Mjölk på jobbet - mer än bara i kaffet

Just nu kan vi köpa mjölk på jobbet. Det kan tyckas vara en självklarhet om man jobbar på Sveriges Lantbruksuniversitet, men mjölk ska både pastöriseras och kylas för att få säljas som livsmedel (små volymer får säljas opastöriserade). Korna går ju heller inte på campus. Men i fredags dök den här upp, en mjölkautomat.  

Om man inte har med sej en egen flaska för mjölken kan man köpa en för 10 kronor. Den kan man naturligtvis återanvända.

Det här är mjölkautomaten. Mjölken pastöriseras på Lövsta gård, där korna går, och levereras kyld till automaten. Här är det bara att följa instruktionen.

Man öppnar luckan, ställer in sitt kärl och trycker på knappen. Ett räkneverk talar om hur många ml du fyllt. Sedan betalar man med svisch. Mjölken kostar 42 kronor litern. Vilket är vad man får betala om man vill ha närproducerad mjölk, ej homogeniserad och med naturlig fetthalt. Mjölkautomaten är inte något som är unikt för SLU. Den finns på ett antal gårdar ute i landet och det finns ett tillräckligt stort antal konsumenter som betalar för den här sortens mjölk. 

Vad som är lite speciellt med den här mjölken är att den kommer från ett forskningsprojekt där kor fått behålla sina kalvar i 4-6 månader. I vanliga fall tar man bort kalven från kon någon dag efter att den är född och föder upp kalvarna separat. Här följer kalven med och dricker när den behagar. 

I söndags stämde jag träff med projektledare Sigrid Agenäs och fick besöka korna med sina kalvar. Jag vet vad några av er anser om kor men här var jag tillsammans med ett proffs, fick tydliga instruktioner hur jag skulle bete mej bland djuren och naturligtvis byta både skor och kläder för att ens få sätta min fot i stallet eller hagen. Väl ute i hagen var det bara att stå stilla och titta på djuren. En och annan var förstås lite nyfiken.

Om ni föreställde er små gulliga kalvar som skuttar runt så har de passerat det stadiet nu. En sex månaders kalv är ett ganska stort djur. Den kan dricka 18-20 liter mjölk per dag, fast den har fint grönt bete att äta av. 

Men de är förstås lite söta fortfarande....

...och de mäter sej med varandra, eller så är det bara sällskapligt buffande. 

Här är några av korna på väg in till roboten för att bli mjölkade. De väljer själva när det är dax och då får de också kraftfoder. De har en transponder på halsbandet så varje ko får en fodergiva anpassad efter sina behov. Det finns en grind inne i stallet som hindrar kalvarna att komma in till mjölkroboten. När det inte är sommarbete går ju alla djuren inne i stallet och där måste det fungera med att ha kalvarna bland korna.

Här funderar de över om det är höger eller vänstertrafik som gäller. De har inte så bråttom. Eftersom de kan bestämma själva behövs ingen som stressar dem genom att  driva dem i gångarna. 

Jag fick vänta ganska länge på att en kalv skulle ta sej en slurk mjölk, men till slut fick jag utdelning. 

Sigrid berättade att korna är betydligt mer än bara "en mjölkbar", även när kalvarna börjar bli så här stora. De ser mycket ömsesidig samvaro mellan ko och kalv, de gosar och slickar varandra. 

Här är ett exempel. Det är inte bara kon som slickar kalven utan också det omvända. Det som ser ut som konstiga mönster i vitt på den här kon (och andra) är resterna av märkning med stora siffror som de haft när en doktorand gjort beteendeobservationer. Man samlar förstås in mängder med data från dessa djur. Det finns kameror både inne och ute, de har band på benen (blå grej på kalvens bakben) som registrerar hur mycket de rör sej. De registrerar förstås all typ av mjölkdata, hälsodata, vikter och en massa som jag inte har koll på. 

Men här är det bara gos just nu och visst ser man att det är mor och dotter.

Det finns lantbrukare som är intresserade av den här sortens djurhållning och det finns en efterfrågan bland konsumenter på mjölk producerad på detta sätt, men det finns väldigt lite forskning på hur väl det fungerar i praktiken.  

