på några år att han måste hitta ett sätt att begränsa dem naturligt (när han hade över 3000 individer). Jag tror att det blev ett par illrar som gjorde jobbet. Nu har han en stark population på drygt tusen djur som  förökar sej frodigt.  

Stäppsislarna är kolonibildande djur som bygger hålor och gångsystem under jord. De lever på växter, rötter och en del insekter, maskar etc. En och annan blomma stryker också med.

De som bor på Bences tomt tar gärna emot brödbitar eller skal från rotfrukter t ex morötter. Äppelbitar är också poppis.  

Här kikar en sisel upp från ett av de otaliga hål som finns på hela gården. Om man sitter på gräsmattan kommer de garanterat upp och kollar och sitter man stilla kommer de väldigt nära. De som bor längre ut på ägorna är betydligt blygare och då behöver man ett teleobjektiv. 

Jag fick uppleva en unik händelse en lunch då jag bokat tid för att intervjua Bence om gården, rewildingprojektet och de svarta storkar som han lyckats attrahera till sina dammar. Vi halvlåg i den stora hammocken på bilden ovan och småpratade, samtidigt som vi såg ut över de delvis klippta markerna. Plötslig fick vi båda syn på en stäppsisel med en unge i munnen....  

Precis under vår hammock fanns ett hål och där höll nu en siselmamma på med att flytta sina ungar till ett nytt hål ca 20 m bort. Jag hade givetvis ingen kamera med mej och de rätt kassa bilder jag kan visa har jag tagit med mobilen. Bence hade också bara en telefon och han riggade den på marken så att den filmade. Han har bara sett detta hända tre gånger på 10 år och tyckte att vi bara skulle ligga kvar i hammocken och titta på vad hon gjorde. 

Här släpar hon ut en unge till och den är lite större samt har ögonen öppna. Man vet inte varför de ibland flyttar ungarna till ett nytt bo, men det kan handla om att det är parasiter i det gamla boet. Våra ekorrar gör också den här typen av flytt ibland. Vi låg i alla fall kvar på den stora hammocken och såg siselmamman flytta sex ungar till ett nytt bohål. Det var en mycket speciell upplevelse och Bence var så glad att jag bokat intervjun med honom för annars hade han antagligen missat detta.  

Här är en av de charmiga djuren på tomten. Jag fotade dem förstås med tele först.

Sedan kom vi på att de som hade sina hålor på tomten, mellan husen, var väldigt vana vid människor och gärna deltog i fotosessioner. Speciellt om man bjöd på något gott. Här försöker min gömslekompis Magnus fånga några roliga bilder på en nyfiken sisel.  

Man kan alltså fota dessa med vidvinkel och här har jag använt mitt allround objektiv (24-105mm) på 32 mm. 

Huset i bakgrunden är en av huvudbyggnaderna på gården som inhyser kök och några rum, samt kaffemaskinen och det var där vi alla gick in för att äta frukost på morgonen (i gryningen), med viss tidsförskjutning beroende på vilket gömsle man skulle till.

Stäppsislarna är fullkomligt bedårande och den här är tagen med 24-105 mm då den kom nästan ända fram till objektivet. Man vill ju helst inte ha dem innanför närgränsen.  

Det finns givetvis gömslen som man kan gå till nästan när man vill för att fota sislar. Det gäller bara att kolla så att ingen annan sitter där. Dessa bilder tog jag före lunch sista dagen, då vi skulle packa våra väskor till 09:00. Då passade det väldigt bra att ta en stund med sislarna efter att allt var packat och i väntan på lunch.

Det var varmt denna förmiddag, varmare än vi haft på hela veckan. 

Den här var i alla fall törstig...

...sen hittade den några goda frön som låg kvar på marken. De sparar mat i kindpåsar, det är därför den ser så rolig ut på denna bild. Hos Bence finns det alltid lite godsaker för en hungrig stäppsisel.  En hotat art som fick en ny fristad hos en naturfotograf. 

Hälsningar Lena

Helt oemotståndlig

Det är något speciellt med ekorrar som gör dem så oemotståndliga. Det är ju vanliga djur som vi har runt omkring oss, ändå kan jag inte låta bli att fotografera en vanlig röd ekorre när jag få se en. Den här är lite försiktig...

