Myskoxar vid Dovre

Vi har just kommit hem efter en vecka i Norge med både dykning och andra naturupplevelser. Första dygnet på vår resa övernattade vi på Malmplassen Gjestegård i Tolga. När vi kom ut på parkeringen vid sjutiden på morgonen var det frost på bilen och det låg dimma över vattnet.....

Vi körde mot Dovre och vädret var vackert men enligt bilens termometer var det bara strax över 0 grader och vi passerade en digital skylt som upplyste oss om att det blåste 11 m/s.....Det såg dock helt OK ut när man satt inne i bilen, riktigt vackert.

Vid 10-tiden gav vi oss ut på vandring för att få se myskoxarna på Dovre. Vi gick med guide för att vara säkra på att få se dem. Det blåste kallt men eftersom det var uppförsbacke blev man ändå varm. När vi sedan tog en kort paus tog vyerna nästan andan ur oss...Vindarna var isande men vi såg en grupp myskoxar på håll och vandrade vidare... 

Vi hittade en flock med honor, kalvar och en tjur. Det rådde sen frukostvila när vi kom. Ganska snabbt såg vi att djuren noterat att vi var där..., att vi inte kom så nära att vi störde  dem.... 

....och de kunde lugnt kunde fortsätta idissla frukosten i morgonsolen.

Vi satte oss ner på mossen och iakttog flocken....det blåste isande vindar men lite kan man väl stå ut med när man har så vackra djur framför sej....

Oj, här händer det något....

Nja, inte så mycket egentligen...

Vi kollar in flocken och allt verkar lugnt......Jag känner hur vinden bearbetar sej igenom lager av kläder och att kylan blir allt mer påfrestande....ungefär som när man dyker i kallt vatten... Jag vet rätt väl hur mycket mer jag tål och biter ihop.

Kalven reser sej och kollar in läget. Jag förstår att några av de andra deltagarna på turen börjar tycka att det är väldigt kallt...

Tjuren rör plötsligt på sej och jag känner ny glöd sprida sej i kroppen. De som inte hade mer kamera än en mobiltelefon upplevde nog inte samma känsla....

Vi satt ändå kvar och spanade.....det hände inte så mycket men man kunde ändå skönja viss kommunikation mellan djuren...och de visste att vi var där...

Vår guide har gett signal att vi ska lämna flocken och börja gå tillbaka men jag kan inte slita mej från dem.....Just då börjar de röra på sej och jag hade såååå gärna stannat.....men jag är stelfrusen. Min sambo har visat med tydliga tecken att han fryser...sunt förnuft säger att vi borde röra på oss.  Vi följer guiden till en liten sänka med lä där vi äter vår medhavda matsäck....Jag hade så gärna stannat...bara 10 minuter till....

Efter lunchen råkar vi på en ensam hanne....

...han gäspar och tittar lojt på oss....

...som ni kan se på pälsen blåser det ordentligt, isande vindar kan jag intyga.

Vi lämnar myskoxarna och en sista vy över fjällen ger en glimt om hur vädret var....dvs växlande...och ganska dramatiskt.

Vi fortsätter vår resa mot Tustna och längs vägen fångar jag denna vy. Den här typen av väder kommer att följa oss under resten av veckan. Dramatiskt växlande.

Hälsningar Lena

Hemmahos havssulan är det plast som gäller

Om man är på Runde ska man definitivt göra en båtfärd runt ön, bara vädret är någorlunda OK. Man får då chans på lunne flygande över vattnet men även en hel del annat intressant. Så här ser förresten Lundeura ut från havssidan. Den här bilden är tagen ca halv åtta på kvällen och det är en rad fågelintresserade på plats för att titta på lunnarnas flygfärder. Det finns ett vajerstaket precis där folk står så det är inte fullt så dramatiskt som det kanske ser ut.

Från båten får man bland annat en god överblick över havssulornas häckningsplats. De trängs på bergssidan men det går bra för dem. Havssulorna har ökat på Runde och de tretåiga måsarna har tyvärr minskat. Om jag förstått saken rätt har det mer med storleken på fångsfisken att göra än konkurrens om boplatser, men det är säkert mer komplext än så. 

På håll ser sulornas koloni helt OK ut men när man kommer närmare ser man att de inrett sina bon med en hel del plast och nylon.

Ljuset är mjukare på skuggsidan och här är det än mer uppenbart att bona är stora samlingar av plast och nylonrep. Följande bilder får tala för sej själva.

