Höstsemester på Tustna

Tustna är en ö i Norge och på väg dit kan man passera Dovre. I år bestämde vi oss för att stanna en natt....

....och gå en tur för att förhoppningsvis få se dessa djur....

....innan vi fortsatte till Tustna och en veckas dykning i det klara vattnet vid Norges kust.

Vi fick även en och annan fågelupplevelse...

....samt möten med både okända...

...och kända undervattensvarelser. Något fylligare rapportering utlovas under veckan och kanske kan jag t o m förklara vad det okända är för något.

Hälsningar Lena

Gäddorna lurar i sjön....

I går, söndag, utlovade SMHI sol i Rättvik så vi packade bilen med våra dykprylar och styrde kosan mot Storaxen, en underbar liten insjö ett par mil utanför staden. Där väntade gäddorna...  

Ibland är det små gäddor...

...och ibland lite större. Det är samma sorts vattenväxter på båda bilderna så ni kan jämföra. Vi möte ingen riktig storgädda men en del var rätt praktfulla.

Förutom gädda fanns det en hel del abborre men de ville inte riktigt posera så jag blev nöjd. En del näckrosor blommade fortfarande och solen strålade nästan hela tiden. Det är grunt där vi dyker och här är nog djupet ca 1,5 m.

Solen gav fina mönster på näckrosbladen men här var det så grunt att det var svårt att få till vinkeln. 

Plötsligt dök det upp en till fotograf. Min sambo har min gamla 7D och fick använda 60 mm makro idag efter som jag skulle ha vidvinkeln (dvs Tokina 10-17 mm fisheye). Jag visste att han var nära men inte så här nära. Den lilla gäddan brydde sej inte särskilt trots att vi låg på var sida.

Jag har säkert nämnt det tidigare men man använder inte teleobjektiv under vatten för man vill ha så lite vatten som möjligt mellan kameran och motivet. Är det stora motiv blir det därför en fisheye eller vanlig vidvinkel, är det små motiv väljer man makro.

Jag var alltså väldigt nära gäddan. Det går bra bara man tar det försiktigt. Tycker den att man blir för närgången flyttar den sej en bit, för att 10 minuter senare återkomma till sin favoritplats.

På den här bilden kan man kanske få en känsla för hur liten just den här gäddan var och den var inte särskilt rädd för dykare kan jag intyga.

Hälsningar Lena

Vi lämnar hajarna och styr mot St Martin

Efter fyra dagar vid Guadalupe säger vi "hej då" till hajarna för att styra kosan mot St Martin, som ligger ganska nära det Mexianska fastlandet.  

En sista haj måste jag dock få berätta om. Vår kapten besökte "systerfartyget" Belle Amie för att diskutera något med sin chef, som är dess kapten. I ett obevakat ögonblick skar han ner deras mascot och lyckades pressa ur luften så mycket att han fick ner hajen i sin väska.

Strålande som ett barn på julafton monterade han den uppblåsbara hajen på vår kran....

....precis i tid för att alla på Belle Amie skulle kunna se den då de gav sej av mot sitt nya dykmål.  

Stort jubel naturligtvis ! Den fina hajen fick sedan hänga på vårt dykdäck under resten av vår resa.  

Vi hade gjort vårt sista dyk för dagen och då gick det bra att beställa öl till bubbelpoolen. Katie serverade gärna både öl och de obligatorisk nybakade kakorna som alltid fanns på eftermiddagen. 

När kranen skulle användas till det den var till för uppstod något slags haveri, men besättningen lyckades få ordning på den och burarna lastades ombord en efter en.

Vi lämnade Guadalupe när det började skymma, för en ca 12 timmar lång resa till St Martin. I natt skulle vi vaggas till sömns av Stilla Havets dyningar. Vis av erfarenhet placerades kameror och andra prylar på ställen där de inte kunde åka omkring eller ramla ner.

Vår kapten stod i baren denna kväll, men vi visste att det fanns två personer till ombord som regelbundet körde båten. Tim, som skulle ha natt/morgonpasset hade redan sagt godnatt och försvunnit till sin hytt för att sova några timmar. Dykare hänger inte särskilt länge i baren men en öl eller ett glas vin till maten slinker ju ner. Efter en vanlig dykdag var det sällan någon som var vaken mer än en halvtimme efter middag och vid niotiden var såväl salong som bar oftast öde.

