Österlen

Efter gryningsturen till Ale stenar fick jag en förstklassig frukost på mitt boende. Jag njöt extra länge av en andra kopp kaffe och försökte göra en plan för dagen. Jag måste ju se mer av Österlen, då jag råkade vara på plats innan alla turister anlänt. Jag bestämde mej för att köra längs kusten och först ta en titt på de omtalade sandstränderna. Första stället jag kom till var Sandhammaren. En digital skylt vid stora vägen förkunnade att det fanns 225 lediga parkeringsplatser. Ingen trängsel med andra ord. 

Det var verkligen en riktigt fin sandstrand och jag kan förstå att denna plats är mycket lockande sommartid. Just denna dag var den nästintill öde och det var isande kallt. Trots det vackra solskenet blåste det rejält och även om jag var ordentligt klädd för utevistelse kände jag att det inte skulle bli någon lång promenad längs stranden. 

Jag fällde upp huvan på min vinterjacka och spanade ut över vågorna en stund. Senast jag var på en sandstrand av liknande kvalité var i Australien 2020. Sedan drog jag mig till minnes att Nordnorge, där vi rest betydligt senare, också har en del otroliga sandstränder och fin surf för den som är lagd åt det hållet.

Jag letade mej tillbaka upp bland sanddynerna och enbart att gå i sanden gjorde ju att den egna värmeproduktionen ökade. Det hade varit mysigt att gå här barfota men inte fy skam i kängor heller, och jag var ensam :-). Det fanns förstås mängder med roliga spår kors och tvärs.

Här vet jag ju att det är fåglar som gjort de flesta av dessa spår, även om jag inte kan lista ut vilka arter som trampat runt. 

Det här tror jag dock inte är en fågel utan ett litet däggdjur. Om någon har ett förslag, skriv gärna en kommentar. Spåren är små, men inte mussmå. Kanske ekorre tänkte jag? Det finns en hel del tallar och blandade lövträd längs stranden.   

Ibland har vattnet gett upphov till spännande mönster. Det är så sällan jag är på en strand att jag hade kunnat bli kvar här hur länge som helst.  

Någon liten fågel har traskat runt här. Ibland undrar man ju om de har koll på var de är på väg?...

Ett par kom ner för en promenad, klädda i dunjackor. Jag bestämde mej för att dra vidare längs kusten och tog en titt på Mälarhusen strandbad. Fint där också men en sandstrand är en sandstrand. Jag fortsatte köra genom små pittoreska orter som Örnahusen och Norrekås. Det märktes tydligt att turistsäsongen inte är igång, för det var helt omöjligt att hitta en offentlig toalett (frukostens andra kopp kaffe :-). 

När jag kom till Skillinge parkerade jag och gick på en promenad bland de fina små husen. Jag tyckte dock att det var svårt att fotografera här. Det är ju folks hem och trädgårdar man tar bilder av. Undrar hur det är att bo här när turisterna väller in? Som att bo på Skansen eller?

Gränderna var fina och stenläggningen säkert ett elände om man har högklackat. Jag spanade fortfarande efter en toalett. Man kan ju inte förlita sej på bensinstationen på dessa ställen, för det är ju på sin höjd en automatpump och en laddstation. 

Plötsligt fick jag syn på en kråka som satt på en cykelsadel. Eftersom jag bara hade 24-105 mm brydde jag mej inte, fast det såg inbjudande ut. Jag tittade på annat men hörde snart hur det prasslade till när kråkan lyckades välta de båda papperskassarna. Jag tog ett par bilder och såg sedan hur kråkan sträckte sej in i den svarta kassen och norpade åt sej något ganska stort. Då ingrep jag men kråkan var snabb och flög iväg med något i näbben som kan ha varit en Snickers. Lunchen var räddad för familjen kråka. Jag knackade på hos de som bodde i huset och tipsade om att den som lämnat kassarna vid cykeln nog skulle ta in dem. Kvinnan som gjort det misstaget tackade men var inte så upprörd, kråkan kunde gott få äta en Snickers (för det var vad som saknades).   

