Blankt vatten och möte med storsäl

När vi åt lunch färdades vi en kortare sträcka till en annan vik nära toppen Påskefjella. När vi ankrade på denna nya plats var det helt stilla. De enda krusningar man såg på vattnet kom från vibrationer av Malmös motorer.

Svalbard visade upp ännu ett magiskt ansikte som kändes helt nytt. Inga snöklädda toppar eller glaciärer liknade något vi sett tidigare och så skulle det förbli. Ingen spegling var den andra lik.

Gummibåtarna var snabbt i vattnet och nu kände vi ju till rutinerna och kunde effektivt fylla båtarna. Det var en speciell känsla att forsa fram över det blanka vattnet, trots att vi tillbringade den mesta tiden med att bara "nosa oss fram" med båtarna.

Ganska snabbt fick vi syn på några lunnefåglar och stannade upp helt och hållet för att få titta och fotografera dessa fåglar en stund. Jag är mycket förtjust i lunnefåglar och njöt av denna stund.  

Vi närmade oss en glaciär och miljön ändrade återigen karaktär.

Vår norska guide Björn Nymoen förde oss sakta genom det spännande landskapet och gjorde sitt bästa för att alla fotografer skulle få de bilder de ville ha.

Den här platsen gick verkligen hem hos mej...men det var det många som gjorde.

Här kan man bara ligga still med båten och njuta.

Några ejdrar sveper förbi över ytan med glaciären i bakgrunden.

Vår systerbåt ger lite perspektiv åt den storslagna glaciären. Ibland kände man sej liten...Glaciären såg ut som en spettekaka som när som helst kunde gå sönder...men det gjorde den inte.

Stormfåglar följde hela tiden båtarna och utmanade varje fotograf till flyktbilder.

Vi spanade bort mot MS Malmö och saktade in, ingen brådska att återvända....

Vi puttrade in i en liten vik för Björn hade i kikaren fått syn på något som låg på isen...Vattnet såg ut som en spolad isbana.

En storsäl dök plötsligt upp bredvid vår våt. Den tittade lite misstänksamt mot oss...

Det som låg på isen var också en storsäl. De långa morrhåren krullar sej när de torkar och man kan se några som börjat göra det på den här individen. Vi närmade oss oerhört sakta och Björn stängde sedan av motorn helt.

Vi låg helt stilla och storsälen betraktade oss med viss misstänksamhet. Björn sa att de ofta struntade i båtar om man bara var försiktig.

Den här tycktes tveka en stund men bestämde sej sedan för att ta det säkra före det osäkra och ta ett bad.

Det var dagens bildskörd från Svalbard och nu är det fredag allihopa och det är visst någon slags fotbollsmatch har jag hört.

Hälsningar Lena

Is är mer än bara fruset vatten

Efter frukost var det dax för en tur med gummibåt. Mellan isflaken kunde vi spana bort mot MS Malmö.

Vi har upplevt glaciäris i Alaska och den skala av blå färgtoner som den kan innehålla, men man blir ändå lika fascinerad.  

Vi passerade långsamt den ena förunderliga formationen efter den andra.

Det gick att använda alla tänkbara objektiv för att föreviga bilder av isen. Jag hade en vidvinkel och ett tele med. Det sista mest för de eventuella fåglar och djur som vi kunde stöta på. 

Glaciäris med tele blir så här läckert. Den är verkligen blå.

Det var hög aktivitet bland båtens fotografer och vi hade pratat om det där med att stå i båten....Här var det Arne, Marie och Brutus som jobbade med isfalken från lite olika vinklar.

Arne Bivrin verkar trivas. Solen tittade fram ibland och det var ganska lugnt mellan isflaken.

Solen gjorde att kontrasterna ökade och isflaken ändrade karaktär. Vi fotade mer is...

Båten gled fram i stilla mak (båtmotorn var förvånansvärt tyst) och tobisgrisslorna kom mycket nära.

Glaciärer ska man hålla ett visst avstånd ifrån, även om de kalvar betydligt mer sällan den här tiden på året än när det är sensommar. Glaciärväggen är pampig.

Vi får syn på ett gäng tretåiga måsar på ett isflak och närmar oss sakta.

Måsarna tyckte ändå att vi var lite väl påträngande ....

Dessa satt däremot på ett högre isflak och brydde sej inte alls om vår närvaro när båten gled runt deras hållplats.

På håll fick vi syn på två knubbsälar på ett stort flak med is och snö. De lyftade sina huvuden och tittade förstrött åt vårt håll. 

Inget att oroa sej för verkade de tänka. Sälen som ligger på rygg såg verkligen ut att njuta.

Vår guide och båtförare närmade sej isflaket vädligt sakta och sälarna tycktes ta det med ro när kamerorna smattrade på.

Det var också knubbsälar i vattnet som nyfiket spanade på oss.

Ibland tittade de upp lite extra högt för att kolla in oss ordentligt. Isbjörn äter säl och här fanns det i alla fall en del isbjörnsmat, ett gott tecken hoppades vi.

Vi hade nu varit ute så länge att det började närma sej lunch. Kocken var noga med måltiderna och att vi skulle vara i tid till dessa, så efter sälarna var det bara att åka tillbaka till MS Malmö.  

Hälsningar Lena

Svalbard - genom mina gluggar

Efter en lång förväntansfull längtan var det äntligen dags. Den 20 maj flög vi till Longyearbyen för en tolv dagar lång vistelse på ögruppen Svalbard. Vi skulle både upptäcka på egen hand och mer organiserat, samt tillbringa 7 dygn ombord på fartyget Malmö. Äventyret levde upp till alla förväntningar...

...allt från fågellivet med de ständigt närvarande stormfåglarna till lunnefåglar, praktejder, grisslor, alkekung, simsnäppor, charmiga "fjaereplyttar" mm mm.

