LÄCKAGE ! Mardröm för undervattensfotografen

Midsommarhelgen med dykning på Väderöarna började strålande.

Vattnet låg blankt i Hamburgsund då de båda dykbåtarna gav sej av på morgonen.

Lite molntussar var det här och där men det var varmt och nästan vindstilla.

Sälarna låg och gottade sej på klipporna och vi såg fram emot en stilla dykdag som kanske t o m skulle kunna resultera i ett möte med sälar i vattnet.

När man fotograferar under vatten har man oftast en vanlig landkamera, i mitt fall en Canon 7D, som man stoppar in i ett vattentätt undervattenshus. Via finurligt tätade knappar på undervattenshuset kan man komma åt alla knappar på kamerahuset. Förutom det stora locket som man stänger när man stoppat in kameran, och fästet för porten som varierar med vilket objektiv man använder, kan alla dessa små knappar resultera i läckage. Mitt undervattenshus är genomskinligt och om det uppstår ett läckage när trycket ökar under nedstigning, ser jag det som små droppar som sprids från den läckande knappen på husets insida.

Erfarna dykare går ofta ner snabbt för att utnyttja dyktiden väl och på midsommaraftonens första dyk var vi som två mycket dyksugna stenar. Under nedstigningen brukar jag sätta på blixtarna, kameran och fokusljuset samt vika ut blixtarnas armar alltmedan jag tryckutjämnar och fyller lite luft i dräkten för att bromsa nedstigningen. När vi når önskat djup är jag i allmänhet redo att ta en testbild för att se att blixtarna slår och justera exponeringen efter förhållandena på den aktuella dykplatsen. Jag var sålunda redan på 15 meters djup då jag snabbt tittade i sökaren, lät kameran fokusera och tog en bild. Ingen blixt. Jag kontrollerade då att båda blixtarna var ordentligt påslagna. Om knappen står i mellanläge slår de inte och det känner man inte alltid med tjocka handskar. Sedan upptäckte jag spåren av små vattendroppar inne i huset, och de ökade….LÄCKAGE ! Ingen panikuppstigning, det strömmade inte in vatten, men jag kunde heller inte se var det läckte…Signalerade Fredrik och tecknade UPP med tummen, ett tecken som inte går att missförstå. Pekade på kameran och han förstod vad det handlade om.

Vi gjorde inte en okontrollerat snabb uppstigning utan nådde ytan på ett någorlunda sansat sätt. Jag såg då att det samlats en liten pöl inne i huset och jag vickade kameran framåt där det satt en välvd port som kunde ta emot en del vatten. Båtföraren var observant och vi blev snabbt upphämtade. Av med alla grejer och upp med kameran på ett bord i hytten. Kameran var blöt på ovansidan och det var en obehaglig mängd vatten i huset och porten. Efter avtorkning fungerade dock allting och vi kunde pusta ut. Nu återstod bara att lista ut var det läckte. Jag misstänkte att det kunde vara i fästet för porten och plockade isär delarna. Hittad inget misstänkt men monterade i alla fall en annan port och Fredrik hoppade i vattnet med bara det tomma huset. Då upptäckte han att det var infästningen för fokuslampan som läckte. Jag var helt övertygad om att det inte skulle gå att reparera utan att skicka iväg huset på flera veckor till USA, men min underbara sambo fixade det! Jag såg inte förloppet och när jag hörde att han bl a använt en polygrip från båtens verktygslåda ville jag inte veta exakt hur det gått till. Plötsligt ville han ha fett för att smörja en o-ring och sedan skruvades fästet fast på huset igen. Ett kontrolldyk på lunchen med bara det tomma huset visade att det var tätt. Med viss tveksamhet plockade jag ihop hela utrustningen och vi gick i vattnet tillsammans efter lunch. Det blev en långsam nedstigning med mycket kontrollerande, men det var tätt. Jag tog en testbild, blixtarna slog och det såg helt OK ut. Vi simmade in bland taren och de vackra formationerna. Efter ca 10 minuter signalerar Fredrik till mej och pekar på kameran. Jag får hjärtat i halsgropen men det är inte vatten i huset…det har däremot immat igen fullständigt. Naturligtvis, fukt kvar och minst 25 grader varmt på ytan, påföljt av nedstigning i 14 grader. Nåväl, lite imma kan man leva med, det var tätt och fungerade.

