Mera hägrar

Det blev en extra tur till hägrarna medan det fortfarande var vinter i området. Jag hade sett på SMHIs prognos att snön skulle tina bort den kommande veckan. Jag köpte därför färsk strömming och övertalade min sambo att han måste följa med för att kasta fisken till fåglarna. Det går undan när man bjuder på godsaker och man hinner inte med om man kastar fisken själv. 

Vi gick till ett ställe där jag kunde få snö i bakgrunden och där satt det en ensam häger. Den första fågeln hann inte mer än plocka åt sej strömmingen förrän det landade en konkurrent.

Har man lyckats ta en liten filé gäller det att ducka...

...och finta bort den inkommande hungriga hägern med en hastig manöver. 

Det är en fin vinterdag med någon minusgrad och det är mängder med folk vid Råstasjön. Hägrar, som normalt är väldigt skygga, passerar på låg höjd mellan människor, hundar och barnvagnar. 

Vi har bara hunnit kasta två strömmingar och det har redan samlats lite för många fåglar.

Det uppstår en kort närstrid och även om det är trädridå i bakgrunden gillade jag blicken på dessa två.

Mötet var över på ett ögonblick och de landade i snön. "-Finns det mer fisk?"

Det kom fler hägrar inflygande. Notera ögonens placering som gör att de kan spana nedåt, mot marken. 

På ett ögonblick så var det fullt hus! Det här är inte riktigt vad jag vill ha men de små fiskfiléerna var åtråvärda.

Det var svårt att få till bilder med så många fåglar och fyra är definitivt för många.

Tre kan fungera och här har två av dem lyckats hugga tag i samma strömmingsfilé. Om jag hade planerat detta bättre hade vi haft hel strömming med oss, nu fick jag ta filéer för det var det enda som fanns.

Helst vill jag bara ha två hägrar som interagerar och det var inte lätt att få till denna gång. Men man kan fixa en del i PS efteråt...vilket jag gjort på denna bild. Sen är det problemet med att få snö att se ut som snö, utan att få helt fel färg på hägrarna. Om man vitbalanserar så att snön bli vit blir hägrarna bruna. Jag justerar på flera ställen men får alltid lite blåstick i snön om hägrarna ska vara blågrå, vilket jag föredrar.  

Ett alternativ är att göra bilderna svartvita med en mycket svag blå ton, för jag vill ha kall grå färg. Det fungerar ibland.

Den här bilden blev bättre i svartvitt än i färg och bättre än den ovan (tycker jag). Men det kan också vara en vanesak. För mej är hägrar på snö inte svartvita, men jag kan tänka mej att några av er tycker att det är självklart att de gråsvarta fåglarna på snö gör sej bäst utan inslag av färg.

Hälsningar Lena

Rapport från Råstasjön

Förra helgen, då det var vinter i Stockholm med omnejd, åkte jag och kollade hur det var med  fågellivet vid Råstasjön. Ett 40-tal hägrar satt på isen och runt sjön när jag var där första vändan. 

"Matlådorna", som hägrarna får fisk i, var utställda men det var lite oklart om det fanns någon mat i dem. Hägrarna satt mest och kurade när jag kom.

Vid den största småfågelmatningen huserade alla de vanliga småfåglarna samt ett antal nötskrikor och koltrastar.

I sjön simmade en vit and bland alla gräsänder och sothöns.

Det fanns också några gäss och den här damen kom med en påse, vilket gässen var först att uppfatta, samt en skata. Hägern satt där innan hon kom och flyttade sej inte. 

En kort stund senare hade alla Råstasjöns gräsänder och sothöns också förstått att det vakades godsaker på land.  

Hägrarna bjöd på lite lättare "dansuppvisning" och man kan ju tycka att jag borde ha koll på hur stora de blir då de plötsligt flyger upp med vingarna fullt utfällda. Men jag var nog ringrostig för det blev många "klippta" vingar och ben. 

Den här lyckades vika ihop ena vingen så att den precis fick plats i bildfältet. Man står ju så pass nära fåglarna att det räcker med 100 - 200 mm, men när de sitter hopkurade är det lätt att man zoomar till kanske 400 eller 500 mm. 

När två individer börjar flaxa och sträcka på sej är det svårt hinna zooma ut och att få med allt i bildfältet, trots att de rör sej förhållandevis långsamt för att vara fåglar.

Tacksamt vek den flygande fågeln ihop sina vingar uppe i hörnet.

De är nyckfulla och roliga att titta på.

" - Jag ska minsann rycka dina prydnadsfjädrar din löjliga fjant!"

Den här satte sej i ett träd och spanade.

Där satt den när jag lämnade hägrarna för denna gång.

Hälsningar Lena

Knölsvanar på hal is

Plötsligt blev det vinter. Fredag morgon och jag spanade ut på gatan från mitt arbetsrum hemma. Allt det vita föll ju på torsdagen och då var jag tvungen att vara på jobbet pga undervisning. Fredag kunde jag jobba hemma och valde att göra det. Jag hade dock mycket att göra och det här blev den enda bilden jag tog. Lördagen skulle ju bjuda på minusgrader och sol så jag inväntade min lediga dag. 

Vädret var strålande nästa morgon och efter frukost åkte jag till Råstasjön för att kolla in fågellivet där. Det jag helst ville se var den stora knölsvansfamiljen och jag hade inte gått långt förrän jag såg dem lätta från sjön. 

Hela familjen med två vuxna knölsvanar och åtta fullstora årsungar övningsflög över sjön. En imponerande syn.

De gjorde flera vändor runt sjön och passerade Strawberry Arena (fd Friends), höghusen med lägenheter och Mall of Scandinavia. 

De flög ner mot Lötsjön och vände för att komma tillbaka och passera mej ännu en gång.