I gryningen nådde vi St Martin och det låg en lätt dimma vid ytan, solen strålade.

Trots att det ser helt stilla ut rörde sig stora mjuka dyningar mot klipporna hela tiden. Under ytan betyder det då att man gungar fram och tillbaka och man ska akta sej för att komma för nära klippor.

Eftersom vi började komma nära det mexikanska fastlandet fick vi plötsligt åter kontakt med mobilnätet. Efter 10 dagar helt utan täckning kunde man nu prata med nära och kära igen. Beth, som till vardags är hovslagare (och extraknäckar som riddare !), förvissade sig om att allt var bra hemma på gården. 

Sista dykdagen skulle vi dyka i kelpskog. Kelp kan se olika ut men i dessa områden är det vanligt med lång lianliknande kelp full med små "flöten". Dessa "lianer" kan vara 30 m långa och bilda något som liknar en undervattensdjungel.  Mer om detta i nästa inlägg.

Hälsningar Lena

Vithaj på hugget!

Molnen ligger lågt över Guadalupe, den lilla mexikanska ö som vi ligger vid och som är ett favorittillhåll för vithaj. På håll ser vi Bellamy (vit), som har samma ägare (Mike) som vår båt. Mike är kapten på Bellamy och har aviserat att han tänkte komma och hälsa på oss. En bit längre bort ligger Solmar V, en båt som vi rest med till Socorro, då vi såg andra hajar och mycket manta. Inlägg från den resan kan man se nedan.

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/db-98-fran-det-stora-bla.htm

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/att-fotografera-hajar-i-deras-naturliga.htm

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/dansande-mantor-rapport-tre-fran-det.htm

Denna dag såg tavlan ut så här. Nu gick mycket på rutin och vi åt och vilade mellan våra dykpass i de nersänkta burarna som öppnade 08:00 och stängde 17:00. Sedan kunde man stanna ytterligare en timme i ytburarna. Denna kväll skulle Mike komma och prata om vithaj och hur man kan identifiera olika individer. En bonus för normalt hade vi inte besök, utom från militärer som klev ombord oanmälda två gånger för att kontrollera pass, förbjudna droger etc. De ville inte vara med på bild....och all annan aktivitet avstannade också under dessa besök.

För första gången hade vi en lite större hytt på övre däck. En stor bekväm säng som man inte kunde rulla ur, hur mycket det än gungade...

Det fanns så pass stor golvyta att man kunder ha kameraprylar där och dessutom få plats att sitta där och pyssla. På tidigare resor har vi ofta fått turas om att stå på den golvyta som vi haft i vår hytt.

Den här dagen började bra med en vithaj som visade sig strax under ytan. Vi fick dock inte se någon stor fena skära genom vattnet....det gör de bara på film.

Men hajarna var "på hugget" när vi kom ner under ytan. De kom fram och kollade in oss ordentligt.

De var inte aggressiva men definitivt nyfikna och mer alerta än tidigare dagar. Vi hade också fler hajar runt oss än tidigare. Som mest var det fyra vithajar som cirklade runt burarna och det var inte helt lätt att hålla reda på dem. Plötsligt kunde en haj dyka upp väldigt nära buren...

Det var helt fantastiskt att stå där bakom gallret och beundra dem när de svepte förbi.

Äntligen började de också smaka lite på de bitar av tonfisk som vi försökte bjuda dem på. Den här har precis huggit ett stycke som de släppt från tvåmansburen.

Vi dyker med ett tyskt par som står på knä och ser den stora vithajen simma förbi oss. Lägg märkte till att det står en kille (divemaster Ryan) ovanpå buren som skymtar till höger i bild, bakom bubblorna. Den stora hajen simmar förbi och ser sedan ut att dyka ner, men gör istället en tvär sväng uppåt, till höger...

...och simmar rakt mot Ryan som står ovanpå buren (för att lätt kunna hantera betet som ska locka till sej hajarna)... 

...buren får sej en törn och luft från en av "lådorna" töms så den börjar luta. Ryan sätter sej på rumpan istället för att hoppa ner genom öppningen in i buren, som han ska göra i en situation som denna.

Allt går fort och nästan omedelbart viker hajen undan och simmar bort från buren. Den bara kollade in oss lite extra...eller kanske markerade den vem det ändå är som bestämmer vid Guadalupe. Ryan var lätt exalterad när vi kom till ytan...och glad över att få bilderna efteråt.

