Svartvita kungsfiskare

Svartvita kungsfiskare (pied kingfisher), alltså inte kungsfiskare i svartvitt, finns i Sydafrika. Vi hade nöjet att få möta en familj på nära håll, med två vuxna och en juvenil (den som gapar) under vår resa i augusti. Denna bild är tagen innan solen gått upp och vi hade knappt kommit in i gömslet innan de satt utanför. ISO 10 000 och en del justering i LR, inklusive brusreducering.

Den är lika stor som våra kungsfiskare men har enbart svarta och vita fjädrar samt svarta fötter och näbb. Den på grenen är en hanne som man kan känna igen på det dubbla svarta bröstbandet. Ungen kommer inflygande. 

På svenska kallas de gråfiskare. Arten är vanlig över stora delar av Afrika söder om Sahara och i södra Asien.

Det är vanligt att man ser dem i familjegrupper och vi såg dessa tre flyga tillsammans flera gånger när vi passerade vattnet där de höll till. Då var förstås avståndet alltid för långt. 

Det hände att de kom väldigt nära gömslet, som var av typen med glas. Det här blev ju lite väl nära. 

Dessa svartvita pigga fåglar bjöd på mycket nöje när vi satt i detta gömsle. Men det blev aldrig några bilder på dem alla tre tillsammans. Det verkade som att föräldrarna turades om att fiska, även om ungen flög obehindrat med dem. 

Ungen gapade oavbrutet efter mat.

Det blev tyvärr inga vettiga dykbilder, för de fiskade inte i den lilla pöl som låg precis utanför gömslet. De kan svälja byten utan att återvända till en sittplats, och sväljer ofta mindre byten i flykten, varför de kan jaga över stora vatten och flodmynningar som saknar sittpinnar vilket är en förutsättning för andra arter av kungsfiskare.

De har också en annan taktik när de fiskar än våra kungsfiskare. De ryttlar på ganska hög höjd över vattnet och spanar efter fisk som de sedan dyker efter. Den här bilden är i färg men himlen var mulen och fågeln är ju svartvit. Det var också ganska mörkt. När de dök befann de sej utanför den pöl som låg runt gömslet och det gick inte att fota själva dyket från där vi satt. 

Ibland blir bilder nästan sepiatonade i tidigt gryningsljus och om motivet inte har skarpa färger blir det extra uttalat.  Det här är honan, för hon har ett ofullständigt band på bröstet.

Jag tänkte på det när jag tog fram dessa bilder igen. Antagligen för att jag nyligen läst Eriks inlägg om sepiafärgade bilder.  

Här är det ju också lite grönt med i nederkant, men det skulle man kunna beskära bort. 

Hälsningar Lena

Förmiddagspromenad i Göteborg och ett trevligt möte

Jag hade en halv dag ledigt i Göteborg och jag kan mej ut på ännu en promenad efter en härlig hotellfrukost. Det var sol och behagligt väder att gå i.

Jag gick mot Liseberg men det var inte mitt mål. Byggkranar och plank gjorde att jag fick en extra klättring upp för en massa trappor och sedan ner.

Till slut hamnade jag i alla fall här, där äventyret börjar, i alla fall om man är ett barn och följer dinosauriespåren på golvet. Jag gjorde som instruktionen påbjöd, tog hissen upp till sjunde våningen och klev in.

Jag är på Universeum och på den här avdelningen kände jag mej riktigt hemma, som fisken i vattnet faktiskt. Det var tidigt på dagen och lite folk, perfekt.

Den här udda filuren är en atlanstör. Den lyckades vi utrota i vårt land på 1800-talet. Sedan 2017 pågår ett projekt att återetablera atlantstör i Göta älv. Projektet initierades av Dan Calderon redan 2013. Projektet drivs och leds av Sveriges sportfiske- och fiskevårdsförbund. Sommaren 2024 släpptes totalt 95 unga atlantstörar, uppfödda i fångenskap, ut i Göta och Nordre Älv. De kan bli upp till 5 meter långa och det vore riktigt häftigt att möta en sådan under ett dyk. Fisken på bilden var ungefär 25 cm.

Jag satt en stund vid den stora tanken med tropiska fiskar och hajar. Drömde mej bort en stund, men att fotografera i den miljön är inte lönt. Det går inte att komma i närheten av känslan att vara i vattnet med dessa djur. I år har det inte blivit några dyk, vilket är första gången det händer på de senaste 25 åren. Vi har gjort för mycket annat. Jag gick vidare in i tropikavdelningen och givetvis direkt imma på kameran. Alltså fick jag stanna där en stund och det fanns en del roliga fåglar. Jag hade bara 24-105 mm men den här verkade rätt van vid folk. 

