Hemma hos toppskarven

På Hornøya samsades lunnefåglar, tordmule, sillgrisslor och tretåiga måsar med toppskarvar. Även om skarvar generellt inte är de mest uppskattade fåglar, tycker jag ändå att en glimt av toppskarvens livsstil på denna nordliga ö är värd att visa. I jämförelse med skärfläckorna i förra bloggen är den nog mer intressant än elegant.

Vuxna toppskarvar är svarta med en glänsande fjäderdräkt som skiftar i färg mot grönt och ibland en aning lila. 

Toppskarvar har en utdragen häckning och på Hornøya den 19 juli såg vi fåglar med ganska små ungar, en del halvstora och  vissa som snart antagligen skulle börja flygträna.

De fanns också fåglar som byggde på sina bon och inte hade varken ägg eller ungar. Det kan ju hända att de blivit av med sina och försökte sej på en andra omgång. 

Skarvarna satt överallt och brydde sej inte nämnvärt om oss när vi passerade dem eller stannade och tittade, trots den bistra uppsynen. De halvstora ungarna satt ibland på stigen och man fick gå runt dem i den steniga terrängen.  

Den här ungen verkar vilja undersöka om syskonet fått mat nyligen och vad det i så fall var. Toppskarven kan dyka så djupt som 45 m och favoritfödan är tobis. 

Som alla fågelungar verkade de ha en omättlig aptit och de drog sej inte för att gräva efter mat långt ner i halsen på sina föräldrar. Antingen har fåglar ingen kräkreflex eller så var det just den som ungen försökte stimulera.

Ungarna pockade ständigt på mat och när inget serverades blev det förstås protester. 

En "tonåring" med starka åsikter, eller vad tror ni?

Ungfåglarna är bruna och har ljusa fötter. Den här såg lite ut som en nybörjare när den kom in för landning.

Men när den väl fått fast mark under fötterna såg den snarast lite kaxig ut. 

Som ni kan se sitter den här fågeln precis vid stigen och den hade inget att invända då vi passerade.

Det är jobbigt att vara förälder, även för en toppskarv.

Hälsningar Lena

Elegans, även när det gäller...

Dessa bilder har fått ligga i arkivet sedan försommaren, men nu fick jag för mej att damma av dem. Jag tycker skärfläckor är en av de vackraste vadare vi har och den har en speciell elegans i sina rörelser. 

På land spatserar den värdigt runt på sina långa ben. 

Jag stötte på den här på Öland när den gick runt i det grunda vattnet...

...den hade en partner som befann sej en bit ifrån. När jag tittade ut över en annan grupp fåglar en stund, gick de här två varandra plötsligt till mötes.

Jag insåg vad som var på väg att hända och fick upp kameran i tid. Honan verkar visa att det är OK för hannen att kliva upp. 

Vilket han också gör utan att vingla överdrivet eller nappa tag i honans nackfjädrar (vilket inte alls är ovanligt hos andra arter).

Men det här liknar ju ändå andra fågelparningar jag sett och just här gör nog hannen det han klev upp för. Efter detta brukar hannen hasa eller kliva av honan, alternativt rasa av framåt, över huvudet, som tranparningen jag såg en gång. Men de här fåglarna avslutar akten på en helt annat sätt, och i samförstånd. 

Hannen lägger vingen om honan och för sin näbb över hennes när han elegant kliver ner.

Han fortsätter att hålla om henne och de håller sina näbbar korsade helt kort...

...innan de nickar lätt åt varandra (som ett diskret tack), tittar bort...

...och går åt varsitt håll. Har ni någonsin sett en så elegant parning i naturen? Jag hade bara läst om detta och kunde bara häpnande konstatera att det stämde på pricken med litteraturen.  

De är ganska blygsamma med sina bon också, bara en liten hög med skrufs på marken.

Det här är förstås ett annat par och här har en förälder fullt upp med att sjasa bort den betydligt större hägern från denna änden av dammen. Avståndet var mycket långt och jag såg inte ungarna förrän efter jag tagit bilden. Såna småttingar står förstås högt upp på önskelistan. Men i somras fick jag i alla fall se den eleganta parningsakten för första gången.