Innan dagen är slut får vi en till haj på hugget som tar en bit tonfisk som dinglar från buren i den starka strömmen.

Den hugger tag och biter sedan av allt från snöret genom att stänga munnen och rycka till med huvudet. Alla har haft fantastiska upplevelser med hajarna idag och stämningen är mycket god när vi avslutar dagens dykning. 

Före middagen kom Mike Lever och visade bilder på några av de 171 individer av vithaj som identifierats i området och vi lyckades namnge flera av de vi sett genom att titta på våra bilder och det bibliotek av hajbilder han hade med sej. Hajen med den mörka fläcken vid ögat som många sett är en hanne som kallas Devon. Thor fanns också med bland våra bilder och han har tidigare gjort sej känd då han bet av ankartrossen till vår båt under en tidigare tur.

Det säkraste sättet att identifiera olika individer av vithaj är att titta på mönstret där det vita på hajens undersida möter den grå färgen. Större skador på fenor kan också ge information, men ärr är en osäker faktor för även skador som ser kraftiga ut läker förvånansvärt bra och lämnar få spår på dessa djur.

När Mike skulle åka tillbaka till Bellamy var de tvungna att hissa ner gummibåten från soldäcket igen. Våra gummibåtar kunde inte ligga i vattnet ens ett par timmar för av någon anledning tyckte hajarna att just gummibåtar kunde man sätta tänderna i. De hade bitit sönder sex stycken...

Hälsningar Lena

I vithajens rike

En ny dag gryr med strålande sol och förväntningarna är höga. Första gruppen gör sej klara till 08:00.

Ryan sköter tvåmansburen och bär helmask som möjliggör kommunikation med ytan.

När man klättrar ner får man en slang med regulator att stoppa i munnen. Det känns  konstigt att inte ha en flaska på ryggen men man vänjer sej fort.

Vår ingenjör Charlie från Jamaica hjälper till med lite av varje, men har går inte i vattnet. Det gör däremot vår kapten som hoppar i och fäster betespåsar i våra ytburar.

Divemaster Jesse fixar med betet som är halvtinade stycken med tonfisk. Det luktar inte överdrivet gott men hajarna gillar ju detta och de andra fiskarna älskar de små bitarna som driver ut i vattnet.

Buren sänks ner och fiskarna är på hugget direkt.

Ett sjölejon simmar förbi....hajmat ?...Det verkar inte så och ingen har någonsin sett hajarna attackera sjölejonen här. Inte heller ostronfiskarna ha sett det och de tillbringar mycket tid här.

Vi har mer tur idag eller så tog det ett dygn för hajarna att inse att vi var där. De är inte överdrivet intresserade av våra beten eller burar. Lägg märke till mönstret mellan vitt och grått längs sidan på denna haj. Det är unikt för varje individ och kan användas för identifikation, vilket vi får lära oss mer om nästa dag.  

Det ser lovande ut när det plötsligt är två hajar runt våra burar. Det är något majestätiskt över dem när de glider fram genom vattnet.

Ibland kommer de närmare och kollar in oss. Den här hajen har en mörk fläck vid ögat på vänster sida vilket gör den lätt att känna. Bilderna är tagna med ett fisheyeobjektiv på 17 mm så ganska nära är den....men vi får inte riktigt kontakt...de simmar mest bara förbi.... 

Det är också lite svårt att hålla armarna innanför burgallret. Här är det min sambo som är lite ivrig och vi får väl hoppas att hans mamma inte läser just detta inlägg...

Vithajarna som vi har runt oss är stora, mellan tre och fyra meter långa och väldigt grova. Det är inte första gången vi möter haj i vattnet, men första gången det känns skönt att ha ett galler mellan. Ändå visar hajarna inte någon som helst aggressivitet och de är knappt intresserade av de större stycken tonfisk som vi bjuder dem.

Ändå kommer ett tillfälle då divemastern som står uppe på buren i bakgrunden får överraskande mycket kontakt med en av de riktigt stora. Återkommer med den rysaren...

Mellan dyken kan man värma upp sej i bubbelpolen. Trots tjocka våtdräkter blir 22 grader kallt efter 45 minuter. Vatten är det enda som serveras, så länge man vill dyka blir det inga öl.   

Nu flyter dagarna på och rutinerna är givna. Alla har fått möta och beundra flera vithajar och nu önskar vi mest att de kommer närmare. Visar lite mer intresse....

Hälsningar Lena