På väg hem

Jag bestämde mej för att köra en annorlunda väg hem efter jobbet och började med en tur till Kungsängen. Där gick det en del gäss och betade, men på långt håll. Plötsligt närmar sej en polishelikopter och då blev det fart på gässen. En fin flock med bläsgäss kom därför flygande på precis lagom avstånd.

Här har de fått lite mer ordning på gruppen. Gässen drog runt några varv innan de landade igen, en bra bit från vägen, på ungefär samma plats som de var på när helikoptern kom. Jag såg inga tofsvipor och ingen lärka.

Innan jag hann sätta mej i bilen kom det par grågäss som jag fångade på bild, mest för att jag insåg att det skulle passera väldigt nära. Det här var ett par som verkligen kunde flyga synkroniserat.

Jag åkte vidare hemåt men körde på mindre vägar och ganska sakta. Jag såg en stor grupp sångsvanar men där gick det inte att stanna, inte ens inom rimligt avstånd och promenera tillbaka. En stund senare såg jag en liten flock rådjur som betade väldigt nära vägen. Det var raksträcka och jag hade ingen bil bakom mej. Jag tryckte ner sidorutan samtidigt som jag (nästan) stängde av talboken.

De tittade förstås upp lite undrande när bilen stannat helt och jag försökte för överblick över flocken genom sökaren. Magnus Rosman fortsatte att läsa en deckare i bakgrunden. Just den knappen på ratten är jag inte helt överens med.

Man undrar ju om de funderar över vad som låter eller om de bara blev oroade av att bilen plötsligt stod stilla på vägen.

Det här är nog en mamma med två fjolårsungar. Lägg märke till att de har öronen vända bakåt, det lyssnar på min talbok som jag inte har tid att stänga av.  

Det är två unga bockar och den ena passar på att buffa på den andra, bilen som pratar är nog inte så farlig. 

De nafsar lite av det som börjat spira på marken. Jag växlar mellan att kolla i backspegeln om det kommer någon bil bakom och titta i sökaren. Rosman pratar på och jag inser att jag kommer att få backa flera minuter, för jag har inte ägnat en tanke på vad han sagt.

Rådjuren rör sej en bit bort från mej och jag tar en sista bild på nästan hela gänget. Det gick en lite större bock med dem också, men han hamnade bara på bild vid detta tillfälle. Det gick trots allt ganska fort. Sedan fortsätter jag och nu är det närmaste vägen hem som gäller. Jag backar talboken tills jag förstår vad den handlar om.

Men jag hann inte så långt innan jag fick syn på en ensam trana. Solen har nästan försvunnit och svängde ner på en traktorväg för kanske få den i de sista solstrimmorna. Avståndet var fortfarande långt, men säsongens första trana får ändå avsluta denna blogg.

Hälsningar Lena 

Nu ser man dem i par

Jag stannade till vid Fyrisån en morgon före jobbet. Solen gick upp och jag fick njuta en stund. Jag hörde en massa gäss och även tranor, men såg inte så mycket. Det passerade i alla fall ett par...

Det är ju det som händer i naturen just nu. Det bildas par. Vissa fåglar har redan en partner sedan flera år andra bildar nya par varje år under häckningen. Dessa två passar inte ihop, men jag kan tänka mej att hägrarna som häckar på Djurgården i Stockholm är i full färd med bobyggande och parning. 

De här två känner nog varandra rätt väl. Grågäss bildar livslånga par, men om en partner dör kommer den ensamma gåsen att träffa en ny partner. Dock kanske den inte hinner göra det samma år och missar på så sätt en häckning. 

Gässen bråkar ju också en del mellan paren så här års.

Här gäller det att inte komma för nära.

Korpar bildar också livslånga par men om det här är ett par medelålders korpar som dansar i luften av svallande vårkänslor, eller om det är två unga fåglar som påbörjat uppvaktning, kan man inte veta.  

Korparna häckar på samma plats år efter år och försvarar sitt boterritorium. Med DNA teknik har man dock kunnat fastställa att hannen inte drar sej för att "hoppa över skaklarna" någon gång ibland och para sej med en hona i ett annat bo när hennes make är ute och flyger. Allt för att sprida sina egna gener så vitt och brett som möjligt. 

Det här är antagligen ett par som känner varandra väl. De var i alla fall mycket älskvärda mot varandra. Knölsvanar håller också ihop år efter år men händer något med den ena parten kommer den andra att "gifta om sej". Om olyckan är framme under häckning och den ena parten dör, förlorar de dock oftast den kullen och får börja om på nytt nästa säsong. 

Jag har noterat att i alla fall en ringduva verkar ha anlänt i utkanten av vår trädgård och jag förväntade mej att få se den i restaurangen. Döm om min förvåning när det istället dök upp ett par stadsduvor, som ivrigt pickade i sej spillda frön under en automat.  Det blev ett nytt tomtkryss. Dessa två kommer flera gånger om dagen har jag nu noterat. En kollega som är inbiten skådare tror dock mer på att det är skogsduvor och att jag borde gå ut och försöka lyssna för deras läte är ganska lätt att känna igen (nytt tomtkryss i alla fall, men jag vill ju veta).  

Slutligen fick jag även se en tofsvipa en sen eftermiddag. Den var ensam ute på en blöt stubbåker. Förhoppningsvis har den nu fått kompisar och kanske är på väg att hitta årets kärlek som den kan dansa med i luften.