Båtföraren påtalade och visade bilder på sulor som dött pga plast som fastnat runt näbben eller halsen och som de ej kunnat göra sej av med. Plasten hotar dem dock inte på kort sikt utan man får snarare se det som att de anpassat sej till rådande förhållanden. Plast blir bättre bon än tång och sjögräs....

Just här och nu går det bar för sulorna men man kan ju inte annat än tänka på vad som händer på långt sikt när våra hav fylls alltmer av plast, flytande jättesamlingar av plastsopor som inte bryts ner.

Man kan skymta duniga småttingar hos de stora pampiga havssulorna. Om ni förstorar bilderna kommer ni att hitta ungar lite här och där, trots att de alltid ligger närmast berget och ofta skyddas av en förälders kropp.

Ibland är det lite trångt på klipphyllorna men de får plats på något sätt.

I morgon åker jag till Säter för att visa bilder och prata om undervattenslivet i Alaska och British Columbia. Vi kanske ses där.

Hälsningar Lena

Runde - en liten ö med stora upplevelser

Man går mycket till fots på Runde och man får vara beredd på att det är uppförsbacke, men man blir sedan rikligt belönad när man når upp på höjderna. Det gäller förstås att tänka till på vad man kan behöva i ryggsäcken innan man ger sej iväg....och hur mycket man vill bära.

Promenaderna börjar med en asfalterad sträcka med rejäl lutning. Upp känns dock OK i benen och det är ju bara att stanna och pusta ut när det blir för tungt. Vad vi inte var beredda på var hur det kändes när man skulle gå hem, i brant nedförslut. De muskler som då plötsligt skulle hålla emot blev närmast chockade, det slet och ömmade i både ben som fötter.

Vandringen till Lundeura, där lunnefåglarna finns, tar ca 50 minuter (om man inte fastnar hos storlabbarna). I sluttningarna betade får helt oberörda av lutningen. 

Det var en väl markerad stig som delvis var belagd med stenplattor (hur man nu fått dit dessa) eller rejäl spång. Ibland blev det trångt på spåret. Fåren får dock gå som de vill, till skillnad från turisterna.

När man börjar närma sej Lundeura öppnar sej en magnifik utsikt. På kartan går det faktiskt en led ner, lite till höger på denna bild. Dock är den inom fågelskyddsområdet så det var oklart om man fick gå där?....Om man nu över huvud taget kunde komma på tanken att prova!!!

Vid Lundeura gäller det att hitta en plats vid kanten och sedan slå sej ner och vänta. Solen strålade och det var lä, så här åkte jackan snabbt av. Vi satt ofta i t-shirt ända till solen började förvinna bakom bergstopparna.

Det flög lunnefåglar lite nu och då men det var inte förrän framåt halv åtta på kvällen som det verkligen började hända saker. Fler och fler fåglar kom fram ur sina jordhålor och satt ofta en stund och bara tittade ut mot vattnet. 

Efter en stund sträckte de ofta på sej, testade vingarna lite...

....innan det bar iväg ut över stupet....

...mot havet.

Bastanta och lite klumpiga på land men ut i luften bar det iväg med hisnande fart.

Jag insåg snart just hur fort det gick när jag skulle fånga dem flygande på väg tillbaka med näbben full av fisk. Det där drömbilden som jag sett att så många andra lyckats ta. Men de gör ofta två inflygningar innan de faktiskt landar, så man fick ibland en ny chans om man missade första.

Nu gick det väldigt fort ändå och det blev en oerhörd massa suddisar. Tack och lov för stora minneskort.

Den här har i alla fall lyckats fylla munnen med småfisk och den lilla lunneungen kan vänta sej ett skrovmål nere i jordhålan.

Alla kom dock inte tillbaka med fisk och kan man se mer bedrövad ut är denna.

Ni får se en bild till bara för att de är så läckra när de kommer in för landning.

Teckningen hos dessa fåglar gör att de påminner om ledsna clowner och i kombination med kroppshållningen och de stora orangeröda fötterna kunde man lätt föreställa sej olika (mänskliga) känslotillstånd. Den här ser man ju tydligt hur den allvarligt funderar över hur klokt det är att kasta sej ut över klippkanten. 

Den här fågeln (och flera andra) hade insett precis hur den skulle posera för att få alla kameror att smattra. Istället för att blicka ut över havet vände de sej alltså mot publiken och flaxade fint med vingarna. Den blev förevigad minst tusen gånger inom loppet av några sekunder.  