Hälsningar Lena

Det där med makro - man måste ju öva

Det var verkligen länge sedan jag dedikerat ägnade mej åt makrofoto med idag fick jag en stund när vi var vid en stuga på Vindö utanför Stockholm och min sambo var upptagen med annat. Jag hade bara min kamera och mitt gamla 100 mm makro. Pyttesmå fina svampar har jag ju sett många fina makrobilder av här bland bloggarna, så jag letade upp en liten svamp. Det var inte så lätt...

På samma stenhäll hittade jag det här röda bladet och även om det här kanske inte heller blev någon drömsk höjdare, är det ju kul att se vilken enorm skillnad i färgpalett det kan bli på samma kvadratmeter (beroende på hur man vänder sej i förhållande till ljuset och bakgrunden). 

Ljungen var förstås vissen men nu experimenterade jag med live view och manuell fokus. Kameran drar förstås rejält med batteri när man fotar så här.

Till slut hittade jag de här små vita stjärnblommorna och då kände jag att makroivern vaknade någonstans inom mej. Men det blåste 15-18 m/s i byarna så det var inte helt lätt. Det blev i alla fall några rutor med viss skärpa på en blomma. 

På den här landade också en pytteliten fluga en kort stund och den blev nästan skarp. Även om jag har gått ett par makrokurser för John Hallmén och "vet hur man gör" måste man förstås öva regelbundet även vid makrofoto. Bara att se motiven, som ofta finns precis där man står, kräver övning. Nu var det länge sedan för min del.

Hälsningar Lena

Även en björn kan behöva lite tandtråd...

Det får bli sista bilden från östra Finland. Nu är det fredag, yeah...

Hälsningar Lena

Östra Finland, dag 4 på mossen

Fjärde dagen som vi skulle sitta i gömsle och Lassi kommer överens med Magnus om var vi ska sitta och vilken plan som gäller för dagen. Vi har ju inte fått se varg och det troligaste ställe för den att dyka upp är på mossen där vi satt första dagen. Det kommer att läggas ut en åtel där plus lite "smågodis" som Magnus kommer att gömma i närheten av det gömslen vi sitter i. 

Vädret är sol med stackmoln och ljuset varierar sålunda, men det är väldigt mycket ljusare än på de platser vi suttit de senaste två dagarna. Korparna är snabbt på plats och jag kan ju inte motstå att ta några bilder på dem. Jag skulle kunna visa flera blogginlägg med enbart korp i olika poser och ljus, men jag besparar er det så länge.  

Längst bort mot skogsbrynet sitter en korp, några kråkor och en havsörn. Vi såg ju en havsörn här under första dagen men den kom aldrig särskilt nära. Kanske kan vi få se lite mer av den idag. 

Den mörka björnen är snabbt på plats men den blir skrämd och springer iväg. Det ser tungt ut på den blöta myren och den springer inte så långt. Den lunkar runt i en stor vid sväng och kommer så småningom tillbaka.

En av de ljusare björnarna kommer också lufsande. Lägg märke till att örnen fortfarande sitter i bakgrunden. Så här långt är allt ungefär som man kunde förvänta sej. Vi har blivit rätt bortskämda med att björnarna kommer relativt snabbt, men ingen varg syns till.

Något förvånande dyker järven upp. Den brukar inte vara på denna plats så ofta och det tyder ännu mer på att vargarna inte är i närheten, om järven vågar sej fram. Den springer runt och letar efter smågodiset som Magnus gömt och låter björnarna turas om att äta på åteln.  Vi fortsätter spana ut på mossen mellan kortare fotosessioner när något rör sej på en plats som man gillar. Det är ett stort öppet område att hålla utkik över och/eller skapa sina egna kompositioner. 

Plötsligt kommer en stor fågel inflygande, en örn, men inte havsörnen för den sitter kvar i det gamla trädet. 