Jag lämnade Skillinge och körde till Gislövshammar. Väldigt pittoreskt och alldeles vid havet. En grå kombi från Fonus nosade runt på de smala vägarna och verkade leta efter en adress. Antigen har någon blivit ensam i ett av dessa vackra små hus eller så har någon ärvt en pärla på Österlen.

Här ute kan man se spåren av en stenindustri från 1800-talet. Vid Gislövshammar finns vit kalksten som man huggit kvarnstenar ur och sedan sålt runt om i Skåne. 

Jag hittar ingen tydlig grop efter en kvarnsten men miljön inbjuder onekligen till utforskning. Jag hade andra behov som måste komma före. 

Kvarnstenarna gjorde dock ingen succé och verksamheten lades ner på 1870-talet. Gislövshammar förblev ett av Skånes minsta fiskelägen men sina små hus uppförda av kalksten. 

Hej så länge,

Lena

Ale stenar

Jag kom ner till stranden vid Kåseberga hamn i god tid före soluppgången och kunde kosta på mej att stanna till där en stund. Det var stilla och kallt. Vinterjacka, mössa och vantar på. 

Ale stenar ligger på Kåsebergaåsen 32 m över havet och promenaden gjorde i alla fall att man fick upp värmen. Det stod en bil på parkeringen förutom min, men den personen skulle ut med en båt. Det fanns sålunda fortfarande hopp om att det skulle vara folktomt uppe på åsen. 

Det var öde och stilla, bara lärkor som drillade och en ensam hare som sprang iväg när jag kom. Det var väldigt rogivande och jag stod en långt stund och funderade över hur man fångar ett motiv av det här slaget på bild. Går det att göra ett sånt här ställe rättvisa? Antagligen inte. 

Flera här bland FS bloggarna har visat Ale stenar tidigare och varje gång har jag tänkt att jag måste åka dit och uppleva detta själv. Lite förvånande att jag inte varit på denna plats någon gång under min uppväxt, då vi gjorde långa husvagnssemestrar varje sommar. Av "släktskäl" kom vi dock inte längre söderut än Småland.

Den som senast visade bilder härifrån var Wolfgang  Han visade stenarna i regn och dagsljus. Det såg helt annorlunda ut, stenarna skiftar färg med ljuset. Fördelen med vädret och att han var där i mars, var väl att det var folktomt. Sven var där vid soluppgången, vintersolståndet 2024 och tog helt magiska bilder. Han fotograferade också solnedgången vid sommarsolståndet 2025 och då blev det ett inlägg om att redigera bort människor med AI eller låta dem klättra runt på motivet, för så såg det ut.

Jag flyttar mej lite till höger och sedan lite till vänster, noga med att få med månen. Brännvidden är 16 mm, ett litet plastigt objektiv men med kort närgräns (tänkt för riktigt små motiv) och ett Canon rf, dvs jag behöver ingen adapter på min R5. 

Nu stod jag äntligen på plats vid Ale stenar när de första solstrålarna letade sej över molnen vid horisonten. Det var vad jag hade högst upp på listan över årets besök i Skåne och upplevelsen är mycket speciell. Stenarna är daterade 540 till 800 e. Kr och jag funderade på hur livet såg ut då runt denna plats och i denna bygd. Man kan inte heller låta bli att undra över hur stenarna kom på plats, då varje sten uppskattas väga ca 5 ton.

När ljuset ökar ändrar stenarna färg. Det anländer några kråkor som flyger runt och jag kan inte låta bli att följa dem med blicken. Jag har inget tele med på denna promenad, bara 16 mm och 24-105 mm. 

En kråka kommer med ändå. Den satte sej fint tillrätta då jag testar vad det lilla (och billiga) objektivet klarar av rakt mot solens strålar. 

Solljuset tilltar och alla stenar ändrar färg. Här funderar jag över hur viktig den lilla "roderstenen" är för helheten? Jag valde medvetet att inte ha den med för jag ville ha en snävare bild. 

Solen har nu gått upp så pass högt att den magiska stunden är på väg att gå över. Det var min upplevelse vid Ale stenar. 

Jag promenerar tillbaka mot hamnen och konstaterar att även om jag går långsamt, är det en hel del tid kvar tills jag kan förvänta mej frukost där jag bor.

