Vårtecken under ytan

Några av er här bland bloggarna öppnar nog Artportalen då och då. Just nu ligger en artikel på första sidan som handlar om nakensnäckor och att de spirar på våren. Man kan hitta nakensnäckor under hela året om man letar, men om man verkligen vill grotta ner sej och hitta många arter är det vårdyk som gäller. Eftersom det inte blivit så många dyk vare sej förra våren eller denna, kommer det några bilder från arkivet. Alla bilder är tagna mellan januari och april, då det är som kallast i vattnet...Lägg märke till att det sitter en liten amfipod till vänster på hydroiden.

Nakensnäckor finns på svenska västkusten och de flesta av dessa bilder är tagna där, närmare bestämt runt Väderöarna. Några få är från Norge, men det är samma arter som vi har här hemma. De flesta arterna finns i ytterskärgård, vilket betyder att man måste åka båt, anlita en dykarrangör och åka ut i grupp. De senaste två åren har vi därför inte kommit iväg så mycket som tidigare. Det är ganska svårt att artbestämma nakensnäckor och i vissa fall räcker inte en bild. Enligt Klas Malmberg och Kenneth Lundins bok borde den ovan vara en rödbrun kamnuding. Det beror inte bara på hur den ser ut utan den sitter också på sin favoritmat hydroiden Sertularia argenta.  

Nakensnäckor varierar i utseende och storlek men alla är definitivt makromotiv även om dessa två var flera centimeter långa. Det här är två snigelkottar som antagligen jobbar på att göra fler snigelkottar. Nakensnäckor är hermafroditer och varje individ har både ägg och spermier. De bildar ändå par, gosar lite och befruktar varandra. 

Det här är ganska säkert en vårtborstnuding och den håller precis på att lägga ägg i en tunn spiralformad sträng som är typsikt för arten. De suddiga i mitten är någon form av skaft som den börjat lägga äggsträngen runt. Vill man se och fotografera detta får man hoppa i det 2-4 gradiga vattnet och börja leta. Dessa nakensnäckor blir upp till sex centimeter så vet man bara var man ska leta och simmar väldigt sakta hittar man dem (ganska ofta i alla fall).  

Här är det två stycken och de uppehåller sej nära en äggsamling som mycket väl kan tillhöra en av dem. De stannar inte och vaktar sina ägg så vitt jag vet, men de rör sej sakta så det är inte ovanligt att hitta dem nära äggsamlingar på våren. Formen på äggsamlingen kan också ge en indikation på vad det är för art. Annars kan man leta efter deras favoritmat och förhoppningsvis hitta dem där. 

Det här är en signalnuding som är betydligt mindre (2-4 cm). Till höger om bullen på ryggen sitter gälbusken och bakom dessa finns två ljusa utskott. Dessa nakensnäckor förekommer både med de gråaktiga ränderna och utan. 

Här sitter signalnudingen med några andra nakensäckor. Det är någon typ av sköldnuding, det finns flera arter. Äggsamlingarna tillhör troligen signalnudingen för de lägger äggen i form av ett böjt band som inte bildar en sluten ring. 

En vacker liten klubbnuding som blir ca 2 cm lång. 

Många nakensnäckor har spekatulära färger vilket är en signal att den inte är lämpliga att äta. Utskotten på många av dem innehåller en nässelsäck längst ut på spetsen, de syns tydligt på bilden ovan. Nässelsäcken är ett försvar och innehåller brännande nässelblåsor från nässeldjur som nakensäckan ätit. 

Här ser man också nässelsäckarna på denna linjeborstnuding som lägger ägg runt någon typ av skaft. Den här bilden, och den ovan, är tagen utanför Gulen i Norge i slutet av januari för några år sedan. Sikten var makalöst bra och dykningen fantastisk, men att resa till en norsk ö belägen ca 2 timmar med bil norr om Bergen i januari är en utmaning. På sommaren tar det ca 17 timmar enkel resa, på vintern krävs en övernattning för att inte hamna på isiga fjällvägar i mörkret. 