Jag stod uppe på en hängbro och fick syn på en dykare som jobbade i ett akvarium under mej. Det krävs nog en hel del rengöring och underhåll för att få det att se så fint ut som det gör. Jag har en gammal dykkompis som är marinbiolog och jobbar här inne, antagligen i någon överordnad roll numera, men jag vet att han har dykt mycket i tankarna. 

Jag gick ner ett par "våningar" och träffade på en av de två dykare som jobbade där idag. Jodå, Klas var i huset någonstans men hon visste inte var. Jag lämnade tropikerna efter en stund och fick då förstås vänta på att kameran skulle acklimatisera sej till normal rumstemperatur igen. Jag skippade avdelningen om människokroppen och nådde då bottenvåningen igen. Hmmm, det skulle ju finnas ormar. De hade jag missat. Alltså tillbaka till hissarna och en titt på kartan.

När hissdörrarna öppnas möter jag då min kompis, Klas Malmberg. Han är en mycket duktig undervattensfotograf, medlem i Naturfotograferna och med flera fina böcker bakom sej. Han är en riktig nörd när det gäller nakensnäckor och är en av medförfattarna till det band av Nationalnyckeln som täcker dessa små unika djur. Jag har tävlat mot Klas i SM i undervattensfoto många gånger och vi har varit på samma dykresa till Tustna i Norge, som det finns ett antal blogginlägg från. Han ska också vara med på Biodiversitetskonferensen, som är orsaken till att jag är i Göteborg, så vi kommer att mötas igen.

Jag åker upp till våning fem och hittar reptilerna. Det finns många väldig fina ormar och jag kanske skulle ha varnat, för här kommer bilder på tre särskilt vackra. Först en månskenshuggorm, en starkt hotat art som det inte finns mer än några hundra kvar av i det vilda. Orsaken är främst habitatförlust, ökad turism och smuggling av infångade ormar.

Den här blå palmhuggormen förekommer på Komodo, där de stora välkända varanerna finns. 

Slutligen får ni se ett exemplar av Yucatans neotropiska skallerorm som, vilket namnet antyder, finns i Mexiko. Nu känner jag mej nöjd med Universeum, men jag passerar också ett rum där det hänger fotografier (ganska små) som visar familjer från olika platser i världen och vad de konsumerar i form av mat under en veckas tid uppställt framför dem. En mycket givande liten utställning gjord av två fotografer som jag hoppas många tittar på med sina barn och även alla de skolklasser som passerar genom Universeum. 

Jag promenerade tillbaka mot mitt hotell och en eftermiddag då jag skulle jobba. Längs vägen passerade jag ett gatukök som såg lagom gammeldags ut och enligt skylten utanför serverade de såväl köttbullar som korv med eget (hemgjort) potatismos. Jag slog till med en "mosbricka" som smakade precis så gott som jag mindes att de brukade göra t o m den vita kartongformen som den serverades såg helt rätt ut. Jag drack inte pucko för det har aldrig varit min grej, men jag behövde inte äta någon stor middag till kvällen.  

Hälsningar Lena

Rapport från restaurangen och en vitsvansekorre

Även om det var usla ljusförhållanden i helgen, ISO 5000 minst, passade jag på att spana på gästerna i restaurangen. Det var full fart i fröserveringen.  

Vid sittningen där vi bjuder på talg hade vi också fruktstund, utifall några hungriga sidensvansar skulle råka passera. Vi både såg och hörde en flock men de landade inte hos oss. Blåmesar och talgoxar lät sej ändå väl smaka av de uppskurna äpplena.

En charmerande tofsmes kom också för att äta talg. Vi hörde den också flera gånger då vi var ute och jobbade i trädgården.

Den bästa showen bjöd ändå nötväckorna på. Jag vet inte hur många vi har, med de uppträder likartat och har nästan exakt samma inflygningsmönster.   

Man hinner inte se när de landar, men med en slutartid på 1/2000 s och 30 bilder/s kan man frysa det på bild.

Entitan var också en ständigt återkommande gäst. 

Samt en och annan svartmes. Pilfinkarna var inte lika många nu som för några veckor sedan. 

När jag stod i trädgården spanade jag också ut i skogen bakom vårt hus. Det sprang en ekorre i träden en bit ut och den såg lite udda ut, men det går ju så fort att de är svåra att fånga i sökaren när det är massor med grenar, barr och stammar framför. Här stannade den upp helt kort, men då visar den inte svansen.