Här är projektledaren tillsammans med två av de mer nyfikna individerna. Sigrid är professor med inriktning på idisslare och denna söndagseftermiddag var hon på plats för att göra en del kontroller inne i stallet. Då går hon också gärna ut bland djuren och man ser att de helt klart är vana vid att hon rör sej bland dem. 

De här två var också nyfikna på oss och den där grejen som riktades mot dem som det kom små klickande ljud från. Jag hade en telezoom på den ena kameran för att kunna fota kor och kalvar på ett avstånd som inte störde dem. Jag ville ju se dem interagera med varandra. På den andra kameran hade jag 16-35 mm för Sigrid hade sagt att vissa kommer väldigt nära. 

Ko-lossalt nära ibland och då kan man ju inte motstå att ta några närbilder. Jag satt förstås inte på huk när jag tog dessa utan stod stilla bredvid kon och chansade, utan att titta i sökaren. Därav den sneda horisonten. 

Här lyckades jag bättre med horisonten. Notera flugan på mulen, nästan skarp är den också. 

Hälsningar Lena

Välkommen till grönsaksverksta´n

Nu är vi där igen. Perioden under sensommaren då det mognar mer tomater i växthuset än ens en storfamilj veganer skulle kunna äta. 

Grenarna dignar också av paprikor i olika färger, Sweet banana levererar. 

Milda röda chili, Joey Park, som fungerar i alla typer av rätter och sallader. Förra året hade vi mer heta sorter och det har jag fortfarande kvar av så i år valde vi milda varianter som liknar paprika men har mer smak.

Jamaica Bell, vårt träd som nu är inne på åttonde säsongen, levererar som vanligt mängder med frukter. Lite mer sting men ändå lätta att använda. Men det blir många...

Tomater, ja alla sorter vi har levererar just nu. De gula Blush tiger som Peter tipsade om är kanske den planta som ger minst, men de är väldigt goda. Vi har också Brandy wine som ger jättetomater, perfekta i matlagning eller som salladstomat med tunna skivor röd lök och en god olivolja. Chocolate sherry och super sweet fungerar till allt möjligt. 

Squashen som fick växa en dag för länge, eller kanske två. De var i alla fall små då jag passerade landet förra gången. Färsk gurka. Vi har två plantor som levererar hur många gurkor som helst just nu. Aubergine och röda paprikor samt en stor skål med blandade tomater (+ en större skål tomater som måste tas om hand omedelbart). Vad som inte syns på bilden är alla de västeråsgurkor som jag skördade på morgonen och redan hade lagt i saltvatten. De ska ligga 24 timmar innan man lägger in dem i en lag för saltgurkor. 

Det här ska bli en omgång tomatsås efter eget utarbetat recept. En del av såsen gick direkt till kvällens moussaka, resten i frysen. Det kom ett SMS från en kollega på eftermiddagen som också testat receptet och var mycket nöjd. 

Aubergine har jag inte provat att frysa utan jag försöker använda den direkt. De här har jag rostat i ugnen för att använda till moussaka med lammfärs och fetaost. Det blev mycket gott men jag har minst 10 auberginer till som hänger på buskarna och mognar. Grillad blir också bra och så länge vädret håller i sej blir det väl mer sånt. Men knappast på en vardag efter jobbet.

Här är en del av skörden. Chilimarmeladen till vänster är nu efterfrågad i familjen och blir en bra julklapp. Inlagda Jalapeno ett måste till tacos och liknande rätter, likaså ättiksgurkan som tillbehör till en massa olika rätter samt leverpastejmackor. Saltgurka väntar svärföräldrarna på och jag har upptäckt ett par recept som blir otroligt goda med saltgurka. Burkarna med gul squash, paprika och persilja är en ny variant som jag testar i år. Vi får se om det är ett bra alternativ. Det är mycket squash just nu...och ratatouille har jag förstås redan gjort och stoppat i frysen. 

Hälsningar Lena

Vad gör dom egentligen?

Smålommen som kom flygande över mitt huvud i förra inlägget landade i änden av pölen där jag stod och kacklade högljutt med den fågel som låg där och väntade. Alltså ett par kan man anta. Den låg inte många minuter förrän den gjorde en snabb rusch över vattnet mot mej. Men den lyfte aldrig helt utan släpade lite nonchalant ena foten i vattnet så det stänkte.

