B. LOGGBOKEN
Texas i full blom
Efter 10 dagar i Richardson (Dallas), Texas är vi hemma igen. Eftersom vi varit i Texas många gånger blir det inte bilder på några typiska sevärdheter från Dallas med omnejd. Vi umgås mest med familjen när vi är där och rör oss ute i naturen. Det här är ett panorama av sju bilder (stående format) från parken som ligger inom promenadavstånd från min systers hus. Det var oerhört grönt och frodigt jämfört med hur det brukar se ut vid jul, då vi normalt brukar vara där. Många av bilderna i detta inlägg kommer från denna park där stora gräsytor inte klipps så här års och är fulla med blommor.
Den rosa blomman till vänster heter "pink evening primrose" och växte i stora mängder på ängarna med vildgräs. Den vita till höger har jag inte listat ut vad det är och den växte omgiven av något som såg ut som vildhavre.
Det här är en "indian blanket" och visst kan man förstå hur den fått sitt namn. Även om den var på väg att blomma ut fanns det fortfarande gott om dem och det surrade av insekter i dem.
Blommorna drog till sej mängder av insekter och fjärilar. Det här ser ut som en amiral i en något överblommad art av vad jag tror är en stäppsalvia.
Röd vallmo växte i grupper tillsammans med olika gräs och andra blommor. Här surrade det också frenetiskt.
Blomman som denna monarkfjäril sitter på ser ut som åkervädd tycker jag. Vi såg en del monarker, men inte några stora mängder. Jag konstaterade att den är lika vackert mönstrad på undersidan av vingarna, eller kanske t om vackrare, som på ovansidan. Monarkfjärilen är Texas statsfjäril.
En tidig morgon gick vi ut till vägen och fotade blommorna som stod i den breda gräsytan mellan de båda tvåfiliga vägbanorna. Det här är en " indian paintbrush", som är en typisk vårblomma och nästan utblommad.
Det jag var ute efter var "blue bonnet". Det är Texas statsblomma och den blommar i enorma mängder på våren, dock var vi för sena för att se de praktfulla fälten med dessa blommor och fick nöja oss med några klena exemplar vid vägen.
Lite här och där såg vi den här stora blomman. Det är en "antelope-horne" eller "spider milkweed," som är monarkfjärilens larvers favoritföda. Bilden är stackad av 10 bilder och de är tagna strax efter en regnskur.
Blomman på dessa bilder heter "beautiful primrose" och den stod i vad som nog var en rabatt. Jag stannade till för det var mängder med fjärilar där och lyckades fånga dessa två på bild. Den till vänster är en "American lady" och den till höger en "Common buckeye". Båda är vanliga fjärilar i Texas och vi såg mängder av dem.
Den gula fjärilen sitter på vad som ser ut som kråkvicker (som Stefan noterade när jag visade den första gången). Det stämmer, den heter "cow vetch" och är introducerad till Nordamerika, där den blivit ett ogräs. Kråkvickern i Texas har större blommor än hemma och den växer till enorma buskar som klänger högt upp i träden. Fjärilen till höger är antagligen en "variegated fritillary". Vi stötte på dem i mängder på ett par ställen och de satte sej ofta även på oss.
På ett jättebestånd av kråkvicker landade plötsligt en gigantisk makaonfjäril, här heter den "tiger swallowtail " eller Papilio glaucus. Den vi ser hemma heter Papilio machaon och även om den är stor, är den inte så här stor. Den flög också ganska långsamt och det var nog därför jag lyckades få denna på bild.
Kom ihåg att kråkvickerns blommor är betydligt större än de vi har hemma. Fjärilen var stor som min handflata.
Den pampiga tistelblomman heter "Texas thistle" och här är två andra vackra fjärilar som vi såg flera gånger. De är också rätt stora men inte i närheten av en "tiger swallowtail". Den till höger heter dock "black swallowtail" och det kan man kanske förstå då man ser mönstret på vingarna. Fjärilen till vänster är också en "swallowtail" men jag har inte tillräckligt bra bilder för att veta vilken. Det här är ett axplock av fjärilar och blommor som vi stötte på, men det fanns mycket mer ffa av blommorna. Sen fanns det förstås andra djur....mer om det senare.