Så här luddigt och mjukt blir det med imma framför objektivet. Det avtog lite under dykets gång och jag kunde inte motstå att testa några bilder.

En stor brännmanet genom ett filter av imma. Men det gjorde inget. Resten av helgen bjöd på åtskilliga möten med brännmanet, både röd och blå.

När vi kom tillbaka efter utfärden stod bordet dukat inför kvällens middag. Havskräftor till hungriga dykare, närmare bestämt 26 kg havskräftor (till 25 dykare). Dykare är hungriga men inga festprissar. Med magen full av kräftor och ömma fingrar hade de flesta hittat sina sovplatser redan vid tiotiden på kvällen. Alla ville ju vara utvilade till midsommardagens undervattensäventyr.

Mer från dessa dyk en annan dag

Lena

Den gamla Forden...

Den här bilen hade något som jag inte kunde motstå, och det var knappast den blanka "finishen". Tyvärr stod den i en omgivning som gjorde att bilderna på hela bilen inte alls återger den i sin fulla (forna) prakt.

Dryckeshållare....

Ännu finare från det här hållet.

Den skamfilade fronten.

Jag fick en bild bakifrån då de plötsligt åkte därifrån.

Jag vill också passa på och visa den här. En annan bil i den mer "matta" klassen. En riktig spökbil som påminde väldigt mycket om en begravningsbil med det långa utrymmet bak, där det t  o m satt blekta, svarta sammetsgardiner. Den här hade det varit kul att få fotografera i en annan miljö.

Begravningsfölje i en gammal skräckfilm eller vad....?

Det var allt på bilfronten denna gång.

Lena

Edsel igen...

Så var det dax igen. Bilarna samlades i Knivsta och jag cyklade dit för att ta en liten titt. Kanske lite mer fokuserad denna gång. På jakt efter detaljer...

De vackert blanka går inte att motstå...

...och sommarhimlen i motorhuven kräver lite mer närbilder.

Fast jag inser också att jag gång på gång dras till bilarna som inte är helt i toppskick.

Färgerna på den här var ju helt underbara i  mina ögon.

Den röda bilen brevid var en Corvette (om man stavde den med K skulle det kunna vara en ny typ av småkorvar...).

Det fanns förstås en Edsel (två t o m) och jag förevigade den åt Sören.

En detalj på bilen ovan. Den grymma blågröna färgen kommer från...

...den här, som någon hade vecklat ut så mycke det gick.

Mer blänkade krom och roliga speglingar. Sommarmolnen gör sin bra i kofångaren.

Den här motorhuven blev lite av en favorit....

...och det här bakljuset. Lite skamfilat ...och jag har förstås glömt vad det var för bil, men det kanske är någon som känner igen den...

En fin tisdagkväll

Lena

Den listiga skatan

Jag la ut lite bröd (med smör) för att se vilka fåglar som kunde tänkas vara intresserade av det till lunch på en lördag.

Det tog en stund men så kraxade det till bland träden och en skata landade inom räckhåll för brödbitarna. Den tittade på mej där jag satt med kameran och den lyssnade till ljuden. Fåglarna i vår trädgård borde vara vana vid ljudet från en Canon 7D vid det här laget och den lät sej inte störas.

Skatan kollade in brödbitarna ordentligt. Ibland är de väldigt petiga, men oftast tar de så mycket de kan få in i näbben och sedan drar de.

Det kom en till skata och när det uppstod konkurrens var det bara att grabba åt sej som gällde. Mer än så här kunde den inte få med sej.

Brödet var nog lite torrt för den ena skatan bestämde sej för att doppa några bitar i vatten innan den åt upp dem.

Släckte törsten gjorde båda fåglarna.

Eftersom det var lördag tyckte jag de kunde få lite lördagsgodis också. Ostbågar är mycket poppis och får de välja mellan bröd och ostbågar är det utan tvivel ostbågarna som går åt först.

