Hemma hos havskräftan

Om man simmar ut på lerbotten till vänster om småbåtshamnen i Jordfall, Gullmarn, och fortsätter ner till ca 25-30 m djup kan man stöta på havskräftor.

1. De bor i hålor på den grå dybotten och ofta när man lyser på dem backar de raskt ner i sina hålor. Den här virvlar också upp lite dy då den backar ner. Havskräftorna är vackert röda även levande och det finns inga andra arter som man kan förväxla dem med.

2. Den här vackra kräftan var lite mer modig och kom fram ur sitt hål för att kolla in oss. Kräftorna blir upp till ca 25 cm långa och hannen är något större än honan. Tyvärr har jag inte en aning om hur man skiljer könen åt. Jag misstänker att man måste titta på kräftans undersida.

3. Vi stötte även på en kräfta som tycktes gilla att vara med på bild. Den här spatserade stolt runt sin håla och verkade nästan visa upp sej. Det var drygt 33 m djupt vid platsen och då går dyktiden snabbt åt. 

4. En havskräfta som visar upp sej så här bara måste man ju stanna en extra stund vid.

5.

6. Efter uppvisningen gick den tillbaka ner i sin håla och la sej tillrätta. Den ser ibland lite öde ut på lerbotten men det finns ett pampigt djur till som man kan hitta här.

Cylinderrosor är faktiskt djur även om både namnet och utseendet kan få en att tro annat. Det är en typ av koralldjur som har en cylindrisk kropp nedgrävd i lerbotten. Den kan ha upp till 180 randiga tentakler. Under första dyket vid Jordfall hittade vi detta exemplar på drygt 30 m.

De inbjuder till lite olika fotovinklar och experiment och dyktiden går fort åt.

Nästa dag dök vi igen på samma plats och nu var det strömt när vi kom ner till 34 m.

I strömmen blir det en helt annat bild och med lite ström gör det heller inget om man råkar komma åt botten lite. Partiklarna försvinner med strömmen om man ger sej till tåls en kort stund.

Ha en fin kväll

Lena

Jordfall

En av våra favoritplatser när vi dyker i Gullmarn är den lilla småbåtshamnen Jordfall. Man betalar en liten slant i en brevlåda och nyttjar aviserad parkering för dykare.

Det är enkelt att gå i och ur vattnet med alla tunga grejer och det finns massor att se på olika djup. Dessutom fungerar dykningen här även när det blåser en del. Så här ser den stora dykbilen ut när vi är ute. Den gamla saaben har ett rejält stort bagageutrymme när baksätet är fällt och man kan sitta under luckan och ta på sej flaskpaketet. En blöt dräkt på motorhuven gör inte heller så mycket.

På detta dyk fick vi tidernas överraskning. En havskatt har hittat in i en av de stora "bojstenarna". Skalen som ligger utanför hålet är restern från havskattens måltider så den har nog bott där ett tag. Vi har aldrig sett en havskatt i svenska vatten förut så detta var verkligen kul. Hoppas den trivs i sin håla och stannar. Vi såg den två dagar så lite stationär är den.

Vid Jordfall kan man simma ut på en lerbotten och hitta t ex sjökock som jag visade bilder på häromdagen eller plattfisk som denna. Om man simmar ut till ca 30-35 m djup kan man hitta cylinderrosor och havskräftor, mer om det en annan dag.

Man kan också dyka i ett område med lösa stenar och en vägg med djupa sprickor. I sprickorna hittar man alla möjliga olika gäster. Här sitter det två andra plattfiskar (jag gissar bergvar, men plattfiskar är svårt). De sitter upp och ner, jag har inte vänt på världen för dem.

I en specifik spricka finns västkustens (eller Sveriges) mest fotograferade tångsnärtor. Den större ville inte vara med på bild och den här var ganska blyg den också. Men de var hemma.

Den simmar flera små stensnultror i skrevorna och man får en känsla av att de ibland faktiskt vill vara med på bild. De ser så kaxiga ut med sina små huggtänder.

En självklar gäst i bergsskrevorna är den vackra trollhummern. Den kryper ofta in när man lyser på dem och dessa är lättast att fotografera på nattdyk. Den här tyckte dock att det var OK att bli fotograferad. Skölden är vackert blå och röd men det är sällan man får se hela på dagtid.

Flera berggyltor uppehöll sej bland stenarna nedanför bergväggen. Dessa fiskar kan bli ganska stora (ca 60 cm, 3,5 kg) . När honorna blivit 10-14 år skiftar de kön och blir hannar, vilket betyder att i princip alla fiskar över 40 cm är hannar.

Efter en dryg timme i det 6-gradiga vattnet smakar det gott med lite mat. Vi är inte så avancerade och grillad korv står ofta på menyn. Vi gjorde tre dyk på Jordfall och det kommer en rapport till om vad man kan se ute på djupare vatten.

Ha en fin helg alla

Lena

Sjökock...

...är inte en speciell gourmetkock för dykare (som Per Lundström antagligen skulle ha med sej om han dök :-), utan en väldigt färggrann fisk.