Hej så länge,
Lena
Östlig rävekorre
Stefan visade en serie bilder på ekorrar för ett tag sedan och jag är lika svag för dessa gnagare som han så här kommer en annan variant fotograferad i Texas. En fox squirrel" eller östlig rävekorre är som mycket annat i USA betydligt större än motparten vi har i Sverige. Den kan väga upp till 800 gram och älskar att frossa i ekollon (jättestora amerikanska), valnötter och pekannötter. I villaområdet där min syster bor och i parkområdena runt omkring finns det mängder med rävekorrar.
De kan variera lite i färgerna men det här är nog den vanligaste kostymen och de har en lång kraftig svans som de viftar med. De har också en repertoar med olika ljud som de kan ge ifrån sej om man står och tittar på dem.
De är nyfikna och den här lyssnar till ljudet från min kamera. De har anpassat sej till att bo bland villorna och plockar girigt nötterna från alla ekar och pekannötsträd som finns i området.
Här kan man se hur den svänger med svansen. Ekorren har en kroppslängd på 25 -38 cm och svansen är ungefär lika lång. Det betyder alltså att en stor individ kan ha en totallängd på över 70 cm.
Även om de gillar nötter äter de förstås lite allt möjligt som t ex bladknoppar, insekter, rötter, fågelägg, grönsaker i trädgårdslandet, frukt och grödor som t ex havre, vete och majs. De ställer dock inte till med samma röra som tvättbjörnar gör när de kommer åt soporna.
De här ekorrarna tillbringar förvånansvärt mycket tid på marken och man ser dem ofta när de plockar nedfallna nötter. Den här har fått tag i ett fint ekollon.
De gömmer nötter i förråd inför vintern och helst ska de skalas innan de stoppas i förrådet. Den här försvann upp på ett hustak med sin nöt så kanske fanns det ett nötskafferi där uppe någonstans.
Hälsningar Lena
Nya världens gamar, korpgam och kalkongam
Som Johnny påpekat så är detta en korpgam, den håller ihop med kalkongamar men har inte alls så bra luktsinne som kalkongamen. Lägg märke till att fötterna ser mer ut som på en hönsfågel än en rovfågel. Denna gam fångar inte byten med fötterna utan lever på as och allt möjligt den kan komma över.
Den här individen satt mycket påpassligt på en grindstolpe utanför småstaden Eagle Lake. Den såg ut som att den satt på vakt men det här var nog mest en bra utkiksplats. Man är noga med att ange att det är privata ägor i USA och man går eller kör inte innanför en sån här skylt.
Det här är en kalkongam, den mest spridda gamen på den amerikanska kontinenten som förekommer från södra Kanada ända ner till Sydamerikas spets. Precis som andra gamar är den naken på huvudet. Hos unga individer är huvudet gråsvart. Hos könsmogna gamar blir det rödaktigt och med den mörka fjäderdräkten liknar den då en kalkon, därav namnet. Det vanligaste är att man få se kalkongamen så här. Ibland känns det som att den passerar strax ovanför ens huvud. Till skillnad från många andra fåglar har kalkongamen ett utmärkt luktsinne och det söker efter kadaver eller annat gott genom att flyga förhållandevis lågt och lukta sej fram. Här kan man också se att den har väldigt stora näsöppningar.
Man kan också få se dem så här. En grupp kalkongamar som nyttjar termiken och seglar runt uppe i det blå. Här fanns det väldigt mycket gam och det är första gången jag ser så pass många samtidigt i luften. Det var nog ca 20 totalt men jag fick med sju som mest på bild. Kalkongamar är rätt stora med ett vingspann på 170-180 cm.
Vi promenerade genom ett ganska snårigt skogsområde när jag fick jag syn på en massa vita fläckar på buskar och löv. Det här måste vara gamarnas favoritträd sa jag och tittade upp. Där satt det minst 15 gamar och tittade ner på oss. Just dessa två är korpgamar och det kan tydligen även dela träd med korpgamar. Det var svårt att fota genom löv och grenar dessutom blev de lite upprörda över att vi stannade under deras träd.
Flera av dem lättade och flaxade iväg en bit till andra träd. Korpgamen är något mindre än kalkongamen med ett vingspann på 130 -170 cm.
Kalkongamar saknar syrinx (kvitterorganet, dvs fåglars motsvarighet till stämband) och kan bara ge ifrån sej grymtande och låga väsande läten. På bilden ovan ser man tydligt de stora näsöppningarna. Kalkongamar finns överallt men de gillar inte regnskog och oftast inte högre höjder än ca 2500 m över havet. De finns dock i storstäder som t ex New York där de beskrivs som en värdefull "clean-up service". Släktnamnet Cathartes härstammar från grekiska och betyder "renaren".
