En Rex i skärgården

En T. Rex kanske ni tänker (de som har fantasi i alla fall), men inte riktigt. Men ett rovdjur i alla fall (under förutsättning att kycklingen är död, benfri och skuren i portionsbitar). Det rör sej alltså om en katt, en liten raskatt som älskar värme, släta golv och mjuka sängar med duntäcken och plötsligt blir utsläppt på en skärgårdsö.

" - Matte....? Är det tänkt att jag ska gå ut här? Bara rakt ut i det där läskiga....barren? Är det härifrån kottar kommer ? "

" - Jag blir orolig av allt det där blå, det finns ju överallt runt oss känns det som..."

" - Det här varma släta som jag går på nu känns ju OK. Rätt coolt faktiskt....jag tassar vidare. Lite Rosa Pantern tema i högtalarna skulle sitta fint nu..."

" - IiiiaaHA ! Jag tog den, total nedläggning. Takterna sitter i och ingen tar Tyson utan strid. " 

" - Fintar, hugger och manövrerar ut..."

" - Lite liv i den ännu, men den ger snart upp. "

"- Besegrad ! Va, vaddå KOM HÄR jag är väl inge hund eller ??? "

" - Jag måste sträcka på mej, ......mmmmmm, fint i solen. "

" - The hunter is loose....om det inte vore för dessa barr..."

" - Klippor OK, altanen OK men det här sticksiga gräset med stora barr är inte OK ! "

" - Uhhh, matte .....de kryper något här, på rad...?"

" Oiii, de bits ! Här tänker jag inte stanna ! "

" The Mighty Grey Ghost is hunting again.....å andra sidan så är stugdörren öppen...."

" - Åh,..... jag drömde just en så läskig dröm...."

That´s all for now,

Lena

Med sammetsmjuka öron...

Helgens aktiviteter i Säter bjöd på många trevliga möten med både folk och fä. Jag fick ett generöst erbjudande att bo hos Marianne och hennes man Ulf och hon hade "varnat" mej för att de hade en ganska ung hund. En Bayersk viltspårhund, 2 år gammal. Jag försäkrade henne om att jag inte är allergisk, snarare tvärtom, att jag verkligen gillar hundar. Jag har aldrig träffat en Bayersk viltspårhund och tänkte nog inte så mycket på det. Tills jag mötte honom... 

En stor personlighet med de vackraste bruna ögon och aningen "för stora" sammetsmjuka öron mötte mej i hallen när jag kom till Mariannes hus. Med risk för att stava fullkomligt fel avstår jag från att skriva ut hans namn. Han hälsade med några voff, som sig bör när man är husets vakthund, sedan var jag tydligen välkommen in.  

Med full bländaröppning och på gränsen till för lång slutartid försökte jag fånga lite av hans fina personlighet och mjuka sätt (och mjuka öron).

Högt avgudade husse rör sej bakom min rygg.

Det sammetsmjuka kostymen var lite stor här och där...men ett och annat veck skadar inte. " - Det syns ju bara när jag ligger och gosar i fåtöljen."

" - Tro nu inte att jag är en soffpotatis, jag har minsann jaktmeriter så det förslår redan nu. Men det är väl inte fel att njuta när tillfälle ges..."

" - Efter en slick filmjölk passar det bra med en stunds vila så här på morgonen. Matte var uppe rysligt tidigt i morse...undrar vad hon gjorde...hon hade ingen bössa med sej...? "

Hälsningar Lena

Max

Efter några härliga dagar tillsammans med Max flyttar han nu hem till sin ordinarie familj. Tack för denna gång.

Lena

Bocksprångets besvärliga koordination

Stannade till vid fölhagen på vägen hem från jobbet en dag. Det finns för närvarande tre föl med sina mödrar i hagen men denna dag var det just två av dem som visade upp sej lite extra.

" - Vänd dej inte om kompis men nu är hon här igen, hon med den stora kameran. Nu gäller det att visa upp sej."

" - OK....vad har du för förslag. Jag kan se omslagsbilden framför mej...."

" - Lite action måste vi ju visa på...."

" - Kom igen nu då! "

" - Oiii !...inte med hovarna!"

" - Vi kör en vild galopp istället !"

" - Det gäller att visa upp sin bästa sida, nacken krökt visar spelande halsmuskler, svansen flyger i vinddraget. Nu ska jag bara ladda för ett rejält bocksprång, åh...."

"..stopp,.....åhhhhh....... kick....". Att det ska vara så svårt...."

Ha en skön söndag

Lena

När dikena svämmar över...

....förvandlas söndagspromenaden till en euforisk vattenlek. Max fick inte jaga änderna men när han insåg att det var OK att hoppa i vattnet glömde han bort fåglarna.

En blöt viftande labradorsvans. Ni som har upplevt detta vet hur den känns mot byxorna.

Här vill han så gärna hoppa i....och när Fredrik sa OK, flög hunden ut i vattnet.

Upp på andra sidan och så en rejäl skakning.

Varpå han värdigt simmade tillbaka till vår sida av diket igen.

Naturligtvis måste han återigen skaka av sej vatten...

....för att sedan drabbas av någon slags glädjefnatt,  

som avrundas med att han grundligt rullade sej i det torra gräset. Vilket hundliv ! 

Men den lyckliga hunden sansar sej och visar på promenaden hem att han verkligen kan uppföra sej när det gäller. Eftersom det är öppen terräng får han springa lös runt oss och vi upptäcker rådjuren precis samtidigt. De springer framför oss och trots att Max så gärna vill dra efter dem stannar han på kommando. Han skakar av iver när vi kopplar honom men han vet vad som gäller. Efter några minuter kan vi släppa honom igen och fortsätta hem.

Han avstår också snällt från att störa herr padda som vi stöter på under promenaden.

Bad betyder ju också att man får ett jättemysigt gos med handduken när man kommer hem. Om man har tur som denna gång får man t o m  "döda" handduken. Den skulle ju ändå i tvättmaskinen.

Hälsningar Lena