Skönheten i ett fiskstim

Vi befann oss på ca 5 meters djup vid en av Väderöarnas små öar och låg ganska stilla i de lätta dyningarna. Jag pillade lite på min kamera och noterade att det plötsligt blev betydligt mörkare, solen gick väl i moln tänkte jag. Då ser jag hur Fredrik ivrigt gestikulerar mot ytan....det var ett fiskstim med tusentals små fiskar som skymde solen.

Jag vred kameran (lämpligen försedd med fisheyezoom) uppåt och tog några bilder rakt upp i stimmet, utan att ens titta i sökaren. Förstora gärna.

Upplevelsen var överväldigande och inte i närheten av något stim vi sett förut i nordiska vatten. Jag fotade både med blixt och utan samt rattade bländaren upp och ner beroende på fiskarnas rörelser i förhållande till solen.  

Fiskarna var för det mesta oerhört organiserade och vid detta tillfälle var det som att de delade sig i två stim som sedan möttes och simmade rakt mot ytan.

Fredrik fanns någonstans bakom stimmet och ibland kunde jag skymta honom.

Det såg ut som oändligt många fiskar men det fanns en början och ett slut på stimmet.

Svartvitt eller färg, jag väljer att blanda för ibland blir bilderna väldigt blågröna i tonen. Kommentera gärna vad ni föredrar. Här kom hela stimmet farande rakt mot mej.

De flesta av bilderna skulle nog göra sig bra i svartvitt, men jag vill också gärna visa hur färgerna kan se ut strax under ytan vid vår egen kust.  

Det här var en mycket minnesvärd upplevelse och bland det häftigaste vi fått se i nordiska vatten. Ett dyk vi kommer att minnas länge.

Hälsningar Lena

PS. Bilderna är tagna med en Canon 7D och en Tokina 10-17 mm fisheyezoom. Två Ikelite DS 125 blixtar användes på vissa bilder.

Vi kvalade till SM !

SM i undervattensfoto går av stapeln i slutet av augusti. För att få vara med skickar man in sex bilder till en första uttagstävling på försommaren. Det ska vara tre makro och tre vidvinkel och minst två i varje kategori ska vara tagen i nordiska vatten.

Tre för oss okända domare poängsätter bilderna utifrån bildinnehåll, komposition och teknisk kvalité. Vi lyckades skrapa ihop tillräckligt med poäng för att komma bland de tolv bästa och får då vara med i finalen. I år är det femte gången vi är med.

Så var det dagens bild 151 som tyvärr inte är en undervattensbild men väl går i blötans tecken.

Hälsningar Lena

DB 98 - Från det stora blå till en regnvåt altan

Båten ligger ankrad vid en mycket liten ö som heter San Benedicto och vår första dykplats ute i det stora blå havet heter El Boiler. När vi sjunker ner under ytan är vattnet spektakulärt blått och sikten fantastiskt bra.  

Vi går ner lite djupare och när jag tittar upp längs bergväggen blir jag nästan yr av fiskstimmen ovanför mej.

Stimmen fortsätter att fascinera men vi spanar hela tiden efter större djur...

Plötsligt får vi syn på några bekanta siluetter lite ovanför oss...hajar...

Ganska snart möter vi den första hajen på lite närmare håll. Det är en vitfenad revhaj, som också kan kallas vitspetsig revhaj, vitspetsig korallhaj, eller varför inte öknamnet ”havets råtta”. Det är nog den vanligaste hajarten som dykare får se och för de som tvekar inför åsynen av dessa vackra djur kan jag intyga att de inte betraktar dykare som mat.

Den vitfenade revhajen blir bara ca 170 cm lång och om den inte är dräktig, som den på bilden ovan, är den slank och väger ca 30 kg. Alltså en ganska liten haj.

Det är väl ändå ingen som kan tycka att den här blivande hajmamman ser särskilt hotfull ut? Den vitfenade revhajen föder 2-5 ungar vid varje tillfälle, som troligen inträffar vartannat år.

Den här hajarten ligger ofta stilla på dagen och vilar på klipphyllor eller i grottor. På natten jagar den och kan förekomma i stora grupper som slinker in och ut mellan koraller i jakt på lämpliga byten, därav liknelsen med råttor.

Visst ser det lite mysigt ut där de ligger tillsammans ?

Här har ett gäng små hajungar samlats i en liten grottöppning. De är ca 30-50 cm långa och bedårande.

De små babyhajarna har en muräna och en blåsfisk som "kompisar" med sej inne i grottan. Man slutar aldrig förvånas.

De vitfenade revhajarna får vi möta vi flera tillfällen under resans gång.

Eftersom dagens inlägg bara innehåller bilder från resan kommer här också en dagsaktuell bild. DB 98 - Så här såg det ut på eftermiddagen på vår nya altan....Jag kan bara konstatera att vatten kan ge många olika upplevelser...

