Kangaroo Island - ön som brann II

Jag ville inte fotografera privata hem och gårdar som brunnit, men när vi hittade detta turistkomlex/hotell blev jag väldigt nyfiken. Det fanns ingen avspärrning och ingen var där och röjde eller jobbade så vi gick in...Underligt nog så har skylten klarat sej väldigt bra, den är knappt svärtad. Men det har varit någon slags dekoration framför som är delvis förkolnad.  

Vi parkerade vid skylten och promenerade in på området. Det kändes lite spöklikt, inga fåglar och inga små "wallabies" som man kan förvänta sej på en anläggning som denna. Alla byggnader verkade raserade.

Fredrik skickade upp drönaren och då kan man se att förödelsen är total. Det har dock funnits möjlighet att bekämpa branden för det runda till höger är en branddamm och det fanns fler vattendepåer. Vad som förvånar oss är att det finns en stor gastank som klarat sej. Den är vit och man kan se den till vänster.

Här kan man se en öppen branddamm längst ut till höger på bilden. Den har fortfarande vatten. De andra runda dammarna har med största sannolikhet också innehållit vatten (eller kanske fortfarande gör det) för att driva hela stället. Det har funnits en "ring" med låga byggnader typ motell men även fristående bungalows, restaurang, reception mm. Det går fortfarande att se bilder på nätet från anläggningen som den såg ut innan det brann.

Den här har i alla fall någon använt, men den var väl mindre än en droppe i havet när elden kom farande genom träden och buskarna som omger hela anläggningen.

En tvättstuga ser det ut som och till vänster en gasolgrill under plåten. Sådana grillar har vi använt åtskilliga gånger. De finns inte tillstymmelse till låga utan grillytan är en häll, så det funkar bra även om brandrisken är katastrofal.  

Det fanns åtskilliga bilvrak på området förutom anläggningens egen minibuss. Innan jag bestämde mej för att lägga ut dessa bilder har jag läst vad jag kunnat hitta på nyhetssajter mm, såväl gäster som personal verkar ha evakuerats utan att någon kom till skada, men det blev en del bilar kvar. 

Här kan man se att hela anläggningen var omgiven av skog och buskar. Så vill man väl ha det om det är en "wilderness retreat", men när elden kommer farande blir det förstås extra svårt att rädda stället. I nederkant kan man dock se att det redan börjat komma grönt på träden. Som jag beskrev i förra inlägget är det liv i de svarta eucalyptusstammarna.

När man läser om anläggningen på nätet kunde man som gäst här möta wallabies (små känguru) som rörde sej runt husen och andra små nattaktiva pungdjur, det fanns koalor väldigt nära och förstås mängder med fåglar. Koalastället är också nerbrunnet. Anläggningen låg visserligen väldigt avsides men bara ett par kilometer från nationalparken Flinders Chase. Sökte man natur och djur men ändå viss komfort (och en restaurang), låg det här bra till. 

Det gröna, som jag tycker ger den här bilden något extra, är en prydnadsdamm. Den var lite sunkig men det fanns ett helt gäng småfåglar som höll till på "ön" i dammen. Det fanns uppenbarligen något där som de gillade och kunde äta. Jag har inga vettiga bilder på dem och vet inte heller vad det var för art, inget jag kände igen.  

Många av träden som såg döda ut hade börjat spira och skjuta gröna skott. Det fanns även en del buskar på marken som överlevt och var gröna i mitten. Annars var det dammigt, sotigt och dött på marken.

Därför blev vi helt överrumplade av denna ståtliga ödla som låg bredvid vår bil när vi kom tillbaka. Det är en Goanna, en typ av varan (monitor lizard) och just denna är en underart som bara finns på Kangaroo Island (enligt lokalbefolkningen). De har klarat sej undan bränderna genom att gömma sej i hålor i jorden, men har svårt att hitta mat i den brända miljön. Den här var nog ca 70-80 cm lång, men de kan bli betydligt större.  

Jag lyckades byta till 100-400 linsen medans den fortfarande rörde sej vid vår bil. Den smög in bland de brända grenarna och löven där den förstås hade helt rätt färger för att försvinna helt och hållet. 