Den här vackra brokrygghorningen är fotograferad utanför Väderöarna. Nakensnäckorna sitter tyvärr ofta på mindre vackra platser rent fotomässigt men för dem är det ofta mitt i maten, som på bilden till höger. Om ni funderar över ögon så finns de, men de är inbäddade i huden och svåra att se. De ser inte heller så bra. De stora utskotten på huvudet kallas rhinoforer och där finns nakensnäckans smak och luktsinne, samt att de kan känna vibrationer med dem.

En väldigt pampig större tuppkamsnuding där rhinoforerna har lameller som gör att de ser randiga ut. Hittar man en sån här på ett dyk är dagen gjord. 

Det här är troligen en variabel havscitron. Den har oftast brun-gul aktig färg och påminner om en hög med kaksmulor. De kan dock ha fläckar av olika färger och den här var väldigt vacker med sina lila nyanser. Ofta är de väl kamouflerade mot underlaget de sitter på, och svåra att hitta, men den här stack ut förvånansvärt. 

En del är nästan helt vita som denna kantfläckade sköldnuding. Den sticker förstås ut på de flesta underlag men kan ändå vara svår att hitta. Det händer ofta att vi kommer upp från ett dyk och har sett många olika nakensnäckor, i synnerhet om det är vår eller försommar. Andra, ofta mer ovana dykpar, har inte sett en enda. Om man däremot får möjlighet att peka ut några nakensnäckor för de som inte kan hitta dem brukar de plötsligt börja "se dem". I artikeln i artportalen jämför man leta nakensnäckorna med att leta kantareller, ni som plockar svamp (ffa trattkantareller) förstår säkert. 

Avslutar med ett riktigt litet djur som i mina ögon ser väldigt mycket ut som en nakensnäcka, med den finns inte med i boken. Jag borde förstås skicka denna till Klas Malmberg och få ett utlåtande, men det har inte blivit av. Den liknar kanske inte de som finns med på bild i detta inlägg men vi har sett nakensäckor i Kanada som ser ut som denna, men är väldigt mycket större. 

Jag har kanske visat denna förut men här är min undervattenskamerarigg som den ser ut när jag fotar makro. I höljet sitter en Canon 7D mkII med en Canon 60 mm makro, på toppen ett fokusljus som också är min belysning, samt två blixtar på armar. Det oranga i bakgrunden hör inte till kameran utan det är en uppblåsbar boj som man kan skicka upp när man är på väg upp ur djupet så att båtföraren ser var man är. 

Nu är det fredag och aprilvädret bjuder på sol, yeah....

Hälsningar Lena

En färgexplosion i plus 28 grader

Det har varit mycket vitt, toner av blått, is och snö på sistone. Vi har haft vacker vinter och har det fortfarande i stora delar av landet. Men jag kände plötsligt för färg, massor av färg. Mitt bland alla vintermotiv bryter jag därför av helt med en makrokollektion från Stora Barriärrevet. Det är ungefär ett år sedan vi var där och ibland känns det bra att drömma sej tillbaka. Föreställ er salta bad i + 28 grader med mängder av färggranna djur runt omkring, t ex en praktfull juvelabborre.

Färgerna kan vara helt spektakulära både på koraller och fiskar. 

En vacker hökfisk som poserar obesvärat. Just dessa fiskar är väldigt tacksamma att fota för de sitter ofta på upphöjda plaster och spanar. Man brukar få ta flera bilder innan de överger sin plats (för att simma en runda och sedan komma tillbaka). 

Anemoner som är mer eller mindre öppna och en fisk som är blå men också blank, vilket är en utmaning att fota med blixt. 

Ibland är det kanske inte färgerna som är det mest spektakulära.

Jag är ganska säker på att det här är samma art som bilden ovan, men det här är taget på natten då de är fullt öppna och "jagar" partiklar i vattnet med de små tentaklerna.

Den här kommer garanterat att vara mer öppen i mörkret, men vi hittade aldrig någon sådan på nattdyken vi gjorde. 

