En blixtvistit i Ljungdalsfjällen

Vi har varit på en tur till Härjedalen under en något förlängd helgresa. Lite kort om tid men jag kunde inte vara ledig mer än en dag. Det var ett 60-års firande i sambons familj som gjorde att vi hamnade i en värld som fortfarande är väldigt vit. Någon som har åkt här kanske känner igen sej.

Vädret var fullkomligt strålande under söndagen, som var den enda dag då vi kunde vara ute och upptäcka naturen. Solen strålade, vinden var acceptabel och det var fem grader varmt på Sveriges högst belägna väg. 

Vi är alltså på Flatruetvägen som på sin högsta punkt är ca 975 m över havet. Det är ganska platt när man klarat av stigningen i början och landskapet böljar vackert med mjuka fjälltoppar i fjärran. Vägen var bar och för det mesta torr.

Här har vi nått den högsta delen och det är helt platt. 

Det stod några bilar på parkeringen. Vi gick ut och tittade runt lite. 

Här insåg vi vårt första misstag. Vi skulle förstås ha haft skidor...Men med endast en utflyktsdag och då ingen av oss åker skidor regelbundet, hade vi det inte med i planeringen. Dock hade vi förstås kunnat hyra skidor där vi bodde, men att det skulle kännas så här inbjudande kunde vi ju inte ens föreställa oss. Jättefina spår och i stort sett folktomt. 

Vi körde vidare på vägen och det var visserligen också fint. När vi kom till Ljungdalen hade jag hittat ett litet vattenfall som jag tänkte att vi skulle gå till. Det skulle ligga 250 m från parkeringen...Här gjorde vi ett misstag till. Det var väldigt mycket mer snö i skogen än vi kunde förställa oss och den bar ungefär vart tredje steg steg, dock helt slumpmässigt. När den inte bar sjönk man ner till minst knädjup eller ännu djupare. Vi gav upp efter drygt 150 m fast vi hade både bra kängor och byxor som tålde snön. Min sambo sa att vi skulle ha haft snöskor, jag tyckte att vi skulle ha haft med oss drönaren.   

Efter den svettiga men korta promenaden i skogen körde vi vidare ner till Storsjö. Det låg fortfarande is på sjön även om det gick att skymta en och annan öppen liten pöl. Kyrkan i Storsjö stod vackert belägen på en höjd. 

Det var hög tid för lunch och vi hittade en mycket fin plats en bit utanför Storsjö. Två sångsvanar hade landat i en liten öppen pöl men de brydde sej inte nämnvärt om att vi slog oss ner vid bordet som fanns vid vattenbrynet. 

Solen värmde fint och tranorna som landat långt ute på sjön bjöd på typisk transerenad.

Ett par gjorde en flyguppvisning för oss och då kom det även med en storspov. Vi hörde även storspoven, samt en del andra fåglar. Det var också här som den första sädesärlan plötsligt landade på bryggan framför oss. Den som jag visade i förra bloggen. 

Ett annat tranpar promenerade ute på isen och vi kunde skymta en flock renar på mycket långt håll. Det skulle vi dock få betydligt mer av senare under dagen.

Vi åt vår lunchmatsäck och drack kaffe i solen, ingen brådska. Kvällens födelsedagsmiddag var flera timmar bort. Avslutar med en high key bild av de två sångsvanarna. Det var lite så det kändes att sitta där och titta ut över allt det vita, som jag ju trodde att jag lämnat bakom mej för denna säsong. Hemma blommade ju vitsipporna. 

Hälsningar Lena

Årets första

Årets första sädesärla för min del. Något oväntat att det skulle bli så långt norrut att det fortfarande låg både is och snö under bryggorna. När vi kom tillbaka måndag kväll hade björkarna börjat slå ut hemma. Mer bilder från svenska fjällvärlden kommer inom kort.

Hälsningar Lena 

Finaste vårdansen

Skäggdoppingparet kom simmande mot mej när jag stod vid bron i Hjälstaviken. Det var dimmigt och naturens färger var dämpade. 

Paret stannade upp ganska nära och verkade ha en liten "pratstund". De vackra tofsarna på huvudet stod rakt upp och jag hoppades att de skulle fortsätta med sina ömhetsbestyr.

De låg mitt emot varandra i vattnet och tittade ömsom höger ömsom vänster. Det var inte för att se sej om utan det här var upptakten till en möjlig dans...

Förutom att vrida huvudena höger och vänster förekom också lite putsning och att de sänkte ner huvudet bakåt mot ryggen. Jag stod ensam helt stilla på första parkett och gladdes återigen åt att kameran inte ger ett enda ljud ifrån sej.  

Plötsligt vänder de varandra ryggen och börjar simma...

De utökar avståndet och sedan dyker den närmaste doppingen, kort därefter den andra. Jag ser bara lite bubblor på ytan, men det är nu det gäller att hänga med. De är borta kanske 15-20 sekunder, innan de kommer upp en bra bit från varandra.

Målmedvetet simmar de varandra till mötes med sänkta huvuden...

...sedan börjar dansen, en kärleksfull och elegant uppvaktning med näbbarna fulla av "gåvor". Skäggdoppingar ser lite annorlunda på det där med blommor.

Dansandet är antagligen ganska jobbigt för fåglarna, då de trampar vatten för att hålla sina kroppar upprätt ovanför ytan. De vrider också huvudena åt höger och vänster och det är svårt att få bilder då man ser båda individernas ögon. 

