Knölsvanar på hal is

Plötsligt blev det vinter. Fredag morgon och jag spanade ut på gatan från mitt arbetsrum hemma. Allt det vita föll ju på torsdagen och då var jag tvungen att vara på jobbet pga undervisning. Fredag kunde jag jobba hemma och valde att göra det. Jag hade dock mycket att göra och det här blev den enda bilden jag tog. Lördagen skulle ju bjuda på minusgrader och sol så jag inväntade min lediga dag. 

Vädret var strålande nästa morgon och efter frukost åkte jag till Råstasjön för att kolla in fågellivet där. Det jag helst ville se var den stora knölsvansfamiljen och jag hade inte gått långt förrän jag såg dem lätta från sjön. 

Hela familjen med två vuxna knölsvanar och åtta fullstora årsungar övningsflög över sjön. En imponerande syn.

De gjorde flera vändor runt sjön och passerade Strawberry Arena (fd Friends), höghusen med lägenheter och Mall of Scandinavia. 

De flög ner mot Lötsjön och vände för att komma tillbaka och passera mej ännu en gång.

De flög i en ganska tät formation och det var en mäktig syn.

När de väl skulle landa behövde de dock mer än hälften av sjöns yta innan alla hade stannat. Isen hade lagt sej och även om den var tunn var det tillräckligt med is för att bära en knölsvan. De landade sålunda på glansis. Det fick mej att tänka på curling för nybörjare.

Det här hade inte ungarna haft möjlighet att träna på särskilt mycket. Mamma och pappa landade, kanade en bit och stod sedan stilla. Ungarna gjorde allt möjligt.

" - Man ska gå som en pingvin har jag hört tanterna med brödpåsarna säga. Pingvin!  Jag är ju en svan! " 

" - Du ser ut som en gråsäl...Nej, pingvin! Jag har sett på Netflix hur de gör. De slänger sej på bröstbenet och åker kana på snö och is. Hur coolt som helst! "

" - Finns det icebugs för svanar? "

" Hur gör man??? Vad hände med vattnet? " 

Det här är antagligen svanungdomarnas första erfarenhet av is. Vi har visserligen varit borta en vecka, men jag tror inte Råstasjön frös förrän på torsdagen förra veckan. 

" - Det bästa är nog att flyga ändå...."

" - Bara en lite kort bit, till resten av min familj,...det här går ju bra..."

"  Men hur stannar man ??? "

De halkade runt en del men lyckades samlas någorlunda utan att krascha in i varandra. Föräldrarna iakttog sina telningar som gled runt på isen. Själva stod de helt stilla där de landat. Varför halka runt när det inte behövs, sjön är ju ändå deras. 

Till slut hade familjen samlats någorlunda och de började slå sej till ro ute på isen. Nu regnar det och deras pöl kommer att tina under natten om den inte redan har gjort det. I morgon är allt säkert som vanligt igen. 

Jag lämnade knölsvansfamiljen övertygad över att de kan hantera situationen och dra från platsen när vintern kräver det. På väg tillbaka till bilen fick jag syn på denna ensamma svanunge. Den här kommer nog att få en tuffare vinter och helt ensam klara den sej nog bara om den blir utfodrad av människor, som förhoppningsvis ger den bättre mat än bröd.

Hälsningar Lena

Ungsvanar i ljuset

Det blev några extra bilder på de stora svanungarna för jag gillar färgen på deras fjädrar och de olika skiftningarna i gråbruna toner som de uppvisar så här års. 

Solljuset över sjön inbjöd till några experiment i high key 

De håller sej rena och fina. Fjäderdräkten glänser faktiskt när solen faller i en viss vinkel. 

Till slut somnade alla in. Jag vet faktiskt inte varför alla sover med huvudena åt samma håll. Det var dessutom vindstilla. Så här såg det i alla fall ut när jag lämnade dem.

Hälsningar Lena

Hemma hos familjen knölsvan

Jag hade länge planerat att kolla in hur det gått för knölsvansfamiljen vid Råstasjön och fick äntligen en chans. Jag gav mej iväg i god tid före soluppgången. Kanske lite väl tidigt...När jag parkerat vid tennishallen bakom Råstasjön var det fortfarande väldigt mörkt på gångvägen ner mot sjön.

Jag stannade till en stund och tog några bilder i skenet av lyktorna. Det var fint och stillsamt fast man kunde höra staden vakna runtomkring. 

När jag kom ut på promenadvägen runt sjön tog jag ett fem bilder i stående format för detta panorama. Det är vyn mot Friends, nej fel, Strawberry arena. Solen är på väg men inte riktigt än.

Jag promenerade vidare...Ljuset tilltar sakta och det simmar en och annan fågel på vattnet. Sothönsen är i alla fall vakna. Jag spanar efter knölsvanar...

Där är de! Jag kan räkna till åtta på kamerans display plus en vuxen individ som inte är med på denna bild. De har inte vaknat ännu och befinner sej på andra sidan sjön i förhållande till min position. Jag fortsätter promenaden, de är ca 1,5 km bort. När jag når dit är de förstås inte kvar...

Jag kommer tillbaka till samma ställe och tar fem bilder till för ett nytt panorama. Solen kommer snart att gå upp.

Några hundra meter senare får jag syn på dem. Hela familjen har precis nått favoritplatsen där en mjuk stenhäll sluttar ner mot vattnet. Jag räknar vimlet av grå halsar och får det till åtta, plus två helvita individer.

Den här bilden tog jag 24 juli på samma ställe. Då var de åtta ungfåglarna fortfarande duniga och redan då såg det förstås hoppfullt ut att de skulle klara hela kullen även detta år. 