Kalkongamarna är sociala och lever i grupper som ibland kan bli ganska stora. De vilar i dessa grupper på nätterna och vi såg en grupp på ett 30-tal fåglar som höll till uppe på några höga kraftledningsstolpar.
De avslutande bilderna kommer från när de landade och kivades lite uppe på en av dessa stolpar. Tyvärr inte i bästa ljus men de var ändå kul att fota dem där uppe.
Två kalkongamar och en korpgam sittande till höger.
Kalkongamar har inga egentliga naturliga fiender men om en predator närmar sej en ruvande fågel eller ett bo med ungar kan de reagera genom att kräkas upp matrester på inkräktaren. Det fungerar bra mot närgångna människor.
Hälsningar Lena
På prärien
Vi brukar åka iväg ett par dagar när vi är i Texas och åker man söderut från Richardson måste man alltid tråckla sej igenom korsningen "High five". Om man ska rakt fram går det för det mesta bra så länge man ligger i en av mittfilerna och inte åker av åt öster eller väster av misstag. Det gick bra denna gång.
Vi körde söderut mot en liten stad som heter Eagle Lake strax väster om Houston. Restid fyra och en halv timme med en snitthastighet på drygt 100 km/timmen. Vi passerade genom jordbrukslandskap med betesdjur och en del spannmålsodlingar. Skyltar med Trump 2020 skymtade på en del gårdar och staket.
När vi kom fram till Eagle Lake fortsatte vi direkt till den nationalpark som vi ville besöka. Det finns bara ca 1% naturlig prärie kvar i USA numera och detta område försöker man bevara bl a för en utrotningshotat fågelart som heter Attwater prairie chicken. När vi kom fram var det molnigt och solen var på väg att gå ner. Vi gjorde en kort tur och orienterade oss lite.
Prärie ska betas av djur och eftersom man inte längre har bison i området låter man nötkreatur beta.
Vi kunde se stora flockar med småfåglar (oklart vilken sort) som flög närmare Eagle Lake, men det började mörkna så vi fick lämna prärien för att återkomma nästa dag.
Vi bodde på ett motel som helt klart sett sina bästa dagar men det var det enda som fanns i Eagle Lake. Det hängde en doftgran i sängbelysningen (som inte gick att tända) men lakanen kändes rena och vi hittade ingen synlig ohyra. Det fanns ett kylskåp, som utlovat, där vi stoppade in medhavd frukost. Middag åt vi på den enda restaurang som vi kunde hitta som inte var ett snabbmatställe.
Nästa morgon var vi ute redan i gryningen men tyvärr var det mulet och trist ljus när solen gick upp vid halv åtta. Alldeles utanför nationalparken stötte vi på en vitstjärtad vråk.
Här kan man se hur den fått sitt namn. Det är en vanlig rovfågel i området och vi såg flera stycken.
Det är våtmark i en del av parken och det finns en liten pöl med vatten. Det hade regnat ovanligt mycket på sistone så det var rejält med vatten i pölen samt en del grönt gräs. En vanlig gråhäger lättade när vi kom och gick.
Här promenerade vi längs en markerad rutt och stötte på vitsvansade hjortar. Det var uppenbart att de sett turister förut även om vi var de enda besökarna just då. Det var inte direkt högsäsong för djur- och växtlivet i slutet av december och några präriehöns såg vi förstås inte skymten av.
Hjortarna stötte vi på lite här och där. Det ska också finna "coyote" och "bobcat" men de är nog alltför skygga för att man ska se dem när man går till fots.
Det svepte förbi en kalkongam, kontinentens vanligaste gam. De såg vi mer av på ett annat ställe så det får komma i en annan blogg. Staketet är för att vi befinner oss i kanten av det som hör till nationalparken.
I den del som är riktig prärie, dvs gräsbevuxet slättlandskap, kör man bil runt en slinga. Man genomför kontrollerad avbränning varje år för att hålla nere buskar och sly.
Det här är en bra bit från våtmarken och vindkraftverket pumpar upp vatten till en tråg som nötkreaturen nyttjade.
Så här ser det alltså ut på prärien, det lilla som finns kvar. Här växer ffa tre sorters präriegräs och man samlar in gräsfrön från dessa varje år för att försöka återskapa prärie i delar av parken som tidigare varit uppodlad.