" - Sorry, no fish..." Visst är budskapen tydliga ibland :-)

Efter att ha suttit i fyra timmar och tittat på dessa fåglar fick vi en känsla av att det var olika grupper. Vissa såg ut att flyga från ett bo och sedan återkomma med en eller flera fiskar. De fåglar som plötsligt fyllde klipphyllorna vid åttatiden verkade mer ägna sej åt att bara göra korta flygturer. Kan det vara ungdomar som inte häckar utan bara är här och lär sej? Kanske någon kunnig här på FS vet.

Plötsligt upptäckte jag att det tittade fram ett vacker tecknat ansikte mellan två stenar under mina fötter (som i princip dinglade ut över kanten). Nu kunde jag tacka min sambo för att jag fick ta 100-400 zoomen, den här fågeln var väldigt nära.

" - Bra publik idag, helt OK för en vardag mitt i veckan. Stora objektiv, det ser lovande ut....jag behöver en ny profilbild. "

" - Men måste jag verkligen flyga....jag gjorde ju det igår..."

"Min" charmiga lunne blir plötsligt ensam på sin hylla och istället för att följa sin kompis väljer den istället att hoppa upp på en sten mitt framför mej. Jag lutar mej bakåt med zoomen på 100 mm. Bakom min rygg filmar min sambo med sin mobiltelefon...det blev rätt kul.

Vilken liten publikfriare. Den poserade och flaxade. Blev fotograferad av hur många som helst och en liten tjej bredvid mej tittade förtjust på sina bilder i den rosa kompaktkameran. Efter en stund hoppade den ner i skrevan och kröp in i sin håla igen....den väntade med sin flygtur så länge.

Hälsningar Lena

Vi åkte till Norge och möttes av regn

Vissa delar av Norge är lika torra som Sverige men ju närmare kusten vi kom på vår färd mor Runde desto tätare blev molnen. Vid en färjepassage ca en och en halv timme från slutdestinationen regnade det, även om solen skymtade mellan molnen ibland.

När vi körde över den enfiliga bron till Runde såg det ut så här, dvs ön syntes knappt. Termometern i bilen visade 13 grader. Semesterväder.....eller vad?

Vi installerade oss i campingens minsta stuga som kallas Svenskhytta, för det är bara svenskar som vill bo i den. Den är verkligen billig men innehåller allt man behöver och är mycket välplanerad, samt har havet nästan utanför dörren. Regnet avtog mot kvällen och vi gick en bit upp längs den branta stig man ska gå för att komma upp till fåglarna.  

Solen kom fram en kort stund och trotsade de mörka molnen, kanske fanns det hopp för morgondagen ändå....Bilden är tagen framför vår stuga men snett åt höger, rakt fram är det bara hav.

Nästa morgon var det mulet men uppehåll och vi gick ut tidigt för rekognosera, även om vi visste att lunnefåglarna inte skulle visa sej i några större antal förrän på kvällen. Halvvägs upp till utkiksplatsen blev det stopp....en storlabb.

Storlabbarna häckade på båda sidor om en stig man följer för att nå upp till toppen. Eftersom de hade sina bon på marken fick man inte gå utanför den märkta rutten.

Storlabben har väl inte det bästa rykte eftersom den kan vara både aggressiv och dessutom stjäl mat från andra fåglar. Men de var mycket intressanta att titta på och hade högljudda hälsningsseremonier när makarna möttes vid boet.

Vi upptäckte snart att det låg storlabbar lite överallt i terrängen och man kunde bara stå still och invänta att partnern skulle återvända.  

Storlabben delar på arbetet med bobygge, ruvning och ungvårdnad och lägger oftast två ägg. Fåglarna är stora som gråtrutar ungefär och försvarar sitt bo med aggressiva utfall och attackdykning, vilket vi skulle få se mer av senare.

De häckar helst på höglänta kusthedar på Svalbard, Island, Färöarna, Norge m fl liknande platser. De har inga naturliga fiender mer än kungsörn och havsörn, men ungar kan dödas av t ex katter, råttor och fjällräv.

Ungarna lämnar boet ganska snart efter kläckning men det tar ca 45 dagar innan de är flygga. Vi såg enstaka ungar men de var svåra att upptäcka i växtligheten och verkade ligga rätt lågt när båda föräldrarna var ute och skaffade mat.

En liten unge som väntar på lunch.

Båda föräldrarna verkade väldigt engagerade vid matningen. Maten är ofta fisk men tro inte att storlabben fiskat själv. Den är en sk kleptoparasit som jagar andra fåglar och tvingar dem att lämna ifrån sej (stöta upp) sin fångst till dem.