Det är en kungsörn och Magnus, som sitter med oss i det stora gömsle vi har för dagen, blir exalterad. Kungsörnsparet i området har inte setts här på länge. 

Det yr korpar åt alla håll när kungsörnen kommer in för landning i närheten av åteln där det för närvarande inte sitter någon björn. Solen gick också i moln precis i det ögonblicket. 

Örnen äter lite men kommer inte till ro och lättar ganska snart. Den sätter sej en kort stund i ett av de döda träden som korparna brukar sitta i, innan den flyger upp igen. 

Den visar upp sej i all sin prakt innan den gör en stor lov över området och försvinner bort över mossen, mot skogen. Den landar i ett träd någonstans bortanför fotoavstånd men inte alltför långt bort. Vi hoppas förstås att den ska komma tillbaka. 

Det går bara fem minuter så kommer en ny örn flygande och nu är det havsörnen som seglar in mot oss. 

Den kommer in för landning en bra bit från åteln och visar upp sej väldigt fint. Det blir förstås mängder med bilder. 

Örnen landar en kort stund i blötan och lättar sedan. 

Det blir väldigt fina poser både när den landar och sedan flyger upp igen. Det här artar sej mycket bra. 

Av någon anledning landar örnen igen, ungefär som att den ger oss ännu en chans att sätta några fina bilder, innan den återigen ger sej iväg. Den är aldrig i närheten av åteln och stannar inte tillräckligt länge på marken för att hitta något annat ätbart. 

Nu lugnar det ner sej något men efter ca 20 minuter kommer en kungsörn, men inte från det håll där den första försvann.

Det här är en annan individ och Magnus viskar förtjust att vi nu fått se båda kungsörnarna i det par som brukar uppehålla sej i området. Den landar kort i en tall. 

Men bestämmer sej ganska snart för att den vill smaka av det som bjuds.

Den gör en lov och kommer in mot åteln där den slår sej ner och sitter en lång stund. Den tar för sej och fyller krävan så det blir en stor bula på halsen innan den ger sej av.

Den landar prydligt i samma träd som havsörnen. Solen ligger nu lågt och kommer strax att förvinna bakom en trädridå innan den går ner för dagen. 

Medans det fortfarande går att fotografera kommer den andra kungsörnen tillbaka för att äta lite mer. Havsörnen tar inte del av något utan sitter mest i trädet och avvaktar efter sin flygtur framför gömslet. Den räknar kanske med att det ska finna rester kvar till nästa dag. 

Jag har bestämt mej för att sova kvar i gömslet. Vi har suttit i ett stort bekvämt gömsle för sex personer och det finns bekväma britsar med madrasser att sova på. Niklas stannar också kvar över natten och vi kryper ner i våra sovsäckar vid niotiden. I gryningen kan vi skymta en svart skepnad på åteln, en björn. Järven kommer också förbi när det börjar ljusna, men jag har visat så många bilder på dessa djur tagna i bättre ljus, så jag hoppar över det. 

Björnen lufsar iväg och när det blir ledigt på åteln sitter plötsligt kungsörnsparet där. Vi såg inte ens när de kom inflygande. Jag brukar inte visa bilder där åtelresterna syns men det här tyckte jag ändå var en praktfull syn. Man ser också stålvajern som åteln sitter fast med, så att de stora djuren inte ska dra med sej maten  i skogen. 

Det kom inga vargar men vilken dag det blev ändå. Man kan ju inte vara besviken efter en sån här upplevelse. Jag hade absolut inte förväntat mej att få se dessa pampiga rovfåglar på så nära håll som vi fick denna dag.  

Hälsningar Lena

PS. Anledningen till att det inte är vargar på plats, som det varit tidigare år, hänger ihop med att alfahannen försvann i oktober -22 och endast honan plus två andra djur, antagligen unga honor, har funnits inom området sedan dess. Det har därför inte blivit någon valpkull i år. Alfahonan har bara visat sej sporadiskt under sensommaren och inte alls de senaste veckorna.