Det finns också en del spektakulära fiskar, som denna drakfisk. Dessa fiskar har spritt sej världen över och ställer till problem. Här hör den hemma och får vara ifred. 

Eller varför inte en liten muräna. Lägg märke till att den stöder hakan på en eremitkräfta (som tyvärr inte är riktigt skarp). Eremitkräftan såg jag inte när jag tog bilden utan den kom med på köpet.

Ibland får man med småfiskar på köpet och har man riktig tur är de skarpa. Huvudmotivet är en sjölilja, som är ett djur och inte en växt. Den rör sej med de långa fjäderlika tentaklerna, mest när det är mörkt. De simmar också i öppet vatten ibland. 

Det här är samma art som den lilla fisken vid sjöliljan, men den här gången såg jag den bland korallpolyperna och lyckades sätta fokuspunkten på den.

Några fler udda djur t ex en vacker plattmask som inte verkar sticka sej på sjöborren och till höger en ormstjärna som ringlar runt i en korall.

Öppningen hos en riktigt stor mussla.

Avrundar med en vacker liten fisk av okänd art...

...och ett par av de kanske mest kända småfiskarna på Barriärrevet, ocellaris clownfisk. Det orangefärgade i mitten på bilden till höger är munöppningen på deras anemon. 

Hälsningar Lena

Bläckfisken på badplatsen

Vi lämnade bokskogen och åkte till Hamburgsund. En kort färjetur tog oss till Hamburgö och vår nästa dykdestination, Hamburgö badplats. Solen strålade och det var riktigt mysigt. Sikten i vattnet såg dessutom väldigt mycket bättre ut här än i Gullmarn.

Först en sen lunch. Eftersom vi skulle göra två dyk och det sista när det blivit mörkt, skulle det bli sen middag. Lika bra att äta ordentligt, så det blev grillad bratvurst med bröd och räksallad. 

Först gjorde vi ett dyk i dagsljus. Det är sandbotten som övergår i fint grus och snäckskal lite längre ut. Botten är ganska ljus och plattfiskarna smälter in förvånansvärt bra. De ligger ofta helt stilla och man kan fota dem i lugn och ro. 

Jag tror att det här är en liten smörbult. En utmaning att sätta fokus på för de simmar lite knyckigt hit och dit. Den är bara några centimeter lång. Bakgrunden ser mörkt ut för att vara i dagsljus, men det är i närheten av en bergvägg. 

En liten stensnultra är lättare att fånga på bild för den rör sej mer förutsägbart. 

Det mest spännande vi hittade på detta dyk var nog den stora valthornssnäckan som faktiskt såg ut att vara mitt i äggläggningen. 

Den här bilden är tagen ca en kvart senare och nu verkar den ha slutat lägga ägg och den har flyttat sej på ägghögen. Vi avslutar dyket efter mötet med snäckan och går upp. Vi fördriver tiden till solnedgången genom att åka och fylla luft på ett dykcenter i Hamburgsund. Dessutom försöker jag få en bild på de gärdsmygar som håller till i buskarna vid badplatsen, men det blev ingenting av det. Vi väntar till ca halv sex. Då börjar det bli rejält mörkt och en stor måne har precis blivit synlig. Trots månen riggar vi en pannlampa i en stolpe på badplatsen, det kan bli väldigt mörkt när vi kommer upp annars.

Varför vill man då egentligen dyka när det är kolmörkt i vattnet? Jo, då är det helt andra varelser som är aktiva. Det var förstås ordentligt med mareld men det har jag inte kommit på något sätt att fota än. Jag tror inte det går. Redan på grunt vatten stötte vi på flera tångsnällor. De är som ett grovt skosnöre och rör sej sakta i ålgräset, som ett vajande gräs. Svåra att få vettiga bilder på så vi simmade vidare.

Det fanns en massa eremitkräftor, krabbor, en hummer, vanliga simpor, småtorskar mm mm men de flesta simmade vi förbi. Vi letade efter något helt annat. En skäggsimpa fick dock vara med på bild bara för att de ser så coola ut. De håller sej helst nära botten så det blir tyvärr inte så bra bakgrund. Vi simmade runt i cirklar och det tog drygt 50 minuter innan Fredrik plötsligt signalerade med lampan...