De flög i en ganska tät formation och det var en mäktig syn.

När de väl skulle landa behövde de dock mer än hälften av sjöns yta innan alla hade stannat. Isen hade lagt sej och även om den var tunn var det tillräckligt med is för att bära en knölsvan. De landade sålunda på glansis. Det fick mej att tänka på curling för nybörjare.

Det här hade inte ungarna haft möjlighet att träna på särskilt mycket. Mamma och pappa landade, kanade en bit och stod sedan stilla. Ungarna gjorde allt möjligt.

" - Man ska gå som en pingvin har jag hört tanterna med brödpåsarna säga. Pingvin!  Jag är ju en svan! " 

" - Du ser ut som en gråsäl...Nej, pingvin! Jag har sett på Netflix hur de gör. De slänger sej på bröstbenet och åker kana på snö och is. Hur coolt som helst! "

" - Finns det icebugs för svanar? "

" Hur gör man??? Vad hände med vattnet? " 

Det här är antagligen svanungdomarnas första erfarenhet av is. Vi har visserligen varit borta en vecka, men jag tror inte Råstasjön frös förrän på torsdagen förra veckan. 

" - Det bästa är nog att flyga ändå...."

" - Bara en lite kort bit, till resten av min familj,...det här går ju bra..."

"  Men hur stannar man ??? "

De halkade runt en del men lyckades samlas någorlunda utan att krascha in i varandra. Föräldrarna iakttog sina telningar som gled runt på isen. Själva stod de helt stilla där de landat. Varför halka runt när det inte behövs, sjön är ju ändå deras. 

Till slut hade familjen samlats någorlunda och de började slå sej till ro ute på isen. Nu regnar det och deras pöl kommer att tina under natten om den inte redan har gjort det. I morgon är allt säkert som vanligt igen. 

Jag lämnade knölsvansfamiljen övertygad över att de kan hantera situationen och dra från platsen när vintern kräver det. På väg tillbaka till bilen fick jag syn på denna ensamma svanunge. Den här kommer nog att få en tuffare vinter och helt ensam klara den sej nog bara om den blir utfodrad av människor, som förhoppningsvis ger den bättre mat än bröd.

Hälsningar Lena

Ungsvanar i ljuset

Det blev några extra bilder på de stora svanungarna för jag gillar färgen på deras fjädrar och de olika skiftningarna i gråbruna toner som de uppvisar så här års. 

Solljuset över sjön inbjöd till några experiment i high key 

De håller sej rena och fina. Fjäderdräkten glänser faktiskt när solen faller i en viss vinkel. 

Till slut somnade alla in. Jag vet faktiskt inte varför alla sover med huvudena åt samma håll. Det var dessutom vindstilla. Så här såg det i alla fall ut när jag lämnade dem.

Hälsningar Lena

Hemma hos familjen knölsvan

Jag hade länge planerat att kolla in hur det gått för knölsvansfamiljen vid Råstasjön och fick äntligen en chans. Jag gav mej iväg i god tid före soluppgången. Kanske lite väl tidigt...När jag parkerat vid tennishallen bakom Råstasjön var det fortfarande väldigt mörkt på gångvägen ner mot sjön.

Jag stannade till en stund och tog några bilder i skenet av lyktorna. Det var fint och stillsamt fast man kunde höra staden vakna runtomkring. 

När jag kom ut på promenadvägen runt sjön tog jag ett fem bilder i stående format för detta panorama. Det är vyn mot Friends, nej fel, Strawberry arena. Solen är på väg men inte riktigt än.

Jag promenerade vidare...Ljuset tilltar sakta och det simmar en och annan fågel på vattnet. Sothönsen är i alla fall vakna. Jag spanar efter knölsvanar...

Där är de! Jag kan räkna till åtta på kamerans display plus en vuxen individ som inte är med på denna bild. De har inte vaknat ännu och befinner sej på andra sidan sjön i förhållande till min position. Jag fortsätter promenaden, de är ca 1,5 km bort. När jag når dit är de förstås inte kvar...

Jag kommer tillbaka till samma ställe och tar fem bilder till för ett nytt panorama. Solen kommer snart att gå upp.

Några hundra meter senare får jag syn på dem. Hela familjen har precis nått favoritplatsen där en mjuk stenhäll sluttar ner mot vattnet. Jag räknar vimlet av grå halsar och får det till åtta, plus två helvita individer.

Den här bilden tog jag 24 juli på samma ställe. Då var de åtta ungfåglarna fortfarande duniga och redan då såg det förstås hoppfullt ut att de skulle klara hela kullen även detta år. 

Nu vet jag att så är fallet. Knölsvansparet vid Råstasjön har återigen lyckats med en kull på åtta ungar. Jag byter från 100-500 zoomen till 16-35 mm och hukar mej mitt i den stora svanfamiljen.

Solen har gått upp och bjuder på morgonljus, även om det inte är så spektakulärt på denna plats. Jag sitter på huk bland svanarna som gör morgontoalett. 

Med 16 mm kan jag nästan klappa den vuxna svanen på stjärten och hen tittar på mej en kort stund. Men det här är det snällaste svanparet jag någonsin mött och den vuxna fågeln bryr sej egentligen inte alls om min närvaro. 

Det är precis som jag har upplevt tidigare. Jag får sitta mitt i familjen som ägnar det mesta tiden åt att putsa sej. Emellanåt för de en lågmäld kommunikation av mjuka kvittrande (från ungarna tror jag) i kombination med resta halsar. De har koll på varandra på ett artigt sätt. Lågmälda för att vara så stora. 

En efter en bäddar de ner sej för att sova frukost och jag lämnar dem efter ett fint möte. Det blev förstås betydligt fler bilder och de kanske kommer i ett senare inlägg. 

Hälsningar Lena