Hälsningar Lena

En nostalgitripp ner i djupet

Jag har börjat göra fotoböcker av våra digitala årskavalkader och har i veckan nått år 2020. Där hittade jag bilder från ett dyk vi gjorde på Tasmanien som var mycket minnesvärt. Jag försökte söka i bloggarkivet och hittade inte något inlägg där bilderna visats, så här kommer några. De flesta dyk vi gjorde på Tasmaniens sydöstkust var ganska grunda, sällan under 20 m. Vi fick dock veta att det fanns en riktig pärla som skulle vara dykbar (ur vind och strömsynpunkt) om vi var villiga att gå till 42 m. Vi fick en kort beskrivning av platsen och gjorde en negativ igång, dvs vi hoppade i från båten och sjönk som stenar, allt för att träffa rätt i den skreva som vi skulle följa för att komma till rätt ställe. Jag hade ställt in kameran enbart på erfarenhet från tidigare dyk och tog en bild på väg ner, det var mörkt i djupet. 

Efter en snabb nedstigning bromsade vi upp strax ovanför botten. Djupmätaren visade 42 m och det såg inte ut som något vi någonsin sett förut. Det var mycket fin sikt och fullkomligt magiskt. 

Jag minns att jag var euforisk och det berodde inte bara på miljön. Vi hade bara luft i flaskorna och på det här djupet kommer kvävet i luften att ge en rejäl berusning. Skämtsamt kan man kalla det "martinieffekten" , en martini per 10 meter, dvs vi var på fyra martini. Lyckligtvis hade jag fått till inställningarna på kameran rätt bra. Jag vet av tidigare erfarenhet att jag inte kommer ihåg fler knappar än tid, bländare och avtryckaren när jag passerat 35 m. 

De små blålila anemonerna finns bara i dessa vatten och utanför Nya Zeeland. Tasmanien är inte tropisk dykning utan snarare ett mellanting mellan kalla vatten och tropik. Vi dök tyvärr i hyrda våtdräkter, för vi orkade inte släpa våra torrdräkter runt halva Australien, och det var kallt (16-17 grader). 

Nu hade vi ju inte så mycket tid på oss och hann inte bli kalla på detta dyk. Vi hade bara åtta minuter på 42 m innan vi måste påbörja uppstigning. Om vi stannat längre hade vi behövt göra stopp längs vägen, för att inte dra på oss dykarsjuka, men med enbart en enkel 15 l flaska med luft fanns det inte tillräckliga marginaler för att göra den typen av stopp. Alltså håller man tiden, åtta minuter exakt. 

Vi lämnade motvilligt botten och började gå upp. Givetvis steg vi ganska långsamt och passade på att se oss omkring ordentligt i den skreva som vi bara svept ner genom i början av dyket. Men vi måste ändå gå ganska snabbt upp till ca 20 meter och då försvann magin (eller två martini) då miljön förändrades. 

Väggarna var helt täckta med små gula anemoner, men sikten blev sämre i det grundare vattnet. De små fina fiskarna minskade också i antal. 

Jag hittade en "rock lobster" i en skreva och gick så nära jag kunde med min 10-17 mm fish-eye zoom, bilden är dessutom beskuren. De är trots allt ganska stora skaldjur som påminner om en hummer fast utan de stora klorna. Jag såg sedan att det fanns minst 10 stycken i de smala öppningarna, men nu led dyket mot sitt slut och de klolösa humrarna fick vara. De fanns på andra ställen. Vi försökte göra ett dyk till här dagen efter men det var för strömt. Den här platsen kommer vi inte att få uppleva igen.   

Hälsningar Lena

Rosetterna har vaknat

Jag fick syn på dem i söndags, i motljus hemma på tomten. 

Jag minns inte vem som kallade dem rosetter, antagligen Ing-Marie. 

Nu har de i alla fall vaknat. Stefan kanske har koll på vad det är för sorts insekt.  

De påminner om myggor men de varken sticks eller surrar. 

De bara dansar sin dans i det sena solljuset. Ett till vårtecken.

Hälsningar Lena

Naturfotodagen 2026

Det var blygrått när jag kom till Västerås strax efter klockan nio på lördagsförmiddagen. Jag promenerade förbi stadshuset på väg mot Västerås kongress.

Gick över Slottsbron och faunapassagen, som för dagen kunde vara ett lämpligt motiv.

Jag hade köpt biljett till Naturfotodagen på Västerås kongress och det var väldigt många fler som hade gjort det. När jag lämnade vid 17-tiden meddelade man i högtalarna att det evenemanget haft över 2100 besökare under dagen. 

Jag tog inte så många bilder men tittade på desto fler. På plan två var det bildutställning och där träffade jag också några bekanta t ex Bengt Gustafsson, som ju är känd här bland bloggarna som "Bengts Bilder". 

Det var väldigt få kvinnliga utställare, men här är i alla fall en. Det var ett gediget föredragsprogram och där hade man lyckats få in två kvinnliga föredragshållare av totalt sex. Föredragen var mycket bra och de hade fått ihop ett program med bra variation. Den enda som var lite synd var att skärmen i lokalen där föredragen hölls var i minsta laget. Annars var det perfekt ljud och gradäng som gjorde att alla kunde se scenen ordentligt.

FS redaktören Magnus Fröderberg var på plats så det kommer nog ett fylligare reportage från hela evenemanget. 

Den sista föreläsaren jag hörde innan jag åkte hem var Niclas Ahlberg (till höger). Jag fick också med mej en av hans fina böcker, hans kärleksförklaring till skärfläckan, som antagligen är den mest graciösa fågel vi har. Det var en lång och givande dag även om jag missade sista talaren. Det här kan jag nog göra fler gånger.

Hälsningar Lena