...en liten röd bläckfisk. Äntligen! Det var ju dessa små 10-armade djur som vi åkt hit för att leta efter. Det finns två olika arter av dessa bläckfiskar på den svenska västkusten och jag tror detta är den mindre (Sepiola atlantica) för de förekommer på ganska grunt vatten.

De kan blixtsnabbt ändra färg och här tror jag den tyckte att jag kom för nära

Den blev snabbt röd igen och här hänger den precis ovanför botten och ser lite avvaktande ut. Totala längden är 4-5 cm

Helst vill jag att den ska simma en bit från botten så jag får en mjukare bakgrund.

Den är oerhört vacker och får mej att tänka på små prydnadsdjur i glas.  

Det är en del skrufs i vattnet men det beror mest på att vi är två klumpiga stora dykare som försöker röra oss runt den lilla bläckfisken. Erkänner att det är nog mest jag som rör upp skräpet när jag försöker hitta  bläckfisken i sökaren. Bilderna är tagna med 60 mm makro.

En bit högre upp i vattnet blir bakgrunden helt svart.

Det blir några bilder till av den spektakulära lilla varelsen innan vi avslutar dyket efter 66 minuter.

I morgon är det fredag....

Hälsningar Lena

Småbåtshamnen i Jordfall

Just den här hamnen i Gullmarn har varit en av våra favoritdykplatser under många år. I helgen var vi där igen för våra sista sena höstdyk. Hamnen i Jordfall har nya ägare och de har fixat till det fint för både båtfolk, dykare och husbilsgäster.

Höstfärgerna gör platsen extra spännande.

Vi har ännu inte listat ut hur man ska ta sej till den bänken utan torrdräkt (eller väldigt rejäla gummistövlar).

Ibland brukar ett svanpar ligga här och "chilla". De hade gjort sej fint här denna dag men jag gillar stället ändå.

Vad hittar man då under vattnet? En av mina häftigaste undervattensbilder i svenska vatten är på ett gäng eremitkräftor som byter skal med varandra inuti ett gammalt däck. Det här är samma däck. Nu har det sjunkit djupare ner i dyn och en krabbtaska har för närvarande flyttat in. Sikten var rätt dåligt och det var väldigt mörkt när vi kom ner ca 8-10 m. 

Det var nästan lika mörkt som under ett nattdyk och kanske fiskarna har svårt att hålla koll på natt och dag, för den här sov. När man får närma sej så här nära och kan ta flera bilder med blixt råder det ingen tvekan, den sov och den fortsatte sova när jag simmade därifrån.

Samma typ av snultra och den här sov också. Den vilar dessutom mot en havsborstmask som fortfarande har gälarna utslagna. 

Gullmarsanemon finns det gott om när man kommer ner mot 15 m djup.

Cylinderrosorna hittar man djupare, vid ca 25 meter. De är för stora för 60 mm makro men jag tog några bilder i alla fall. Tänkte att vi gör ju ett dyk till och då har jag vidvinkel på kameran istället.

Smörbult finns det gott om och den här visade upp sej i all sin prakt med alla fenorna utfällda.

Efter en timme i det 10 gradiga vattnet var vi redo för en paus och lunch. Fredrik sköter den portabla gasgrillen och de efterlängtade korvarna. Vi måste också byta flaskor på våra paket för att kunna göra ett dyk till. Den fina toaletten med värme och möjligheten att tvätta händerna uppskattas också väldigt mycket av oss dykare. En klar förbättring mot utedasset som fanns här tidigare (även om det var bättre än ingenting).

Vidvinkel under så här dåliga förhållanden blir förstås en utmaning. Här är det i alla fall en liten simkrabba som vunnit en jackpott. " - En hel död krabbtaska bara till mej..." Sjöstjärnan ser dock ut att vara på väg mot samma måltid och inom kort kommer en hel del av havets andra rengörare också hitta hit.