Könen ser lika ut men för mej blir den med ryggen till hannen och han är lite mer uthållig, eller kanske bara lite mer "kär och galen".

Dansen mattas av och här tycker den möjliga honan att det räcker. Hon spottar ut växterna och kanske pustar hon även ut.

Det är nog de sista rörelserna som får mej att tro att det är hanen är lite mer passionerad när ha slänger med huvudet hit och dit samt sprätter iväg sin "gåva".

" - Nu räcker det älskling" tycker jag hon förmedlar med denna blick. 

Sedan är dansen över och de två skäggdoppingarna vänder och simmar bort från mej. Konturerna blir mjukare i dimman och de försvinner snart där den lilla ån kröker åt höger.

Hälsningar Lena

Sjuka blåmesar – SVA behöver fler rapporter och sluta mata

Antalet rapporter om sjuka och döda småfåglar har ökat sedan i februari, främst vad gäller blåmesar. Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, har påvisat blåmessjuka som dödsorsak hos några fåglar, och det finns indikationer på en större smittspridning i Sverige under 2026. Rapporterna har kommit från flera delar av Sverige. SVA har hittills obducerat ett antal blåmesar som skickats in, andra är under utredning och fler fåglar är på väg in för att undersökas.

– Ofta hittas flera döda småfåglar tillsammans, nära fågelmatare. Det är viktigt att vi får in fler rapporter om sjuka eller döda småfåglar till rapporteravilt.sva.se, så vi får ett större underlag att analysera, säger Karin Olofsson-Sannö, biträdande statsveterinär och viltpatolog på SVA. Småfåglar riskerar att smitta varandra när de samlas vid exempelvis fågelbord. I det här fallet handlar det om bakterien Suttonella ornithocola, som har påvisats i lungvävnad hos vissa av fåglarna. Bakterien orsakar en lunginflammation som gör att fåglarna dör strax efter insjuknandet. Sjukdomen kallas för blåmessjuka och drabbar främst just blåmesar, även om andra småfåglar också kan drabbas, till exempel talgoxar, svartmes och stjärtmes. 

De symptom som infekterade fåglar visar är ospecifika: de burrar upp sig, är desorienterade och mindre skygga än normalt, de kan också hittas döda utan föregående symptom. Jag har inte hittat några döda blåmesar eller andra småfåglar. Däremot en blåmes som satt uppburrad och såg ut att sova på en pinne där det var för mycket aktivitet för att den rimligen skulle sitta där. Det var innan jag hade läst detta. Mer information om blåmessjuka finns på https://www.sva.se/

SVA uppmanar nu idag att man ska sluta mata småfåglarna, så vi stänger vår restaurang.

Hälsningar Lena 

En nästintill monokrom morgon

Jag gjorde som Daniel och satsade på att köra ut tidigt en morgon, före jobbet (förra veckan). Jag valde en morgon då SMHI utlovande dimma men solen skulle sedan komma fram. Det kan bli vad som helst, men åker man inte ut får man garanterat inte uppleva någonting, så jag chansade. Det blev en nästintill monokrom upplevelse. Förstora bilderna för de gör sej mycket bättre mot en svart bakgrund. 

Jag valde att åka till Hjälstaviken för där händer det ganska mycket just nu. När jag kom fram överrumplade jag två tranor som givetvis tog till flykten innan jag hunnit få ordning på mina inställningar. Jag gick ut på spången som var täckt av ett tjockt lager frost.

Det var väldigt stilla och nu kände jag att det var ju det här jag egentligen sökte efter. Stillheten och att bara stå där och titta på minimala förändringar i en mjukt, luddig miljö där ljud gav mer information än rörelse. Med ljud var det specifikt rördrommens dova toner som fängslade mej. 

Några sothöns pingade till och en gås kom flygande, i övrigt var det helt stilla....

Jag gick fram till bron över den lilla ån och tittade ut mot Hjälstaviken. Det här är en av mina favoritplatser och jag stannade en bra stund.

En bäver kom simmade mot mej och jag tog några bilder.

Jag fortsatte promenaden på spång genom vassen tills jag kom ut igen där det fanns öppet vatten. Rördrommen boomade i det dolda, som en australisk didgeridoo. Mitt i den ljudidyllen avbröt en vattenrall med sina besynnerliga grymtande följt av gälla "kip", "kip". Den var ganska nära men givetvis såg jag inte skymten av den.  

Jag testade ett panorama genom att ta fem bilder i stående format med zoomen på 100 mm. Det fungerar förvånansvärt bra även handhållet. Stativ orkar jag inte släpa på dessa morgonturer.

Solen lyckades till slut bränna igenom moln och dimma, men inte riktigt så tidigt som jag hade tänkt för nu började jag få bråttom. Med solljuset tillkom också en aning mer färg, men fortfarande ganska blygsamma toner.

Det blev några sista vyer...

...ut över vassen när jag promenerade tillbaka till bilen. Jag såg mängder med flygande häger och en ägrett, men ingen fiskgjuse som jag hade hoppats på. Den väntade väl på att det skulle klarna upp helt.

Jag fick dock ett fint visuellt fågelmöte denna morgon. Ett dansande skäggdoppingpar. De har onekligen drag av diskborste i vissa poser...Dansen får komma i ett annat inlägg.  

Hälsningar Lena