Sedan bar det av i full fart igen och jag var glad att kameran var inställd för småfågelfotografering. 

Till slut kom också svansen fram och även om det nu råkade vara mot en vit bakgrund kan man se att svantippen är vit. 

Det syns betydligt bättre om bakgrunden är grön, men inne bland dessa grenar bjöd den inte på några fina poser. Vi brukar ha koltrastar med vita fjädrar men det här är den första ekorren med vit svansspets. Nu gäller det att hålla utkik när jag är hemma i dagsljus, vilket det tyvärr inte blir så mycket av den här årstiden. Det är lite extra trevligt när det är individer som man kan lära sej att känna igen.

Hälsningar Lena

Kvällspromenad i Göteborg

Jag lämnade Vänersborg på söndag eftermiddag och tog tåget till Göteborg. Jag har inget minne alls av Göteborg, så det var nog väldigt länge sedan jag var där. Jag gav mej ut på en promenad för att kolla in staden och hittade dessa två sköna hundar, samt en elsparkcykel som låg och vilade sej.

Jag hade ingen bestämd rutt utan gick en aningen krokig väg (man bygger/gräver mycket i Göteborg) mot ljuset och vattnet. Passerade Feskekörka men kollade inte om det var öppet. 

Jag fick syn på Karlatornet och en av kranarna i hamnen. Det här hade Bjarne visat nyligen i en blogg, så nu skulle jag få till en egen tolkning av detta motiv. Här stod en kille och fiskade, men jag kände att jag ville ha en annan vy. 

Jag stod utanför Göteborg Energi och tänkte att det kanske kunde bli ett bidrag till Måns Hagbergs utmaning i Cityscapes. Jag testade några olika vinklar men det här är ju verkligen inte min grej. Utmaningar är dock kul och jag inväntade att en fågel skulle passera skorstenen för att få med lite av mina intressen i bilden :-)

Solen var nu på väg att gå ner och det varma ljuset reflekterades i byggnader och andra blänkande ytor. Spårvagn måste man ju fota när man är i Göteborg tänkte jag. 

Insåg en stund senare att solljusets reflektion i spåren var minst lika intressanta. 

Jag kom ut på en gångväg med utsikt mot hamnen med dess kranar och Karlatornet. Det här måste vara vägen som Bjarne gått på morgonen då han tog sina bilder. Nu var det sen eftermiddag och solen låg ganska lågt. 

Här promenerade jag och njöt av de sista solstrålarna en söndagseftermiddag. 

När jag vände mej om fick jag syn på paret som stod och samtalade vid räcket. De såg inte mej då jag tog några bilder. 

Solen gick ner och jag vandrade vidare på min tur i Göteborg.

Jag passade på att ta några fler bilder på Karlatornet och kranarna i hamnen. 

Det blev också en till bild på Göteborg Energi från en annan vinkel. Måns utmaning fick mej att titta på stadsmiljön på ett annat sätt och det tackar jag för. Mina bilder kanske inte ens platsar i utmaningen, men de kryddade i alla fall min kvällspromenad i Göteborg.

Bakom en byggnad som inhyste Resecentrum hittade jag de finaste "betongsuggor" jag någonsin sett, vilande ejdrar, hannar närmare bestämt. Solen hade nästan gått ner och det var förstås mörkare här än bilden visar. Men jag justerade den lite i LR för att kunna visa dessa för er.

Jag stannade till på en trevlig tapasrestaurang och det hade mörknat helt när jag promenerade sista biten till mitt hotell.

Hälsningar Lena

På besök i en av Sveaskogs ekoparker

Jag var på en Skogskonferens i Vänersborg under den gångna helgen och på söndagen var det utflykt till en av Sveaskogs ekoparker där kunniga guider förklarade hur de jobbade med skogen. I en ekopark är 50% av skogen skyddad och man genomför restaurerande åtgärder som t ex att ta bort en del gran för att öppna upp och främja lövträd. Man använder skonsammare metoder, ibland häst för att minska skadorna på marken vid uttag. Träd som blåst omkull får ligga kvar och man lämnar även vissa träd för att det ska finnas död ved för insekter och annat att leva i.   

Här är vi i ekoparken Halle-Hunneberg och första besöket gjorde vi vid Storekov. Det kanske inte ser så märkvärdigt ut och det är inte så konstigt. Naturen tar sin tid och här har man ganska nyligen genomfört åtgärder som t ex att ta bort träd. 