Nu vet jag att så är fallet. Knölsvansparet vid Råstasjön har återigen lyckats med en kull på åtta ungar. Jag byter från 100-500 zoomen till 16-35 mm och hukar mej mitt i den stora svanfamiljen.

Solen har gått upp och bjuder på morgonljus, även om det inte är så spektakulärt på denna plats. Jag sitter på huk bland svanarna som gör morgontoalett. 

Med 16 mm kan jag nästan klappa den vuxna svanen på stjärten och hen tittar på mej en kort stund. Men det här är det snällaste svanparet jag någonsin mött och den vuxna fågeln bryr sej egentligen inte alls om min närvaro. 

Det är precis som jag har upplevt tidigare. Jag får sitta mitt i familjen som ägnar det mesta tiden åt att putsa sej. Emellanåt för de en lågmäld kommunikation av mjuka kvittrande (från ungarna tror jag) i kombination med resta halsar. De har koll på varandra på ett artigt sätt. Lågmälda för att vara så stora. 

En efter en bäddar de ner sej för att sova frukost och jag lämnar dem efter ett fint möte. Det blev förstås betydligt fler bilder och de kanske kommer i ett senare inlägg. 

Hälsningar Lena

Vi närmar oss hägersäsongen, gråhäger alltså.

Jag gjorde en utflykt i morse till ett av mina favoritställen. Huvudsyftet med besöket kommer i en annan blogg. När jag var på väg tillbaka till bilen passerade jag en nästan igenvuxen bäck och hajade till då det stod en gråhäger där. Avståndet var häpnadsväckande kort. 

Splatt! Hägern fiskade i det nästan obefintliga vattnet. Wow, jag adderade 15 minuter till min parkeringstid och stannade en stund. 

Det fanns tydligen små fiskar i vattnet som vassen växte i, även om man knappt kunde skönja någon öppen vattenyta. Hägern fick upp en liten munsbit som snabbt försvann ner i det stora gapet. 

Det fortsatte direkt med sitt spanande.

Nästa hugg kom bara efter ett par minuter. Vattnet skvätte bland de gröna vassbladen

En till liten godbit sprattlade i näbben. Små fiskar för en gråhäger, men får man bara ihop tillräckligt många fungerar det lika bra som en stor måltid.

Jag stannade ca 15 minuter och under den tiden fångade hägern fem små fiskar. Napp på första försöket alla gånger.

Det här är ett ställe där det nästan alltid sitter en gråhäger så länge vattnet inte har frusit. Eftersom det rör sej lite när det strömmar ut i Råstasjön, är det här ett av de sista ställen där en häger kan fiska själv innan kylan slår till på allvar. Att det redan nu var en bra plats för att fånga småfisk hade jag inte koll på.

Ännu en lyckad fångst att skaka ner i svalget. Tillräckligt många snacks blir man också mätt på. Det här var ju ändå bara frukost.

Jag lämnade den fiskande hägern med den senaste fångsten i svalget och gick mot parkeringen. Där gick en kvinna runt och kollade om man hade betalat. Vilken tur att jag förlängde min avgift med 15 minuter. I alla fall en sak som är bra med de där jobbiga parkeringsapparna som man måste ha, ni känner säkert igen er :-)

Hälsningar Lena

Knölsvansfamiljen, en uppdatering

För en tid sedan gjorde jag en tur till Råstasjön för att bl a kolla hur det gått för familjen knölsvan som jag skrev om i ett tidigare inlägg (här). Till min stora glädje har alla åtta ungar klarat sej så här långt. 

De börjar nu likna svanar och är ungefär lika stora som vitkindade gäss, men de har fortfarande mycket dun på kroppen. Solen strålade från en blå himmel och från fel håll när jag först träffade på svanfamiljen. Jag tog en promenad runt sjön och fotade sländor mm.

Jag såg sedan att svanfamiljen intagit ett av sina favoritställen, på andra sidan sjön. Notera mannen till höger med telefonen. Det var många som stannade och tog bilder på dem och de höll ett bra avstånd, fast svanföräldrarna är mycket lugna. 

Jag gick bort till dem och det pågick förstås putsning. Har man över 30 000 fjädrar finns det mycket att sköta om. Med 100-500 mm på kameran kan jag iaktta dem på lite avstånd. De tar dock ingen som helst notis om att jag är där.

Ungarna tycks veta vad de ska göra...

Jag spanar på dem genom några små buskar och ser att de börjar komma till ro.

De är ju fortfarande bara ungar och nu somnar de en efter en. Med närheten till Strawberry Arena (fd Friends) har dessa ungar fått "uppleva" både Taylor Swift och Bruce Springsteen i sommar. Föräldrarna är luttrade storstadssvanar.

Båda föräldrarna är i närheten, men den andra passar på att bada.

Den har en skön badteknik, men lyckas aldrig komma under vatten med hela kroppen samtidigt. En annan taktik är att slå runt åt sidan... 

...och så flaxas det en hel del.

Badet avslutas förstås med några kraftiga vingslag och vattnet yr runt den stora fågeln.

Den simmar sedan in till viloplatsen där ungarna yrvaket tittar upp.

Familjen är komplett och nu kan alla vila middag. 

Det är andra gången som jag har dokumenterat att knölsvansparet lyckas med åtta ungar vid Råstasjön. Jag kommer att följa upp dem minst en gång till, senare under hösten. Men har de blivit så här pass stora finns det ju hopp om att alla kan bli flygfärdiga innan det blir vinter.

En sista vy över Råstasjön innan jag åkte vidare. 

Hälsningar Lena