Den randiga sjökocken håller till på mjuk lerbotten och vi stöter på en vacker hanne när vi simmar längs en sluttning.

Jag smyger närmare och tar ett par bilder till. Det lutar ordentligt och det går inte att hitta på så mycket med kompositionen. Så fort jag kommer åt den mjuka botten virvlar det upp grå dy. Sjökocken leker under våren och då blir hannens färger extra starka och ögonen får en metallglänsande grön färg.

Honan är mindre och betydligt mer diskret i färgerna. Ofta stöter man på sjökocken nergrävd i sanden med ögonen som sticker upp. Den har ingen simblåsa och måste därför simma för att hålla sej "flytande" i vattnet.

Jag är inte tvärsäker på att detta är en hona av randig sjökock för det finns även en art som heter fläckig sjökock. Den randiga är dock den man vanligen ser och denna stötte vi på i närheten av en hanne. Det var ju lek just nu så vi hoppas det var vad de hade i åtanke.

Det som hannen har som gör honorna intresserade är de fantastiska ryggfenorna. Det jag helst ville var förstås att fånga en hanne som visade upp sina vackra fenor. Vid detta tillfälle räckte dock inte ljuset till riktigt.

Vi stötte på fler hannar och kanske är de extra lättlurade just nu, mitt i säsongen, för det gick att få dem att visa ryggfenan genom att vifta lite med händerna runt dem. Det fungerade inte alltid och resulterade ofta i att det virvlade upp dy, men jag fick i alla fall några chanser. Eller så försökte de imponera på fotografen...vem vet.

Bottenmiljön är ju inte så vacker, men så ser det ut där de trivs och lever.

Avslutar med en pytteliten sjökock och jag avstår från att uttala mej om vilken art det är. Så här ser man dem ofta, liggandes i sand eller dy och bara ögonen avslöjar att de ligger där.

Ha en bra kväll

Lena

Gullmarn

Gullmarn i Bohuslän är Sveriges enda äkta tröskelfjord och landets första marina naturreservat. Det officiella namnet är faktiskt Gullmarn, och inte bara en slarvig förkortning av Gullmarsfjorden. Vid mynningströskeln är djupet 45 meter medan det största djupet, vid Alsbäck, är ca 120 meter. Höjdskillnaden innebär bristande vattenutbyte med havet utanför, vilket medför ett rikt och delvis unikt marint djurliv. Helt perfekt för nyfikna dykare. Det finns också en rad fina vikar och platser där man lätt kan ta sej i och ur vattnet med tung utrustning. Det går således alldeles utmärkt att åka ner fyra dagar och bara dyka från land i Gullmarn, motiven tar aldrig slut.

Gullmarsanemon (Protanthea simplex) är ett exempel på en art som finns i enorma mängder i fjorden och som man bara kan se sporadiskt (mycket djupare) i havet utanför.

Denna vackra vita anemonen bekläder ibland hela väggar. 

En vacker havsborstmask som heter Påfågelsrörmask (Sabella pavonina synonym Sabella penicillus) sitter i små klungor på väggen. Den lever i ett rör som den gör av sand, lera och slem.

När man närmar sej masken med kameran får man ofta bara en chans, sedan drar masken in de vackra tentaklerna i röret. Tentaklerna bildar en tät krona runt munnen, och ser ut som en blomma.

Eremitkräftor hör till mina favoriter och jag blev inte besviken på denna resa. Det fanns mängder med eremiter på flera av dykplatserna och många av dem verkade ha drabbats av vårkänslor. Den här satt på en bergvägg och höll hårt i sin lilla vän. Han ser lite störd ut så vi lämnade honom snabbt. Lutningen var kanske i jobbigaste laget.

Den här hannen har hittat en blåskimrande liten fröken som han tänker hålla i och vakta tills parning är möjlig. Han är mycket beskyddande och vaktar henne väl när jag kommer nära med kameran.

Bilderna är tagna med 60 mm makro, så lite närgånget blir det. Det här är antagligen Pagurus bernhardus, vår vanligaste eremitkräfta. Lägg märke till att höger klo är större än den vänstra.

Det här är mest troligt samma art bara en annan färgskiftning. De matchar varandra bra med de blåa runt ögonen. Eremitkräftor äter det mesta de kan komma över i lämplig storlek och fungerar lite som havets renhållningsarbetare.

Hälsningar Lena

Torsken ställde i alla fall upp på bild

Är nu åter efter en långhelg på västkusten med dykning i Gullmarsfjorden. Mängder med bilder att importera, sortera och gå igenom. Dessutom är badrummet fullt med saltindränkta prylar och trädgården har nästan exploderat med växtlighet när vi var borta.

Dykningen har varit riktigt bra hela helgen även om vädret varierat ganska rejält. Sista dyket gjorde vi på Fossens camping i morse, där vi även hyrde en stuga. Igår hade ett dykpar sett småfläckig rödhaj där och naturligtvis ville vi se om vi hade samma tur. Tyvärr såg vi ingen haj men däremot en del fina torskar. Mer om detta när jag fått lite ordning på mina bilder.

Hälsningar Lena