Det var många kunniga personer med på konferensen. Det märktes tydligt när de blev "utsläppta" i skogen och hittade den ena intressanta detaljen efter den andra. Här några väldigt små svampar.

På den här gamla grenen fanns några särskilt intressanta tickor och då kom luppen fram för att säkerställa artbestämning. Om inte Natalie, som organiserat dagen, hade ropat på alla och föst oss i rätt riktning, hade vi aldrig kommit tillbaka till bussen. 

Vi var delade i två mindre bussar, som kunde köra på de små vägarna i ekoparken, men träffades för fika vid Grinnsjö. Efter smörgåsar och kaffe bytte vi besöksmål med varandra så alla fick se samma ställen. 

Vi fick också höra om arbetet bakom att återställa Grinnsjö till vad det en gång varit. Det var naturskyddsföreningarna i Vänersborg, Trollhättan och Grästorp som gick samman och fick arrendera Grinnsjötorp 1992 för en symbolisk summa. Därefter följde tusentals timmar av arbete för att röja bort gran och sly, bränna ris och röja bort granbarrmattor. De renoverade också torpet som man kan se i bakgrunden. Länsstyrelsen tog hand om slåtter och började låta djur beta ängarna. Domänverket (numera Sveaskog) avverkade de största träden. Naturen svarade snabbt på åtgärderna och de 30 växtarter som man fann på den igenväxta ängsmarken när man började, hade ökat till 186 10 år senare. Vid den senaste inventeringen 2019 fann man 278 växterarter, därtill antagligen en hel del fjärilar och andra insekter.  

Från höjden där torpet står kan man blicka ut över en sjö. Man har också byggt en spång vid sjön och dit drogs jag automatiskt när vi kom till platsen. Spången kallas Idas spång efter kvinnan som bodde hela sitt liv i ett av de två torpen som fanns här. Hennes bror bodde i torpet som finns med på bilden ovan.

Grinnsjö är sedan 1996 naturreservat och det är numera länsstyrelsen som sköter om ängsmarkerna och ser till att de betas på somrarna. Naturskyddsföreningarna arrenderar fortfarande torpet och den närmast omkringliggande ängsmarken, som man träffas och slår med lie varje sommar.  

Det finns en vandringsled som går längs sjön som vi inte hann gå på. Man kan se ett fikabord vid den gamla eken till höger. Trots att regnet hängde i luften var det här en mycket vacker plats. 

Den finska lapphunden tittar efter sin husse som gick in i torpet. Jag kunde inte motstå det vackert tecknade ansiktet hos denna hund som dessutom gjorde sej så bra i den höstfärgade naturen runt Grinnsjö.

Efter fika och trevlig samvaro vid Grinnsjö delade vi upp oss igen och nu åkte min buss till Öjemmossen

Här var det två personer från länsstyrelsen som informerade om hur man arbetade med att återställa våtmarker i området.  

Vi vandrade iväg längs en stig som hade varit en banvall på den tiden man hade räls här för att forsla ut torven. Här arbetade man med att plugga diken för att återväta marken. Det man ser mellan tjejerna är en sådan plugg. Den har skapats med en grävmaskin och består till största delen av torv.

Här kan man se en grävmaskin som utför ett jobb och hur man lägger ut sammanfogade stockar på marken för att den tunga maskinen inte ska förstöra alltför mycket eller sjunka så att den inte tar sej därifrån. 

Torven till pluggen har man tagit på andra siden stigen som vi stod på. Det förekommer också att man pluggar för hand, om det inte går att komma in i området med en maskin. 

Här är en annan plugg som är byggd med en träpalissad som täckts med tuvor av gräs. Vilt gillar att använda dessa pluggar och ibland lägger man ris eller grenar i en hög på för att det inte ska bli alldeles för mycket trampande över. 

Svampexperten hittade en brandticka. Den förekommer främst i olikåldrig fuktig granskog med mycket död ved, ofta i kärrkanter eller vid bäckar. Dessa livsbetingelser fanns alltså på denna plats. 

Efter dessa besök och en trevlig lunch var konferensen slut och jag tog ett tåg till Göteborg för att delta vid The Swedish Biodiversity Conference. Anledningen att jag var med på båda dessa evenemang var förstudien om svart stork som jag jobbat med på deltid sedan i mars. Skogskonferensen var en delrapportering till de intressenter som donerat pengar till studien. Biodiversitetskonferensen var ett sätt att nå ut till en bredare vetenskaplig krets.

Hälsningar Lena