En krabbtaska på en tross. Det finns en hel del grova rep och trossar till olika betongklossar här för det är en hamn och många av dessa hyser ett myller av djurliv.

Vi simmade förstås ut på den "öde" dybotten i mörkret och letade efter cylinderrosorna som vi hittade på första dyket. Vi simmade i cirklar ner till drygt 27 meter (djupare än vi var på första dyket) men hittade inte på dem igen. Typiskt, men sånt händer. Därför avslutar jag med två kära simkrabbor istället. Lägg märke till hur hannen håller en beskyddande klo runt sin flickvän.

Så här ser vår dykplats i Jordfall ut från ovan.

Sedan blev jag lite för nyfiken och måste styra ut drönaren över skogen som växer på udden. 

Jag tyckte det såg ut som en godispåse med de gröna och gularöda träden. 

Så här hade vi inte sett Jordfall tidigare. Nästa dag (lördag) besökte vi en annan dykplats, dock inte Släggö i Lysekil där Mats råkade befinna sej. 

Hälsningar Lena

Prova-på-dyk bland gäddorna i Storaxen

Min systerdotter Anna är på besök. Hon har suttit instängd och jobbat i London under hela våren och vi tyckte absolut att det var OK för henne att komma till oss. Vi tog med henne till sjön Storaxen utanför Rättvik för att göra ett prova-på-dyk. Det första man gör är att plocka ihop utrustningen. 

Efter att ha bytt ut handleds- och halstätningar på min sambos gamla torrdräkt borde den funka även för Anna. Lite stor kanske men det justerar man för i vattnet...Just den där latextätningen i halsen gör att en del upplever stort obehag av att ha en torrdräkt på sej. Det måste ju täta runt halsen för att man ska hålla sej torr.

Sista genomgången innan dyk. Spotta i masken och skölj för att förhindra att den ska imma igen. En hel del annat pratar man också om men det är svårt att förstå innan man är under ytan och upplever känslan. 

De gjorde lite olika övningar på grunt vatten för att bli mer bekväm med den "konstiga" situationen att man ska andas normalt under vatten och hitta rätt avvägning i torrdräkten.  Efter en stund av inledande förvirring gick det jättebra för Anna och Fredrik låg hela tiden mycket nära för att kunna hjälpa till om det behövdes.

Så småningom kändes det som att alla var tillräckligt bekväma för en liten simtur i sjön Storaxen. Det som finns att se i denna pöl befinner sej mellan 0-4 m så vi kunde lugnt simma iväg på en tur bland näckrosorna.

Det finns en hel del gäddor i denna sjö och ni som sett bilder från Storaxen tidigare känner nog igen er. För en ocertifierad dykare som simmar ut på sin första tur är det dock något helt nytt.  

Här hittade vi en mycket liten gädda som nog trodde att vi inte kunde se den....

Jag hade den dock hela tiden i sökaren och fick komma väldigt nära. Bilderna är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheye zoom (på 12 mm) så jag kunde nästan klappa fisken.

Gäddorna har sina bestämda platser och rör sej inte långt när man kommer och stör dem. Efter några bilder brukar de simma en långsam loop och sedan komma tillbaka till exakt samma ställe. Så är livet i den lilla sjön.

Jag hann inte experimentera och fota så mycket som jag brukar med det viktigaste på detta dyk var ju att Anna fick en fin upplevelse. Vi hoppas förstås på att hon ska gå en kurs och bli certifierad så hon kan följa med oss på dyk i Norge eller kanske i Storbritannien där hon bor just nu. Det finns en hel del intressant dykning där som vi inte sett ännu.  

Efter en heldag i sjön smakar det extra gott med mat och just denna dag hade vi bestämt oss för hamburgare i Falun på hemvägen. Just denna kedja har ju de godaste burgarna (svenskt kött dessutom) och att de serverade milkshake med päronsmak gjorde det till en perfekt avrundning. Vi hade nog inte gjort av med den energi som vi åt men Anna hade definitivt gjort det.

Hälsningar Lena