Sambo i skrevorna

I klippskrevor samsas en mängd olika djur och vid ett dyk i Hamburgsunds skärgård stötte vi på några av favoriterna.

Den blyga tångsnärtan är ofta väldigt inklämd i någon smal skreva och kikar ut lite försynt när man kommer med kameran. Ibland accepterar den ljuset men oftast kryper den bara djupare in och försvinner i mörkret.

Under detta dyk hittade vi fem tångsnärtor i skrevorna vid Kyrkogårdsön, vilket nog är rekord för oss. Denna fisk finns längs bohusläns kust men är inte särskilt vanlig. Om man vet vad man ska leta efter kan man dock hitta dem ibland.

Den långa smala tejstefisken trivs också här. Till vänster bor en liten plattfisk och det röda till höger är en trollhummer, en vanlig gäst i denna typ av skrevor.

Tejstefisken ger sej ut för att kolla läget när vi passerar.

Den färggranna trolllhummern finns nästan alltid i klippskrevorna, men om man inte har en lampa att lysa med hittar man den inte.

En liten kaxig snultra tycks försvara en del av klipphyllan. Kanske är det någon form av revirstrid för deras parningssäsong äger rum ungefär nu.

De små vackra vita anemonerna växer på klippväggen brevid och jag kan inte motstå att ta en bild av dessa. Åtskilliga dykare har passerat oss men vi är kvar på nästan samma ställe som vi hamnad på när vi klev av båten. Ibland finns det mycket att hitta i de små klippskrevorna bara man tar sej tid att titta efter.

Hälsningar Lena

Hummerns krabbfest

Under ett dyk i Hamburgsunds skärgård stötte vi på flera riktigt stora hummrar. Den första stegade kaxigt fram ur sitt gömställe när jag kom fram med kameran.

Den hade absolut ingenting emot att vara med på bild.

Hummer äter gärna krabba och dykparet före oss fick se hur denna hummer jagade bort den hummer som kalasade på krabban först. Det är lite grumligt i vattnet för de rörde till en del under den kortvariga striden. Hummern äter på ett krabben och spar en klo till senare.

Utkörd från sin håla och bortkörd från sin festmåltid. Det är mycket ovanligt att se hummer ute på botten på detta sätt på dagtid, men den här hade inget val. Det gällde att hitta en ny bra håla.

Här ger den sej av ut på jakt efter något nytt.

Festmåltiden var en vanlig krabbtaska, som man kan se nergrävd i sanden ibland.

Ibland hittar man dem klättrande på klippväggar. Det är samma sort krabba som vi gärna äter själva framåt hösten.

God lördag allihopa

Lena

Goda grannar...

" - Titta Kurt!!! Ser du så de håller på ! Man kan tro att de inte bryr sej ett dugg om vad grannarna tycker.....men KOLLA DÅ KURT !!! Tur att lillen sover..."

Hos Skansens lemurer. Kunde inte motstå en kort rapport från deras vardag.

Sommarhälsningar från Lena

Fiskar som byter kön och bygger bo

En av de vackraste fiskar vi har i svenska vatten är blågyltan. Den hör till läppfiskarna och är vanligt förekommande längs Bohusläns kust. Det är stor skillnad i färgsättning mellan hannar och honor. Hannarna blir också betydligt större, ca 40 cm. Honorna blir inte mer än ca 30 cm.

Den rödaktiga fisken ovan är en hona, som ibland kallas rödnäbba, och den blåskimrande fisken är en hanne, eller blåstråle. Hannar och honor är så olika att man lätt tror att det är två olika arter, dessutom förekommer varianter däremellan. Carl von Linné gjorde det misstaget då han namngav arten 1758, och gav den tre olika latinska namn. Det rätta är Labrus mixtus.

Blågyltan är hermafrodit och har anlag för båda könen när den föds. Unga fiskar ser alltid ut som honor. Vid 7-13 års ålder blir hannen vackert blå och skaffar sig då ett revir och ett harem med honor. Honorna har en hirearki inom gruppen där den största honan är dominant. Om hannen skulle förolyckas förvandlas hon till en ny hanne och tar över reviret.

Den vackra lilla grässnultran är en annan läppfisk, fast den har väldigt liten mun. Den finns bara i Bohuslän, men där är den ganska vanlig. I synnerhet i närheten av Gullmarns mynning.

En fisk som är rolig att titta på nu och dessutom tacksam att fotografera är skärsnultran (en läppfisk även den). Hannarna har väldiga bestyr med att bygga och vakta sina bon just nu.

Hannen bygger ett bo av alger i en skreva och lockar sedan dit honor som lägger sin rom där. Han befruktar rommen och stannar sedan för att vakta äggen fram till kläckning.

Om man upptäcker en hanne som bygger kan man lugnt stanna och titta på den. Den är så upptagen av sitt byggande att den inte bryr sej om vare sig dykare eller fotografer om man är lite försiktigt.

Här byggs det frenetiskt. Kanske inte fototekniskt så bra men ändå illustrerar bilden artens beteende rätt väl.

Man hittar ofta dessa fiskar ganska grunt och man kan då ligga länge och titta på dem.

Mera bomaterial  samlas in. Arbetet är inte över när hannen lyckats få rom i sitt bo utan då måste han vakta äggen. Det finns nämligen snikna hannar som ser ut som honor. De försöker komma åt att befrukta äggen för att föra sina egna gener vidare utan att behöva lägga ner allt arbete på bobygge och att locka till sej honor. Desstom finns de förstås de som äter fiskägg...

" - Här är mitt bo så håll er på avstånd ! "

Det var allt från dagens rapport

 Lena

Brännmaneter

Det fanns gott om brännmaneter i vattnen runt Väderöarna och i Hamburgsunds skärgård. De är fascinerande motiv och jag brukar strunta i trådarna och hoppas att så få trådar som möjligt ska hamna i ansiktet (där jag inte har något skydd förutom masken).

Vi såg även ovanligt många blå brännmaneter. De påminner om de röda men klockan är vackert blå och de är något mindre än de röda.

Ytan på klockan har en ojämn struktur på de blå brännmaneterna. Vissa anser att de blå bränns mer och andra att de bränns mindre än de röda.

Läckra är de i alla fall.

Röda stora brännmaneter var det gott om och många hade små vitlingyngel som höll till bland de brännande trådarna. Här är det en hel familj som nyttjar manetens skydd.

Förra sommaren berättade jag om vitlingynglen och att de är täckta av ett slem som gör att de inte bränner sej i manetens trådar. De kan både producera slemmet själva och dra nytta av slem från maneten.

De små ynglen smiter undan när man kommer med kameran och blixtarna börjar slå.

Naturligtvis fick jag manettrådar på läppen i mina försök att få bilden jag var ute efter. Eftersom jag heller inte lyckades lär bli fler närgångna möten med maneterna.

Hälsningar Lena