Trots allt elände vi såg har brandmän, militär och frivilliga gjort enorma insatser för att rädda det som gick att rädda, evakuera människor samt även röjt och börjat ställa saker i ordning igen. Viktiga vägskyltar längs alla öppna vägar var utbytta, likaså de vita reflexmarkörerna. Staket hade röjts i mängder och nya var på väg upp. Vi såg hur man röjde med grävare och stora maskiner på flera gårdar, förhoppningsvis för att bygga upp igen. Strandkaféet och campingen vid "vår" strand i Stokes Bay hade öppnat, trots att ägaren hade förlorat sitt hem bara veckor innan. Kafébyggnaden hade ju klarat sej och ön välkomnade turister igen. Trots att vårt besök på ön inte alls blev som vi hade trott ångrar vi inte att vi åkte dit. Det här var det enda stället där vi fick viss uppfattning om vad bränderna har medfört, trots att vi reste i två och en halv månad, mestadels med bil, i landet.  

Hälsningar Lena

The Great Ocean Road och en koala med modelltankar

Vi har nu hamnat i den Australiska delstaten Victoria där den största staden är Melbourne. Vi körde från Adelaide för några dagar sedan och följde kusten. Från Allansford till Torquay kör man en vägsträcka som kallas The Great Ocean Road. Den är ca 250 km men det går sakta och man ska låta det ta tid. Här finns mycket att se och man vill stanna ofta. Margareta C har bloggat om denna rutt tidigare så några kanske känner igen sej. Här kommer några smakprov. Den första kallas London bridge.

Den mest kända platsen är nog "Twelve Apostles", men det är inte tolv längre för väder och vatten har nött bort flera av formationerna. Vi kom dit på eftermiddagen och då såg det ut så här åt ena hållet...

...och så här åt andra hållet. Antar att den stora formation vi står på (med staket) också räknas och då blir det nog åtta. Naturligtvis var det förbjudet att köra drönare.

Vi gick i alla fall ner för alla trapporna till stranden. Vattentemperaturen var ca 18 grader och med de rejäla vågorna som rullade in var det ingen som badade, men man kunde ju gå på stranden och blöta fötterna (eller få väldigt mycket sand i skorna).

Det finns många olika formationer att stanna och titta på men de allra flesta verkar bara stanna vid de tolv apostlarna. Där stannar också alla bussar och dagsturer. Vi stannade på fler platser är jag visar här och då behövde man inte trängas med andra turister. Det här stället kallades Razorback. Vi övernattade i en liten stad som hette Port Campbell och bodde på ett motell som hade adressen 12 Great Ocean Road. Vi befann oss alltså i början av vägen, trots att det verkar som att de flesta kör i andra riktningen och avslutar sin resa här.

Vi fortsatte ganska tidigt nästa morgon och kunde inte låta bli att stanna för att se hur det såg ut vid apostlarna i morgonljuset. Det var också befriande folktomt.

Det var lite dis och dimma på morgonen.

Vi körde vidare längs B100, som vägen heter på kartan (och i Google maps). På en rastplats mötte vi den här sköna kookaburran. Rastplatser är otroligt bra för att spana på fåglar och man kan ofta komma nära. Den här satt på en soptunna och gjorde sedan en störtdykning mot en familj som satt och fikade.  Den här stora kungsfiskaren har ett helt underbart läte och man vill gärna skratta med dem när man hör det.

Från att ha kört längs havet hamnade vi nu i lummiga skogar av eucalyptus. Vi har kommit in i Cape Otway National Park och vi besökte bl a en fyr som jag hoppar över i detta inlägg. Nu letade vi efter ett av Australiens mest kända pungdjur,... efter känguru..

På en gren som i princip hängde ut över vägen satt den första koalan vi såg och som brukligt för koalor sov den som allra bäst vid lunchtid. Vi hittade några individer till och de sov också. Koalor tillbringar ca 18 av dygnets 24 timmar snusande uppe i träden. Det mesta av den vakna tiden går åt till att äta eucalyptusblad, en diet med lågt näringsinnehåll så de måste stoppa i sej en hel del.

Vi körde vidare mot en pytteliten ort som heter Kennett River (ett cafe, en rastplats och några hus). Här finns det en hel del koalor men det första vi hittade var en vacker kungspapegoja. Detta är en hanne, honan flög ner och landade på mej. Jag fick tyvärr inte till någon bild på det.

Det hade blivit lite senare på eftermiddagen och vi hittade ett par koalor som hade börjat ägna sej åt mat. Den här "kramgoa" nallen är inte på något sätt släkt med björnar utan är ett pungdjur. De är dock ungefär lika graciösa som björnar (kan väga upp till 15 kg) och man kan inte låta bli att förundras över att de klarar sej uppe i träden. De är långsamma i sina rörelser och ser ut att kunna trilla ner när som helst. 

