Vargar på myren I

Vädret var strålande och sjön låg blank vid huset där vi bodde. Notera månen som fortfarande syns. Bilden är tagen tidigt på morgonen men jag missade morgondimman. Efter frukost kände jag på vattnet och insåg att det var varmare än jag trodde, gissningsvis 18-20 grader. Jag bestämde mej för att ta ett bad. Jag var ensam vid bryggan och det var ljuvligt. 

På eftermiddagen åkte vi ut till en myr. Det var här vi skulle sitta denna kväll. Var tredje dag lägger man ut en grisåtel här och förväntningarna var höga. Björnarna kan också hålla reda på vilken dag det är, för den första var snabbt på plats efter att sista bilen lämnat området. 

Björnen kom först mot oss och letade efter lite snacks som låg gömt närmare gömslena. Den ville kanske ha ett laxhuvud till förrätt.

Ganska snart såg vi den första vargen, alfahonan kom travande i kanten på myren. Tungan hängde för det var varmt. Vi satt i t-shirt i gömslet och svettades. För två år sedan då jag var här (samma vecka) var det flera lager av kläder som gällde och efter någon timme helt stillasittande frös vi. 

Honan bytte plötsligt riktning och kom mot gömslena. Åteln är inte så intressant för vargarna innan en björn varit där och gjort grovjobbet.

Det var bitvis blött på myren och det skvätte vatten när hon kom emot oss. Nu började det bli svårt att ha uppsikt över vad som hände. Det var en björn vid åteln, en varg väldigt nära gömslena och...

...en till varg i kanten på myren. Alfa hannen spanade ut mot åteln och björnen som tog för sej där.

Snart kom det ytterligare en varg och underkastelsen var total. Förra året hade detta par sju valpar och i dagsläget var man ganska säker på att minst tre av de nu fullstora vargarna var kvar. Alfaparet hade också fått en ny kull detta år och det fanns fyra årsvalpar som skymtats vid några tillfällen. Det här var en av fjolårsungarna.  

Två till av ungvargarna anslöt inom kort. Efter att de hälsat och slickat på varandra, tyvärr dolda i det blöta gräset, gav de sej av i samlad formation mot åtelplatsen.  

De stannar upp och avvaktar...de väntar på att björnen ska ha dragit loss en rejäl bit av grisen som de sedan kan ta ifrån den. Alla i gömslet är superfokuserade på vad som händer.

Plötsligt inleder de en attack. Det är väldigt svårt att hålla koll på allt som händer, men jag ser i ögonvrån att björnen har ett stort stycke i munnen. Vargarna gör sej beredda...

...för det som nu gäller är att irritera och hota björnen så mycket att den tappar köttstycket, så vargarna kan norpa det. 

Men en ilsken björn är en farlig opponent för de unga vargarna och man kan tydligt se hur de ryggar tillbaka när björnen vänder sej mot dem. 

De försöker bita björnen så den ska sno runt och tappa köttstycket, men det går inte så bra. Jag har förstås en hel serie med bilder på detta händelseförlopp, men har valt ut några som får illustrera vad som hände.

Ungvargarna förmår inte skrämma björnen tillräckligt och läget verkar förlorat för deras del, men då kommer en fjärde varg in på arenan. Den mörka till höger är pappa som kommer för att stötta sina telningar. 

Alfta hannen utmanar björnen men han kom för sent. Slaget är redan avgjort och björnen kan lufsa iväg med sitt kap från åteln. 

Under hela denna rafflande show har korparna fört ett oherrans väsen. Skrattar de eller ?

Den gamla havsörnen lättar från sin utkiksplats där den beskådat hela händelsen. Antagligen "skåpmat" för en garvad örn som denna.

Den gör en lågsniff över åtelplatsen och lyckas fånga en lagom stor läckerhet i klorna innan den drar vidare.

Alfahannen markerar sitt revir. "- Det kommer fler björnar, vänta bara."

Hej så länge,

Lena

Björnungar

Vi ska sitta vid en gömsleplats som kallas "Lake" och anländer dit strax efter klockan fyra på eftermiddagen. Solen skiner från en blå himmel, men det blåser och vi ser hur den blanka ytan krusas. Förväntan är stor och drömbilden är förstås en varg i vattenbrynet med en fin spegling.  

Vi kryper in i våra gömslen och riggar utrustningen. Jag har fått plats i ett nybyggt gömsle och konstaterar förvånat att jag har en fotoglugg bakom ryggen dvs mot parkeringen. Det är inte ovanligt att man har gluggar åt olika håll, men den här vinkeln kändes lite udda. Jag har ett extra kamerahus med 70-200 mm som får ligga redo i väskan så länge. Vi spanar och väntar, det enda som händer är att korparna har fest på andra sidan tjärnen. 

Det går drygt en timme innan det kommer en stor björn intassande från vänster. Den letar systematiskt upp de laxhuvuden som ligger gömda längs tjärnens kant. Det är den största björnen i området, The Boss. När den har kommit runt halva tjärnen ser vi att det är något som rör sej i buskarna på tjärnens vänstra sida. Det är något som är mindre än en björn och dessutom ser det ut att vara mer än en...men är det vargar? Nej, öronen är runda och luddiga.