Jag kör lite planlöst på de små vägarna i området och hittar några harar som alternerar mellan att äta och springa runt. Jag hade inte teleobjektivet med upp på Kåsebergaåsen, men det låg givetvis i bilen. 

Hararna kommer t o m springande mot mej och har inte ännu förstått att det döljer sej en människa i den parkerade bilen. 

Rapsfälten lyser mer och mer gult för var dag. En lärka slår sej ner bland blommorna efter en lång luftburen drill

En lantbrukare är ute med traktorn och sätter potatis, antar jag. Kanske är det agronomen i mej som inte kan motstå detta... Fast jag har aldrig tagit del av storskalig potatisodling. 

Jag undrar vad lantbrukaren tänkte? Han såg absolut att jag stannade och tog bilder. 

Hej så länge,

Lena

Från Helsingborg till Kåseberga

Jag lämnade Peter och Minna vid lunchtid och körde i sydöstlig riktning. När det blev "grusigt i ögonen" hittade jag en fin bokskog där jag kunde stanna till och promenera runt en stund. Frukosten på Albertsgården och fikat hos Peter gjorde att lunch inte kändes nödvändigt. 

Jag körde till Fulltofta för att ta en titt på storkarna. Det var förstås många par med ungar i hägnet men också flera par som bor utanför på plattformar som de byggt åt dem. Vit stork är mycket social och häckar gärna tillsammans. De som bor utanför hägnet får inte del av maten som serveras, men deras ungar märks. 

Den här bobalen har nog nyttjats mer än en gång. Den ser definitivt ut att ha blivit tillbyggd. 

Visst ser ungen ut att njuta av omvårdnaden den får av sin förälder? 

Det var förstås också storkar i luften. När en flög följde flera andra efter och jag tyckte lite synd om de som var i hägnet och kunde flyga. Man såg att de gärna hade velat hänga med. Flertalet av dem kan dock inte flyga pga tidigare skador som gjort att de hamnat där de är. 

Nära storkhägnet finns Fulltofta strövområde, också kallat Gäddeken. Där finns både en plattform och ett utkikstorn, men vädret var inte alls särskilt mysigt och ljuset rätt trist. Där fanns också fina betesmarker och enorma ekar som man nog hade kunnat utforska mer, men jag beslutade mej för att köra vidare. Fördelen med att vara själv är att man kan ändra sej utan att det blir någon diskussion :-)

Jag körde mot Vomb, som alltid brukar ge utdelning, och när jag precis passerat Vombsjön stod en liten flock dovhjortar på vägen. Jag körde inte särskilt fort och stannade för att de skulle passera i sin egen takt. Precis efter upptäckte jag en liten sandplätt bredvid vägen där jag kunde köra in och öppna sidorutan. Kameran låg givetvis på passagerarsidan, en annan fördel när man är själv.     

De visste ju att jag var där, men de blev inte särskilt störda. Jag stannade några minuter och tittade på dem. Vinkeln var knepig och alla bilder krävde ordentlig upprätning i efterhand. När hjortarna bestämde sej för att promenera in i skogen backade jag ut och fortsatte min färd. Jag körde förstås genom våtmarken vid Vomb och det var sej likt. De bilderna får komma någon annan gång.

En stund senare passerar jag en åker där de sätter potatis (tror jag i alla fall). Då blev det tvärstopp igen och jag klämde in bilen på en plats där det var högst tveksamt om jag kunde stå ur militär synpunkt. Men det kom ingen och jag var snabb. Storkarna plockade mask tillsammans med råkor och kajor.

När ungarna är små går det åt väldigt mycket mask i ett storkhushåll. 

Den här pampiga gladan passerade plötsligt över mitt huvud. Här kände jag mej rejält uttittad. Den kände antagligen till att det faktiskt pågick en militär övning...