Till en storslagen natur som ändrade skepnad var gång man kom ut på däck. Ibland var ljuset bländande vitt och ibland tittade jag ut över det mörkaste kalla vatten. Ljust var det dock dygnet runt och det avspeglade sej på de förvånansvärt låga ISO talen. Miljön kan inte beskrivas med ord, den måste ses.

Slutligen den fråga som man får först när man säger att man varit på Svalbard. Fick ni se någon isbjörn? Ja, genom att ändra den planerade rutten och gå mot platser med mer säkra isförhållanden fick vi se dem, isbjörnar på packis, deras rätta miljö.

I kommande bloggar kommer jag att berätta mer om vår resa och visa mer av det ni sett ett smakprov på ovan. Om ni är intresserade är det bara att följa med.

Hälsningar Lena

PS. För den som undrar så dök vi inte på denna resa. Det går förstås att göra det men inte med det bolag vi bokat båtturen med. Endast ett norsk dykföretag kan erbjuda det och denna gång fick det bli en upplevelse enbart ovanför havsytan.

Grönbenorna är också lite dansanta

Tog en kvällstur till Hjälstaviken och fastnade en väldigt lång stund på den långa spången. Det var framför allt den här lilla fågeln, och alla hens kompisar, som fick mej att stanna.  

Grönbenorna hoppade från tuva till tuva, ibland med lite flaxande.

Jag började spana efter dem och insåg att de fanns betydligt fler än jag först trott.

Jag kunde välja motljus eller att stå med solen i ryggen, bara att vända på spången. Insåg snart att motljus blev mer spännande bilder och så började väntan på att de små grönbenorna skulle "dansa".

Vilket de också gjorde, men attans vad det gick undan.

Ibland verkade de också hitta något ätbart i det grunda vattnet. Motljuset var besvärande ibland och jag antar att sådant kan avhjälpas med ett filter (som jag varken äger eller har någon direkt kunskap om).

Jag blev helt betagen av grönbenorna och det passerade en del andra människor, från båda hållen, när jag stod där och spanade ut över våtmarken. Grönbenor hade de förstås sett första fången de gick på spången, ingen anledning att stanna igen.

Till slut blev det riktigt kallt och jag fick ge upp fast solen ännu inte gått ner.... 

...bara en bild till.

Nu är det fredag!

Hälsningar Lena

Spännande möten i vassen

I morse steg jag upp väldigt tidigt för att hinna med en gryningstur till Hjälstaviken innan jobbet. Jag parkerade vid Parnassen och gick genom ett hav av våta, ännu "sovande" vårblommor. En koltrast lockade till några testbilder i morgonljuset.

Jag vände mej om och kunde inte motstå violerna trots att jag borde haft ett makro på kameran istället för 420 mm.  

När jag kom ut vid våtmarken möttes jag av glittrande morgonsol och ett par gräsänder där jag gissar att åtminstone den ena parten ruvande.

Jag gick mot spången som leder ut över våtmarken och såg att det satt en liten fågel på räcket. En sädesärla trodde jag först....

...men den var ju gul...Efter lite efterforskningar tror jag detta är en gulärla (en sydlig enligt Göran).

Våtmarken var full av liv och den här tålmodiga grönbenan lät mej passera spången ganska nära utan att den blev störd.

På väg upp på bron över vattendraget fick jag syn på en gåsfamilj som precis passerat. Lite sent ute motivmässigt men jag har inte vant mej vid att det finns en massa småttingar ännu. Jag smög upp på bron med gässen i sökaren...

...när jag plötsligt hörde det omisskännliga ljudet av en gås som lättar bakom mej... Ibland går det undan.

När gässen passerat står jag på bron och hör hela tiden en konstigt ljud någonstans i vassen. Det låter som att någon spelar på en digeridoo....dova underliga toner....

En neurotisk sothöna får mej att tänka på annat och sedan fortsätter jag på spången genom vassen mot gömslet.

Väl framme vid gömslet är det tydligt att tärnorna härskar i denna pöl, åtminstone tills något hotfullare dyker upp...

Måsparet blir angripna flera gånger...

...lite tröttsamt i längden verkar de tycka. Jag kan inte stanna så länge i gömslet för jag måste till jobbet...och det låter fortfarande så där mysko ute i vassen...

Jag vandrar ut på spången och spanar....mängder med småfåglar kvittrar, knirrar, visslar och sjunger i vassen...men i bakgrunden hör man hela tiden de dova tonerna....

Jag spanar och hittar den här lilla fågel. Den har en härlig sångrepertoar och jag har nu fått veta att det är en sävsångare....man  blir glad bara av att höra den.

Sävsparven är lättare att känna igen till utseendet,...och vassångarens konstiga läte hör jag flera gånger, fast jag får aldrig syn på den.

Jag möter en äldre man och vi står båda stilla en stund och bara lyssnar till alla ljuden. De dova hoande lätena hörs igen och han påtalar att det vore roligt att få se den....jag håller med...

Vi skiljs åt och 30 sekunder senare flyger det upp en ganska stor fågel framför mej...mitt i vassen...

...jag får upp kameran och lyckas sätta fokuspunkten på fågeln. Det går fort och det är inte förrän jag kollar bilderna efteråt i kameran som jag inser att det är en rördrom jag har sett (och fotograferat). Wow, jag vill nästan gå tillbaka till gömslet för att visa mina bilder för mannen jag nyss träffat...men jag besinnar mej....jag måste åka och jobba. Det mystiska ljudet i vassen har nu fått en karaktär....jag har också fått en mycket fin start på dagen och resten av helgen.

Hälsningar Lena

PS. Fotofika på lördag eller vad säger ni?