De verkar dock ha bra grepp med både händer och fötter samt rejäla klor.

Det går ganska sakta och de mumsar på i godan ro. Den här verkade komma av sej lite då den blev fotograferad. Den satt dock högt upp och bilden är tagen med 400 mm så vi störde den inte, men den tittade ner på oss en stund.

" - Turister igen,....man kanske skulle skaffa sej en manager....modellarvode....kan man få det i mumsiga daggvåta löv? Jag måste fundera lite....."

Sent på eftermiddagen kom vi till Torquay där vi hade bokat ett Bed & Breakfastställe. Nu är vi ute vid kusten igen och här kan man se lite av vägen som på vissa ställen var väldigt slingrig. Det rullade in lite vågor och sambon hade planer på att surfa nästa morgon. Torquay är känt för sin surfing och stranden Bells Beach håller varje år en stor surftävling vid påsk.

Nästa morgon åkte vi till både nybörjarstränder och värstingställen som Bells beach, men det fanns ingen "surf". Våghöjden var enligt ett anslag utanför denna butik ca 1 fot. Inga surfade, dessutom regnade det. Vi stannade till vid ett shoppingmecka för surfare (för vi kunde inte checka in i Melbourne före 14:00). Det stora märket Rip Curl hade sitt ursprung här så vi tittade in där. Lägg märke till mannen med det platta paketet, det är inte en bokhylla från IKEA.

Gatan var kantad av kända märken som säljer friluftskläder, våtdräkter och prylar med anknytning till bad och surfning. När regnet öste ner hamnade vi i Patagonias butik. I den ganska exklusiva butiken fanns en sittgrupp i brunt skinn......där det låg en hund. Jag såg den inte först, men prydligt parkerad i en fåtölj låg en brun kelpie och tittade förstrött på regnet som piskade rutorna.

Den struntade högaktningsfullt i fotografen. Undrar om den inte har en egen manager?...

Vi körde vidare till Melbourne i spöregn. Vissa delar av Australien som inte har haft regn på 2 -3 år har visst fått en rejäl blöta under den senast veckan. Man måste ju glädjas med dem :-)

Hälsningar Lena

Hej Bob, här är den!

För några veckor sedan frågade Bob Bovin efter bilder på vombat. Här kommer de. Bilderna är tagna på Maria Island, en ö på Tasmaniens södra östkust. De är inte skygga direkt och absolut inga "actiondjur" som studsar iväg så fort man rör sej. Tvärtom verkar de se lite halvtaskigt och går rakt mot en om man sitter still. Men de ska kunna springa 40 km i timmen....det såg vi inte.

Vombater är pungdjur och blir ganska stora, ca 1 m långa och de kan väga 20-35 kg. De är växtätare och kan uppenbarligen leva på ganska torftigt bete för det fanns inte mycket att på backen på Maria Island. Det regnade dock när vi var där så det kanske kommer lite grönt till dem.

Det är inte så ofta som de tittar upp men jag fick i alla fall denna bild. Rätt goa, eller hur?

Hälsningar Lena 

45/100 Får måste klippas - Shearing Down Under

Innan jag hamnade i Australien ( 1990-91) som "Jillaroo" på en gård med får hade jag bara sett detta på TV. Det här var emellertid "the real thing". När det var dags för klippning hyrde man in ett team med professionella klippare. I detta fall fyra stycken. Den som klipper snabbast står längst fram, han hette Greg. Bakom honom står hans far John, 54 år, och lillebror står bakom pappa. Den äldre mannen till höger (Bob) väntar på att plocka upp hela "ullpaketet" för att sedan galant slänga ut det på ett bord. Den lilla blonda kalufsen nere till vänster är dotter på gården och kom för att titta en stund.  

Det här är en stor bagge och var lite extra tungt. De kunde ju också bjuda på en del motstånd. Min uppgift dessa dagar var att se till att det fanns får i alla fållorna utanför klippskjulet före klockan åtta varje morgon. Sedan fick jag jobba inne vid rensbordet och plocka bort tovig och lortig ull, sopa golvet och hålla ordning i största allmänhet. När dagen var slut inne var det min (och hunden Buds) uppgift att fösa iväg alla de nyklippta fåren till den hage där de skulle gå (vilket kunde vara ett par km bort). 

