Kellie möter Specs

Det här är Kellie, golden retriever 13 veckor. Vi träffades på lunchen igår utanför jobbet tillsammans med två av mina kollegor samt två vuxna labradorer.

Specs var en av de vuxna hundarna men han är bara drygt ett år så riktigt vuxen är han inte. Kellie är både nyfiken och lite försiktig i mötet med den stora gula hannen.

Specs tyckte att den lilla gula fröken är väldigt intressant men mattes varnande ord om att ta de lugnt får honom att stilla sej en aning.

" - Du anar inte hur mycket kul bus jag kan lära dej lilla fröken..."

" - OK....kompis?.....- OK. "

" - Jag kan viska en hemlis om du vill? Jag har listat ut hur man klättrar in i hönshuset och plockar ägg som dessutom är jättegoda att äta. "

Den lilla valpen har redan visat prov på hur den kan hitta mat på egen hand.

" - Ja det är OK om människor klappar dej på huvudet, det betyder bara att de tycker om dej och inte orkar böja sej så mycket. "

" - Om du säger det så.....jag litar på dej... "

" - Psst........"

" ...............matte säger !.......................det är jätteviktigt att komma ihåg! "

Sedan gick vi ner till Fyrisån och de båda labradorerna försökte ivrigt övertyga den lilla valpen att ingenting kan vara bättre än ett bad när det är 28 grader varmt. Den blötte sej upp till magen....men det är nog bara en tidsfråga innan den förstått tjusningen med vatten. 

Hälsningar Lena

Flyinge Kungsgård och storkar

Vid tvåtiden på eftermiddagen kom jag fram till Flyinge Kungsgård. Solen strålade och det var sommarvarmt. Jag mötte direkt en ryttare och häst, inte så konstigt då Flyinge är en av våra tre Riksanläggningar för hästsport.

Jag hann inte gå in här för det fanns så mycket att titta på....

Jag är ju lite svag för hästar också och det fans gott om dem. Om någon tror att de försökt tvätta bort färgen på rumpan på den ena så är det inte fallet. En del hästar ser ut så här.

Jag blev dock snabbt distraherad från hästarna när jag vände mej mot de stora byggnaderna. Dessutom kom det något stort flygande....som inte var en häger....

Det kom en stork och jag hittade snabbt storkbon på toppen av det stora valvet. En del bon var gigantiska och tycktes vara byggda direkt på taket. I detta fall delvis över ett takfönster.

Här har man uppmuntrat storkarna genom att anlägga en platform. Storkarna försvann helt från Sverige på 1950-talet men de har återvänt till Skåne genom inplantering och troligen även inflyttade fåglar från Europa. Det finns fortfarande uppfödning på ett par platser men jag skippade storkhägnen för det fanns tillräckligt med fåglar att se ändå.

Jag gick genom valvet och kom ut vid en krattad ridbana. Hästar ska skötas och motioneras även om det är helg.

Nu upptäckte jag att det satt storkar på varenda hustak.

Här är det tre bon och fåglar i alla tre. Ljuset var inte det bästa för fotografering men det kändes mysigt att vara ute i solen. Gräsmattor och häckar var gröna, träden blommade. 

Antagligen en sorts magnolia.

Jag gick runt mellan byggnaderna och njöt. Hussvalorna hade också bon längs hustaken och flög ivrigt runt i den fina trädgårdsmiljön. Det här är ett gammalt vattentorn.

Plötsligt landade en stork på taket och jag återgick till att spana på de stora fåglarna.

Stork inför landning....Vingspannet kan bli så stort som dryga två meter. Det är en rejält stor fågel.

Storkar lever i par och återkommer ofta till samma bo år efter år. De turas om att ruva äggen (ofta 4st) och även att ta hand om ungarna när de kläckts. Om det är makan eller maken som kikar upp ur boet kan jag inte avgöra.

Det utspelas en hälsningsseremoni när den återvändande fågeln landat. De klapprar bl a med näbbarna, vilket även får andra storkar i närliggande bon att klappra lite.

Förutom ljuden böjer de också huvudet bakåt i denna pose.

Här kommer en till stork in för att landa. Den här kom nästan ovanför mitt huvudet.

Här börjar hälsningen med ett hjärligt klapprande...

....näbbarna möts, de klapprar och den återvändande fågel håller ut vingarna.