Efter mycket tvekande och spanande kommer de fram, en i taget. Det är tre småbjörnar! Men var är mamma björn? Med så många stora hannar i området är det ovanligt att björnhonor med ungar visar sej den här tiden på säsongen. Vad är nu detta?

Smånallarna spanar oroligt mot den stora björnen, men den verkar inte ens ha upptäckt att de är i närheten. Vi är tre personer i gömslet och vi har alla lite olika uppfattning om vad vi ser, men vi pratar ju inte i gömslet så diskussionen uppstår inte förrän vi lämnat för kvällen. Mina gömslekompisar tror att den något lite större individen är mamma och att den har två ungar. Jag lutar mer åt tre ungar som precis blivit bortstötta av honan, mest troligt 2,5 år gamla. De kan gå ett extra år med mamman om de inte växt tillräckligt första året (vilket kan hända om de är fler än två).

Den stora björnen dricker vatten...

Kanske är den medveten om att ungarna rör sej en bit bort men den verkar inte bry sej. Björnungarna, som är mycket försiktiga, springer ändå iväg när The Boss lyfter på huvudet. Bäst att vara på den säkra sidan. Vi ser de små björnrumporna försvinna in bland träden.

Min gömslekompis som sitter på vänstra kortsidan signalerar med ivriga handsignaler att det händer något på hans sida och sedan bakom vårt gömsle. Jag tittar ut genom gluggen bakom mej och ser att den ljusa björnungen nu befinner sej i slänten ovanför parkeringen. Jag lirkar ut kameran med 70-200 genom gluggen och får några bilder på en helt bedårande liten björn. 

Eftersom det inte fanns något att äta här och inget annat heller, vänder björnungen snart tillbaka åt det håll den kommit från, där dess två syskon också uppehåller sej. 

När den stora björnen lufsat iväg och kusten till slut verkar klar kommer småbjörnarna fram igen. Vi får en underbar stund då de ivrigt letar efter godsaker, som förstås The Boss redan ätit upp, omväxlande med att de spanar åt alla håll och tumlar runt i vattenbrynet. 

De håller ständigt utkik efter potentiella faror.

Men det finns ju annat kul som man kan hitta på...

...som att klättra upp i träden...

...eller vada ut i vattnet för att kolla på någonting,  törstig var den i alla fall inte.

Eller så kan man ju le åt fotograferna.

Eller bara vara den sötaste björnungen i östra Finland.

Återigen fastnar jag för en björn med ljusare päls, de gör sej väldigt bra på bild då man kan se ansiktet tydligt.

Men faror lurar ständigt om man är en björnunge och det gäller att ha koll.

OJ, OJ, OJ bäst att sticka så fort det bara går!

Nähä, det var visst inte så farligt. Småbjörnarna stannar en stund till och nosar runt efter någon glömd liten godisbit.

Det kom ingen varg denna kväll men vi kände oss ändå upprymda och glada efter mötet med de tre fina björnungarna. Snart kommer de att splittras och gå sina egna vägar. Björnar är solitära djur och att få se dem så här var en fin bonus.

Hej så länge,

Lena

Möten i skogen

En rad med små gömslen i den finska storskogen. Platsen ligger bara någon kilometer från ryska gränsen, eller snarare gränszonen mellan Finland och Ryssland. Ni som har följt min blogg ett tag känner kanske igen dessa små "lådor", för jag har varit här förut. Det är Lassi Rautiainens gömslen utanför Kuhmo.   

Gömslena ser lite olika ut och det finns en-, två- och tremansgömslen i skogen. Ovan ett gömsle för två till tre fotografer som kallas Caravan, titta extra noga så förstår ni varför. Jag var här med min sambo 2023 och hade några fantastiska dagar, men det var ett djur som vi inte fick se. Det ligger överst på min önskelista och har så gjort väldigt länge. Eftersom det här är det säkraste stället att möta dessa djur åkte jag tillbaka. En resa som jag bokade in för mer än ett år sedan. 

 Jag hinner precis rigga kameran i gömslet innan den första björnen dyker upp. De vet att det finns godsaker i skogen och när den gamla Pajeron lämnat, som vi åkte med ut hit, kommer de tassande tämligen omgående. Det kommer flera olika individer, men den här blir en av mina favoriter för den är inte så mörk och dessutom lätt att känna igen med den ljusa pälsen över nacken.

Det är främst stora hannar som kommer och de jobbar som bäst på att äta upp sej inför vintervilan. De är riktigt tunga vid det här laget, antagligen runt 300 kg.

Det händer också att de kommer väldigt nära gömslet och då går det utmärkt att använda en vidvinkel i "golvgluggen". Jag hade dock ingen golvglugg i mitt gömsle så det här är taget med 100 mm när den passerade precis framför. Man hör andetagen från de stora djuren och om de stannar och sniffar, en speciell känsla. Men det var ju inte björn som jag åkte hit för, så jag fortsatte spana ut i skogen...