Mera skvätt...

...sedan kom den snyggt glidande på buken med vattnet skummande efter sej. En fejkstart som bara blev skvättig landning. Vad skulle det vara bra för?

Den tittade sej omkring och nu var den väldigt nära. Här var ljuset helt fantastiskt för en kvart sedan, men nu var all sådan magi borta. Men fåglarna betedde sej intressant så jag stannade och tog några bilder.

Den började doppa huvudet i vattnet, men det såg inte ut som att den spanade efter något och ganska snart kom den andra fågeln simmande i bakgrunden. Den doppade också huvudet flera gånger.

Plötsligt dyker den andra fågeln och skvätter väldigt mycket vatten när den gör det. 

Det fungerade som en slags signal och nu blev det full fart. Nya ruscher på ytan...

...och de stänker vatten så mycket de bara kan. Full fart och sedan en hastig vändning med vingarna i vattnet, då stänker det. 

Sedan möts de i parsimning och nu funderar man ju om det är någon slags kärleksdans de håller på med. Kanske de vill knyta banden extra starka innan flytten?  

De två spelar upp en fantastisk show, men jag noterar också att en tredje fågel närmar sej från höger.

Vill den vara med och simma, eller?

Den är i alla fall inte välkommen...

...utan blir bryskt bortkörd.

Så lägger sej lugnet igen och de båda fåglarna kan lägga sina fjädrar till rätta och slappna av en stund. 

Jag går en sväng på mossen och hittar ett annat par smålommar i en angränsande pöl. Ganska snart får jag se en rusch som inte blir en flygtur utan slutar i en buklandning. 

Snart börjar de doppa huvudena under vatten och nu väntar jag med spänning på vad de ska göra. Det är inga andra fåglar i den här pölen.

De visar upp en elegant pardans som ser väldigt mycket ut som något de skulle utföra i parningstid och inte så här års.

Efter en del sökande i litteratur och på nätet har jag förstått att det är ett revirförsvar som jag har fått se och att det ofta har feltolkats som parningsspel. Det beskrivs som att de simmar gemensamt i en uppåtlyft ställning kallad "plesiosaur race" och gör långa rusningar. Beteendet utförs under hela häckningstiden, mot inkräktare, men kan också utlösas när den ena maken återkommer från en provianteringsutflykt, och inte genast identifieras.

De avslutar dansen med stor värdighet.

Båda fåglarna lämnar sedan pölen på sitt vanliga sätt.

Denna gång är det inte uppvisning utan de lämnar pölen, den ena efter den andra och flyger ut över mossen. Det vackra ljuset är borta och jag går mot bilen. Det var allt från årets tur till Knuthöjdsmosse.

Hälsningar Lena

Guldläge i gryningen

Efter en kort natt i bagageutrymmet på bilen kröp jag ut vid fyra-tiden på morgonen. Det var vindstilla och jag såg dimman mellan träden. Jag packade med mej min enkla frukost i kameraväskan och gick ut på mossen. Det var magiskt.

Det var nästan en timme kvar till soluppgången och fortfarande ganska mörkt. 

Solen är på gång men det låg också en del moln vid horisonten. Det kunde bli både bra och dåligt.

Jag vandrade längs spången och försökte se lite andra motiv än de jag brukar fokusera på, det var ju inte första gången jag gick på denna plats.  

Här hörde jag smålommens karaktäristiska läten och ökade på steget något. En liten bit längre bort finns en avstickare från spången med en rektangulär plattform där man kan stå. Den pölen är också tillräckligt lång för att smålommen ska kunna starta i den. Där brukar de hålla till. 

Jag hade inte stått många minuter förrän den kom farande helt tyst och landade mitt framför mej. Det var fortfarande för mörkt för att fota flygande fågel men jag tog några bilder när den plöjde fram på vattenytan. Solen har börjat gå upp men den är fortfarande bakom molnen och en ridå av träd. 

Jag visste att det fanns en lom till någonstans i den mörka dimman i änden av denna pöl och den här simmade raskt iväg för att leta efter sin partner.

I den dunkla dimman såg jag dem utföra en underlig dans och de pratade hela tiden ganska högt med varandra. Det här måste ju vara ett par, som de beter sej. Kanske vill de knyta extra starka band innan flytten, eller varför simmar de så här?