När det började skymma kom jag fram till mitt boende, ca en och en halv kilometer utanför Kåseberga. Det här var ett mer "upscale" BnB med hotellrumsstandard som hette Vinkille BnB. Det var en gård som de renoverat och parkeringen var en gammal gödselplatta. Det var mysigt men på ett annat sätt än Albertsgården. Det fanns också ett kök där man kunde laga mat och ett kylskåp för gäster. Perfekt för jag reser ofta med matsäck och det kan ju vara gott med en kyld dryck när man kommer hem efter en heldag i naturen. Jag var den enda gästen, men under sommarmånaderna är det fullsatt. 

Vid vägkanten satt den här som väl bara kan vara en stenskvättehona, eller en juvenil om det finns så här tidigt på säsongen?

Ca 150 meter från min parkering såg jag en mörk skugga uppe i ett träd. Jag körde ut med bilen igen, för att reka inför morgondagens gryningstur, och passade på att ta en närmare titt. Det var en glada.

Den satt där för att de hade ett bo i samma träd. Det ligger en fågel i boet, men det kunde jag bara se med kikaren. Den här gladan kanske jag kunde få några bra bilder på senare. Jag skulle ju bo här två nätter och den där "ringen med stenar" kan man väl inte ägna all sin tid åt... 

Hej så länge,

Lena

Årets resa genom Skåne

Jag inledde min resa till Skåne med att åka till Utvälinge och ta in på närmsta boende, vilket var den mysiga Albertsgården i Häljaröd. En gård från 1800-talet där det känns som att tiden stått stilla. Här kan man fika men de har också Bed & Breakfast av enklare modell. 

För att nå rummet fick man klättra uppför en smal, brant trappa och toaletten var förstås på bottenplanet. Där låg också serveringen där jag skulle få frukost nästa morgon. 

Jag steg upp vid kvart över fem och körde snabbt ner till Utvälinge. Jag hade fått information om att solen måste ta sej över en trädridå, så det var ingen mening att vara där precis vid soluppgången. Här har klockan hunnit bli strax före sex och det står redan en person på bryggan inne i vassen.

Jag antar att ni känner igen miljön och kan gissa vem som står där. Jag hade stämt träff med Peter Dahlen på ett av hans favoritställen, Sandön. 

Jag vandrade ut i vasshavet och var hela tiden på helspänn. Varje litet kvitter i vassen fick mej att spana med 500 mm. Det var ju inte bara för att träffa Peter som åkt hit :-) Jag ville mycket gärna se den vitstjärniga blåhaken, som han visat så många fantastiska bilder på. Det här var bara en sävsparv... 

Peter hade spanat in en mörk liten fågel (något större än en prick) i vassen. Jag lyckades hitta den men avståndet var så långt att det var omöjligt att se vad det var så länge den satt som den gjorde. Peter hade lite längre brännvidd och tog flera serier med bilder. Men vi kunde ju inte vara säkra på att det var rätt art, inte bara genom att titta i kameran. Sedan flög den...Vi tillbringade lång tid i vassen och hörde blåhaken men det blev inga mer fotochanser.

Vi växlade spaningar i vassen med att gå ut på Sandön. Det var extremt lågt vatten och man kunde gå långt ut. Peter har ju visat bilder på flera olika vadare och annat kul men det fanns faktiskt inte så mycket att se denna tidiga morgon. Det sprang strandpipare här och det passerade hela tiden strandskator, men inga myrspovar eller storspovar. 

Men det var fint ändå och jag behöver ju inte visa allt det där som Peter redan har bjudit på. Bor man nära ett ställe får man de bästa bilderna, i synnerhet om man kan åka till platsen flera gånger i veckan.

Glädjande att se var skärfläckorna på plats, även om avståndet var långt. Vi såg flera stycken. Kanske kommer de att häcka här även detta år.

Jag fick också se den roliga strandskateshowen. Peter har visat detta men här kommer en bild i alla fall. Som en del av strandskatornas parningsritualer dansar de på rad i grupp och doppar näbbarna i vatten. Det ser mycket dråpligt ut för de rör sej väldigt synkroniserat. 

Hoppsan! Här var det två som inte var helt överens om hur dansen skulle gå till och det uppstod en liten kontrovers.