 Jag skymtar en rörelse mellan trädstammarna från ett djur som är betydligt mindre än en björn och den är ljusare, så det är inte en järv. En ljus, brungrå varg kommer smygande och stannar precis i en lucka mellan träden. Jag kommer på mej själv med att hålla andan. 

Vargen är betydligt försiktigare än björnarna och den avvaktar för att se om det verkar lugnt innan den kommer närmare. De stora björnarna har tillfälligt dragit sej undan. Jag följer vargen i sökaren...

" - Skulle jag vara ett hotfullt rovdjur, näe....jag är bara en näpen liten varghona som vill åt laxhuvudena som ni gömt" . Jag får senare veta att det är flockens alfa-hona som kommer mot oss i gömslena denna kväll. 

Jag försöker hålla koll på den ljusa vargen och samtidigt spana genom det lilla fönstret ut över skogen. Det kommer en till varg, betydligt mörkare och mer "varglik". 

Den här vargen är grövre och otroligt vacker. Det är flockens alfa hanne och han lever upp till sin roll med perfektion. Han kommer också att visa vad det är som verkligen gäller vid ett senare tillfälle.

Andäktigt försöker jag hålla koll på båda vargarna. De möts vid ett tillfälle men inte utanför mitt gömsle. Jag ser dem tillsammans en kort stund, men sikten är delvis skymd och det blir inga bilder från mötet. 

Den ljusa vargen kommer närmare och hittar en och annan godbit som björnarna inte hunnit glufsa i sej.

Hon bjuder t o m på porträtt. Bilden är visserligen tagen med 500 mm, men den är endast måttligt beskuren i kanterna. Det här mötet översteg mina vildaste fantasier och jag är trollbunden.

Den tjusiga hannen kommer också riktigt nära. Den här bilden är beskuren till stående format. Jag har låtit vargen vara i visst mörker, för det var så jag upplevde det. Det skarpa solljuset ställer till en del för oss fotografer då djuren rör sej mellan trädstammarna som nästan är svarta.

Den kaxiga alfahannen hade också en mjukare sida och kunde helt plötsligt se betydligt mer hundlik ut. Men det var ett kort ögonblick och helheten talade ändå sitt tydliga språk.

Vargarna var hela tiden på alerten och här kommer det något stort lufsande i skogen. Dags att slinka iväg.

Björnen med smeknamnet "The Boss" gjorde entré och då backade alla andra undan. Vargarna lämnade oss för den här gången, men det skulle bli fler möten innan resan var slut. Solen gick ner och till slut var det bara nötskrikor kvar som letade efter smulorna, vilket faktiskt också bjöd på viss underhållning. 

Hej så länge,

Lena 

I den östfinska taigan

Efter sex dagar i den östfinska taigan är jag nu tillbaka till vardagen. Jag fick uppleva en rad olika spektakulära möten.

Men också långa stunder då jag bara satt och tittade på naturen eller strövade i riktigt gammal skog. 

Vi det här tillfället imponerade den gamla havsörnen när den flög ifrån ett gäng korpar genom att kryssa mellan tallstammarna. Vingspannet på en havsörn är trots allt nästan dubbelt så stort som på en korp.

Hej så länge,

Lena

Även gäss kan få lite guldkant

En fin kväll förra veckan åkte jag ut för att om möjligt få se tranorna flyga mot en vackert färgad himmel. Tranorna kommer dock inte förrän solen gått ner så jag kunde ta det lugnt och titta på annat t ex vitkindade gäss. Det gick stora mängder på stubbåkrarna och det låga solljuset fick dem att "bada i guld".

Jag blev kvar här en lång stund med gässen som omväxlande anlände och lämnade. 

Jag lämnade gässen och promenerade vidare ut till ett fågeltorn.

Från tornet kunde jag inte motstå en flock med nötkreatur som rörde sej långsamt i motljuset. 

Jag hade bara en kamera och ett objektiv med, så detta är ett panorama av sex stående bilder. Jag hörde tranor på avstånd med de hade inte kommit några inflygande ännu. 

Jag fick nöja mej med gäss och testade en bild rakt mot solen, fast den strålade lite väl mycket för att det skulle vara optimalt.

Det var också en annorlunda ljusfenomen på himlen, som jag vet att någon har skrivit om här bland bloggarna förut (kanske Måns). Mer än så här blev det i alla fall inte. 

Det fanns förstås mängder med gäss om jag vände mej ut mot vattnet, men jag hoppade över dem denna gång. Det här tror jag är kärrsnäppor. Ett helt gäng flög förbi precis innan solen gick ner helt. 

Ganska många tofsvipor var också uppe och flög en sväng men kom tillbaka och landade igen. 

Solen gick ner och till slut kom det tranor. De riktigt stora grupperna kom dock inte i den riktning där ljuset var som finast.

Några kom i alla fall förbi och gav lite höststämning, även om det var en ljum kväll och nästan vindstilla. Vi visar gärna vårtecken, men det här är ett hösttecken för mej.

Hälsningar Lena