Efter simturen sträckte båda på sej och så gav sej den ena iväg. Mitt framför mej. Fortfarande väldigt mörkt... 

...men den sprang ut i ljuset från solen som nu nästan trängt igenom molnen.... 

...lättade och försvann bort.

Kort därefter tittade gryningens första solstrålar fram. 

Inte illa för att vara en måndagsmorgon och en hastig inlagd semesterdag. Jag insåg att denna helg var nog sista chansen för mej att åka till mossen denna säsong, alltså måste det bli nu.

Guldet spred sej över vattnet när solen gick upp och det simmade ju fortfarande en smålom där någonstans.

Nu hade jag ett guldläge på att få en fågel, eller kanske två, i det fina ljuset med lite lagom skvätt som grädde på moset.

Men lommen bara låg där i skuggan och lyckades inte ens flyta genom någon av ljusstrimmorna. 

Jag väntade tålmodigt och märkte samtidigt att det kom en kompakt molnmassa på himlen bakom mej. Inga dramatiska åskmoln men tillräckligt för att solens strålar inte skulle få briljera länge till.

Lommen flaxade till och lyssnade spänt på ljuden från en annan fågel...

Den kom farande över mitt huvud och jag tog några snabba bilder som jag insåg skulle vara överexponerade i samma ögonblick som jag tryckte av. Sedan gick solen i moln.

Hej så länge,

Lena

Ekorrar, vilka showartister!

Nu kommer det mer bilder från Flatanger, men inte örnar. Ole Martin har ett skogsgömsle där man kan sitta en stund på mitt på dagen, mellan båtturerna. Vi turades om att sitta där och fick ca två timmar per tillfälle. Det finns en fin vattenspegel framför och här håller Ole Martin på och fixar till kanterna samt laddar med godsaker till både småfåglar och ekorrar. Det var ekorrarna som visade sej bli det största nöjet här. 

Ekorrarna sitter och väntar på att Ole Martin ska gå och det tar inte många minuter innan den första är framme för att kolla vad det finns för gott att hämta. Tyvärr började det också regna och ISO drog snabbt iväg till 2500.

Ekorrar är snabba djur och det blev en utmaning att fånga dem i rörelse. Den här bilden är inte riktigt skarp men det är den första då jag lyckades fånga korren i luften. Det skulle ta mycket tålamod innan jag fick till en ny bild på hoppande ekorre och hela djuret var med på bilden. Oftast var det bara en svans och två bakfötter. 

Regnet skvalade ner och några fina speglingar var inte att tänka på, men ekorrarna brydde sej inte ett dugg och bara att titta på dem var ibland så roligt att vi fnissade högt i gömslet. 

Men så slutade det regna och det lättade t o m upp lite. Där satt den näpnaste ekorren med nosen i vattenytan.

Här har den upptäckt att det ligger en hasselnöt och flyter en bit ut i vattnet.

Nöten flyter längre ut på vattnet och nu vet den inte hur den ska göra.

Bada kanske.....men nej, det finns en gräns för hur långt ut de går i vattnet.

Det gäller att hitta en ny nöt och den behöver inte leta länge, det finns mängder med nötter utspridda på olika ställen.

Lyckan är gjord när de fiskat upp en hel hasselnöt ur dammen. Det låg nötter på betydligt lättare ställen men de skulle ändå sträcka sej ut i vattnet för att fiska upp de som låg där. Lägg märke till att den har små vattendroppar i morrhåren.

Det var också mycket "hopp och lek" eller vad de nu sysslade med. Minst fem ekorrar underhöll oss nästan oavbrutet i två timmar.

Lämplig slutartid för sprallig ekorre var minst 1/1000 s eller ännu hellre 1/1250 s. 

Det var även en del småfåglar vid gömslet och en domherre fick vara med på bild. I övrigt var det talgoxe, talltita, grönfink, grönsiska, bofink, en skata och en tufsig nötskrika.

Men det var ekorrarna som stod för den stora underhållningen...

...och som gjorde att vi åkte ut till gömslet igen dagen efter för en andra sittning. Då sken solen och det blev många charmiga små solskenshistorier. De ska jag ta fram när höstmörkret sänker sej och vi går in i "ISO 5000 perioden".

Hälsningar Lena