Vi spanade förstås efter präriehönsen men såg aldrig några. Den här fågel (ängstrupial, möjligen östlig ängstrupial) skymtade vi ibland och just här sjunger den dessutom för full hals.
Den är vackert gul även på bröstet men ville inte visa upp sej ordentligt. Det var allt från Texas prärien så länge.
Hälsningar Lena
Hummertradition återupptagen nyårsdagen 2022
Sedan millenieskiftet har vi haft som tradition att äta hummer och dricka det godaste bubblet till lunch på nyårsdagen. Det blev så för att vi inte orkade äta hummer efter tolvslaget 2000 och hade ett par riktigt goda flaskor champagne kvar. Alltså blev det en brunch dagen efter och en återkommande tradition. Nu när vi åter kunde ses igen hos min syster i Texas, efter två års uppehåll, måste vi ju ha hummer. När vi hämtat åtta humrar hos fiskhandlarn på nyårsafton blev det storkok i två stora kastruller.
Så här många har vi aldrig haft förut och nu hade vi även ett nytt problem. Alla år jag kan minnas har det varit så pass kallt på nyårsnatten att humrarna har fått stå ute. Nu hade vi 27 grader varmt och det skulle bli runt 20 grader på natten. Alltså måste humrarna kylas och sedan stoppas i kylskåpet. Även ett amerikanskt kylskåp (dvs stort) har sin begränsning när det också står råvaror till nyårsaftonens middag för 12 personer där. Vi kylde i alla fall humrarna i badkaret och lyckades få in dem i kylskåpet till nästa dag.
På förmiddagen den 1 januari dukades bordet med hummer för åtta personer. Som tillbehör serverasdes varmt vitlökssmör och vitt hembakat bröd.
Varje par bidrar med en flaska god champagne och här är det en person med van hand som serverar det första glaset (servitör under studietiden).
Vid tolvtiden är alla samlade och kan skåla för det nya året och att vi alla är samlade. De fyra hundarna har lagt sej tillrätta under eller bredvid bordet för de vet att nu händer inte så mycket på ett tag. Vad som också hör till denna tradition är att man inte är "uppklädd" utan alla kommer till bords som de känner för.
Min systerson Johan severar Tattinger. Han jobbar i vinbranchen med ffa finare viner. Den här flaskan hade en skadad ettikett och då kan den inte säljas (och regelverket är annorlunda i detta land än hemma).
Vi njuter av den goda maten och i början är det mest tyst runt bordet, förutom ljudet av skal som knäcks och sörplandet då någon suger ut innehållet i benen.
De flesta runt bordet äter precis allt som går att äta på en hummer, men mot slutet brukar det bli en del ben över som de sista entusiasterna plockar sönder till minsta beståndsdelarna. När allt är uppätet ska de stora skalresterna rengöras och sparas i frysen för framtida kok av hummersoppa.
Vi avrundar med enklare mousserande vin och en flaska med något så udda som ett bubbel med inslag av blåbär. Min systerson smakade men vägrade sedan att dricka detta. Hmm, inte alls så tokigt tyckte vi men våra smaklökar brydde sej nog inte så mycket vid det här laget :-)
Efter en sån här lunch (som varar i flera timmar) blir det väldigt lugnt i huset. Man kan t ex titta på den obligatoriska amerikanska fotbollen som alltid spelas på nyårsdagen i detta land. Just i år vann Arkansas Razorbacks (som min systerson håller på) mot Penn State Lions.
Min systerdotter Anna och hennes pojkvänn Ross bestämde sej för ett dopp i poolen. I vanliga fall brukar temperaturen i poolen vara ca 6-8 grader vid jul, men eftersom det varit så varmt den senaste veckan var det 18 grader. Dock hade lufttemperaturen börjat sjunka och nu var det ungefär som svensk sommar dvs mulet och runt 15 grader. Om grannarna märkte detta trodde de nog att vi var tokiga.
Ross och Anna har åkt tillbaka till London, där de bor, men vi stannar några dagar till i Texas. I morse var det fem grader kallt och att bada i poolen blir nog inte aktuellt innan vi åker hem.
Hälsningar Lena





























