Den här lillen har troligen fått mat fiskad av en sula. Sulorna har ökat i antal på Runde och i takt med dem även storlabben. Vi fick t o m se en jakt mellan storlabb och sula, men fick tyvärr inga bilder på förloppet. Storlabben kan även jaga trutar, måsar och tärnor men drar sej inte heller för att äta fiskrens, andra sjöfåglar, ägg , bär och as.

Vi började närma oss lunchtid och nu sken solen från en blå himmel. Det blev plötsligt en större utmaning att fota de flygande fåglarna. 

Vädret höll sedan i sej under i stort sett hela vår vistelse på Runde och såväl vandring som foto blev i skarp sol, med sina för- och nackdelar. Vi behövde dock inte frysa, inte ens efter flera timmars stillasittande högt upp på sluttningarna.

Efter vår första rekognoseringstur åt vi en stor lunch och vilade inför eftermiddagsturen upp till lunnefåglarna. Mer om det mötet senare.

Hej så länge,

Lena

Flyinge Kungsgård och storkar

Vid tvåtiden på eftermiddagen kom jag fram till Flyinge Kungsgård. Solen strålade och det var sommarvarmt. Jag mötte direkt en ryttare och häst, inte så konstigt då Flyinge är en av våra tre Riksanläggningar för hästsport.

Jag hann inte gå in här för det fanns så mycket att titta på....

Jag är ju lite svag för hästar också och det fans gott om dem. Om någon tror att de försökt tvätta bort färgen på rumpan på den ena så är det inte fallet. En del hästar ser ut så här.

Jag blev dock snabbt distraherad från hästarna när jag vände mej mot de stora byggnaderna. Dessutom kom det något stort flygande....som inte var en häger....

Det kom en stork och jag hittade snabbt storkbon på toppen av det stora valvet. En del bon var gigantiska och tycktes vara byggda direkt på taket. I detta fall delvis över ett takfönster.

Här har man uppmuntrat storkarna genom att anlägga en platform. Storkarna försvann helt från Sverige på 1950-talet men de har återvänt till Skåne genom inplantering och troligen även inflyttade fåglar från Europa. Det finns fortfarande uppfödning på ett par platser men jag skippade storkhägnen för det fanns tillräckligt med fåglar att se ändå.

Jag gick genom valvet och kom ut vid en krattad ridbana. Hästar ska skötas och motioneras även om det är helg.

Nu upptäckte jag att det satt storkar på varenda hustak.

Här är det tre bon och fåglar i alla tre. Ljuset var inte det bästa för fotografering men det kändes mysigt att vara ute i solen. Gräsmattor och häckar var gröna, träden blommade. 

Antagligen en sorts magnolia.

Jag gick runt mellan byggnaderna och njöt. Hussvalorna hade också bon längs hustaken och flög ivrigt runt i den fina trädgårdsmiljön. Det här är ett gammalt vattentorn.

Plötsligt landade en stork på taket och jag återgick till att spana på de stora fåglarna.

Stork inför landning....Vingspannet kan bli så stort som dryga två meter. Det är en rejält stor fågel.

Storkar lever i par och återkommer ofta till samma bo år efter år. De turas om att ruva äggen (ofta 4st) och även att ta hand om ungarna när de kläckts. Om det är makan eller maken som kikar upp ur boet kan jag inte avgöra.

Det utspelas en hälsningsseremoni när den återvändande fågeln landat. De klapprar bl a med näbbarna, vilket även får andra storkar i närliggande bon att klappra lite.

Förutom ljuden böjer de också huvudet bakåt i denna pose.

Här kommer en till stork in för att landa. Den här kom nästan ovanför mitt huvudet.

Här börjar hälsningen med ett hjärligt klapprande...

....näbbarna möts, de klapprar och den återvändande fågel håller ut vingarna.

De ser ju rätt kärleksfulla ut där uppe i boet.

Sedan är det dags för böjda-huvud-posen....

...och en stund till med vingarna en bit från kroppen. Om fåglar kramades ser detta helt klart ut som en invit, eller?

Efter en sista titt upp mot storkbona går jag tillbaka samma väg som jag kom och passerar då under detta torn genom valvet.

Det är stall på var sida och jag sneglar in genom de öppna dörrarna. I de första stallet är det tomt, hästarna är antagligen ute i hagarna. I den andra längan hittar jag en tjej som pysslar med en häst och det får bli min sista bild från Flyinge Kungsgård.

Hälsningar Lena