Österlen

Efter gryningsturen till Ale stenar fick jag en förstklassig frukost på mitt boende. Jag njöt extra länge av en andra kopp kaffe och försökte göra en plan för dagen. Jag måste ju se mer av Österlen, då jag råkade vara på plats innan alla turister anlänt. Jag bestämde mej för att köra längs kusten och först ta en titt på de omtalade sandstränderna. Första stället jag kom till var Sandhammaren. En digital skylt vid stora vägen förkunnade att det fanns 225 lediga parkeringsplatser. Ingen trängsel med andra ord. 

Det var verkligen en riktigt fin sandstrand och jag kan förstå att denna plats är mycket lockande sommartid. Just denna dag var den nästintill öde och det var isande kallt. Trots det vackra solskenet blåste det rejält och även om jag var ordentligt klädd för utevistelse kände jag att det inte skulle bli någon lång promenad längs stranden. 

Jag fällde upp huvan på min vinterjacka och spanade ut över vågorna en stund. Senast jag var på en sandstrand av liknande kvalité var i Australien 2020. Sedan drog jag mig till minnes att Nordnorge, där vi rest betydligt senare, också har en del otroliga sandstränder och fin surf för den som är lagd åt det hållet.

Jag letade mej tillbaka upp bland sanddynerna och enbart att gå i sanden gjorde ju att den egna värmeproduktionen ökade. Det hade varit mysigt att gå här barfota men inte fy skam i kängor heller, och jag var ensam :-). Det fanns förstås mängder med roliga spår kors och tvärs.

Här vet jag ju att det är fåglar som gjort de flesta av dessa spår, även om jag inte kan lista ut vilka arter som trampat runt. 

Det här tror jag dock inte är en fågel utan ett litet däggdjur. Om någon har ett förslag, skriv gärna en kommentar. Spåren är små, men inte mussmå. Kanske ekorre tänkte jag? Det finns en hel del tallar och blandade lövträd längs stranden.   

Ibland har vattnet gett upphov till spännande mönster. Det är så sällan jag är på en strand att jag hade kunnat bli kvar här hur länge som helst.  

Någon liten fågel har traskat runt här. Ibland undrar man ju om de har koll på var de är på väg?...

Ett par kom ner för en promenad, klädda i dunjackor. Jag bestämde mej för att dra vidare längs kusten och tog en titt på Mälarhusen strandbad. Fint där också men en sandstrand är en sandstrand. Jag fortsatte köra genom små pittoreska orter som Örnahusen och Norrekås. Det märktes tydligt att turistsäsongen inte är igång, för det var helt omöjligt att hitta en offentlig toalett (frukostens andra kopp kaffe :-). 

När jag kom till Skillinge parkerade jag och gick på en promenad bland de fina små husen. Jag tyckte dock att det var svårt att fotografera här. Det är ju folks hem och trädgårdar man tar bilder av. Undrar hur det är att bo här när turisterna väller in? Som att bo på Skansen eller?

Gränderna var fina och stenläggningen säkert ett elände om man har högklackat. Jag spanade fortfarande efter en toalett. Man kan ju inte förlita sej på bensinstationen på dessa ställen, för det är ju på sin höjd en automatpump och en laddstation. 

Plötsligt fick jag syn på en kråka som satt på en cykelsadel. Eftersom jag bara hade 24-105 mm brydde jag mej inte, fast det såg inbjudande ut. Jag tittade på annat men hörde snart hur det prasslade till när kråkan lyckades välta de båda papperskassarna. Jag tog ett par bilder och såg sedan hur kråkan sträckte sej in i den svarta kassen och norpade åt sej något ganska stort. Då ingrep jag men kråkan var snabb och flög iväg med något i näbben som kan ha varit en Snickers. Lunchen var räddad för familjen kråka. Jag knackade på hos de som bodde i huset och tipsade om att den som lämnat kassarna vid cykeln nog skulle ta in dem. Kvinnan som gjort det misstaget tackade men var inte så upprörd, kråkan kunde gott få äta en Snickers (för det var vad som saknades).   

Jag lämnade Skillinge och körde till Gislövshammar. Väldigt pittoreskt och alldeles vid havet. En grå kombi från Fonus nosade runt på de smala vägarna och verkade leta efter en adress. Antigen har någon blivit ensam i ett av dessa vackra små hus eller så har någon ärvt en pärla på Österlen.

Här ute kan man se spåren av en stenindustri från 1800-talet. Vid Gislövshammar finns vit kalksten som man huggit kvarnstenar ur och sedan sålt runt om i Skåne. 

Jag hittar ingen tydlig grop efter en kvarnsten men miljön inbjuder onekligen till utforskning. Jag hade andra behov som måste komma före. 

Kvarnstenarna gjorde dock ingen succé och verksamheten lades ner på 1870-talet. Gislövshammar förblev ett av Skånes minsta fiskelägen men sina små hus uppförda av kalksten. 

Hej så länge,

Lena