Jag stannade betydligt längre än Peter. Jag stod mest i vassen och lyssnade/spanade efter blåhaken, utan bildresultat, men den var minsann där. Fisktärnorna hade också anlänt till platsen och jag riktade kameran mot ett par som flög högt ovanför mitt huvud. Det var egentligen för långt avstånd, men jag kunde inte motstå dem. När jag tittade på bilderna i datorn fick jag se detta, som med mänsklig tolkning ser väldigt kärleksfullt ut. De flög med näbbarna mot varandra på en hel serie med bilder. Underliga krumbukter men de släppte inte kontakten. 

Jag gav slutligen upp försöket att fotografera vitstjärnig blåhake och åkte till Helsingborg. Jag hade fått en inbjudan till "Kolonin" och ni känner kanske igen den grå stugan och de prunkande rabatterna.

Jag fick en rundvandring och en genomgång av alla vackra blommor, grönsaker på väg upp och givetvis Peters installerade bevattningssystem i växthuset. Här kände jag också att det inte var så stor ide att försöka visa allt det fina på bild. För det gör Peter mycket bättre. Men det var väldigt trevligt att få se då vi också odlar och har växthus. Blomsterprakten som de har kommer vi dock aldrig att komma i närheten av. 

Jag fick också träffa Peters fru Minni, vars odlingskunskaper nog bidrar rätt mycket till att det alltid är något som blommar i denna trädgård. De bjöd också på kaffe, blåbärskaka och glass. Vi diskuterade bl a hur man ska ta till vara allt man odlar och det här var ett utmärkt sätt att använda förra årets blåbärsskörd. Lägg märke till att Peter har en mugg med dykande kungsfiskare, den bilden har han tagit i Uppsala, vid Årike Fyris (väldigt nära mitt jobb), där hans dotter har en kolonilott. Efter kaffet åkte jag vidare på min Skåneresa.

Hej så länge,

Lena

PS. Några dagar senare bekräftade Peter att det var en vitstjärnig blåhake som vi fotograferat. Han hade laddat ner bilderna i datorn och på några hade den vridit på huvudet så pass mycket att man tydligt kunde se de blå fjädrarna.

Fisktärnornas vårshow

Mitt huvudmål då jag åkte ut så tidigt förra veckan var ju att få se fisktärnorna som nyligen anlänt till Hjälstaviken. Redan på spången ut mot vassen passerade de över mitt huvud i perfekt formation med en individ som bar en liten snaskig fisk i näbben. 

Formationsflygning med fisk. När jag senare såg närbilder på fisken såg den inte så god ut. Det verkade som att den varit död ett tag och hade visats upp under flygshowen rätt länge. Det handlar alltså inte bara om att uppvakta honor med en fisk utan ett mer avancerat spel än så. 

Flygbasen var onekligen flotten som man kan spana på från gömslet. Här var det mellanlandning och en del samspråkande mellan olika parter. 

Den lätt luggslitna fisken var med under flera rafflande flyguppvisningar. 

Här uppstod en situation då fisken fick agera lockbete precis framför näbben på en "potentiell partner", tror jag i alla fall. Jag känner här att jag borde läsa på mer om fisktärnornas uppvaktningsbeteende, för det jag ser känns inte alls så enkelt som man först kan anta.

Lockandet med en fisk ledde i alla fall till en jakt precis över vattenytan.

Här går det undan och jag kan bara tacka autofokus på min Canon R5 mk II som levererar serier av skarpa bilder. 

Tärnorna gör en skarp sväng över ytan och kommer närmare gömslet.

De passerar mej och det är inte solklart att det är individen som bär fisken som styr flygturen.

Det här verkar mest vara show. Flyguppvisning på hög nivå precis ovanför vattenytan. Det var mitt i den här showen som krickorna flög förbi och jag blev tillfälligt distraherad för de kom snabbt och jag kunde inte motstå att försöka fånga dem i flykten. De fanns med i förra bloggen.

Har fisken förlorat i värde eller vad tror ni? Det är inte alltid så självklart som man kan tro när man sitter och tittar på fåglar eller andra djur som kommunicerar med varandra. 

" - Ta fisken nu då innan den ruttnar!!!" Så kan man tolka det men vad de egentligen snackar om är antagligen mer komplext än så.

Hälsningar Lena