Vi har sett att skatorna gärna gömmer godsaker och här är det just det som pågår. Den traskade iväg till ett avskilt ställe (där ljusförhållandena var riktigt knepiga) och la ifrån sej ostbågen.

Nästa steg var att hacka en grop i gräsmattan och stoppa ner ostbågen i gropen.

Därefter täckte den gropen med gräs och annat växtmaterial.

När denvar klar tittade den åt mitt håll och det fanns något frågande i blicken. "- Jag vet att du såg men du tänker väl inte ta den...?". Jag gick dit och kollade när skatan gett sej av men jag kunde faktiskt inte hitta den kamouflerade gömman. Snyggt jobbat alltså!

Hälsningar Lena

Revirstrid hos måsarna !

En lite djurberättelse från Sigtuna, men inte så gullig denna gång. Det är dock svårt att tolka vad som egentligen pågick, men utgången är i högsta grad osäker...Jag kallade först fåglarna trutar men fick sedan veta att det är fiskmåsar så jag har rättat. Tack Daniel.

På en pytteliten ö en bit från minigolfbanan i Sigtuna håller ett gäng måsar till. Det är kanske 15 fåglar av och till. Jag kan bara se en kyckling. De två vuxna fåglarna vid trädstammen ser ut att vaka lite över den lilla.

Det här ser ju dock inte så ömsint ut. I synnerhet som det är en snabb rörelse och inte ett försiktigt lyftande. Men det kanske är deras teknik för att putta in ungen längre under trädstammen...Jag dömer dem inte, jag kan för lite om dessa djurs beteenden.

Plötsligt dyker det upp någon slags "kajakskola", alla paddlar fram och måsarna tar till flykten. Den lilla ungen står vid vattenbrynet.

Så fort kajakerna försvunnit landar måsarna och tumultartade bråk utbryter. Kycklingen ligger till vänster om den vänstra fågeln.

Det är en tuff kamp och kycklingen ligger mitt i och trycker.

Här kan man se den lilla mitt bland fåglarna, strax bakom de värsta kombatanterna.

Här ser den vänstra fågel faktiskt ut att bevaka ungen medan de andra två slåss.

Plötsligt ger sej fågeln i underläge och de båda vuxna fåglarna flyger upp på trädstammen och skriar ihållande. Kycklingen sitter ensam nedanför. 

Sedan störtar en fågel ner och nyper till. Det här ser verkligen inte ömsint ut! Kanske vill den vuxna fågeln föra kycklingen i säkerhet, men det är i så fall mycket klumpigt gjort. Det ser snarare ut som ett anfall och ungen skriker.

En ny fågel anländer och måsen släpper ungen som pipande ger sej av ner mot vattnet.

I tumultet som uppstår ger sej ungen av ut i vattnet och börjar simma...

Den simmar allt vad den orkar rakt ut i vattnet. Jag hinner inte uppfatta om den stora fågeln som lyfter har koll på kycklingen eller bara ger sej av ändå.

Kycklingen simmar rakt mot land (mot mej) och vid det här laget kan jag inte se att någon vuxen fågel spanar på den. Men det är stora fåglar i luften.

Den lilla ungen når land och hoppar upp på en sten. Sedan kryper den in mellan ett par stenar strax nedanför cykelbanan. Jag backar undan för det är en fågel som cirklar ovanför mej ett par varv. Jag går en bra bit bort och spanar med kameran, men den tycks inte vilja undersöka kycklingens öde närmare. Jag ger mej av efter ca 10 minuter och så vitt jag kunde uppfatta satt den lilla kvar där mellan stenarna. Ett fågelöde med högst oviss utgång. 

Måsarna är inte så klumpiga föräldrar utan det här var en strid om revir som ungens föräldrar förlorade. Hoppas nu bara att ungen pep tillräckligt så att någon av dess föräldrar hittade på den. Tack till både Daniel och Stefan som hjälpte till att reda ut vad detta bråk handlade om.

Hälsningar Lena