Greg var inte så glad att jag tog denna bild. Det är ett lamm som föddes sent och som fortfarande gick med tackan. Smutsig ull ger lätt angrepp av fluglarver så Greg friserade av denna lite. Detta gäng med klippare, där den äldsta var 54 år, hade aldrig jobbat under samma tak som en kvinna förut. Först trodde de att jag bara var en "au pair" som skulle titta på lite. När de insåg att jag skulle vara där hela dagarna blev det jobbigt i början...De bad t ex om ursäkt om de använde svordomar....men det gick över successivt och innan de var färdiga kunde de t o m prata med mej.

Här ligger hela ullen från ett får på rensbordet. Bob (med hatten) gör mitt jobb på denna bild. Han rensar bort dålig ull. Bakom bordet står Nick som var utbildad "wool classer". Det var han som bedömde vilken kvalité ullen hade och hur mycket det skulle gå att få betalt för den. Att slänga ut hela ullen på bordet var en konst och jag kvalificerade mej väl aldrig riktigt för det konsttycket. 

Nick var i min ålder och den enda som inte tyckte det var konstigt att jobba med en tjej (men hans fru var inte helt nöjd). Jag lärde mej mycket om ullkvalité av honom och vi hade riktigt kul runt bordet. Som ni ser var klippskjulet av korrugerad plåt och ni kan ju gissa vad temperaturen var inne om det var strålande sol och 35 grader ute.

Max jobbade på gården och packar här ull i en säck som är placerad i en stor press. Resultatet blir stora balar med ull som märks med kvalité och vikt innan de hämtas på lastbil för försäljning. Max jobbade åt min chef Scott....men Max jobbade inte med mej...om jag inte uttryckligen bad om hjälp. Gissa om det satt långt inne ibland :-)

Hälsningar Lena

44/100 Irrfärder för länge sedan - Jillaroo Down Under

Det visas ju en del gamla bilder här i bloggarna och för någon vecka sedan hittade jag dessa. Så här såg min vardag ut från augusti 1990 till sommaren 1991. "Jackaroo" betyder lärling eller "trainee" på ett lantbruk i Australien. Om man är tjej heter det "Jillaroo". Det fanns inga andra Jillaroos i området där jag var. Faktum var att min chef Scott, en mycket respekterad lantbrukare, nog ansågs som lite konstig när han plötsligt fått för sej att man kunde ha en tjej som jobbade på gården... Att jag var lite konstig som gjorde det berodde nog mest på att jag var utlänning. 

Det här var mina "bästa arbetskamrater". Kelpien Bud sitter på trotjänaren Big Red, en fyrhjulig motorcykel. Lådan bakom Bud är en tank som jag ibland använde när jag sprutade tistlar eller andra särskilt aggressiva ogräs. Jag hade också tillgång till något som liknade en vanlig crossmotorcykel, en flakbil utan dörrar och bromsar, samt två lynniga hästar. Bara den gamla flakbilen var i undantagsfall användbar... 

Bud var 3 år när jag kom och kallades också för "The 100-mile-an-hour dog". Han var outtröttlig så länge det fanns lösa får, men kom gärna och ville åka med mej på fyrhjulingen när den sista grinden var stängd för dagen. Ofta hade han då också hunnit med att nedsänka sej i ett vattentråg och sedan rulla runt ett par gånger i den röda jorden....men jag var ju redan rätt smutsig så vad spelade det för roll. Han satt mot min rygg eller på bensintanken mot min mage och jag märkte direkt när han behövde ett nytt lopphalsband...

Bud och jag blev snabbt ett team. Som en del av det var det också bara jag som gav honom mat och vatten (och städade hundgården). Scott hade två andra vallhundar (kelpies) med de jobbade bara för "chefen". Det hände att jag blev tvungen att ta med dessa två ibland, så Bud fick vila tassarna en dag, men det slutade alltid med att de sprang hem efter en halvtimmes jobb eller drog iväg efter vildkaniner.

Det var senvinter och grönt i augusti när jag kom. I början på december såg det ut så här. Jag har precis stödutfodrat en flock får med spannmål som jag körde ut med en lastbil. Man öppnade en lucka baktill och lät det rinna ut på marken. Vid det här laget hade jag också fått en helt ny uppfattning om vad en gräsbrand kan innebära. Det fanns bara en regel om man råkade starta en brand i fält och det var att se till att man var på rätt sida om elden och sedan köra mot närmaste kommunikationsradio så fort man bara kunde.

Bilderna är tagna med en Pentax ME (tror jag) och ett plastigt 50 mm som en emu gjorde slut på under en senare resa. Jag kunde inget om foto på den tiden men hade i alla fall en kamera med ibland.

Hälsningar Lena