De ser ju rätt kärleksfulla ut där uppe i boet.

Sedan är det dags för böjda-huvud-posen....

...och en stund till med vingarna en bit från kroppen. Om fåglar kramades ser detta helt klart ut som en invit, eller?

Efter en sista titt upp mot storkbona går jag tillbaka samma väg som jag kom och passerar då under detta torn genom valvet.

Det är stall på var sida och jag sneglar in genom de öppna dörrarna. I de första stallet är det tomt, hästarna är antagligen ute i hagarna. I den andra längan hittar jag en tjej som pysslar med en häst och det får bli min sista bild från Flyinge Kungsgård.

Hälsningar Lena

En vinterdag i hagen

På en gård strax söder om Uppsala går ett gäng stora ardennerhästar. De är pensionerade allihopa och njuter nog mest av tillvaron. Lantbrukaren som äger dem har också uppnått pensionsålder, men han kan inte göra sej av med hästarna. Det är dock en häst mindre än när jag var där senast. Nu är det fyra.

I det låga solljuset får de nästan guldskimrande färger. Snön blir blå och vitbalansering ger bara helt galna färger på hästarna, så det får vara blå snö. 

Runda goa former och mycket välmående djur. Tillsammans väger de antagligen bra över tre ton.

Det här är min favorit. En valack som är lite för vek i frampartiet och inte dög som hingst.

En oemotståndlig häst. En kvinna öser kärlek över dessa djur och borstar den långa manen regelbundet. Annars skulle den inte vara så här fin. Den får bli nr 20 och jag erkänner att jag klonat bort ett staket i bakgrunden.

Han kommer alltid fram till staketet och kollar in vem jag är. Trots att jag aldrig har med något godis till dem.

Det händer inte så mycket i hagen och det är sällan man får se dessa hästar sprätta iväg i någon annan gångart än stilla lunk. Det ligger också i deras natur, att vara lugna och inte studsa till för småsaker.

Jag är ganska säker på att det här är bamsefavoritens mamma. Mycket vackra färger, eller hur?

Det mjukaste på hästen....

Om man inte har något för sej kan man ju äta lite snö....

.....eller gäsp....sova en stund i solen.

Min favorit försöker rulla ihop tungan. Det går väl sådär.

Så kan det se ut en solig vinterdag i hagen. Låg actionnivå och mest stillsamma funderingar.

Avslutar med en bild från januari 2013. Det här är kvinnan som borstar och pysslar med dessa hästar. Jag tog med den för att ni ska få en uppfattning om hur stora de är.

Hälsningar Lena

Spralliga killingar

Det blev ju rätt många bilder hos killingarna och tiden räckte inte till igår för att gå igenom dem alla. Här kommer sålunda ett axplock med spritt och glädje varvat med mysiga ögonblick. Om du inte uppskattar sådant kan du stänga detta inlägg redan nu.

" - När jag blir stor ska jag jobba som en sån där border collie. "

" - Julgran är verkligen jättegott! Bästa snackset på en fredag. "

" - OK mamma, vi lovar att vara försiktiga och inte hoppa för högt utan att se oss för. "

" - Tjo hooo !!!! "

De är specialister på jämfotahopp men eftersom de hoppar helt utan förvarning är det svårt att sätta skärpan på rätt killing i rätt ögonblick. Det går verkligen undan när de leker ute på det specialbyggda "taket" som de älskar att härja runt på.

Här leker livet varje dag från att de är någon dag gammal.

Kort avstämning och lite gos med mamma.

Sedan är det full fart igen. När jag tog dessa bilder hade jag hela tiden killingar och vuxna getter runt benen och många smutsiga klövavtryck blev det på mina byxor.

Det verkar inte som att de är riktigt säkra på i vilken riktning de är på väg alla gånger...

Man måste ju också stångas lite, men bara på skoj. Killingar utmanade även de vuxna getterna ibland och blev milt undanskuffade.

" - Men jag är ju sötast,...håller Ni inte med om det ? "

Hälsningar Lena

Det första vårtecknet....

...heter Hedvig.

En dag senare kom nummer två, Bellatrix...

...och hennes bror Dobby, vårtecken nr tre.

" - Mamma, vad är fredagsmys egentligen? "

" - Aha.....jag hittade myset...."

Hälsningar Lena