Hälsningar Lena

Dykåret 2013

Vi närmar oss det nya året med stormsteg och då känns det passande att sammanfatta något av det som varit 2013.

Mitt "dykår" startade i februari med något som var helt nytt för mej. Jag blev tillfrågad om jag ville fotografera under en träningsmatch i undervattensrugby. Vilka kämpar, och stjärnan (i mina ögon) var den enda kvinnliga spelaren. Tuff sport !

I mars lyckades jag komma iväg på ett isdyk och Matilda agerade modell under isen.

Över påsk åkte vi till Sydafrika. Dykningen där bjöd på fina små stim.

Under ett tidigt morgondyk mötte vi delfiner på väg ut till dykplatsen och fick möjlighet att snorkla med dessa en stund.

I maj gjorde vi en långhelg på västkusten med dykning i Gullmarn. Havskräftorna poserade som aldrig förr.

Vi stötte också på dessa eremitkräftor som hade någon slags vårkick-off med "team-building" i ett gammalt däck.

En tur till sjön Storaxen i juli med både små och stora gäddor.

Dessutom blommade vita näckrosor i denna lilla sjö.

Den coola jakthunden Max kom på besök mitt i sommaren och då jobbade vi fram några över/under bilden med den badglada hunden. En mycket entusiastisk modell.

Under den årliga familjehelgen på Stora Kalholmen passade jag på att fotografera spigg och annan småfisk precis i vattenbrynet. Djupet på denna bild är knappt en halv meter.

Semester i Alaska bjöd på några nya spännande möten. Stellar-sjölejon som gärna testade oss med tänderna var en ny erfarenhet.

Fajten mellan två Alaska Ronquil har jag redan lovat bort till en kommande bok om djurlivet längs denna kust.

Bilden på den falska "Candy stripe shrimp" (den som saknar blå rand) har nyligen publicerats i ett nordamerikanskt dykmagasin eftersom den inte tidigare fotograferats i Alaska.

Första helgen i september deltog vi i SM i undervattensfoto och kom på sjätte plats totalt. Vi fick ett silver med bilden ovan i kategorin "vidvinkel med modell", antagligen för att maneten poserade så vackert.

Vi avslutade dykåret 2013 med en långhelg på västkusten i början av november.

Vi letade förgäves efter små bläckfiskar i Gullmarn men fick nöja oss med det här coola monstret istället.

Det var mitt dykår 2013 och jag ser med spänning fram emot 2014 som antagligen kommer att börja utanför Mexikos kust.

Hälsningar Lena

Finns det gulliga djur i havet ?

Jag fick en kommentar förra veckan om att så värst gulliga är inte djuren under ytan, och en del ser t o m förskräckliga ut. Jag utlovade då vissa bevis för att det finns gulliga djur under ytan och individerna i dagens inlägg kan kanske platsa i den kategorin. Det får ni avgöra själva.

Just vid denna tid på året stöter man på mängder med sjöharar om man dyker på västkusten t ex ute vid Väderöarna. Sjöharar är bakgälade snäckor men de bär inte ett stort synligt skal på ryggen, som man kanske föreställer sig att snäckor gör. Den art som man ser i svenska vatten är brun eller rödbrun och blir några centimeter lång. En del ser ut att ha högtflygande planer då de sträcker ut sej till sin fulla längd i strömmen.

Sjöharar har ett stort huvud med fyra utskott, varav de bakre ser ut som öron. Det är de inte utan utskotten har mera med avsmakning att göra och de innehåller en typ av smaksensorer. Mera näsa än öron sålunda. Denna ser ut att fundera över om fisk kan vara värt att prova, men de äter inte fisk utan håller sej till alger.

Det här ser mera ut som mat för en sjöhare. Ögonen syns tydligt men de har dålig syn och uppfattar antagligen mest skuggor. Men man kan absolut få en känsla av att de tittar på en.

Den här ser ut som att den blivit ertappad med nosen i "kakburken", eller åtminstone med någon annans godaste matbit i munnen.

Sjöhararna är hermafroditer, alla individer kan bli både mamma och pappa. När äggen kläcks får de små klara sej själva, så bilderna är inte riktigt vad det ser ut att vara. Alltså är det inte en mamma och pappa som kramas på bilden ovan, medan småttingarna tittar på.

 De små pockar inte på föräldrarnas uppmärksamhet....

 ....men det är lätt att tro något annat. Den stora puffade nämligen ömsint på de två små.

Det här kan kanske vara två små som bråkar om samma bit mat, men det är inte en uttröttad förälder som sitter mellan dem.

Det fina med sjöharar som motiv är att de rör sej mycket långsamt och man kan låta fotosessionen ta lite tid. Testa lite olika inställningar medans de mumsar på.

En del ser bara så lyckliga ut, där de sitter bland snäckskal, mat och mängder med polare. Några gullighetspoäng kan de väl i alla fall få.

Hälsningar Lena