...men kommer framsmygande...

...för den är törstig...

...och helt oemotståndlig!

I morgon är det fredag, yeah...(och jag jobbar fortfarande).

Hälsningar Lena

Skogsturen som kom av sej...två gånger.

Söndag eftermiddag och det hotande regnet verkade aldrig riktigt nå oss så jag tog kameran och åkte till min favoritskog. Det var mysigt att bara gå sakta där och spana. Det kvittrade en hel del och en familj hackspettar flög runt bland träden. Fick syn på en trädkrypare som studsade upp längs en tallstam.

Strax efteråt fick jag en svarthätta i bildfältet, en hona eller möjligen en juvenil. Det var fint i skogen och förvånansvärt lite mygg. Jag traskade vidare...

...och fick se något gult på marken. Rätt väl dolda men det gula lyste ordentligt. Jag hade en plastpåse i fickan och min lilla fickkniv, utifall. Man kan ju inte åka till skogen så här års utan att vara lite förberedd. 

När jag fortsatte på stigen lyste det mer orangegult en bit längre bort. Fåglarna kvittrade på men nu började jag blir rejält distraherad.

Några till gula små läckerheter. Att ha en kamera med ett stort teleobjektiv var nu snarast besvärligt. Men jag kom ut ur skogen och fick syn på fältet framför mej.

Det är nya ägare till dessa marker och man har låtit bli att slå två stora områden på denna vall. Det har tidigare använts som bete för hästar på sensommaren, men man slog alltid och gjorde balar på försommaren. Nu var det ett blommande hav!

Det hade regnat under lördagen, allt var fräscht grönt och blommorna prunkade i alla färger. Det var givetvis också blött men kängor med höga skaft räckte.  

Det surrade av insekter bland blommorna och jag fick även syn på en gräshoppa. 

Det fladdrade en hel del fjärilar bland blommorna men jag blev mer tagen av blomsterprakten. Det måste vara det senaste regnet som gjort att allt slagit ut samtidigt.

Den här filuren kunde jag dock inte motstå. Kanske en luktgräsfjäril.

Det fanns också mängder med blåvingar och när de sätter sej mot något gult är det ju svårslaget. Till höger kan också vara en luktgräsfjäril.

Här har jag kört många gånger de senaste 25 åren, men det här var också nytt. Blåklint längs kanten på veteåkern. Allt fler har snappat upp att vi måste värna om våra pollinerare. 

Vackert är det också.

Kanske är det nya ägare även på denna gård...

På väg hem passerade jag de största bestånd av natt och dag som jag någonsin sett. Antagligen ett resultat av det senaste regnet. Jag bara måste stanna för hela vägkanten var täckt av dem (och det fanns lägligt en mötesplats).  

Jag hittade faktiskt över förväntan mycket kantareller och den 2-liters påse jag hade med mej blev full. Smutsiga är de tyvärr också för jag hade ingen borste med mej, men det var ändå ett rätt trevligt pyssel att rensa dessa efter middagen. Knappt 600 g blev det till slut och jag vet ju vad jag har lämnat. I slutet av veckan blir det en ny tur, utan stor kamera och med korg, kniv och borste. Kantarellsäsongen har börjat.

Hälsningar Lena

Arla gäster i vetet

Gjorde en riktigt tidig gryningstur och ertappade dessa i veteåkern. De var fyra men en drog iväg en bit ganska omgående. De här tre tror kanske att de inte syns.

Här har de förstått att hon där i bilen tittar på dem. De råkar vara väldigt nära vägen som jag står på och de två första bilderna är tagna med 100 mm. 

Jag zoomar in dem och ser att det uppstått viss förvirring i gruppen.

En till har studsat iväg en bit men bocken verkar inte vilja flytta på sej.

Han har hittat sin favoritfrukost bland veteplantorna och tänker stanna där och äta. 

Jag körde runt i mitt närområde och såg mer än 30 rådjur samt en dovhjort (som hoppade över vägen). Dock ingenting större.

Hälsningar Lena